Bokens titel:
Ljuset vi inte ser
Författare:
Anthony Doerr
Originalets titel: All the Light We Cannot See
Översättare: Thomas Andersson
Förlag: Bookmark förlag, 2015
Antal sidor: 595
Jag är alltid noga med att inte skriva spoilers (det hoppas jag mina läsare vet vid det här laget!) och jag anstränger mig att inte recensera på ett sånt sätt att andra får sitt läsnöje förstört. Då är det bättre att jag utelämnar delar som jag egentligen skulle vilja kommentera.
Därför stör det mig att de stora dagstidningarna har en tendens att berätta alltför mycket om sånt som läsaren inte skulle upptäckt förrän halvvägs in i boken. När "Ljuset vi inte ser" recenserades i exempelvis Corren berättades avgörande detaljer som gör att deras recension är så ohyggligt mycket bättre formulerad, intressant och levande än vad min kommer att vara - men då får det väl vara så, då.
Om man får en bok som är fullkomligt översållad av priser, utmärkelser och lovord så är det svårt att inte påverkas av det. Enligt Adlibris har "All the Light We Cannot See" fått femstjärnigt toppbetyg av inte mindre än etthundra tusen läsare (!), den har mängder av citat på pärmens insida från stora tidningar som höjer den till skyarna, den har vunnit Pulitzerpriset 2015 och legat 82 veckor på New York Times bestsellerlista, den har vunnit så många priser världen över att jag inte ids skriva ner dem alla. En helt enastående bok, med andra ord!
Kapitlen är i klass med Da Vinci-kodens: oftast endast två-tre sidor långa och med tydliga (och ganska avslöjande) rubriker. En riktig bladvändare, en sträckläsningsbok där man lockas att hela tiden läsa lite till.
Handlingen kretsar kring ungdomarna Marie-Laure och Walter som båda växer upp i krigets Europa. De känner inte varann, men deras liv har ändå flera beröringspunkter.
Marie-Laure bor med sin pappa i Paris. Hon är blind och spenderar sina dagar bland forskarna på Naturhistoriska museet, där hennes (oerhört godhjärtade) pappa arbetar som låssmed. Pappan är ett snille på att göra små askar som fungerar som Rubicks kub för att man ska kunna öppna dem (vilket naturligtvis Marie-Laure klarar på nolltid). Han bygger också fantastiska modeller av deras bostadskvarter för att dottern ska kunna lära känna alla hus och gator och kunna hitta i staden trots att hon inte ser.
När kriget kommer till Frankrike flyr Marie-Laure med sin far till den lilla kuststaden Saint-Malo för att bo hos en excentrisk gammelfarbror som aldrig gått utanför dörren sedan första världskriget. Mellan farbror Etienne och flickan växer en fin vänskap fram. Hon får också se vad Etienne gömt på vinden... och det är där beröringspunkten med bokens andra huvudperson finns.
Werner är ett fattigt, hungrigt, föräldralöst barnhemsbarn i Tyskland, med en närmast osannolik begåvning för radioapparater, matte och teknik. Han värvas av nationalsocialisterna som inser att pojkens genialitet kan användas i kriget. På nazisternas kadettskola får han vara med om ofattbara grymheter och han längtar ofta tillbaka till sin lillasyster och den moderliga barnhemsföreståndarinnan - men tvingas istället ut i kriget, som alla andra unga män.
Nu ska jag säga vad som är bra med denna bok:
Den har ett alldeles makalöst vackert språk, fullt av liknelser och en hel del naturromantik.
Den behandlar andra världskriget på ett nytt sätt, när man trodde att det inte var möjligt.
Den har en viktig uppmaning till unga människor att inte glömma de fruktansvärda övergrepp som skedde - och att inte tro att kriget ligger långt tillbaka i tiden.
Den är förhållandevis oblodig, om än skrämmande och hemsk på sina ställen.
Den visar på värdet av kunskap, teknik, utbildning.
Den är mycket lättläst.
Och det som är dåligt:
Werner, hans lillasyster Jutta, deras barnhemsmamma Frau Elena, Werners bäste vän Frederick, Marie-Laure och hennes förträfflige far, gamle farbror Etienne och alla andra - de så goda så jag storknar. Jag efterlyser fula och smutsiga känslor, elaka och missunnsamma handlingar, klantiga misstag och farliga fel, ilska och hat. Personerna är slätstrukna och man kommer dem inte så nära. Jag får inte hjärtklappning ens när det dyker upp en person som liknar en Obersturmbannführer i Indiana Jones-filmerna, ni vet en sån där mager, elak tysk med kalla ögon och ont sinne...
Och apropå Indiana Jones så har Anthony Doerr klämt in en motsvarighet till den filmens heliga ark: en ovärderlig diamant som alla skurkar är på jakt efter och som alla goda försvarar med sina liv. Det ni! Lite rafflande action mitt i en krigsskildring.
Länk till boken på Adlibris:
INBUNDEN.
Andra som bloggat om boken är
Beas bokhyllla,
Boklysten,
Breakfast Bookclub och
Carolina läser.
