Presidentens hatt

Bokens titel: Presidentens hatt
Författare: Antoine Laurain
Originalets titel: Le chapeau de Mitterrand
Översättare: Oskar Séverac (pseudonym)
Förlag: Lavender Lit
Antal sidor: 221

Anledningen till att jag valde just denna lilla bok som läsning i vår bokklubb, är att vi är ett gäng tjejer (okej då, vuxna kvinnor i medelåldern...) som på olika sätt har kopplingar till Frankrike och politik. Gemensamt för oss alla är att vi älskar att läsa böcker och att vi nog får sägas vara mycket intresserade av vår omvärld, följer dagstidningar, letar fakta, håller oss allmänbildade.

Bland oss finns en som talar franska flytande och även tolkar från det språket - och de flesta av oss andra begriper franska och klarar hyggligt av en enkel konversation. Flera av oss är mycket beresta, några har även bott utomlands i åratal. Där finns en som vistats mycket i EU-parlamentet och en annan som arbetar politiskt här i Sverige. På våra bokträffar pratas en hel del politik!

"Presidentens hatt" är en liten sedelärande berättelse om hur en yttre kraft kan få oss växa inuti.

Precis som i den historiska serien "Släkten" (som jag har skrivit om flera gånger förut) är det ett yttre attribut som ger bäraren oanade krafter - i släktkrönikan är det en silverring som förs vidare genom generationerna, i "Presidentens hatt" är det en vacker herrhatt som Francois Mitterrand glömmer kvar på en restaurang. Hatten blir upplockad av en yngre man vars hela liv förändras när han sätter den på sitt huvud. Hatten flyttas i en kedja av händelser mellan olika människor, som alla påverkas starkt så snart de sätter på sig den.

Vi kommer inte riktigt nära karaktärerna, de är alltför ytliga för det, men de engagerar ändå. En varm och mysig bok med ett budskap.

Mitt foto: I boken nämns skaldjursbrickor flera gånger, så jag serverade havskräftor och bouillabaisse på bokklubbsaftonen.

-

Eftersom jag glömde fråga mina bokklubbsväninnor om de ville framträda i bloggen under riktiga namn eller ej, väljer jag att kalla dem för fem kvinnonamn som konstintresserade kanske känner igen... Varsågod, här är mina vänners mini-recensioner!

Amalia:
Sommaren 1986 var jag i Frankrike som au-pair, femton år gammal. Sedan dess har allt franskt varit en viktig del i mitt liv. Därför blev jag alldeles nipprig av glädje när jag fick "Presidentens hatt" i mina händer.

Den handlar ju just om 1986, och författaren, Antoine Laurain, förefaller ha satsat mycket av sin tid och sitt arbete med den rent sidomässigt ganska korta boken på att återskapa tidsandan och de kulturella referenserna från den epoken. Vad kan kännas franskare än Minitel, och 20.30-programmet i tv-tablån, efter kvällsnyheterna?

Berättelsens huvudperson är en hatt, som får en oerhört stor inverkan på alla de som kommer i dess väg. Varför? Är det klädesplagget "hatt" som tillför bäraren oväntad auktoritet, eller är just denna hatt rentav förtrollad? Läsaren får följa hatten när den passerar genom händerna på ett antal bärare, och berättelsens vinkel varierar. Ibland är det hattens bärare man följer, ibland förs historien vidare indirekt via brev mellan olika personer i berättelsen, och dessutom tillkommer ytterligare perspektiv.

Det är roligt, underhållande och trivsamt, och faktiskt oväntat spännande att få följa hattens öde.

Klart läsvärd, med eller utan vurmen för allt som är franskt!

Rent språkligt skulle jag ha önskat att översättaren hade tillåtit sig att bli ännu lite svenskare i ord och vändningar; på sina håll lyser de franska begreppen igenom alltför tydligt.

Beata:
En underhållande och fin liten feel-good bok av den franske författaren Antoine Laurain. Fint språk, trevlig att läsa och med en klurig historia.

En hatt har huvudrollen. President Mitterrand glömmer sin hatt på en restaurang, och en annan man övertar hatten. Sen följer vi hattens väg förbi olika ägare tillbaka till presidenten.

Hatten verkar överföra beslutskraft och "wit" till bäraren. Frågan är om det är något magiskt med hatten eller om det är filthattens goda kvalitet och stilenliga utseende som plockar fram det där extra ur de olika bärarna. Det får vi inte veta, men funderingarna satte igång en spännande diskussion om kläders betydelse för hur vi agerar och hur vi blir bemötta av andra. Lite om sociala koder kopplade till kläder.

Så trots att boken känns lätt, så satte den även hos oss bokklubbare igång en fin energi och vi fick en trevlig kväll och också med oss lite intressanta tankar att grunna på längre fram.

Charlotta:
Boken ger en spännande igenkänning med de gamla folksagorna som klangbotten. En fyndig nytolkning! Vad händer när ett magiskt föremål går från bärare till bärare och för med sig sin magi? Eller finns magin i varje människa redan från början, det enda som behövs är en puff på vägen för att den ska blomma ut?

Sagan är stöpt i franskt 80-tal, en lite oväntad miljö. Mycket franskt – men var 80-talet i Frankrike så gammaldags? En trivsam skröna att kura med i soffhörnan.

Dora:
Presidentens hatt är en bagatell, men en välskriven lite originell sådan och därtill med en tydlig fransk prägel som gör den läsvärd och fångar åtminstone mig. Intrigen och den röda tråden, hatten, är elegant komponerade och syr ihop de olika novellartade delarna på ett smidigt sätt.

Lite ser jag en parallell till Jonas Jonassons Hundraåring men där Jonasson skröna är yvig och lekfull är infallen här mer återhållsamt berättade.

Det som också väcks och stannar kvar är funderingarna kring i vilken utsträckning det vi har på oss påverkar vilka vi är, eller upplever oss vara, och våra göranden och låtanden.

Den som liksom jag brukar fundera över vad som hände sedan bör uppskatta epilogen som återvänder en sista gång till alla de olika karaktärerna.

Tycker att det är för intrigen och stämningen som man främst ska läsa denna bok, de olika karaktärerna är trovärdigt skildrade men något undanglidande och underordnade intrigen.

Emma:
Presidentens hatt av Antoine Laurain är en trevlig bok med ett elegant och trevligt språk. Ett språk och ett persongalleri som känns fantastiskt franskt. Det känns franskt på liknande sätt som persongalleriet i Muriel Barberys Igelkottens elegans. Läsupplevelsen är ett sant nöje.

Boken handlar om hur President Mitterrands hatt kommer på avvägar och förändrar personers liv, om uppvaknande och mod, om att våga ta plats, gå mot strömmen och att ta ansvar för att vara sig själv, eller möjligtvis så som hatten förändrar de personer som tar på sig den.

Avslutningen känns lite oväntad, jag har inte bestämt mig för om den är genialisk eller platt och onödig - också detta är typiskt för min egen reaktion på det typiskt franska. Läs själv och gör din egen bedömning.

-

Varmt tack till Lavender Lit för recensions-exen!

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN och POCKET.