Den perfekte vännen

Bokens titel: Den perfekte vännen

Författare: Jonas Karlsson
Uppläsare: Jonas Karlsson
Förlag: Wahlström & Widstrand, 2010
Antal minuter: 8 tim 50 min

Ni som följer bloggen vet att jag är mycket förtjust i Jonas Karlssons böcker. Jag tycker att hans noveller och korta romaner är så otroligt bra; även om det är skruvade historier och smågalna typer som befolkar dem så känner jag igen mig i så många detaljer och vardagsskildringar mitt i allt det knäppa. Författarens starka sida är att han verkligen kan sätta ord på de där små alldagliga tankarna och situationerna som omger oss hela tiden.

Även om jag vet att Jonas Karlsson är en firad skådespelare - både på teve, bio och scen - så har jag inget minne av att någonsin ha sett honom spela teater. Det är ett vakuum där. Jag går väl för lite på bio, antar jag. Han har tydligen varit med i "Livet är en schlager", "Hans och hennes", "Detaljer", "Miffo", "Offside" och "Cockpit". Jag har inte sett någon av dessa, bara rabblar upp vad jag läst på Bonniers hemsida. 

Jag tittar aldrig på teve, det är förstås hämmande i sammanhanget, och jag är så sällan på en riktig teater att jag närapå kan räkna upp alla pjäser jag någonsin sett. Alltså ser jag Jonas Karlsson uteslutande som en författare - och vilken lysande sådan han är!

Jag har tyckt om allt jag läst av honom (och det är i stort sett hela hans produktion). Det mesta har jag dock lyssnat på - inte läst - eftersom han har en så fantastiskt skön berättarröst. 

Nu när jag stått och målat staket ute i trädgården, har jag haft Jonas Karlsson som sällskap: hans långsamma, varma, uttrycksfulla röst har läst den ena skruvade novellen efter den andra för mig. Alla på temat vänskap. Jag blev illa berörd flera gånger - människorna i den här novellsamlingen är lite för konstiga, lite för ensamma, lite för utsatta. Det är jobbigt att lyssna på, när man lever sig in i deras sorgliga liv.

Särskilt fastnar en deprimerande och konstig novell om ett rum på ett kontor. Huvudpersonen är så udda så ingen av hans arbetskamrater tycker om honom, varken på hans gamla jobb eller det nya. Cheferna ogillar honom, och de anställda rent av föraktar honom. Jag förstår dem; han är olidlig. Han är pedantisk och högdragen, det är rent plågsamt att höra om hans störda sätt att lägga papper tillrätta på skrivbordet eller hur han misslyckas med att mingla på personalens julfest. Tyvärr har han också uppfattningen att det finns ett rum nära hissarna, ett fullutrustat kontorsrum som han går in i och känner sig lugn och trygg i. Problemet är bara: det finns inget rum där!

Flera av de andra novellerna är också sorgliga eller rent av hemska. Alla handlar de om vänskap, oftast mellan två män, där mycket blir tokigt eller rent av farligt. Den sista novellen är ruskig, för där försvinner den ene av två vänner under ett cirkusnummer. Han trollas bort! Har han iscensatt det för att slippa sin kompis? Är det ett statement? Eller är han död, som vissa påstår? 

"Den perfekte vännen" är den av Jonas Karlssons böcker som jag tyckt minst om, men jag är samtidigt rätt säker på att jag kommer att minnas den länge, länge. Den gnager sig in i mig. Vilka är ens vänner, vilka kan man lita på? Och i vilka lägen är man villig att offra en vänskap?