Tjuvdrottningen

Bokens titel: Tjuvdrottningen

Författare: Johan Rundberg
Förlag: Natur & Kultur, 2021
Antal sidor: 192

Det här är inte en fristående bok, utan man bör helt klart ha läst seriens inledande bok först: "Nattkorpen". Det har inte gått långt mellan avslutet i den boken och början i denna; lagom för den kalla och tärande vintern att tina upp och den vackra ljusa Stockholmsvåren att träda i dess ställe. 

För barnhemsbarnen är livet lite lättare: det finns mer mat på bordet och de slipper den svåra kölden. Slitet för att dra in pengar, skaffa sig en försörjning och en plats i livet är dock detsamma. Huvudpersonen, den knappt tonåriga Mika, tar hand om de yngre barnen på barnhemmet men jobbar även extra som servitris på en sylta i stan. 

När några av storbarnen - i tioårsåldern - kommer hem med fina saker blir Mika misstänksam. Hon följer efter Rufus, Kristina och de andra som smiter iväg på underliga tidpunkter, för att se vad de har för sig. Det hon får se är något hon måste rädda dem undan ifrån. De fattiga föräldralösa barnen är ett lätt villebråd!

Vi får återse konstapel Valdemar Hoff, men han spelar en mindre roll i denna bok. Utan honom skulle dock inte Mika klara sig i den hårda världen hon befinner sig i. De är ett härligt par; den kluriga och snabbtänkta flickan och den trygge, erfarne polisen.

Jag har sett fram emot den här boken och blev inte besviken: det är högt tempo, underbara miljöbeskrivningar av ett svunnet Stockholm, lagom rysliga och Mission-Impossible-liknande äventyr kombinerat med en älskvärd huvudperson och hennes fina vänner. Det här är barn- och ungdomsböcker av hög kvalitet! 

Johan Rundberg vågar sticka in obehagligheter som att barnen på barnhemmet går hungriga, har löss, saknar hela kläder, aldrig får nya föräldrar. De blir slagna av patrullerande poliser, slängda i korrektionsanstalter, satta i arbete på livsfarliga platser, utnyttjade som gratis arbetskraft. 

För mig är det värsta att läsa om spädbarnen som ligger ensamma i sina korgar, svultna eftersom ammorna inte ger dem tillräckligt med bröstmjölk - att flera av dem dör är svinn man får räkna med. Att Amelia, barnhemmets föreståndarinna, tvingas svepa de små döda barnen - men att Mika slipper det görat. 

Jag tror det är nyttigt för dagens barn att läsa om de umbäranden och det hårda liv som var vardag för många - och det ligger inte alltför långt tillbaka i tiden. 

Det finns de som säger att böckerna är läskiga, och det är de kanske men på ett bra sätt. Det är rimligt att vi alla vet vilka uppoffringar som gjordes av mormors morfar och farfars farmor. Det läskiga är inte mord och blod, det verkligt skrämmande är hur hårt livet var för väldigt många.

Tusen tack till förlaget för recensions-exet och till författaren för hälsningen i boken! Uppskattade verkligen denna bok och ser fram emot den tredje i serien.