Dagboken jag aldrig skrev

Bokens titel: Dagboken jag aldrig skrev

Författare: Jessika Devert
Uppläsare: Klara Zimmergren
Förlag: Printz Publishing, 2021
Antal minuter: 8 tim 39 min

Om man inte själv är någonstans i det smala spannet 45-55 år så kanske inte denna feelgoodroman är särskilt intressant. Den handlar nämligen nästan uteslutande om den svåra insikten att man håller på att bli gammal. 

Jag hade ärligt talat knappt läst klart den om jag varit 19, 29 eller 39 år gammal. Men för en 49-åring är den tvärtom en enda stor befrielse: en bok om en kvinna i ens egen ålder! Det är man inte bortskämd med. Här är huvudpersonen just 49 år och får en dagbok av sin vuxna dotter för att skriva ner hur det är att fylla femtio och dokumentera livet som det ser ut då.

Jag har tänkt en hel del på det där med igenkänning. Att se någon som man kan relatera till i reklamen, i böcker, i teveprogram. Det kryllar av medelålders kvinnor i synnerhet i kriminalromaner och tevedeckare, men ofta är de 40-nånting när de kallas medelålders, inte drygt 50 år. 

De kanske är mogna och erfarna, men de har ännu inte fått känna på det där med att bli lite stelare i lederna, lite mer gråhårig än något vackert silverstrå, lite mer rynkig än någon charmig skrattrynka vid ögonen, lite sladdrig i huden och plufsig på magen, att inte känna sig så attraktiv och kvinnlig när hormonhalterna skiftar, att inte vara fertil längre efter ett helt liv som just potentiell livbärare.

Den kvinnliga huvudpersonen i "Dagboken jag aldrig skrev" är läkare på Sahlgrenska och sambo med en underbar man som är ambulansförare. Hon är också mamma till en ung, vuxen dotter som kommer att göra henne till mormor - vilket är den stora skräcken för då är man verkligen gammal! Och bonusmamma till sambons tonårige son, som vill ha innerstadslägenheten för sig själv under sommaren för att kunna ha vilda suparfester... I bakgrunden finns även hennes mamma och storasyster, två personer som hon förtvivlat försöker hitta ett vettigt umgänge med men gång på gång går bet.

I huvudpersonens liv - jag tror inte jag vet vad hon heter, slår det mig? - finns också ett gäng charmiga arbetskamrater bland de övriga läkarna och sjuksköterskorna. Folk som lockar med henne ut på yoga-retreat, märkliga midsommarfester, dansgolv och pubar i Göteborg. 

Klara Zimmergren är briljant som inläsare, hon har en sådan inlevelse att man kan tro att det är hennes autentiska dagbok.

Handlingen är repetitiv: huvudpersonen tränar på gym, flirtar med sin snygge AT-läkare Hampus, dricker för många shots, våndas över att bli mormor, retar sig på sin syrra. Allt om och om igen. Framför allt tjatar hon om klimakteriet. Hennes vallningar är hemska, hennes slemhinnor helt uttorkade, hennes mage putar ut. Hon tänker - som jag - att om man inte ens nämner klimakteriet så händer det inte och ingen kommer att tro att man är så gammal att det drabbat en. Som om blotta ordet är en förbannelse. 

Märkligt nog sträcklyssnar jag och känner en sån sympati med henne. Precis sådär tjatig blir ju både jag och mina väninnor när vi är oroliga eller ledsna för något! Klart att det är det enda man pratar om, ifall det är det enda man tänker på. "Det var ett himla tjat om klimakteriet!" beklagar sig lyssnare på Storytel. Ja, men om det är den största händelsen i ditt liv just nu, skulle du inte tänka på det och prata om det väldigt mycket?

Extra plus för att den är så extremt samtida: det refereras flera gånger till personer, tidningsartiklar, nyhetshändelser som är just nu 2021. Extra plus också för att det hela utspelar sig i Göteborg; kul med omväxling! Och extra plus för att vi inte vet något om hur huvudpersonen ser ut - hon beskrivs faktiskt inte alls. Lite skönt, tycker jag.

En trevlig och lättviktig bok, javisst, men jag är helt rätt målgrupp och tyckte det var en skön roman som jag sträcklyssnade på!