Författare: Viktoria Höglund
Uppläsare: Sofia Berntsson
Förlag: Southside Stories, 2020
Antal minuter: 12 tim 03 min
I denna den tredje boken börjar huvudpersonerna i Höglunds romaner kännas bekanta: polisen Stefan som är äckligt kvinnoföraktande, macho och sarkastisk (utåt, för det är enklast) och hans kollegor på mordroteln, psykologen Malin som engagerar sig lite väl mycket i enskilda fall, Malins chefer och medarbetare på de två ställen hon arbetar, hennes knastertorre man och deras två små ungar.
Nu har Malins äktenskap totalhavererat. Det är både sorgligt och skönt, på samma gång. Niklas har förstås gjort ett Excel-ark med hur de ska dela upp barnen mellan sig (och Malin får bara acceptera det). Efter att Niklas surat sig igenom dessa tre romaner så känner jag ingen som helst sympati för honom, utan tycker mest att det är skönt att Malin blir av med honom. Han kan ju sitta där och pluta med underläppen i sin ensamhet, tänker jag, och sortera konservburkarna i storleksordning i skafferiet.
På jobbet har Malin fått i uppdrag att leda samtalsgrupper för anhöriga till döende cancerpatienter. I gruppen kommer det minsann att dö folk - och inte bara av cancer!
Detta är i viss mån en kriminalroman, men i lika hög grad handlar den om sjukvården och nedskärningarna, prioriteringarna, bristen på en helhetssyn. Ibland framstår överläkarens ord nästan som en agitators, och jag kommer på mig med att tycka att de är placerade där för att föra fram en brinnande åsikt snarare än att de har någon relevans för bokens handling eller karaktärer.
Bokens tema är familjeband; om kärleken mellan makar, syskon, barn och föräldrar - och ofta om avsaknaden därav. Vilka kan man räkna med i en svår situation? Det gäller både Malin privat men också alla de sjuka och deras närstående.
Mitt omdöme: Jag gillar både handlingen och dialogerna (och står ut med uppläsaren, vilket annars inte är fallet särskilt ofta...). Viktoria Höglund har en fallenhet för att skriva, det finns ingenting nybörjaraktigt eller amatörigt över hennes böcker. Lite segt var det periodvis, när fokus hamnade på anhöriggrupper, stödsamtal, sorgbearbetning - inte för att det var ointressant utan för att jag inte var upplagd för filosofiska resonemang eller socialrealism. Jag hade väntat mig mer av deckare och blev förvånad över hur lite mordgåta det var. Har man inte den förväntningen så lär man inte bli besviken!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar