Det vi glömde säga

Bokens titel: Det vi glömde säga

Författare: Klara Grede
Uppläsare: Frida Hallgren
Förlag: Albert Bonniers förlag, 2019
Antal minuter: 10 tim 27 min

Jag är ingen feelgoodfantast, men lärde mig av bokklubbsväninnan hur skönt det kan vara med varma, okomplicerade romaner när mycket annat går en emot. Det här är nog första gången i världshistorien som jag riktigt njuter av en feelgood - och det är till stor del uppläsarens förtjänst. Frida Hallgren är helt briljant, hon läser så himla bra och låter så naturlig.

"Det vi glömde säga" handlar om Ella som trånar efter sin exman Johan, trots att han i åratal har behandlat henne som luft. Hon uppfinner en ny, sval, perfekt version av sig själv för att vinna tillbaka honom - och övar sig på nätdejten Niklas och blir samtidigt kär i grannen Martin. Lika dumt som det låter, såklart! Hon trasslar till det både för sig själv och för andra.

Med i berättelsen är också hennes gamla kompis (som hon vägrat prata med sedan en incident för många år sedan), hennes pestiga storasyrra, hennes kära gamla farmor som inte har lång tid kvar, hennes tvillingdöttrar samt hennes elever och lärarkollegor i skolan där hon jobbar. 

Ella är lätt att tycka om och berättelsen flyter på bra, som skön förströelse utan att vara flamsigt lättviktig. 

-

Kuriosa: Lite intressant att de senaste böckerna jag har läst, har åtskilliga utspelat sig i min hemkommun - utan att jag vetat om det i förväg. Ella bor i ett radhus i Sollentuna, precis som Diana i Sara Molins "En oönskad julklapp" (faktiskt ännu en feelgood som jag gillat!). Handlingen i Camilla Grebes "Skuggjägaren" är också förlagd till ett nästan-Sollentuna som det är lätt att känna igen sig i även om författaren ändrat namn och en del geografi. I Keplers deckare har de nästan alltid tagit en sväng till mina krokar, här på gränsen mellan Upplands Väsby och Sollentuna: alltid är det någon mördare som vuxit upp i ett grustag här eller poliser som färdas på vägarna just här.