Den som haver barnen kär

Bokens titel: Den som haver barnen kär

Författare: Viktoria Höglund

Uppläsare: Sofia Berntsson

Förlag: Southside Stories, 2019

Antal minuter: 13 tim 43 min

Det är roligt när man blir tipsad om en författare man aldrig hört talas om och en bok man inte visste existerade; en typisk sån där Amazon-grej (nej, jag handlar inte på Amazon, aldrig någonsin) där det dyker upp "andra gillade också..." och ett förslag på vad likasinnade minsann läst.

"Den som haver barnen kär" är en välskriven deckare med en samhällsfråga eller ett angeläget budskap, sådär som jag uppfattade de tidiga böckerna av Katarina Wennstam. Här är det uppenbart vad författaren vill prata om: barnlöshet. Lite som att ämnet barnlöshet är så angeläget att man hittar på en deckarintrig för att få läsarna att tugga i sig det man vill ha sagt, upplever jag det.

I tusen - nåja, men 133 (!) - korta kapitel med cliffhangers, får vi följa psykologen Malin Dahl genom jakten på en människa som kidnappar små barn i Stockholm. Mördar dem, kanske till och med... 

Småpojkar försvinner och i fokus är psykologen Malin och polisen Stefan, utan även en vansinnig massa förskolelärare, rektorer, arbetskamrater, patienter, familjemedlemmar samt barnens mammor och pappor. Ett tag trodde jag att jag skulle behöva en karta över persongalleriet, för jag blev helt snurrig av alla dessa människor som samtliga spelar en viktig roll.

Malin fungerar som förskolepersonalens krishanterande psykolog när en liten pojke försvinner därifrån under en utflykt, ungefär samtidigt som en annan liten pojke hittas död i ett skogsparti i närheten. Hon engagerar sig väldigt hårt i ärendet och det går ut över hennes redan dåliga äktenskap (med en tämligen självupptagen, grinig och oflexibel man, tycker jag, men så är det nog inte meningen att man ska uppfatta honom...)

Det är spännande, väldigt svenskt, väldigt nutida, och handlar mer om känslor och kärleksrelationer än om våld och hemskheter. Hela boken är underbart fri från kommentarer om utseenden och sexism. Tycker det är så skönt när man slipper beskrivningar av folks utseenden, och bryr sig mer om hur de är till sättet.

En enda sak tycker jag illa om: de anonyma dagboksanteckningar som inflikas här och var i den i övrigt rappa texten. Gud, vad innerligt trött jag är på sånt! Tycker det förekommer i var och varannan bok jag läst på sistone... "Brev till min älskade" heter de plågsamt löjliga kapitlen i denna bok där vi läsare ska undra vem som skrivit dem och till vem de är adresserade. 

Mitt omdöme: En trevlig ny bekantskap, en sympatisk huvudperson som är långt ifrån perfekt och som lever ett ganska vardagligt svensson-liv i huvudstaden. Grattis till en stark debut, Viktoria Höglund!