onsdag 29 december 2021

Mina bästa läsupplevelser i år


Bäst och sämst och topp-tio och allt sånt där som brukar översvämma bokbloggarna de sista dagarna varje år. Har jag ens något att komma med, jag som läst alldeles osedvanligt lite under 2021? Tveksamt.

Här är i alla fall en kort sammanfattning om det möjligen tjänar som inspiration för någon annan:

Svårt att välja vad jag gillar bäst - måste man ens kora en vinnare? - men här är det gångna årets bästa skönlitterära romaner. Obs att det inte finns någon rangordning mellan dem.

En lärorik, spännande men lite tradig fackbok, roman, självbiografi blandat med en gnutta påhitt:

Fyra fantastiska fackböcker:

Tre ljuvliga böcker i en serie för äldre barn:

Ska jag ändå välja en enda bok som gjort enormt stort intryck på mig, så måste det bli de närmare 40 timmar som jag lyssnade på Ingrid Carlbergs Augustprisbelönade "Det står ett rum här och väntar på dig". En alldeles fantastiskt välskriven fackbok!

Absolut sämst är fyra böcker som har det gemensamt att de försöker vara kluriga och läskiga spänningsromaner med smygande skräck och gamla mord och fiender förklädda till älskare. Helt otroligt dåliga, förutsägbara, löjliga, overkliga och fåniga:

tisdag 28 december 2021

Mordnatt råder


Bokens titel: Mordnatt råder, tyst det är i husen
Författare: Sofia Rutbäck Eriksson och Mattias Boström
Uppläsare: Fredde Granberg
Förlag: Lind & c:o, 2021
Antal minuter: orkar inte räkna, men sisådär 25-45 minuter per dag

Varje dag under december månad har jag lyssnat på en ljudboksadventskalender från Lind & c:o på Storytel: "Mordnatt råder, tyst det är i husen". Avsnitten var lagom långa och höll högt tempo, så det blev aldrig tråkigt!

Superbra uppläst av Fredde Granberg som talar lugnt, varmt, exceptionellt tydligt - och liksom med ett litet flin i mungipan. Väldigt bra! Fattar inte hur han lyckas växla mellan norrländsk dialekt, någon sorts rikssvenska och en (lite svajig) finsk touch i dialogerna, men det gör han.

Berättelsen handlar om den nyligen pensionerade polisen Rolf som bor i Arvidsträsk och som har en charmig samling smågalna grannar där ute i obygden. Allt från en 104-årig gubbstrutt som envisas med att klara sig själv, en ensam gammal barnmorska som är snäsig mot vuxna men rar mot barn, och en avskydd skogsägare som ingen har något gott att säga om, till ett puttenuttigt vindruvsodlande och surdegsbakande gay-par, en plasthatande miljökämparpappa ihop med en jaktälskande mamma och deras speedade ungar.

Rolf har under decennier försökt få klarhet i en mordhistoria, men aldrig lyckats lösa gåtan. Nu när byn ska ha julmys tillsammans flyttar en känd deckarförfattarinna in vänder upp-och-ner på Rolfs liv. I samma veva hittas även en hotfull lapp som ser ut att vara skriven av "mordnatt-råder-mördaren" som härjade i byn på 1980-talet. Kanske kan Rolf förstå vem som är mördaren? Frågan är också, om man alls vågar vara kvar i byn eller om mördaren tänker ta livet av dem...

Språket är simpelt och extremt förutsägbart, här paras alla kända kombinationer ihop utan något nytänk alls. Det är lite väl mycket veckotidningsnovell eller skoluppsats över ordvalen, kan jag tycka. Men äsch, vad spelar det för roll? Det här är ju underhållande, mysigt, roligt, lite spännande. Kalendern fyller helt klart sin funktion: jag lyssnade ju på vartenda avsnitt 24 dagar i rad och det är väl ett gott betyg om något!

lördag 25 december 2021

Bära och brista - Andra Monikabok


Bokens titel: Bära och brista - Andra Monikabok
Författare: Sara Lövestam
Uppläsare: Sara Lövestam och Ellen Jelinek
Förlag: Piratförlaget, 2021
Antal minuter: 9 tim 42 min

Givetvis ville jag lyssna på fortsättningen till Första Monikabok - den som hette "Ljudet av fötter" - som jag tyckte så mycket om. Det är något mycket fascinerande detta med generationerna före oss: våra mammor, mor- och farmödrar och deras mödrar i sin tur. Vad de genomlevde, vad de tänkte, hur samhället såg ut och hur livet var på den tiden. 

I "Bära och brista" använder Monika just släktforskning som en undanflykt, en ursäkt, eftersom det är lättare att hänvisa till sökandet efter sina rötter än att ange de mer privata skälen till att hon hamnar på en kursgård någonstans utanför Arvidsjaur. 

Och visst är Monika besatt av att finna sina förfäder, så det är ingen lögn. Hon letar i arkiv och hittar efter digert detektivarbete många övergivna barn, prostituerade mödrar, svekfulla fäder, sorgliga livslögner och hemska öden i sin biologiska släkt.

Att Bibelns Första Mosebok med sina uppräkningar av släktled får finnas med i titeln till denna serie är talande, för huvudpersonen är som alla vi andra en produkt av oräkneliga möten som slutat i att ett barn föds, växer upp och får ett eget barn. Fram till nu, här tar det slut. Monika själv kommer aldrig att kunna föra vidare släkten. Efter otaliga försök att bli gravid har hon nu nått en punkt där hon måste försöka acceptera att hennes liv är bra och värt att leva även utan egna barn. 

När Monika fått ett smärre utbrott i en mejllista bland andra aktade akademiker - där en av Monikas kollegor berättar om sitt nyfödda barn och förväntar sig gratulationer - tycker hennes chef att det nog är dags för lite terapi och en jobbpaus... 

Monika hittar en flummig kurs i skrivande och tar sig dit med ambitionen att skriva en bok likt den Andra Monikabok som Sara Lövestam skrivit (ja, lite meta-känsla blir det över det hela!) och möter en spretig grupp deltagare som alla har sina egna, högst privata skäl att vilja skriva en bok.

Huvudpersonen Monika är en resonabel och vettig vuxen med helt rimliga känslor; jag gillar henne, jag skulle nog gärna kunna bli vän med henne. Hennes grannpojke, som hon är lite extramorsa åt, får vi tyvärr inte se mycket av i den här romanen - han tillför mycket till nutidsskildringarna, tycker jag. 

Jag gillar särskilt de historiska kapitlen där Monikas anmödrar berättar om sina liv - och kapitlen om Monika är lätta att leva sig in i, där hon sitter med sin alkoholiserade biologiska mor, sin kärleksfulla men lite kvävande fosterfamilj och sina välmenande men oförstående arbetskompisar. 

Det enda jag har svårt för är Ellen Jelinek som läser delar av boken i denna ljudboksinspelning: inte för att hon läser dåligt alls, utan för att hon inte alltid verkar veta vad hon läser. Vissa ord är så knasigt uttalade så jag undrar om det ens sitter en redaktör och lyssnar igenom materialet innan det släpps? Jag tror helt enkelt det är ord hon inte stött på förut och därför gör sitt bästa för att uttala, men hamnar helt fel. Det är jobbigt att lyssna på och hade lätt kunnat undvikas om någon hade pausat inspelningen och bara frågat "men vad sa du?!".

Sara Lövestam skriver så fantastiskt verklighetstrogna skildringar av de människor som befolkar hennes romaner. Jag ser fram emot den tredje boken och hoppas att Monika lägger barnproduktionen åt sidan och hittar lyckan i sitt liv även utan en alldeles egen bebis.

tisdag 21 december 2021

Late Bloomer


Bokens titel: Late Bloomer
Författare: Emma Hamberg
Uppläsare: Emma Hamberg
Förlag: Bonnier Bookery, 2018
Antal minuter: 2 tim 00 min

Jag gillar kortromaner och noveller, så det passade alldeles utmärkt att lyssna på Emma Hambergs två timmar långa "Late Bloomer", som hon läser själv. Det är en trevlig historia, lagom lång, bra inläst. För mig blir det dock till ett stort problem att huvudpersonen Ulla är så olidligt infantil. 

Det är inte roligt, helt enkelt. Jag skrattar inte åt sånt här. Andra gör det: boken har fått höga poäng och massor av supertrevliga recensioner på Storytel. Folk gillar upplägget; de skrattar, ler, kiknar, tycker det är så mysigt och kul och festligt. Jag bara ryser.

Ulla, kom igen, du är 68 år - skärp dig! Du kan inte sitta med otvättat hår och slitna mjukiskläder med ketchup- och flottfläckar. Du kan inte bara vägra svara när folk pratar med dig. Du kan inte bete dig så ohyggligt oförskämt mot grannar och andra vänliga människor som är schyssta mot dig. Du kan inte blunda när något är obehagligt, sånt gör 3-åringar som tror att det de inte ser inte heller finns! 

Att Ulla, som har varit änka i två år, skulle vara deprimerad känns osannolikt. Ja, det sjaviga utseendet skulle väl tala för den saken då - och det faktum att hon tänker ta livet av sig. Men samtidigt deklarerar hon att hon inte var så himla förtjust i sin (numera döde) man Ingemar, att hon kände sig fast i sitt äktenskap, att hon önskar att hon hade gjort andra val. 

Och hur troligt är det att någon människa med en hyfsat normal intelligenskvot skulle bestämma sig för att begå långsamt självmord genom att äta micromat med massor av E-nummerstillsatser, röka ohämmat, glufsa i sig sockerbitar och aldrig träna? Nej, jag köper inte det.

Ulla är rent olidlig. Hon har en hel del likheter med Agneta i "Je m´appelle Agneta" faktiskt: medelålders kvinna som får knasiga infall och agerar på impulser utan minsta eftertanke. I väntan på den långsamma döden köper Ulla en kikare och glor på grannarna i Östermalmsvåningen mittemot. Då börjar det hända saker i hennes liv! Kul idé och snyggt genomfört av Hamberg, men personligen skäms jag mest bara över hur huvudpersonen beter sig.

söndag 21 november 2021

Inte död än


Bokens titel: Inte död än
Författare: Johan Ehn
Förlag: Romanus & Selling, 2021
Antal minuter: 7 tim 58 min

Det är en häftig känsla att hugga in på en bok som man inte har en aning om vad den handlar om, där man inte läst baksidestexten eller recensioner i förväg och har noll koll på författaren - men fastnar för det grymt snygga omslaget i flödet bland andra bokkonton på Instagram. Och så visar det sig vara en så underbar bok som man knappt kan lägga ner förrän man läst ut den!

Om jag börjar med omslaget: ruggigt snygg formgivning av Per Åhlander. Det första jag lägger märke till är Katarinahissen, där vår huvudperson blir avtackad på Gondolen efter ett helt yrkesliv som ingenjör och fackligt ombud på Televerket. Sedan ser jag den gamla Televerket-loggan, långt mycket bättre än den urvattnade Telia-logotypen. Och den speciella trumpeten som han fick i present av sin mor och far och som är den finaste gåva han någonsin fått. En basfiol och ett piano är symboler för jazzmusiken han avnjöt på Nalen, där han och vännerna gick för att lyssna på sina idoler och dansa med söta tjejer. 

Omslagets fina mönster och färger minner om 1950-talet. För Elis, som det här handlar om, är född under andra världskriget och är nu över 80 år. Hans barndom var trasslig med en kall mamma som aldrig berättade att hon tyckte om honom och som placerade honom i ett fosterhem under en stor del av hans tidiga år. Som vuxen ville nog Elis själv ge sitt barn all den kärlek han inte fick, men lyckades inte riktigt: han ägnade så mycket tid och kraft åt arbetet, folkhemsbygget, kampen för rättvisa och sociala skyddsnät. Familjen kom i andra hand. 

Ende sonen Jan är nu i 50-årsåldern och själv både farfar och morfar. Men hans relation till den åldrige Elis är inte bra - de säger just aldrig något innerligt till varann utan håller sig till det ytliga. Ofta med syrliga gliringar från Elis och sorgsen tystnad från Jan. 

Allt brakar samman redan i bokens första kapitel, då Elis firar julafton hemma hos Jan och sonhustrun Åsa. Det serveras ingen julmat ("alla är väl ändå trötta på det!") och det är gapigt, högljutt och stojigt när släktens yngsta medlemmar rusar omkring. Elis svettas och längtar hem, vill mest lyssna på en jazzskiva i ensamhet och slippa de ouppfostrade barnbarnsbarnen, den inställsamma sonhustrun, den mesige sonen som samlar på whiskey och...

...pang, så rasar han ihop i en hjärtinfarkt. I ilfart förs han till sjukhus, Stockholms skrytbygge Nya Karolinska, där rummen är så isolerade att man inte hör ett knäpp från de andra som ligger inne. Elis vaknar fjättrad till en sjuksäng, med värk och kolossal trötthet. 

Där börjar hans resor tillbaka i tiden; inte nostalgiska tankar på vad som varit, utan mer som tidsresor där han ser sig själv och sina närmaste i de situationer som varit avgörande för hans liv. 

Med dessa drömliknande resor får Elis en helt annan förståelse för hur han uppfattats av människorna runt honom, varför saker blev som de blev, vad som tvingade fram svåra beslut eller orsakade de sorger han burit med sig hela sin levnad. Det är oerhört gripande att se hur Elis får upp ögonen för både hur han själv betett sig och varför hans närmaste i sin tur har agerat som de gjort. När han ligger för döden är det inte som att livet passerar revy, utan mer som att dörrar öppnas och visar på anledningar och upphov till det som varit viktigt i hans liv - och vilken del han själv har i det hela. 

En central del i boken spelar den underbart empatiske sjuksköterskan Tony, som visar stor humor och värme mot den borttynande Elis under dessa sista veckor.

Mitt omdöme: Jag lyssnade till ljudboken, mycket fint inläst av författaren själv. "Inte död än" berörde mig djupt. Jag känner nog både en och flera "Elis" och det här grep verkligen tag i mig. Vilken fin och känslosam liten bok!

torsdag 18 november 2021

Dödsängeln


Bokens titel:
Dödsängeln
Författare: Johan Rundberg
Förlag: Natur & Kultur, 2021
Antal sidor: 207

Så kom då den efterlängtade tredje boken om barnhemsflickan Mika och hennes kompis, den gamla polisen Valdemar. Jag är själv lite förvånad över hur jag har slukat de här tre ungdomsromanerna, nästan som om jag var tillbaka på mellanstadiet.

Handlingen är fullt logisk, faktiskt var jag inne på att författaren skulle välja just det temat innan jag ens sett baksidestexten. En tonårsflicka försvinner, hennes förmögna familj efterlyser henne men vill samtidigt att polisen ska vara ytterst diskreta i sina efterforskningar.

Mika drar i några trådar - hon känner ju alla möjliga människor i samhällets bottenskikt - och plötsligt har hon satt sig i en fullständigt livsfarlig situation. Igen!

Bäst med den här fina bokserien är de realistiska Stockholmsskildringarna, beskrivningarna av de fattiga, av livet som barnhusbarn, av fabriksarbetarnas ändlösa slit, av orättvisorna - och av vänskapen och lojaliteten mellan många av människorna.

En annan mycket bra sak är att Johan Rundberg inte undviker ord och uttryck som kräver ett ordförråd som vanligtvis mest vuxna har. Det berikar historieberättandet och tillför säkert mycket till de läsande barnen samtidigt.

Dödsängeln är den avslutande delen - sägs det, men man kan ju undra... - och jag ger den extra bonuspoäng för att INTE alla trådar nystas upp, inte alla saker läggs till rätta, inte allt förklaras. Och att inte allt slutar lyckligt, nödvändigtvis.

Superhärliga ungdomsböcker, något annat kan jag inte säga!

-

Tack till förlaget för recensions-exet och till författaren för hälsningen!

tisdag 16 november 2021

Tyrannens tid



Bokens titel: Tyrannens tid - om Sverige under Karl XII
Författare: Magnus Västerbro
Uppläsare: Tomas Bolme
Förlag: Albert Bonniers förlag, 2021
Antal minuter: 20 tim 10 min

Helt kort: jag är för trött för att författa en välformulerad recension, så här kommer några lösa fragment:

Jag är en av Västerbros beundrare, tycker han har så otroligt mycket intressant att berätta och att han gör det med så ovanligt mycket inlevelse, värme, medkänsla och omtanke om de personer han forskat kring.

1700-talet är nära oss i tiden och ändå så annorlunda och långt bort. Jag uppskattar särskilt att Västerbro pekar ut de händelser som leder fram till den demokrati och det politiska styre vi har idag! Det är trots allt inte så många generationer mellan 1700-talets människor och oss själva.

Berättelsen handlar om Karl den tolftes tid som regent och de förbannade krig han initierade, upprätthöll och vägrade avsluta. Ett intressant kapitel i Sveriges historia och en skön motvikt till talet om den genialiske krigarkonungen. 

Jag hade dock önskat att vi hade fått veta mer om de personer som blev kvar i Sverige, efter att pesten skördat en massa offer och vädret saboterat flera års skördar och kungen drivit in långt mer i skatt än han sagt att han skulle göra. 

Eländet var enormt redan som det var, och ovanpå det tvingades stora delar - alltså, förkrossande stora delar! - av den manliga befolkningen iväg till militärtjänstgöring. De dog av svält, kyla, skador och sjukdomar - och ibland stupade de i krigen, såklart. 

Jag fattar att det inte finns massor nedtecknat om vanliga kvinnor på 1700-talet, men blir ändå lite besviken att påtagligt många av berättelserna om kvinnorna handlar om att de låg med en annan man än den de gift sig med (och som sannolikt stupat i krig utomlands) eller blev gravida utan någon uppenbar far till barnet. Utdrag ur domar, helt enkelt. 

En skrämmande majoritet av Sveriges vuxna befolkning måste ha varit kvinnor. Och de hade inte rösträtt, utan fick bara finna sig i vad överheten bestämde. Hur såg deras liv ut? Gjorde de både mäns och kvinnors arbete? Fanns det fördelar med att slippa den traditionella kvinnorollen - och själva männen! - för att istället leva ett friare liv? Eller var det tvärtom bara värre att vara ensam om alla bördor? De kompetenta kvinnor som Västerbro skildrar, är alla högt upp på samhällsstegen. 

Det är bara att inse, att jag tycker att 20 timmar är för lång tid att lyssna på en ljudbok. Det är toppen att Tomas Bolme läser, jag gillar hans röst, men ändå blir jag rastlös och tänker "Kan man speeda upp det här på något vis?". Den tryckta boken är på över femhundra sidor och för mig är det i mesta laget.

Men jag lyssnar till vartenda ord, lär mig massor och ser redan fram emot nästa bok av Magnus Västerbro. 


tisdag 2 november 2021

Tisdagskvintett: Från mina hemtrakter!

Tisdagstrion denna vecka handlar om författare från mina hemtrakter. Jag har nästan inte flyttat något alls i hela mitt liv, så för mig är det inte så svårt att avgöra hur stor geografisk yta jag har att begränsa mig till: Stockholm och Upplands Väsby i viss mån, men huvuddelen av mitt liv har jag bott däremellan: i förorten Sollentuna. Här är min kvintett:



Sara Molin, född 1983 någon annanstans - men jag vet med säkerhet att hon bor någon kilometer ifrån mig här i Sollentuna. Senast förra veckan var hon och hennes familj med i lokaltidningen, där de berättade om hur mycket de läser (istället för att glo på olika bildskärmar). Hon är lärare på grannkommunens gymnasium och debuterade som romanförfattare förra året. Hon har gett ut feelgoodböckerna "En oönskad julklapp", "Frågar åt en vän", "Som en öppen bok".



Emma Hamberg, född 1971 någon annanstans - men under alla åren som småbarnsmamma bodde hon i Sollentuna och det var väl då hon blev författare, så det tycker jag räknas! Jag orkar inte ens räkna upp alla böcker hon skrivit, men får väl nämna den senaste "Je m´appelle Agneta" och hela feelgoodserien om Rosengädda.




Jan Arnald (pseudonymen Arne Dahl), född 1963 i Sollentuna. Jag har aldrig läst något av honom, men han är ju en framgångsrik deckarförfattare med massor av storsäljande kriminalromaner, vad jag kan förstå.



Elisabet Nemert, född 1950 någon annanstans men sedan länge boende i Sollentuna, har gett ut en väldans massa historiska romaner. Till exempel "Ljusets dotter" som utspelar sig på kommunens stolthet, Edsbergs slott, vilket är lite extra roligt.




Sarah Sheppard född 1971 i Sollentuna (tror dock att hon bor inne i Stockholm numera?). Jag älskar hennes böcker! Hon har gett ut fantastiska böcker om de vilda djuren i skogen men även om hajar och dinosaurier. Och inte minst: "Viktiga kartor för äventyrare och dagdrömmare"!

Och avslutningsvis vill jag nämna Carl Jonas Love Almqvist (1793-1866) som tillbringade somrarna på den vackra gården Antuna som ligger ett stenkast från mitt hus, precis på gränsen mellan Väsby och Sollentuna. 

söndag 24 oktober 2021

Den som inget känner mer



Bokens titel: Den som inget känner mer
Författare: Viktoria Höglund
Förlag: Southside Stories, 2021
Antal sidor: 398

Detta är den tredje boken som handlar om psykologen Malin, kriminalkommissarien Stefan och deras umgängeskretsar och arbetskamrater. Någon bloggare tipsade om den första boken, "Den som haver barnen kär" och jag lyssnade på den på Storytel. Sedan slukade jag novellen "Oduglingen" som kom strax därpå och därefter roman nummer två, "Den som lämnas ensam kvar". Nu har jag alltså läst "Den som inget känner mer" och vill gärna tipsa vidare, så att fler upptäcker dem.

Den stora styrkan här, är att Malin Dahl är så mänsklig. Vi får följa henne genom äktenskapsproblem, mammarollen, trassliga jobbsituationer och hur hon agerar bland grannar och vänner. Hon skulle kunna vara vem som helst som man möter på bussen eller pendeln, i vimlet inne i Stockholm eller i kassakön i mataffären. Malins liv tar stor plats i handlingen och det är bra, så slipper vi för mycket mördarjakter och annat overkligt. 

Att personerna utvecklas och förändras är också bra, för det gör ju människor i verkligheten. Tydligast är det hos polisen Stefan Lindgren, som måste ta itu med såren från sin barndom om han ska orka fortsätta...

En tonårsflicka råkar ut för en vattenskoterolycka och slås medvetslös. Kommer hon att överleva? Vem satt på skotern med henne - eller körde hon själv? Hennes föräldrar är förstås förtvivlade men de letar också efter någon skyldig. Någon ska de kunna anklaga för det som hänt! Flera av tonåringarna bär på starka skuld- och skamkänslor; de vet sånt som de håller tyst om, de önskar att de hade ingripit eller att de hade låtit bli. Alla runt den skadade Fanny har egen ånger att handskas med, samtidigt som de misstänker nära vänner och familjemedlemmar. 

"Den som inget känner mer" är inte lika nervpirrande och spännande som de andra - men den är på många vis den mest välskrivna, ja faktiskt den bästa av romanerna. Risken med att skriva en hel serie är ju att böckerna blir alltmer urvattnade, slentrianmässiga eller producerade efter samma recept. Den fällan faller inte Viktoria Höglund i, tvärtom: denna tredje bok har ett bra driv och en egen historia som inte liknar de andras. 

Mitt foto: Egentligen hade jag långt gångna planer på att köpa en scrunchie, en sån där hårsnodd som klätts in i fluffigt tyg, men jag hittade inget som jag rimligen skulle vilja använda själv efter fotograferingen så det fick vara. Halloweengodiset fick duga som rekvisita, trots att det inte har någon som helst koppling till bokens handling.

Mitt omdöme: Böckerna är fristående men jag kan inte tänka mig att man får samma känsla för huvudpersonerna om man inte läst de tidigare böckerna. Så min rekommendation är solklar: läs dem i rätt ordning! En given deckarserie för den som gillar skandinaviska kriminalromaner där hemska våldsskildringar får stå tillbaka för en genomarbetad nutidsskildring av helt vanliga människor (som råkar ut för tämligen originella mord, kidnappningar och olyckor).