Knark - en svensk historia

Bokens titel: Knark - en svensk historia
Författare: Magnus Linton
Förlag: Bokförlaget Atlas, 2015
Antal sidor: 312 + källor och noter

Jag har ingen personlig relation till knark, egentligen, trots att jag förstår i boken att de flesta av oss tydligen har det.

Inga av mina vänner har - mig veterligen - hållt på med droger, jag har inte själv blivit erbjuden att köpa något eller ens röka hasch på en fest, tack och lov har inga släktingar knarkat ner sig och tja, jag är väl förskonad från narkotikans helvete.

Denna Augustprisnominerade faktabok har blivit både omskriven och omtalad. I synnerhet verkar folk ha fastnat för de berättelser som de unga knarkarnas mödrar står för i boken, den djävulska insikten att du är mamma till ett barn som kommer att dö av sitt missbruk. Jag tror att även författaren och förläggaren tyckte de styckena var de mest gripande, om jag förstått rätt.

Själv fastnade jag dock för en helt annan del. Faktabiten. Det där om hur svensk narkotikapolitik fungerar idag och hur den skapades för några decennier sedan.

Indoktrinerad! Manipulerad! Det är hur jag känner mig när jag läser "Knark - en svensk historia" och inser att Magnus Linton till punkt och pricka beskriver min uppväxt i en stockholmsförort under 1970- och 80-talen. Och det är inte lite som den politiken har påverkat mig...

I min skola fick vi besök av kåkfarare som var före detta knarkare. De var urgröpta, magra och såg slitna ut, alltid med fula gula tänder, hemmagjorda blåa tatueringar på händerna, fårade ansikten. De berättade om hur farligt det är med narkotika och att det räcker med ett enda bloss på en cigarett så är man fast. Ungefär. De hade knarkat bort sina chanser till ett bra liv i framtiden och skulle vara varnande exempel.

På biologin hade vi ANT. Jag tror inte barn nuförtiden ens vet vad det är. Alkohol Narkotika Tobak stod det för och det gick ut på att biologifröken berättade hur fruktansvärt farligt det var för oss att testa något berusningsmedel (av vilket slag som helst). Vi fick knappar att sätta på våra jackor och skolväskor: A non-smoking generation. Vi fick foldrar från Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle, jag vet inte om de finns kvar men har i alla fall inte sett dem nu när jag själv har tre tonårsbarn - men när jag själv var i högstadieåldern så såg man deras propaganda (information!) överallt.

Nu kommer jag lite ifrån ämnet, men jag bara måste skriva det här.

Kenta och Stoffe.

När jag gick i högstadiet fick vi åka till Folkets Bio och titta på hemska filmer som tydligen var till för att bryta ner oss. Värst alla kategorier var filmerna om Stoffe, Kenta och de andra modsen. (Ett anständigt liv och De kallar oss mods). Jag grät och grät och grät. Alla mina klasskompisar grät. Vi var fjorton år gamla och vår skola tyckte att vi skulle se två dokumentära långfilmer om svenskar som knarkade ihjäl sig. Vi fick ta bussen hem, gråtandes, utan minsta uppföljningssamtal eller genomgång. Man lämnades ensam med mardrömmarna.

Vi barn från Bahnhof Zoo.

Ett tag senare bokade fröken biografen igen och då fick vi se "Vi barn från Bahnhof Zoo". Det är nog den värsta film jag sett. Fy fan, rent ut sagt.

Min uppväxt präglades av den svenska narkotikapolitiken som Magnus Linton beskriver på ett ruggigt bra sätt i sin nya bok. Ett Sverige där man bedrev skräckpropaganda och skrämde upp flera generationer unga människor samtidigt som man stigmatiserade de beroende och gjorde allt för att utplåna dem och deras missbruk från Sveriges yta.

Det är hemskt att läsa om knarkarnas mammor, men det är ännu hemskare att läsa om decenniers svensk narkotikapolitik. Utomordentligt viktig bok och mycket, mycket välskriven! Jag sträckläste den trots det tunga ämnet.

Tack Magnus Linton för att du skrev den och tack förlaget för att jag fick ett recension-ex.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN.