I en familj finns inga fiender

Bokens titel: I en familj finns inga fiender
Författare: Viktoria Myrén
Förlag: Ordfront, 2010
Antal sidor: 253

Ibland blir jag bara så förbaskat irriterad på böckers huvudpersoner att jag har lust att gå rakt in i romanen och skrika "Skärp till dig!" eller "Men lägg av och grina. GÖR NÅGOT istället!" och då har man ju blivit engagerad, även om det är ilska och irritation man känner. Men ibland har man lust att klampa in i romanen och gapa "Hallå?! Är det någon som TROR på det här? Totalt jädrans osannolikt!". Den här boken har jag lust att göra intrång i - besöka den lilla sommarstugan, skaka om huvudpersonen Marie, titta henne djupt i ögonen och säga "Fattar du inte att författaren driver med dig? Hon har ju förvandlat dig till en lobotomerad idiot. Vakna, människa! Så här kan du ju inte hålla på."

Själva historien är ju jättebra. Marie totalvägrar att ställa upp på småbarnslivets pressade tillvaro, tar bilen och flyr från maken och barnen. Helt själviskt drar hon till en sommarstuga som hon ärvt efter sin mormor. Hon måste få hämta andan i sin pressade tillvaro och fundera över livet.

Så långt är allt bra. Men sedan då? Maries mamma kommer dit och domderar. Jo, det kan man ju tänka sig även om det känns lite krystat - lite sådär "nu ska vi få ihop en generationsroman med den åldrande modern, den unga mamman och den lilla dottern".

Vad jag inte fixar är att det dyker upp en kvinna som Marie blir kär i. Hon bara promenerar in där och tar liksom över hela livet i stugan. Hur sannolikt är det? Att man tar emot en främling, bjuder in att inte bara fika utan även sova över? För att inte säga stanna kvar och parasitera? Är Marie dum i huvudet? Nej, inte bara det - hon är korkad nog att bli kär i den här kvinnan dessutom.

Det här har absolut ingenting att göra med att det är en vacker kvinna som våldgästar dem. Hade det varit en snygg karl så hade jag haft samma invändningar. Man accepterar inte folk inpå livet på det där viset, helt enkelt. Och helt hämningslöst, villkorslöst, aningslöst. Marie beter sig som att hon känt Jennie hela livet och aldrig undrar en sekund över i om det är ett psykfall som knatat rakt in i hennes sommaridyll.

Och varför kräver hon inte att få vara ensam, om hon nu behövde vila upp sig?
Och varför är hon borta så himla länge när hon har så små barn hemma - lilla Alma fyller fyra år och Marie är inte där på hennes födelsedag - är inte det tämligen oansvarigt mot ungarna (ja, oavsett vilket kön man har, observera!)?

Men det är en bra bok också. Om man bortser från det uppenbara att få karaktärerna isolerade genom att placera dem i en isolerad stuga och se till att de har problem som de måste älta med varann, helst över generationsgränserna. Det finns många bitar om uppväxt och förhållanden som är allmängiltiga och välformulerade. Extra bra är delarna om skammen att inte vara en tillräckligt god mor.

Betyg: lättläst om kvinnor i fyra generationer: Marie, hennes mamma och mormor samt Maries lilla dotter Alma.

Rekommenderas till: dem som är stressade småbarnsföräldrar med ett stelt äktenskap kanske?

Snackis: Ja.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN och POCKET.