ABC-morden

Bokens titel: ABC-morden
Författare: Agatha Christie
Originalets titel: The ABC Murders
Översättare: Einar Thermaenius
Förlag: Aldus, 1974

Jag köpte boken begagnad, delvis av den fåniga anledningen att den passade in i min serie Christie-deckare med omslag av Per Åhlin. Efter att ha gäspat mig igenom boken under några kvällar, kan jag bara konstatera att den aldrig hade getts ut om inte det var självaste deckardrottningen som hade författat den.

Suck. Långsam, tråkig, ointressanta karaktärer, noll action överhuvudtaget - och åtskilliga av de lösa trådarna spinns inte vidare på. Hercule Poirot är inte min favorit och här har han sällskap av kapten Arthur Hastings, som är hur imbecill som helst.

Omdöme: Borde nog inte ha getts ut alls. Saknar alla element som är viktiga för en god kriminalhistoria!

Länk till boken på Adlibris om ni verkligen inte vill låna den på bibblan istället: HÄFTAD 

Sjuhundra sidor om Gösta Bohman? Njae...

Jag brukar inte vara med i Bokbloggsjerkan på Annikas litteratur- och kulturblogg men den här gången tänkte jag att jag kanske kan frälsa några läsare som inte vanligen läser biografier att faktiskt våga göra det.

Veckans fråga är nämligen: Hur ställer du dig till biografier, memoarer och liknande? Är det något du läser, har du någon favorit (---)?

Jag har varit totalt ointresserad av biografier. Ska jag vara fullständigt ärlig så är det så här jag tänker på dem:
1. De är tjocka. För tjocka! De ska rymma ett helt liv.
2. De handlar om människor som jag är ointresserad av.
3. De är skrivna av människor som däremot själva uppfattar sig som intressanta.
4. De kommer inte att tillföra mitt liv ett enda dugg. Vad skulle jag lära mig av dem?

Men så insisterade vår bokklubbsvärdinna på att temat skulle vara självbiografier vid en av våra träffar. Man fick välja fritt! Suck, vilket tråkigt val... Sjuhundra sidor om Gösta Bohman? Greta Garbo? Jag minns att jag satt och scrollade igenom nätbokhandelns listor av memoarer och baxnade inför människors självgodhet och behov av att skriva ner hela sitt liv.

Men så hittade jag Charles Darwins självbiografi, läste den och blev fullständigt betagen. Så enormt intressant! Jag ändrade fullständigt uppfattning om genren och tycker numera att det finns mycket som är läsvärt. Allt tack vare en bokklubb.

"Clementine Churchill" om en position bland världens mäktigaste under andra världskriget.

"Blåbärsmaskinen" om att växa upp som Slas son.

"Hon älskade" och "Ernest Thiel - pengar & passion" kan med fördel läsas ungefär samtidigt 

om man är intresserad av Stockholms mest tongivande (ofta judiska) familjer med 

författare, konstnärer, politiker och mecenater i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet.

P.S. I: Det finns ingen sjuhundrasidig bok om Gösta Bohman.

P.S. II: Det är generellt sett lite tyngre och går avsevärt långsammare att läsa memoarer och självbiografier än skönlitteratur, tycker jag.

Vi

Bokens titel: Vi
Författare: David Nicholls
Originalets titel: Us
Översättare: Åsa Brolin
Förlag: Printz Publishing, 2014
Antal sidor: 421

Jag känner mig så ambivalent när det gäller den här boken, att jag har svårt att skriva en recension. Är den bra? Är den dålig? Vad tycker jag egentligen?! Här är en svamlig sammanfattning:

Romanen är upplagd på ett sånt sätt att jag hela tiden tänker att den skulle passa som amerikansk hjärteknipande film. Naturligtvis skulle hon den där vackra, smala, brunhåriga, evigt 20-åriga människan spela hustrun Connie.

Anne Hathaway heter hon, den formalinkonserverade skönheten.

Huvudpersonen vet jag inte, för han är så blek i alla bemärkelser, men han har - ovanpå allt det gullegulliga "vi-som-var-så-lyckliga" och "livet-sprang-ifrån-oss" - obehagliga likheter med semestertöntar som i filmerna om Sune eller "Ett päron till farsa på semester i Europa" eller den katastrofalt usla svenska "Vi hade i alla fall tur med vädret igen".

Chevy Chase är groteskt pinsam på sin europeiska resa.

Så dålig så jag knappt orkade se den.

Djupa känslor, vemod, vacker fiolmusik och några tårar behöver vi också 

och då är ju Hugh Grant obligatorisk.

"Vi" handlar om ett medelålders par som är på väg att separera efter ett långt liv ihop. De ger sig ut på en extremt välplanerad tågresa i Europa tillsammans med sin 17-årige son. Naturligtvis blir ingenting som huvudpersonen Douglas tänkt. Hans fru röker på ihop med sonen. Ingen vill gå på konstmuseum. Maten är konstig. Grabben raggar upp en dragspelsrockande (!) gatuartist till tjej som han högljutt har sex med i rummet intill föräldrarnas. Ingen har något att säga till Douglas - och om de har det så är det inte snällt.

Connie är konstnärlig, vacker, sprudlande, varm, impulsiv, livsbejakande. Sonen Albie är överjävlig i mitt tycke, men så får man väl inte säga. Antagligen ska man känna starkt med honom, det är uppenbart av de pusselbitar vi läsare får. Douglas är naturligtvis - vad annars? - forskare och studerar bananflugor. Jamen självklart! Och då måste man ju per definition vara töntig, socialt inkapabel och styrd av Excel-ark...

Men emellanåt blixtrar det till och då sitter jag istället med lite fuktiga ögon, för det är så ruggigt bra formulerat.

På en tågresa mot Bryssel passerar familjen ett slagfält från andra världskriget och en stor krigskyrkogård där Douglas farfar är begravd. Sonen Albie är totalt ointresserad av att besöka platsen, säger att han inte kan "relatera känslomässigt" till sin farfars fars öde.

Relatera känslomässigt, vilken idiotisk fras. 
"Det var bara sjuttio år sedan, Albie. För två generationer sedan fanns nazister i Paris och Amsterdam. (---) Du skulle blivit inkallad. Tänker du aldrig på hur det skulle ha känts? Att stå i en belgisk skog, helt vettskrämd, mitt i iskalla vintern, som min farfar? Och utan wi-fi, Albie?"
(---)
"Ursäkta mig pappa, men jag fantiserar inte om stridsvagnar ute i skogen och jag tänker inte låtsas att jag bryr mig om sådant som inte betyder något för mig."
Inte betyder någonting? Det här gällde min fars far. Min pappa växte upp utan någon pappa.

Det är skildringarna av den tafatte Douglas interagerande med sonen som griper tag i mig. Så svårt det är! Och så ohyggligt lätt det är att tro - när man inte själv varit i situationen att försöka uppfostra och leva med tonåringar - att allt fixar sig om man bara visar kärlek. Jag känner mig träffad, flera gånger är det som ett knytnävsslag i magen. Vad gör man med barnet man älskar över allt annat, men som inte på evigheter låtit en krama honom? Douglas frustration är många gånger min.

Oförmågan att kunna styra ett barns minnen är frustrerande. Jag vet att mina föräldrar gjorde sitt bästa för att ge oss soldränkta dagar med picknickar och utomhusbad, men jag kommer mest ihåg reklamslogans, våta strumpor på element, fåniga signaturmelodier till teveprogram, gräl om att inte slänga mat. 
När det gällde min egen son hände det att jag tänkte "kom ihåg det här" - när han snubblade genom det höga gräset på en sommaräng, när vi alla tre låg i sängen en vintersöndag eller dansade till en dum sång i köket - jag önskade att det hade funnits en inspelningsknapp, för vi tre fungerade så bra tillsammans, vi var äntligen en familj.
Det här stycket gick rakt in i hjärtat på mig.

Omdöme: "Vi" liknar inte alls "En dag". Det är en fint beskriven men inte alltför engagerande kärlekshistoria varvat med plågsamt fåniga misslyckanden. Behållningen är relationen mellan den obstinata tonåringen som tror att han är den enda som har äkta känslor - och den tillknäppte pappan som älskar sin familj men inte riktigt förmår visa det.

Länk till boken på Adlibris: POCKET och INBUNDEN.

Min pappa Ann-Christine

Bokens titel: Min pappa Ann-Christine
Författare: Ester Roxberg
Förlag: Wahlström & Widstrand, 2014
Antal sidor: 191

Hittade denna bok på bibblan, insorterad under "Livsöden". Lånade hem den och sträckläste den på ett dygn. Vilken alldeles fantastisk bok!

Tack Ester, för att du så naket lämnar ut dig och dina känslor - och i viss mån din pappas - utan att det känns som att man fått se något alltför privat eller klampat in i en familj där kanske inte alla vill figurera i en bok. Det är skickligt gjort.

"Min pappa Ann-Christine" lyckas förmedla kärleken mellan ett vuxet barn och dess förälder utan att bli sentimental. Men också irritationsmoment, sorg, skuld och skam, ilska, missunnsamhet och andra mindre trevliga sidor - och ingenstans känner jag att författaren lämnar ut sin familj på ett olämpligt sätt eller någonsin misskrediterar dem.

De flesta av oss har säkert redan sett Ann-Christine i någon morgonsoffa på teve eller Ester i någon dagstidnings bokrecension. Det skrevs en hel del om pappan och den unga, vuxna dottern för några år sedan då boken kom ut. Men i all korthet: Ann-Christine växer upp som Åke, mellanbarnet i en familj på småländska landsbygden, på 1950-talet. Han utbildar sig till präst, gifter sig med en kvinna han älskar högt, får tre döttrar, reser runt i världen och bosätter sig på många olika ställen i Sverige. Han är omtyckt i församlingarna och familjen är - eller framstår som - en kärleksfull enhet.

Men under hela sitt liv har Åke känt att han inte genuint är en Åke, han är inte den där myspysiga skäggiga farbrorn, han är inte den där snickrande mannen som ständigt bygger om sitt hus, han passar inte att klä sig i kavaj och slips. Han längtar efter klänningar och rasslande armband. Med ett enormt mod vågar han sig till slut som 58-åring på att berätta för döttrarna och resten av släkten, för arbetskamrater och biskopar, för församlingsmedlemmar och grannar: jag vill vara kvinna, jag vill från och med nu vara en Ann-Christine.

Under hela processen finns hustrun och de vuxna barnen där omkring honom, och det är ur Esters synvinkel vi får följa förvandlingen. Och vilken beskrivning sedan! Jag är helt tagen. Hon väjer inte för att berätta hur hon älskar sin pappa och samtidigt hoppas att han bara ska sluta prata om "det här". Jag försökte leva mig in i om något liknande skulle hända i min närmaste familj och hur jag skulle reagera. Det är nyttigt att våga tänka på och analysera.

Omdöme: En otroligt vacker kärleksförklaring till en pappa som inte är som alla andra. Sätter genast etiketten "favorit" på denna!

Länk till boken på Adlibris: POCKET.

Spännande är att längta efter att få veta mer

Det cirkulerar diverse svar på en bokbloggsfråga just nu i cyberrymden, där man berättar för läsarna vilken som är den mest spännande boken man läst.

Jag har funderat lite över det där. Vad är egentligen en spännande bok? Jag läser sällan deckare, men när jag gör det så tycker jag att de är spännande. Men det kan såklart vara långt mycket mer spännande att läsa en Harry Potter-bok och undra över vem som EGENTLIGEN ligger bakom den senaste tidens hemska händelser eller vilken elev som kommer att råka illa ut. Då har jag svårt att släppa boken ens för en minut!

Mord, blod och elakheter är inte nödvändigtvis mer spännande än en handling där man är osäker på vad som kommer att hända - och LÄNGTAR efter att få veta.

Böcker som återberättar något verkligt kan också vara ruskigt spännande, trots att man lätt kan kolla upp hur de kommer att sluta. En bok som jag minns som väldigt spännande är Joseph Wambaughs "Ekon i mörkret" från någon gång i slutet av 1980-talet. Där har en actionförfattare rekonstruerat ett verkligt mord och rotat i polisförhör för att kunna skriva en riktigt läskig bok om ett mord på en kvinnlig lärare. Hu. Jag har läst om den senare och tyckte den var lika spännande och skrämmande då med.

Men spännande kan nästan vilken bok som helst vara för mig, verkligen inte bara deckare. Det är ofta så att jag sugs in i handlingen så mycket att jag bara måste få veta hur det går. DET är äkta spänning, även om den handlar om kärlek, vänskap eller något annat som inte skvätter blod.

Översatt bokserie i total oordning

"Jamen, varför inte börja med slutet?! Jag vet, vi översätter några utländska böcker och börjar med den åttonde. Sedan kan vi ta sjuan och nian också, när vi upptäckt att folk verkar gilla serien." 

Jag tycker inte sånt är kul. Det är begripligt att förlaget vill ge ut de allra senaste böckerna för att testa marknaden men knepigt för läsarna att inte ha möjligheten att tämligen omgående köpa även de tidigare böckerna i serien.

Jag är lite suktad att läsa några deckare, för en gångs skull. Det är en norsk författare som heter Jörn Lier Horst som jag funderar på att läsa. Men så här ser hans utgivning ut:

1. Nökkelvitnet (2004)
2. Felicia forsvant (2005)
3. Når havet stilner (2006)
4. Den eneste ene (2007)
5. Nattmannen (2009)
6. Bunnfall (2010)

7. Vinterstengt (2011) Denna har översatts till svenska och kallas Vinterstängt.
8. Jakthundene (2012) Denna har översatts till svenska och kallas Jakthundarna.
9. Hulemannen (2013) Denna har översatts till svenska och kallas Grottmannen.
10. Blindgang (2015) Denna har översatts till svenska och kallas Blindgång.

Den tionde boken, Blindgång, kommer ut på Lind & c:o nu i maj.

Jag är lite villrådig; ska jag vänta med att ens börja läsa serien tills dess att de första sex böckerna kommer ut? Eller får jag vänta förgäves då? Ska jag läsa dem på norska istället? Eller bara acceptera att det är bäst att läsa de fyra sista av tio?

Tematrio: Huvudstäder i skönlitteraturen

Berätta om tre böcker som utspelar sig i huvudstäder, uppmanar Lyrans Noblesser i veckans tematrio. Det här var en lagom krävande aktivitet för mig just nu, så jag hänger på! Eftersom jag tipsat om så många Stockholmsskildringar tidigare, fokuserar jag på andra huvudstäder denna gång:

Berlin - som vi möter i "Hur ska det gå för Pinnebergs?" av Hans Fallada.
Modern klassiker om ett ungt par i Berlin under 1930-talet och deras umbäranden.

London - som vi möter i "Tre män i en båt" av Jerome K. Jerome.
En riktig klassiker om tre slöfockar och en hund, som alla färdas i en båt uppför Themsen.

Kabul - som vi möter i "The Taliban Cricket Club" av Timeri N. Murari.
En skröna om hur den afghanska Roxana ska ta sig ut ur landet för att slippa leva i förtryck.

Känns som att jag med lätthet hade kunnat göra den här listan mångdubbelt längre!

Plurala verbformer

Det känns lite som att luften har gått ur mig. Får inte så mycket gjort på jobbet. Hemmet ser ut som en soptipp. (Och jag själv ser antagligen ut som något man hittar på en soptipp.) Om jag hamnar framför teven så zappar jag värre än 15-åringen mellan kanalerna - inget duger. Jag börjar på nya böcker som inte engagerar mig det minsta.

Just nu läser jag David Nicholls "Vi", som jag enbart hört gott om och som blivit nominerad till Man Booker Prize 2014. Jag trodde jag skulle älska den eftersom jag tyckte "En dag" var så bra och eftersom intrigen verkade så lovande (medelålders par som snart ska skiljas ger sig ut på en Europaresa med sin truliga sjuttonåring).

Men gäsp! Jag har läst 118 sidor och hoppas fortfarande att boken ska ta sig. Den är onödigt tjock så jag har fortfarande trehundra sidor kvar att förhoppningsvis sugas in i.

Bläddrar igenom några dammiga gamla böcker i bokhyllan - i jakt på en gulnad utgåva av någon mossig Agatha Christie kanske - och hittar flera böcker som jag skulle vilja läsa. Pearl Bucks "Den goda jorden", till exempel, som är ett av mina förslag för bokklubben när det är min tur att välja.

Men vi får se. Mitt exemplar är från andra världskriget ungefär, den tid då man slutade använda imperfekt i plural även i skrift (det hade redan upphört i tal), men just den här boken kryllar av fingo, gingo, foro och voro. Får se om jag orkar. Ibland tycker jag att det tillför historien en hel del att läsa en gammal utgåva, ibland blir det snarare en bromskloss.

Just nu känns det dock mer lockande att läsa en angelägen, dammig bok på gammal svenska än att läsa en modern som inte lyckas gripa tag i mig.

Domaren

Eget foto kommer senare.

Bokens titel: Domaren
Författare: Ian McEwan
Originalets titel: The Children Act
Översättare: Niclas Hval
Förlag: Brombergs Bokförlag, 2015
Antal sidor: 256

Jag tycker om allt jag läst av Ian McEwan hittills - "Kärlekens raseri", "Försoning", "Lördag", "Cementträdgården" - och nu även "Domaren", men den här känns betydligt svagare än de övriga.

Den kompetenta och erfarna hovrättsdomaren Fiona Maye lever ett välbeställt övre medelklassliv tillsammans med sin make i en vacker lägenhet i ett av Londons lugnare områden. Paret saknar egna barn men har en stor släkt och många vänner. De ska båda snart fylla sextio år. De är musikaliska, intellektuella, går på teater och konserter, föreläser och minglar.

Fiona har att döma i några komplicerade fall som rör barns bästa, bland annat om man ska låta separera två siamesiska tvillingar från varann trots att föräldrarna motsätter sig det. Under bokens gång får vi konfronteras med flera religioner och deras påverkan på olika rättsfall. Vem ska få bestämma: föräldern eller barnet? Originalets titel "The Children Act" känns mer passande än den svenska översättningen.

En kväll kommer Fionas man hem och berättar lugnt och sakligt att han tänker lägga om sitt liv på ett sätt som i allra högsta grad påverkar paret. Fiona kämpar med sina känslor samtidigt som hon försöker koncentrera sig på sitt krävande arbete. Nu har hon fått ett komplicerat och mycket brådskande fall: ska man tvinga en leukemisjuk pojke på drygt 17 år att ta emot en blodtransfusion för att han ska överleva - även då man vet att han och hans djupt troende föräldrar är Jehovas vittnen och inte tillåtna enligt sin religion?

Fiona gör ett avsteg från rutinen, tar med sig en socialsekreterare och åker till sjukhuset där pojken Adam ligger för döden. Efter ett långt samtal med honom, mängder av information från läkare, argumentation från De Äldste inom pojkens församling och efter att ha tagit The Children Act i beaktande fattar hon sitt beslut: leva eller låta dö.

Så långt är boken otroligt spännande i flera avseenden, men efter domslutet tycker jag att det mesta faller platt. Långrandiga beskrivningar av miljöer, ännu tradigare beskrivningar av klassisk musik och en konsert. De intressanta moraliska frågorna försvinner in i en flod av ord - vad hände med de siamesiska tvillingarnas föräldrar, med familjen som tillhörde Jehovas vittnen, med Fionas man som går runt och mumlar "carpe diem"? Jag är mycket besviken på Ian McEwan för att han slarvar bort den sista delen av boken.

Omdöme: Som alltid skriver McEwan med en sådan lätthet, så vackert och så målande. Och som alltid lägger han in en stor portion etik och moraliska klurigheter. Tråkigt nog kände jag att han inte höll kvar mitt intresse hela boken igenom.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN och POCKET och ENGELSK POCKET.