Mitt bokliv, min läsning, en resumé

Jag har funderat på det där med hur läsandet går i vågor genom livet. Jag har alltid läst mycket men vissa perioder har det ju varit närmast som en besatthet, andra har jag fått snika till mig en kvart för att komma åt att läsa. Ibland har jag lånat mycket på biblioteket, ibland har jag haft råd att köpa. När jag var liten kunde jag läsa om böckerna flera gånger, numera händer det nästan aldrig.

Jag har knåpat ihop en liten resumé av mitt liv som läsare, sett ur vart femte år sedan jag föddes:

Emil-boken har jag lånat från www.bokstugan.se

Tant Brun-bilden har jag lånat från www.tantbrun.nu

När, var, hur och VAD jag läste när jag var 5 år:
Jag hade just lärt mig läsa på riktigt och eftersom jag var ett väldigt sjukligt barn satt jag alldeles säkert hemma i min rödbetsade furusäng, nedbäddad bland påslakan med stora chokladbruna blommor på, och läste Hemmets Veckotidning som min farmor tog med sig när hon skulle passa mig. Antagligen med en gasbinda full av fetvadd tryckt mot örat.

Eller så läste jag Elsa Beskows många barnböcker om tant Grön, tant Brun och tant Gredelin, för dem hade jag ärvt av min mamma - långsmalt inbundna böcker med lite gammelmodig text på ena sidan uppslaget och underbara teckningar över hela den andra.

Och när jag inte orkade staka mig igenom böckerna på egen hand så kom mina föräldrar och läste Astrid Lindgrens böcker om Emil i Lönneberga, som jag har älskat ända sedan dess.

Kitty-boken har jag norpat från ww.bokmalen.nu

När, var, hur och VAD jag läste när jag var 10 år:
Nu var jag duktig på att läsa, men fortfarande en sjuk unge. Konstant hemma från skolan med bronkit, öroninflammation eller något annat elände. Fortfarande fast i samma flickrum med 1970-talstapeter och murriga inredning, men nu även med en plansch föreställande ABBA på väggen.

Jag hade hunnit förbi "Systrarna P" och "Vitnos" och även de Kitty-böcker som mina tjejkompisar läste. Jag låg eoner före mina klasskamrater i läsning. Pappa hade köpt J.R.R. Tolkiens "Sagan om Ringen" och jag läste alla tre böckerna samtidigt som jag drömde om att vara en vacker alvflicka med ett långt och tjusigt namn på bokstaven E.

En megafavorit då - och nu - var "Tordyveln flyger i skymningen". Magisk!

När, var, hur och VAD jag läste när jag var 15 år:
Efter några groteskt pinsamma incidenter i skolbibblan, där jag försökte låna den tidens mest frigjorda ungdomsböcker - de hette "Kram", "Puss" och "Love, love, love" av Hans-Eric Hellberg - så vågade jag knappt sätta min fot där längre.

Minns att jag lånade "Anne Franks dagbok" och grät sönder en hel nyårsafton när jag insåg att hon inte skulle överleva...

I mina föräldrars bokhylla hittade jag Isaac Bashevis Singers "Shosha" som jag tyckte mycket om. Min mamma - en Fredrika Bremer-anhängare - hade även "Egalias döttrar" av Gerd Brantenberg, "The Women´s Room" av Marilyn French och "Rädd att flyga" av Erica Jong. De här böckerna har etsat sig fast för alltid. De är nog bland de största läsupplevelserna jag haft, antagligen just för att jag var så ung och påverkbar.

Jag satt sannolikt på de stenhårda långbänkarna i de stökiga korridorerna och läste i den stora högstadieskola där jag gick tre år. Där försökte jag på japanskt vis ignorera de gapiga klasskompisarna som satt uppflugna på plåtskåpen och sparkade med hälarna samtidigt som de skrek obsceniteter eller kastade något i huvudet på en (jag slapp, jag var väl klassens tråkiga men snälla bokmal). Blev rätt duktig på att avskärma mig och läsa ifred. De tuffa tjejerna stod utomhus i skolans rökruta och blossade, det kändes som att de var från en annan planet...

Bilden lånade jag från bookplanet.blogspot.com

Vampyrboksbilden låg på Tradera.

När, var, hur och VAD jag läste när jag var 20 år:
Jag hade flyttat hemifrån, ut i en förort och satt varje dag i långa tider på pendeltåget. Resvägen var min lästid. På mornarna övningskörde jag bil för att få körkort och pluggade teori på trafikskolan, på dagarna jobbade jag heltid inne i Stockholm, på kvällarna hade jag intensivstudier på en innerstadsskola för att ta igen de ämnen jag missat på gymnasiet (där jag hade svenska, engelska, franska, tyska och latin istället för att läsa matte...).

Jag var vaken dygnet runt och hade en energi som jag numera avundas. Men pengar hade jag inte, för lägenheten i förorten kostade för mycket och det fanns inte en chans att jag skulle ha råd att köpa böcker. Inte hann jag gå på biblioteket särskilt ofta heller, eftersom jag knappt var hemma annat än mitt i natten.

Vad läste jag? De böcker jag fick i present eller lyckades låna av bekanta. Jag tänker särskilt på Isabel Allendes "Andarnas hus" och Yasar Kemals "Låt tistlarna brinna" men jag måste också erkänna att jag läste Jean M. Auels "Grottbjörnens folk" och var helt fascinerad av neandertalare ett tag... För att inte tala om Anne Rices "En vampyrs bekännelse" som fick mig att omedelbart vilja åka till Louisiana och leva bland de kråsskjorteklädda vampyrerna, dricka blod och föreviga några liv. Hmmm. Känns som att jag ägnade mig åt avancerad verklighetsflykt, som drömde om grottmänniskor och bleka, sensuella vampyrer.

//Joelinda

Svärdet i stenen

Bokens titel: Svärdet i stenen
Författare: T. H. White
Originalets titel: The Once and Future King (vilket inte står i boken...)
Översättare: Jadwiga P. Westrup
Förlag: Månpocket enligt en överenskommelse med Norstedts förlag, 1987
Antal sidor: 651 + efterord

Jag var tjugo år gammal då jag fick den här mastodont-pocketboken i julklapp och tillbringade hela jullovet med att ligga i en obekväm våningssäng i en fjällstuga i Sälen med att läsa om vackra ungmör, lortiga bönder, modiga riddare, stiliga kungar och maktlystna prinsar. Å, som jag älskade den här boken!

På svenska heter den alltså "Svärdet i stenen", trots att det egentligen bara är namnet på den första av de fyra böcker som ingår i samlingsvolymen. De övriga är "Vindens och nattens drottning", "Den missanpassade riddaren" och "Ljuset i stormen".

Boken är skriven av Terence Hanbury White, en engelsk-indisk författare som föddes 1906 och som skrev "The Once and Future King" (Svärdet i stenen-serien om fyra böcker) under åren 1938, 1939, 1940 och så drämde han till med en avslutande del arton år senare, 1958.

Böckerna översattes till svenska och gavs ut här ungefär samtidigt som i England. Jag har en nyöversättning - om man nu kan säga så om något som översattes i mitten av 80-talet - av Jadwiga P. Westrup.

T. H. White inspirerades att skriva böckerna efter att ha läst Thomas Malorys berömda verk från 1400-talet (!) om kung Arthurs död.

Här får vi lära känna Arthur när han går i trollkarlsskola hos Merlin, vi får träffa riddar Lancelot och Percival om jag inte minns fel och förstås allas vår favorit Robin Hood och hans undersköna Marion. Och massor av andra som vi känner till mer eller mindre från de sagor vi matas med i anglosaxiska program.

Jag älskade den här boken och såg den nästan som en autentisk historiebeskrivning (ja, jag måste varit en omogen tjugoåring!) och den har format mig så tillvida att jag satt som klistrad framför teven när Merlin-serien sändes för några år sedan.

Men mina barn... suck, de förstår inte alls storheten i en text som skrevs under andra världskriget. Jag har satt boken i händerna på var och en av dem och försökt locka dem att läsa, men varje gång har den diskret ställts tillbaka i bokhyllan igen. Jag förstår inte?! Hur kan man inte tycka om den här kompakta sagan? Det är nog språket, tvingas jag konstatera. Det är helt enkelt för träigt och långsamt och svårbegripligt för mina barn trots att de är så läsvana.

Mitt foto: Jag hade tänkt låna Merlin av mina barn - som har en vansinnig massa Papo-figurer, men istället hittade jag Robin Hood, Lady Marion och Broder Tuck.

Betyg: Underbar saga som kanske skulle må bra av en ny översättning och inbundet band istället för en proppfull pocket?

Rekommenderas till: sagofantaster och riddarfans!

Snackis: inte alls.

Boken tycks vara helt slutsåld, men leta på bibblan eller i antikvariat. Jag har hittat många böcker på Bokbörsen - kolla där.

Teamtrio: Stockholmslitteratur

Ååå, äntligen drämmer hon till med något enkelt! Jag har väntat på att det ska komma en vecka då tematrion inte orsakar gråa hår. Idag vill Lyrans Noblesser ha tre böcker på temat Stockholm. Tjoho! Min favoritstad!

Först och främst: Den givna förstaplatsen måste ju absolut gå till "Barnens ö" av P.C Jersild. Utan tvekan! Så otroligt stockholmsk. Jag har inte skrivit en recension om den, men ni har nog ändå läst den, så det kvittar.
Jag är lite yngre än romanens huvudperson och när jag läste denna bok 1976 blev jag helt tagen av hans vilda och fria liv i Stockholm under ett sommarlov. Fick man göra sådär? Kunde man leva på det viset? Hur vågade han?!

Sedan måste jag ju hylla nationalskalderna Johan Henrik Kellgren och Carl Michael Bellman som är med om de mest fabulösa äventyr i Carina Burmans "Min salig bror Jean Hendrich". Underbar bok! Här är min recension.

Jag har god lust att nämna Astrid Lindgren här också, för många av hennes böcker börjar ju i Stockholm (innan man förflyttas till någon helt annanstans).

Usch, jag har så många böcker jag skulle vilja nämna! Hur ska jag kunna välja? Men nu tar jag en lite nyare, för att jag vill lyfta fram författarinnan: Moa Herngrens "Jag ska bara fixa en grej i köket". Här är min recension. Den boken är så mycket Stockholm av idag, så man kan nästan vandra i huvudpersonens fotspår.

//Joelinda

Saffransköket

Bokens titel: Saffransköket
Författare: Yasmin Crowther
Originalets titel: The Saffron Kitchen
Översättare: Jan Hultman och Annika H Löfvendahl
Förlag: Månpocket efter en överenskommelse med Bokförlaget Prisma, 2007
Antal sidor: 227

Jag föll för titeln, "Saffransköket", den lät så lockande och annorlunda.

Bokens baksidestext lät också så bra:
"Maryam är uppvuxen i de bergiga gränstrakterna mellan Iran och Afghanistan, men har bott i London i många år. Hon är gift och har en dotter, Sara."
Dels att det handlar om London, en härlig stad som myllrar av liv, och dels om Iran och Afghanistan som är ett område som fascinerar mig, med sin karga natur och opiumodlingar och talibaner och bergsfolk.

"En dag händer det Sara något dramatiskt, något som får tragiska konsekvenser och som Maryam delvis är skyldig till. I den pressade situation som uppstår ger Maryam efter för en önskan att fly från alltihop."
Det lät ju spännande! Vad kan det vara som en mor gör mot sin vuxna dotter som är tragiskt och dramatiskt?!

"Hon reser hem. Hem till det land där hon som ung var tvungen att dölja ansiktet bakom en slöja, strida med sin far för att inte bli bortgift mot sin vilja, där hon inte tilläts vara vän med pojken hon älskade och inte fick studera."
Den här biten visade sig vara den finaste och mest givande att läsa. Det är ju en så komplett annorlunda värld mot vår.

I övrigt handlar romanen om Sara och hur hon försöker förstå sin mamma, begripa hennes reaktioner och lista ut vad som egentligen hände i hennes barndom innan hon kom till England.

Crowther skriver inlevelsefullt och vackert om en kvinnas uppväxt i Iran och hennes flykt under revolutionen undan sin despotiske far - och hur hon från England längtar tillbaka till Iran hela sitt liv. Det är rörande på många vis. Jag funderar över vad hemlängtan är för mig och vad som skulle krävas för att jag skulle fly från mitt fosterland.

Delar av boken är väldigt konstlade på ett sätt som jag har svårt för, men på det hela taget har författarinnan lyckats mycket bra med beskrivningarna av både människorna och deras miljöer.

Betyg: En bok att bli berörd av.

Rekommenderas till: alla som vill läsa mer om Mellanöstern och Sydasien, i synnerhet livet för kvinnor där. Om man gillar "Kartor för vilsna älskande" så är det här en bok som passar.

Snackis: Ja, i viss mån.

Länk till boken på Adlibris: ENGELSK HÄFTAD och ENGELSK STORPOCKET

Nattens ljus

Bokens titel: Nattens ljus
Författare: Anna Quindlen
Originalets titel: Blessings
Översättare: Ylva Stålmarck
Förlag: Månpocket efter en överenskommelse med Wahlström & Widstrand, 2003
Antal sidor: 240

Verkar det märkligt att titeln "Blessings" översattes till "Nattens ljus"? Man tycker ju att det borde bli "Välsignelser" eller något sånt... Men bokens huvudperson heter Lydia Blessing och däri ligger väl förklaringen till den tvetydiga titeln.

Den gamla Lydia är den allra sista i släkten Blessing. Hon sitter på verandan på sin stora, vita herrgård och ser ut över ägorna, de terrasserade planteringarna och vida ängarna som brer ut sig framför henne. Livet på den (tidigare) rika gården är inte som det var då hon var ung.

Där finns också gårdskarlen Skip som lever ett enkelt liv, separat från fru Blessing. Och så den lilla babyn som Skip hittar i en kartong en morgon. Ett ungt par har varit där under natten och ställt ifrån sig en papplåda med en nyfödd flicka och sedan tyst kört därifrån i sin bil.

Jag tycker att Anna Quindlen är skicklig på att mana fram trovärdiga personer och en historia som känns nästan som en film framför ens ögon. Det är lite vemodigt sorgligt - och kanske även lite sött, vilket inte riktigt är vad jag gillar - på ett sätt som påminner om feelgood av den mer genomarbetade sorten. De tidigare böckerna var inte sådana, men den här är mer åt det hållet.

Jag blev lite besviken på denna roman, för den levde inte riktigt upp till mina förväntningar efter "Det som är sant" och "Svart och blå". Efter "Nattens ljus" köpte jag inga fler böcker av Anna Quindlen, trots att hon gett ut flera och fått många fina omnämnanden och goda recensioner.

Betyg: En god bok.

Rekommenderas till: Fördomsfullt nog påstår jag att denna bok passar kvinnor som vill läsa en trevlig och lite hjärteknipande roman om hur ens liv påverkas av tidigare val.

Snackis: Njäää.

Länk till boken på Adlibris: ENGELSK STORPOCKET.

Det som är sant

Bokens titel: Det som är sant
Författare: Anna Quindlen
Originalets titel: One True Thing
Översättare: Ylva Stålmarck
Förlag: Månpocket enligt en överenskommelse med Wahlström & Widstrand, 1999
Antal sidor: 276

Författarinnan Anna Quindlen fick tyvärr vara med om att hennes mamma dog i cancer då Anna var ung vuxen (jag tror 18-19 år). Det har präglat helea hennes liv, har hon berättat i intervjuer, och hur hon fick ta hand om sina yngre syskon under många år, bli en extramamma åt dem. Även några av hennes senare böcker kretsar kring mödrar, cancer och död.

"Det som är sant" kom ut 1994 i USA och den handlar om Ellen som drabbas av just detta att hennes mor får obotlig cancer. Ellen lämnar sin karriär och sitt roliga liv i storstaden för att åka till föräldrahemmet och ta hand om sin döende mamma. Hennes pappa förnekar att hans hustru är så sjuk, klarar inte av omställningen, vill inte anpassa sig. Ellen har alltid fått höra att hon är så lik sin pappa, intellektuell och framåtsträvande, medan mamman är hemmafru och lever för andra. Men under tiden Ellen vårdar sin döende mor inser hon att hon faktiskt inte känner sin mamma så väl som hon trodde. Där finns många sidor som hon aldrig sett tidigare och som överraskar henne.

När mamman sedan avlider blir Ellen anklagad för barmhärtighetsmord, vilket tillför ytterligare en "twist" till historien.

Jag ska villigt erkänna att jag inte minns så mycket mer än ramverket, det har 16 år sedan jag läste boken och jag måste bläddra i den för att väcka minnen till liv. Men jag minns tydligt hur mycket jag tyckte om den!

Betyg: En fin bok om familjehemligheter och människors många bottnar.

Rekommenderas till: folk som gillar relationsromaner, antar jag.

Snackis: En bra bok för en bokcirkel.

Länk till boken på Adlibris: ENGELSK STORPOCKET

Svart och blå

Bokens titel: Svart och blå
Författare: Anna Quindlen
Originalets titel: Black and Blue
Översättare: Birgitta Schwartzman
Förlag: Månpocket enligt en överenskommelse med Wahlström & Widstrand, 1999
Antal sidor: 278

Jag köpte den här boken då den släpptes på pocket, 1999, så det är många år sedan jag läste den. Ändå sitter den kvar i minnet! Romanen valdes till "Månadens bok" i Oprah Winfreys Book Club när den kom ut i USA (men det hade jag ingen aning om, läste det först nu på Wikipedia). Författarinnan är en amerikansk journalist som sadlat om till författare efter många år på New York Times, bland annat som krönikör.

Fran är nitton år när hon träffar Bobby och blir kär. Han är polis - och en våldsam sådan. Redan i början av deras passionerade förhållande slår han henne, men hon hittar alltid ursäkter för hans beteende. Han blir nog bättre när de gift sig, om hon själv uppför sig och definitivt när de har fått en liten son.

Men nej, inget förändras. Bobby Benedetto fortsätter att misshandla sin unga hustru i arton långa år. Sedan får hon nog och flyr ifrån honom tillsammans med sin tioårige son. De flyttar till en ny stad, byter identitet, skaffar sig nya vänner och vanor. Men Fran vet att det bara är en tidsfråga innan Bobby hittar henne.

Betyg: En spännande och gripande bok om hustrumisshandel. Nu har jag själv inte blivit utsatt för något sådant eller vuxit upp i en våldsam familj, men jag tycker att intrigen verkar mycket trolig.

Rekommenderas till: alla som gillar socialrealistiska böcker med amerikansk touch.

Snackis: Ja, det här är nog ett bra diskussionsunderlag.

Länk till boken på Adlibris ENGELSK STORPOCKET (se vilket fint omslag!)

Tematrio: Dagens Sverige skildrat i serier

Jag hinner inte läsa så mycket som jag önskar just nu, men en tematrio ska jag väl kunna klämma in! Idag vill Lyran att vi ska berätta om tre böcker som handlar om Sverige som det livet här ser ut just nu. Jag väljer tre seriealbum, för jag tycker att serietecknare ofta är mitt i prick när det gäller att fånga samtiden. Rocky till exempel, Martin Kellermans underbara figur, som alltid känns aktuell.

Här bor Brynebrinks
av Lena Ackebo
Om köphysteri och längtan efter kändisskap.

Far och jag - fortsättningen
Jan och Maria Berglin
Om 60-talisterna och deras 90-talistbarn.

Mitt dåliga samvete
av Stina Hjelm
Om en ung tjej av idag.

Alla tre är helt underbara och väl värda att läsas!
//Joelinda

Svikaren

Det är helt obegripligt att man kan klassa Wennstam som deckarförfattare - det här är alls ingen deckare! Inte överhuvudtaget. Jag skulle inte ens säga att det är en kriminalroman.

Det finns inga smygande detektiver med förstoringsglas och fullklottrade anteckningsblock, inga briljanta poliskommissarier med ett intellekt som en superdator, inga märkliga komplotter, ingen nagelbitarintrig som väntar på sin upplösning. Ändå skriver DN att detta är en deckare och Wennstam klumpas ihop med andra författarinnor (ja, kvinnor!) som skriver just sånt.

Wennstam skriver ohyggligt bra och spännande, bara det att man nog borde se det som en blandning av ett Maciej Zaremba-reportage och en svensk polisserie på teve. Och en rejält stor dos med samhällskritik, feminism och nyfikenhet på moral och etik. Det är så himla bra!

Jag är verkligen inte sorten som läser långa bokserier och säger att jag har älsklingsförfattare, men nu måste jag puffa lite extra för Wennstam för jag har gillat precis varenda bok hon skrivit.

Ni måste läsa hennes andra böcker om advokat Shirin Sundin och människorna runt omkring henne. Det roliga är att i någon bok dyker en bifigur upp som tidigare varit en huvudperson, i någon annan är förövaren den som förut varit offer, advokaten som försvarar måste själv bli försvarad, den ganska oväsentliga personen i en roman blir viktig i en annan.

Först Smuts - om prostitution och koppleri.
Sedan  Dödergök - om hustrumisshandel och mäns våld mot kvinnor.
Därefter Alfahannen - om kändisskap och utnyttjanden.
Sedan kom Svikaren - om hatbrott - som jag inte läst förrän nu.
Jag läste Stenhjärtat innan Svikaren, den handlar om shaken baby syndrome bland annat.
Sist ut är Skuggorna - om rättsskipning både i och utanför domstolarna.

Vissa är bättre än andra, men alla är läsvärda, tankeväckande och engagerande. Dessutom har Katarina Wennstam ett sånt flyt i sin text så man hakar aldrig upp sig på konstiga konversationer eller overkliga repliker.

Det jag gillar är väl främst att det är svåra frågor som ältas, stöts och blöts ur många olika perspektiv. Man kan ha en stark personlig uppfattning men ändå agera annorlunda i arbetet - eller vara totalt övertygad i en viss fråga tills man själv råkar ut för konsekvenserna. Ingenting är riktigt svart-vitt i böckerna. Och så ett extra plus för kvinnorna: de är inga mesproppar, men inga Lara Croft heller, och varenda en av dem känns som en förespråkare för jämlikhet.

Men oj, vad långt jag babblade innan jag ens kom till handlingen i "Svikaren"! Sorry.

Det här är en roman som skulle kunna vara plockad ur en svensk kvällstidning av idag. Välkänd allsvensk fotbollsspelare mördas för att han har bytt från en Stockholmsklubb till en annan. En riktig svikare är han! Frågan är bara vem som känner ett sånt besinningslöst hat att han (eller hon) hugger ett fotbollsproffs sextio gånger med en stor kniv? När man nystar i historien ser man flera möjliga anledningar.

Betyg: Jag gillar den här kvinnodominerade världen med Shirin, Charlotta, Madelene och allt vad de heter som arbetar i Stockholm som advokat, polis och åklagare - och historierna känns så trovärdiga att man nästan misstänker att de är plockade ur en brottsutredning.

Rekommenderas till: alla som vill läsa en engagerande, spännande roman om hatbrott och könsroller.

Snackis: Ja, det är nog hela vitsen med Wennstams författarskap, skulle jag tro!

Länk till boken på Adlibris: POCKET och INBUNDEN.

P.S. I efterordet skriver Katarina Wennstam och tackar författarkollegorna Denise Rudberg, Maria Sveland, Mari Jungstedt och Mian Lodalen bland andra. Hon skriver: "för konstant stöd, otaliga peppluncher, inspirerande middagar och sällskap på skrivarresor". Men ååå. Jag vill också vara en duktig författarinna och åka på roliga skrivarresor med mina (framgångsrika) författarinneväninnor! Nu blev jag lite avundsjuk.

P.S. II: Kolla vad jag hittade på nätet! Det kommer en ny bok i serien i höst! Något att se fram emot.