Bokens titel: Sandmannen
Författare: Lars Kepler (pseudonym)
Förlag: Månpocket efter en överenskommelse med A. Bonniers förlag, 2013
Antal sidor: 518
Kände att jag var tvungen att läsa den här, för pseudonymen Lars Kepler har ju lagt upp bokserien fullt i klass med Rowlings "Harry Potter"-böcker: man får i varje bok veta något nytt om de återkommande figurerna och inte förrän man läst samtliga böcker har man hela bilden klar för sig.
Nu har jag plöjt "Hypnotisören" (bäst hittills), uppföljaren "Paganinikontraktet" (helt okej), tredje boken "Eldvittnet" (helt okej) och fjärde boken i serien: "Sandmannen" (klart sämst).
Anledningen att jag fortsätter att läsa serien är mycket på grund av huvudpersonen - den überfantastiske Joona Linna. Han påminner mig så mycket om en finlandssvensk affärsbekant jag hade så jag tror nästan det är samma person. Joona Linna är vansinnigt smart, kvicktänkt, vältränad, snabb, trevlig, välklädd, romantisk, intelligent, empatisk, varmhjärtad och modig - och har en personlig sorg och ett svårmod som är oemotståndligt. Det skulle inte förvåna mig om han är snygg också. Och luktar gott!
En annan anledning är att böckerna faktiskt är väldigt välskrivna. De är genomtänkta och har ett rikt språk. Intrigerna är skickligt uppdelade så att kapitlen bara är några få sidor långa och alltid avslutas med något spännande som gör att man vill läsa vidare.
Men jag ska ju inte sticka under stol med att det också är roligt att så mycket utspelas i min närhet. De tre första böckerna hittade jag mängder av beröringspunkter i men den här är nästan skrattretande; den utspelar sig så gott som enbart i de tre kommuner i Sverige som jag kan utan och innan eftersom jag bott där i hela mitt liv. Jag vet exakt varenda liten gatsnutt de pratar om i Sollentuna, Järfälla och Upplands Väsby. Det ger onekligen en extra krydda till romanen att man är bosatt mitt i den. (Det gör också att jag kan säga att vissa saker är direkt felaktiga.)
Men storyn... Där blev jag besviken. Vackra, ensamma bokstavsdiagnospolisen Saga Bauer infiltrerar den strängaste psykavdelningen på Löwet (jag har faktiskt varit inne på den låsta avdelningen på psyket där, men tack och lov inte som intagen!) för att pressa den hemske massmördaren Jurek Walter på information. Det är helt absurt vad Jurek har gjort. Det går bara inte att smälta, han går liksom utanpå det mesta. Han mördar hej vilt, blodet stänker vart han än beger sig, men dessutom är han bestialiskt elak mot en massa kidnappade människor. Nej, jag köper inte intrigen alls. Riktigt dålig är den! Den går helt enkelt inte att tro på även om man vill det.
Handlingen kan vi lämna därhän. Den kan ni enkelt läsa om på baksidan av boken.
Betyg: Snitsigt uppbyggd mordhistoria utan någon som helst trovärdighet.
Rekommenderas till: folk som gillar svenska kriminalromaner med våld och splattereffekter.
Snackis: inte ett dugg.
Länk till boken på Adlibris: POCKET.
Nu har jag plöjt "Hypnotisören" (bäst hittills), uppföljaren "Paganinikontraktet" (helt okej), tredje boken "Eldvittnet" (helt okej) och fjärde boken i serien: "Sandmannen" (klart sämst).
Anledningen att jag fortsätter att läsa serien är mycket på grund av huvudpersonen - den überfantastiske Joona Linna. Han påminner mig så mycket om en finlandssvensk affärsbekant jag hade så jag tror nästan det är samma person. Joona Linna är vansinnigt smart, kvicktänkt, vältränad, snabb, trevlig, välklädd, romantisk, intelligent, empatisk, varmhjärtad och modig - och har en personlig sorg och ett svårmod som är oemotståndligt. Det skulle inte förvåna mig om han är snygg också. Och luktar gott!
En annan anledning är att böckerna faktiskt är väldigt välskrivna. De är genomtänkta och har ett rikt språk. Intrigerna är skickligt uppdelade så att kapitlen bara är några få sidor långa och alltid avslutas med något spännande som gör att man vill läsa vidare.
Men jag ska ju inte sticka under stol med att det också är roligt att så mycket utspelas i min närhet. De tre första böckerna hittade jag mängder av beröringspunkter i men den här är nästan skrattretande; den utspelar sig så gott som enbart i de tre kommuner i Sverige som jag kan utan och innan eftersom jag bott där i hela mitt liv. Jag vet exakt varenda liten gatsnutt de pratar om i Sollentuna, Järfälla och Upplands Väsby. Det ger onekligen en extra krydda till romanen att man är bosatt mitt i den. (Det gör också att jag kan säga att vissa saker är direkt felaktiga.)
Men storyn... Där blev jag besviken. Vackra, ensamma bokstavsdiagnospolisen Saga Bauer infiltrerar den strängaste psykavdelningen på Löwet (jag har faktiskt varit inne på den låsta avdelningen på psyket där, men tack och lov inte som intagen!) för att pressa den hemske massmördaren Jurek Walter på information. Det är helt absurt vad Jurek har gjort. Det går bara inte att smälta, han går liksom utanpå det mesta. Han mördar hej vilt, blodet stänker vart han än beger sig, men dessutom är han bestialiskt elak mot en massa kidnappade människor. Nej, jag köper inte intrigen alls. Riktigt dålig är den! Den går helt enkelt inte att tro på även om man vill det.
Handlingen kan vi lämna därhän. Den kan ni enkelt läsa om på baksidan av boken.
Betyg: Snitsigt uppbyggd mordhistoria utan någon som helst trovärdighet.
Rekommenderas till: folk som gillar svenska kriminalromaner med våld och splattereffekter.
Snackis: inte ett dugg.
Länk till boken på Adlibris: POCKET.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar