Rapsbaggarna

Bokens titel: Rapsbaggarna
Författare: Karin Brunk Holmquist
Förlag: Kabusa Pocket, 2006
Antal sidor: 237

Ibland blir det ju bara så helfel. Man kanske ser ett avsnitt av en teveserie och känner att man varken vill se fortsättningen eller någonsin mer se något av samma manusförfattare. Ungefär som jag känner när jag ser Sveriges svar på "Arga kocken" där en okänd grabb springer runt i förkläde och är låtsas-arg, viftar med kockkniven och försöker se ut som att han har pondus medan han gapar på rutinerade restaurangägare att de inte sköter sig. Eller någon musik man lyssnar på och sedan skyndar sig att ratta bort så fort bilradion spelar låten en gång till. Som det mesta man hör på Melodifestivalen, vad mig anbelangar.

Ibland blir det så med böcker också. De får en chans men inte två.

Enligt min läsdagbok var det i januari 2008 som jag läste "Rapsbaggarna" och sedan dess har Brunk Holmquist utkommit med ytterligare sex böcker i den löst sammanhållna serien, om jag räknar rätt.

"Rosa elefanter" (2009), "Stenhimlen" (2010), "Kaffe med musik" (2011), "Surt sa räven om rabarberna" (2012), "Kranvridarna" (2014) och nu senast "Akutbjällran" (2015). Det kan finnas fel i uppräkningen, jag försökte bara få ihop den utifrån vad jag kunde hitta på nätbokhandelns hemsida.

Det är otroligt vad produktiv hon är! Jag blir imponerad. En roman om året. Tänk att sälja såna stora upplagor av sina böcker så man faktiskt kan leva på det. Det är bara att gratulera till framgångarna.

På Adlibris har andra privatpersoner recenserat boken med ord som "charmig", "varm", "hög mysfaktor", "småmysig", mysig", "härlig", "underbar" och "en pärla". Men läsarna verkar vara uppdelade i två läger: de som ger boken en femma och skriver alla dessa trevliga omdömen och de som ger boken låga betyg.

Bland alla översvallande recensioner finns nämligen följande kommentarer:
"En banal historia med inslag av klichéer", 
"Författaren växlar ständigt mellan imperfekt och presens i mening efter mening. Stod inte ut. Storyn var inte heller bra.", 
"En bok, papper och lite ditslängda bokstäver som inte har någon mening alls. Texten och historien ligger på barnnivå, men vilka barn vill läsa om två gamla gubbar som bara är allmänt tråkiga?", 
"Denna var ok, men inte mer. Mest beroende på att jag inte tycker det är charmigt med gamla gubbar som inte tvättar sig, snyter sig i disktrasan och sen torkar bordet med den."

I min egen läsdagbok står följande korta sammanfattning:
Två gamla skruttiga gubbar ältar att deras barndomshem används till nersupna kvinnor. Den här boken kunde jag varit utan. Lite puttenuttig på ett kväljande sätt. Retar mig på konstig tempusskrivning rakt igenom boken."

Frågan är om jag kanske ska ge författarinnan en chans, trots allt? Jag kanske var på dåligt humör när jag läste "Rapsbaggarna". Det verkar ju som att jag är i klar minoritet. De flesta andra tycks uppskatta skildringarna av egensinniga gubbstruttar från Österlen.

Länk till boken på Adlibris: POCKET.