De bortglömdas skuggor

Bokens titel: De bortglömdas skuggor
Författare: Karin Edvall
Förlag: Ord & visor förlag, 2002
Antal sidor: 170

Den här boken skulle jag aldrig ha läst om det inte vore för att jag hittade den då jag städade svärmors bokhylla efter hennes död. Eftersom jag är larvigt intresserad av svensk historia snappade jag åt mig boken, som utlovas handla om autentiska rättsfall rörande svenska kvinnor på 1700- och 1800-talen.

"Författaren Karin Edvall för läsaren långt in i arkivens gömmor. Hon berättar om tolv kvinnor i den svenska historien, som gått vitt skilda öden till mötes. Kvinnor som tysta pockar på att få göra sina röster hörda."

Nu följer en inte särskilt snäll recension. Blunda om ni är känsliga.

Till att börja med: varför skriver man "Författaren Karin Edvall" på baksidan av en bok som skrivits av sagda Edvall? Måste förlaget påpeka för mig att boken jag håller i är skriven av en författare? En "författare" som dessutom aldrig gett ut något tidigare, utan debuterar med just den här boken...

Och med risk för att verka ytlig, men hur fult omslag är det tillåtet att göra egentligen?

Låt mig beskriva: det är alltså ett vitt, blankt skyddspapper runt boken. Över hela framsidan syns en silhuett av något som tycks vara ett kvinnohuvud, där håret är kortklippt på ena sidan men långt och suddigt på den andra. Vem föreställer det? Fanns det kvinnor som hade sådär kortklippt hår?!

Infällt i silhuettbilden är ett rektangulärt foto, uppenbarligen ett helt vanligt amatörfoto, som föreställer en gul byggnad. Författaren vet väl vad det där är för hus, men vi andra gör det inte. Ett fängelse? Ett horhus? Ett barnbördshus? Ingen aning. Och bokens titel är placerad så långt ner på sidan att man nästan missar den.

Jag hoppas att förlaget Ord & visor har börjat anlita duktiga formgivare efter den här veritabla katastrofen.

Innehållet då? Karin Edvall har gjort något väldigt spännande. Hon har rotat i gamla kyrkböcker, rättegångsprotokoll och annat material för att berätta helt sanna historier om kvinnors liv i Sverige för flera hundra år sedan. Sånt älskar jag!

De kvinnor hon berättar om är verkligen mycket intressanta och hon har gjort en grundlig research som vi får ta del av, exempelvis hur det fungerade med jordemödrars utbildning och vad gatflickor tilläts göra och hur man behandlade psykiskt sjuka.

Problemet är framställningen. Kapitlen kan börja med att vi får veta att Elisabeth Kristina Eriksdotter kommer gående på landsvägen och är hungrig. I nästa mening så sätter sig Lisa Stina Eriksdotter på en sten. Hon letar efter en skorpa i förklädesfickan. Längre fram på vägen möter hon en man och presenterar sig som Elisabeth Lövgren (för det hette hon som gift och det får vi väl ändå fatta!). Sju år tidigare hade hon fått sitt första barn. Hon blev änka 1813 och stod ensam med fyra barn. Hjälp, stopp och belägg - kan vi ta det här i ordning? När utspelar sig scenen med landsvägen och var hon gift eller inte vid det tillfället och hade hon en unge eller fyra?

Det är rörigt och nästan arrogant mot oss läsare som inte sitter inne med källmaterial och bakgrundsfakta. Historierna är värda att berättas men det skulle gjorts skickligare. Dramatiseringen består av enkla saker som "hon strök håret ur pannan" eller "han kastade förälskade blickar på henne" (obs ej äkta citat). Det är onödigt banalt och intetsägande.

Jag hade velat ha en mustigare beskrivning i de dramatiserade avsnitten. Hur såg husen ut, omgivningarna, människorna, kläderna? Vad åt man, vad jobbade man med, hur var livet där? Edvalls beskrivningar är inte bara torftiga utan så simpla att de känns som ur en högstadieelevs uppsatser. Om man älskar historiska romaner och faktaböcker så är den här boken alltför platt, kvinnorna stiger inte fram ur mörkret och blir levande för oss.

Omdöme: Otroligt intressant stoff. Men jag hade kunnat göra det bättre själv!

Länk till boken på Adlibris: DANSKT BAND som kallas för förstautgåva från 2012 trots att min inbundna upplaga är från 2002. I den nya versionen har de plockat bort det gula huset från omslaget (men inte orkat göra något åt resten - så bedrövligt).

P.S. Adlibris har lagt in boken under "Humor och presentböcker". Det är ännu en katastrof. Ingen vettig människa kan tycka att detta är en vacker presentbok eller en humoristisk faktasamling.

Tisdagsklubben

Bokens titel: Tisdagsklubben
Författare: Anna Fredriksson
Förlag: Månpocket enligt en överenskommelse med Bokförlaget Forum, 2016
Antal sidor: 281

Om man är 63 år så är det nog inte det minsta underligt att man lever ett hyfsat jämlikt liv, där både mannen och kvinnan viker tvätt och plockar in i diskmaskinen. Sannolikt förvärvsarbetar man fortfarande och planerar att göra det några år till. På fritiden kanske man spelar golf, fjällvandrar eller går en italienskakurs inför höstens husbilsresa till södra Europa. Att man lyssnar på Rolling Stones är inte det minsta underligt - de var ju ens idoler när man var ung.

Precis så är det för Karin och Sten. De har en vuxen dotter som klarar sig utmärkt i sitt eget liv, i sin egen nya familj. De har sålt den fina villan och bytt ner sig till ett mindre radhus i ett lugnt och trevligt förortsområde där de umgås med andra sextioåringar, äter trevliga lördagsmiddagar ihop och planerar långresor tillsammans med kompisgänget.

Men så händer två saker ungefär samtidigt: Sten, som är en aktiv egenföretagare inom reklambranschen, får en stroke och hamnar på sjukhus. Karin, som till vardags arbetar som erkänt duktig kokerska på ett äldreboende, anmäler sig till en avancerad matlagningskurs inne i Stockholm.

Därefter spinner författaren vidare på historien och involverar parets vänner, den vuxna dottern och hennes familj, kursledaren Henrik och det matbloggande kurskamraten Monica för att nämna några. Egentligen händer det inte mycket alls i boken. Tempot är långsamt, det saknas all form av "action"!

Jag gillar verkligen Fredrikssons sätt att beskriva människor. Vi får inte veta ett endaste dugg om hur de ser ut men desto mer om hur de pratar, rör sig och beter sig. Det är lätt att se dem för sitt inre! Jag skulle vilja säga att detta är en enkel historia som känns realistisk i sin vardaglighet - men så är det inte heller:

Omgivningens reaktioner på Karins tilltag att en gång varannan vecka gå på en kvällskurs i asiatisk matlagning är helt orimliga. Helt! Nära släktingar och bästa vänner anmärker på Karins beteende och tycker att hon är fruktansvärt fel ute; hennes man har fått en stroke och ligger på sjukhus - hur kan hon ens tänka på att gå iväg var fjortonde dag i några timmar?! Så sanslöst egoistiskt. Fattar hon inte det? Jo, det gör hon, för hon skäms.

Själv tycker jag att det är en mänsklig rättighet att inte tvingas leva som en siamesisk tvilling med sin äkta hälft. Jag skulle bli galen om jag fick ta emot såna anklagelser från min omgivning! (Men å andra sidan tror jag inte att någon av mina vänner skulle ens tänka tanken...) Seriöst? Om man redan är en människa som anstränger sig hårt på sitt jobb och curlar sin man och sin vuxna dotter - ska man då inte kunna gå iväg och simma någon kväll eller gå en kurs varannan tisdag?

Jag har svårt att tro att det existerar folk som Karins släktingar och vänner. De beter sig ruskigt omodernt och jag undrar vad som får dem att tro att deras åsikter spelar någon roll.

Omdöme: Som i sina tidigare böcker är Anna Fredriksson skicklig på att måla fram realistiska personer, beskriva vardagskonflikter och dilemman. Däremot krockar de moderna 63-åringarna med ålderdomliga attityder som får mig att undra om jag plötsligt förflyttats till 1950-talet. Det är en varm, vänlig och lite bagatellartad feelgood-bok.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN och POCKET.

Man borde inte lova bort sig på så mycket...

Jag utlovade ett inlägg om vilken bok jag borde skriva själv - men hinner inte. Och jag missar morgondagens Tematrio också. Och alla recensions-exen som jag inte hunnit öppna ens, än mindre läsa.

Och jobbet, JOBBET! Jag får hjärtinfarkt bara jag tänker på det. Det är inte alltid avundsvärt att vara egenföretagare.

Vad är det med maj månad, då man ska hinna med så förtvivlat många avslutningar, grillkvällar, bröllop och konfirmationer, dagispicknickar och skolgårdsstädningar, golf med jobbet och företagsträffar med mingel? Förutom att klippa gräsmattor och lägga i båtar, öppna upp sommarstugor och köpa skolavslutningskläder, fira mängder av födelsedagsbarn och tydligen även mödrar.

Maj som är en så vacker tid! När jag blir lite äldre ska jag
1) äntligen slippa allt som har med barn, dagis, skolor och studenter att göra
2) inte sitta i februari och planera in hundra grejer i maj, det är idioti! och
3) försöka ta ledigt för att njuta av den vackraste månaden.

Bloggen stänger ner en vecka, för nu ska den sönderstressade mamman åka iväg på klassresa och hålla reda på att inte någon tonåring slår ihjäl sig, drunknar, rymmer, ramlar ner från en klippa eller gör något annat dumt.

Jobbet hopar sig under tiden. Några böcker lär jag inte hinna läsa. Här är en bild istället! Ses om en vecka eller så.

Det där hade jag kunnat göra bättre!

"Det där hade jag kunnat göra bättre själv!" lär vara den vanligaste kommentaren bland besökare som går in på konstmuséer och kritiskt granskar enfärgade oljemålningar. "Känd för det där? Tjänar pengar på att måla hela tavlan i samma färg, hmfff. Jag hade kunnat göra det där själv. Bättre!"

Men du gjorde det inte. Det är den stora skillnaden.

Ibland när jag ser matlagningsprogram på teve så tänker jag att min egen kokkonst är både mer avancerad och betydligt mycket mer aptitretande.

Ibland när jag ser freakshowdokumentärer om knasbollar som fyller sina hem med skräp och bråte (s.k. hoarders) så dyker det upp sorteringsproffs som berättar hur man ska städa upp och rensa ut och röja bort och märka upp. Men jag hade kunnat göra bättre, det vet jag. Är det något jag är snitsig på så är det att sortera noggrant och skriva snygga etiketter och stapla i fina högar.

Ibland när jag ser hemmaknåpat pyssel så undrar jag hur man ens kan vilja ha det framme (tänker i synnerhet på en nära släktings horribla bildvävar...) och jag får en infernalisk lust att gå hem och göra om, göra bättre, göra Som Det Borde Vara.

Men jag gör det inte. Skillnaden är att de faktiskt GÖR, medan jag bara tänker i huvudet.

Jag fattar att det låter förskräckligt, men krasst är jag övertygad om att vi alla tänker så här osympatiska tankar emellanåt om vår egen förträfflighet och andras tillkortakommanden.

Min bror uppfattar definitivt mina spacklade gipsskivor som världens största misslyckande - själv skulle han aldrig släppa igenom något så hafsigt. Min pappa tycker att jag är en slarvmaja för att jag inte tvättar bilen (och om jag gör det så kör jag genom en automattvätt istället för att gnugga bilplåten i en gör-det-själv-hall). Min granne skakar säkert på huvudet varenda gång han snokande smygkikar in i vår trädgård, där grusgångarna knappt syns under maskrosorna och blomkrukorna vid entrén stoltserar med bruna mumifierade växter.

Alla lägger vi vår kreativa kraft på olika saker.

Det är ytterst, ytterst sällsynt att jag tänker "Den här boken hade jag kunnat skriva själv. Och jag BORDE ha gjort det, för jag skulle gjort det bättre än vad den här författaren lyckades med." Men idag tror jag faktiskt just det hände.

När man har ett spännande material och lyckas sjabbla bort det på alla tänkbara vis: tråkigt och platt språk, ointressanta dramatiseringar, inkonsekvenser, ständiga hopp i tid och rum, en idé om att man kan förutsätta att läsaren har samma kunskaper som man själv, en faktabok där man inte förmår presentera fakta - då får jag god lust att lägga mitt vanliga jobb på hyllan och bli författare. Ge ut de där böckerna jag fantiserat om så länge! Och göra det bättre än vissa andra...

Bilderna har inget samband med någonting, utan är bara till för att pigga upp inlägget.

Skymningsflickan

Bokens titel: Skymningsflickan
Författare: Katarina Wennstam
Förlag: Bonnier Pocket, 2016
Antal sidor: 411

Jag har sett fram emot den här boken ända sedan jag hörde att Wennstam höll på att skriva den! Under de senaste åren har jag läst varje bok hon skrivit och tyckt om precis varenda en.
Smuts
Dödergök
Alfahannen
Svikaren
Stenhjärtat
Skuggorna
och nu Skymningsflickan.

Det som lockar är främst att de lyfter fram angelägna ämnen om det svenska samhället av idag: kvinnomisshandel, sexköp, våldtäkter och andra slags utnyttjanden, droghandel, grooming, fotbollshuliganism, polisvåld, integration, jämställdhet och feminism.

Det är engagerat skrivet och en sorts till kriminalhistorier förtäckta upprop mot vuxnas svek mot barn, och mäns våld mot kvinnor. Förlaget kallar böckerna för spänningsromaner, men det säger inte allt.

Gymnasiekompisarna Molly och Miranda hänger ihop i vått och torrt och är romanens huvudpersoner. "Skymningsflickan" börjar som en dålig tevedeckare med att kriminalkommissarie Charlotta Lugn (som vi läsare känner sedan tidigare) hör en massa gap och skrik i sin egen trappuppgång mitt i natten; det visar sig vara en skogstokig granne som slagit in en annan grannes lägenhetsdörr i ren ilska mot det oväsen som förs. Inne i lägenheten sitter en tonårsflicka, Molly, på tamburgolvet och vrålar som ett djur - hennes armar är sönderskurna och hon är nästan inte kontaktbar.

Ungefär där tänkte jag: "Men nej, Katarina, vad har du skrivit nu?! Ska det här bli en sån där bok med späda tonårstjejer som blivit drogade av satanister och inlåsta i en kolsvart lägenhet i ett år utan mat och vatten, såna som mist talförmågan och för övrigt inte är saknade av en enda människa?"

Jag hinner just bli allvarligt oroad över att jag ramlat in i ett fånigt amerikanskt drama, när det hela snudd på bekräftas av nästa scen: ett närliggande gymnasium drabbas mitt under Halloweenfirandet av ett hot om skolmassaker och ungdomarna väller ut ur skolan i panik. (Jag tror alla läsare får enormt obehagliga associationer till Trollhättan...)

Men - puh! - efter det inledande kapitlet känner jag snabbt igen Wennstam och hennes skickliga sätt att trolla fram påhittade personer så att de känns helt verkliga, hennes stora iver att berätta om sociala missförhållanden och de fula sidorna av vårt samhälle.

Det är befriande att saker sällan är svart-vita i hennes värld; snälla människor kan ha fruktansvärda sidor också, folk som skriver hatmejl kan vara positiva i övrigt, veka rektorer kan vara ytterst kompetenta i andra situationer, intellektuella professorer kan vara helt icke-tänkande i sitt privatliv, avstängda poliser må ha misslyckats i ett ärende men kan briljera i ett annat, vackra människor kan vara alkoholiserade, självmordsbenägna tonåringar kan hitta framtidstro igen.

Omdöme: Wennstam är en av mina favoritförfattare och jag ser fram emot varje bok hon ger ut. Det är så himla härligt att läsa om kompetenta kvinnor!
I just den här romanen skulle jag kunnat avstå några av sidospåren (om en viss Aleksandr, bland annat) och hört lite mer om de tre tonåringarnas familjer, som alla tre känns värda att spinna vidare på. Jag älskar den här sortens böcker som har något vettigt att säga.

Länk till boken på Adlibris: POCKET och INBUNDEN.

Dagens Boktanke-bok: Berättelsen om Pi

"Berättelsen om Pi" (org. Life of Pi) skriven av Yann Martel, utgiven på Brombergs Bokförlag år 2003.

Berättelsen om Pi har ett sällsynt vackert omslag, tycker jag. En öppen, vit båt sedd högt ovanifrån, med en ihopkurad pojke och en vakande indisk tiger ombord. I det blågröna vattnet kring dem ser man skiftningar av fiskar, sköldpaddor och hajar. Å, vad jag tycker om rörelsen i bilden!

Illustrationen är gjord av Andy Bridge som har gjort väldigt många fina omslagsillustrationer till böcker (här är en bråkdel, i mitt urval):

-

Dagens Boktanke-bok presenterar böcker ur en rent konstnärlig synvinkel. Här tycker jag till om sättning, rubriker, omslag, illustrationer, papper och annat som inte egentligen rör innehållet.

Dagens Boktanke-bok: Röde Orm

"Röde Orm. Sjöfarare i västerled. En berättelse från okristen tid", skriven av Frans G. Bengtsson, utgiven av Norstedts Förlag AB år 1993.

Jag gillar skyddsomslaget med kartan och illustrationerna, men har inte tänkt på att titta på hur själva boken egentligen ser ut därunder. Så fin! En röd bok med en runstensorm präglad i guld.

-

Dagens Boktanke-bok presenterar böcker ur en rent konstnärlig synvinkel. Här tycker jag till om sättning, rubriker, omslag, illustrationer, papper och annat som inte egentligen rör innehållet.

I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv

Bokens titel: I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv
Författare: Tom Malmquist
Förlag: Natur & Kultur, 2016
Antal sidor: 318

Ja, ni kan ju historien och ni har väl läst hundraelva recensioner av boken tidigare, ni vet hur många fina utmärkelser den fått och hur både litteraturkritiker, recensenter och läsare har höjt "I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv" till skyarna. Så det är lite knepigt för mig att komma - så här ett år i efterhand - och säga "Det här bara måste du läsa!".

Det skulle kunna vara påhittat, så dramatiskt är det med kärlek och sorg, en ung mamma som dör och ett nytt litet liv som kommer till världen. Det här hade kunnat vara ett snyftdrama i en amerikansk film, men nu är det istället bland de mest krassa, avskalade och jordnära sorgeberättelser jag någonsin läst.

Karin och Tom är ett ungt par som bor i en trång lägenhet på Söder i Stockholm. Han skriver på en dokumentär bok, hon arbetar delvis på Kulturhuset. De väntar sitt första barn. Några veckor innan beräknad förlossning läggs Karin in akut då hon hastigt blivit sjuk med andnöd och svår trötthet. Det visar sig att hon drabbats av aggressiv leukemi som redan tagit hennes kropp i besittning.

Barnet förlöses med kejsarsnitt och mammans tillstånd blir bara allt sämre. Till slut försätts hon i koma medan läkarna arbetar dygnet runt för att förbättra hennes tillstånd så pass mycket att de kan påbörja cancerbehandlingen.

Tom ska hantera att hans livskamrat är döende samtidigt som han oväntat blivit pappa nästan två månader för tidigt. Det är förstås helt omöjligt att ta in och i en febrig frenesi, hög på adrenalin och närmast i chocktillstånd, samlar Tom in all medicinsk fakta han kan i det kollegieblock han bär med sig då han springer från nyfödda Livia på förlossningsavdelningen och barnintensiven till Karin som kämpar för sitt liv på andra sidan sjukhusområdet.

Det är ohyggligt sorgligt, nära, personligt och utlämnande.

Sorgliga böcker brukar ofta innehålla floder av gråt, men det finns knappt en enda passage där Tom gråter. Istället för långa kärleksförklaringar - vackra, sentimentala, gripande - berättar Tom om sitt vardagsliv med Karin och man får intrycket att han inte gör något för att försköna vare sig henne eller sig själv. Även de båda föräldraparen finns med och de beskrivs så fantastiskt fint, med fel och brister såväl som all omsorg och välvilja de visar både Tom och sitt nyfödda lilla barnbarn.

Det här var det bästa jag har läst i år. Jag hoppas Tom förstår hur mycket en sån här bok kan betyda för dem som är i stor sorg. Och jag hoppas han och lilla Livia har det bra nu, med Karin i vackert minne bevarad.

Omdöme: De inledande kapitlen på sjukhuset är så outhärdliga att jag sträckläser dem och nästan håller andan, trots att jag vet hur det ska sluta. Jag har själv sprungit i kulvertarna under Karolinska och kan plågsamt väl se framför mig det Tom beskriver.

När vi sedan får lära känna författaren och hans familj lugnar tempot ner sig men är så gripande så det är svårt att göra ens ett kort uppehåll i läsningen. Hanteringen kring Okänt Flickebarn Lagerlöf får mig att gå i taket (ni kommer att förstå vad jag menar om ni läser boken...) och är i sig värd mer uppmärksamhet.

P.S. Ni som följt bloggen ett tag vet nog att jag har enormt svårt för Joan Didions hyllade "Ett år av magiskt tänkande". Men här, här är boken som verkligen beskriver ett år av sorg med en genuin känsla och uppriktighet som Didion saknar.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN och POCKET.

En skugga blott

Bokens titel: En skugga blott
Författare: Maria Lang (pseudonym för Dagmar Lange)
Förlag: B. Wahlströms Bokförlag, 1960
Antal sidor: 256

Det är knappast en spoiler att avslöja ett mord i en bok då dödsfallet dels inträffar redan i det första kapitlet och dels framgår av varenda recension. Boken är dessutom ett halvsekel gammal...

I "En skugga blott" kommer vår rara lilla ärthjärna Puck hem till en tom lägenhet (våååning!) efter en lång resa till Egypten. Puck och Einar Bure är nu nygifta, men maken är inte hemma till Pucks stora besvikelse. Istället hittar hon en död kvinna i sitt badkar!

Jaha, sedan dras förstås polisen in och det blir ett ständigt spring av konstaplar i den lilla stockholmsvåningen. Bland annat framkommer att det är en herrans massa vänner och bekanta till paret Bure har varit inne i tvårummaren under tiden Puck och Einar varit bortresta. Jag stör mig resten av boken igenom på att huvudpersonerna tar det med ro.
"Jaha, har si och så varit här? Jaha, tittade de i vår bokhylla och på vårt skrivbord? Jaha, de ville se hur vi bor? Jaha, de hade middag här i vår frånvaro?"
Men herregud, mänska! Jag skulle blivit skogstokig om ytligt bekanta hade bott i vårt hus och snokat bland våra grejer.

Det mest intressanta med hela boken är de underbara beskrivningarna av Hum B, Stockholms Humanistiska Bibliotek, som får mig att googla alldeles för mycket och för länge och drömma mig bort i stadsarkivets bilder.

När sista kapitlet kommer inser jag att jag faktiskt läst boken förr. Och att "En skugga blott" rimligen inte gjort något intryck på mig överhuvudtaget eftersom jag inte kom ihåg den förrän upplösningen ska ske med coole charmknutten Christer Wijk som röker pipa och bälgar i sig java medan han långsamt som en cirkusdirektör avslöjar vem som är mördaren.

Omslag: Snyggt mönster av bloddroppar!

Omdöme: Sömnigt. Gillar mordet och gillar biblioteksbeskrivningarna men får en stark lust att skälla ut Pucks vänner för deras respektlöshet (eftersom hon själv inte verkar begripa vilka intrång de gör).

Boken hittas med fördel på Bokbörsen.

---

Under åren 1949-1958 gavs Maria Langs första tio böcker ut:
1. Mördaren ljuger inte ensam
2. Farligt att förtära
3. Inte flera mord!
4. En skugga blott
5. Rosor, kyssar och döden
6. Tragedi på en lantkyrkogård
7. Se döden på dig väntar
8. Mörkögda augustinatt
9. Kung Liljekonvalje av dungen
10. Farliga drömmar