Tematrio: Dagens Sverige skildrat i serier

Jag hinner inte läsa så mycket som jag önskar just nu, men en tematrio ska jag väl kunna klämma in! Idag vill Lyran att vi ska berätta om tre böcker som handlar om Sverige som det livet här ser ut just nu. Jag väljer tre seriealbum, för jag tycker att serietecknare ofta är mitt i prick när det gäller att fånga samtiden. Rocky till exempel, Martin Kellermans underbara figur, som alltid känns aktuell.

Här bor Brynebrinks
av Lena Ackebo
Om köphysteri och längtan efter kändisskap.

Far och jag - fortsättningen
Jan och Maria Berglin
Om 60-talisterna och deras 90-talistbarn.

Mitt dåliga samvete
av Stina Hjelm
Om en ung tjej av idag.

Alla tre är helt underbara och väl värda att läsas!
//Joelinda

Svikaren

Det är helt obegripligt att man kan klassa Wennstam som deckarförfattare - det här är alls ingen deckare! Inte överhuvudtaget. Jag skulle inte ens säga att det är en kriminalroman.

Det finns inga smygande detektiver med förstoringsglas och fullklottrade anteckningsblock, inga briljanta poliskommissarier med ett intellekt som en superdator, inga märkliga komplotter, ingen nagelbitarintrig som väntar på sin upplösning. Ändå skriver DN att detta är en deckare och Wennstam klumpas ihop med andra författarinnor (ja, kvinnor!) som skriver just sånt.

Wennstam skriver ohyggligt bra och spännande, bara det att man nog borde se det som en blandning av ett Maciej Zaremba-reportage och en svensk polisserie på teve. Och en rejält stor dos med samhällskritik, feminism och nyfikenhet på moral och etik. Det är så himla bra!

Jag är verkligen inte sorten som läser långa bokserier och säger att jag har älsklingsförfattare, men nu måste jag puffa lite extra för Wennstam för jag har gillat precis varenda bok hon skrivit.

Ni måste läsa hennes andra böcker om advokat Shirin Sundin och människorna runt omkring henne. Det roliga är att i någon bok dyker en bifigur upp som tidigare varit en huvudperson, i någon annan är förövaren den som förut varit offer, advokaten som försvarar måste själv bli försvarad, den ganska oväsentliga personen i en roman blir viktig i en annan.

Först Smuts - om prostitution och koppleri.
Sedan  Dödergök - om hustrumisshandel och mäns våld mot kvinnor.
Därefter Alfahannen - om kändisskap och utnyttjanden.
Sedan kom Svikaren - om hatbrott - som jag inte läst förrän nu.
Jag läste Stenhjärtat innan Svikaren, den handlar om shaken baby syndrome bland annat.
Sist ut är Skuggorna - om rättsskipning både i och utanför domstolarna.

Vissa är bättre än andra, men alla är läsvärda, tankeväckande och engagerande. Dessutom har Katarina Wennstam ett sånt flyt i sin text så man hakar aldrig upp sig på konstiga konversationer eller overkliga repliker.

Det jag gillar är väl främst att det är svåra frågor som ältas, stöts och blöts ur många olika perspektiv. Man kan ha en stark personlig uppfattning men ändå agera annorlunda i arbetet - eller vara totalt övertygad i en viss fråga tills man själv råkar ut för konsekvenserna. Ingenting är riktigt svart-vitt i böckerna. Och så ett extra plus för kvinnorna: de är inga mesproppar, men inga Lara Croft heller, och varenda en av dem känns som en förespråkare för jämlikhet.

Men oj, vad långt jag babblade innan jag ens kom till handlingen i "Svikaren"! Sorry.

Det här är en roman som skulle kunna vara plockad ur en svensk kvällstidning av idag. Välkänd allsvensk fotbollsspelare mördas för att han har bytt från en Stockholmsklubb till en annan. En riktig svikare är han! Frågan är bara vem som känner ett sånt besinningslöst hat att han (eller hon) hugger ett fotbollsproffs sextio gånger med en stor kniv? När man nystar i historien ser man flera möjliga anledningar.

Betyg: Jag gillar den här kvinnodominerade världen med Shirin, Charlotta, Madelene och allt vad de heter som arbetar i Stockholm som advokat, polis och åklagare - och historierna känns så trovärdiga att man nästan misstänker att de är plockade ur en brottsutredning.

Rekommenderas till: alla som vill läsa en engagerande, spännande roman om hatbrott och könsroller.

Snackis: Ja, det är nog hela vitsen med Wennstams författarskap, skulle jag tro!

Länk till boken på Adlibris: POCKET och INBUNDEN.

P.S. I efterordet skriver Katarina Wennstam och tackar författarkollegorna Denise Rudberg, Maria Sveland, Mari Jungstedt och Mian Lodalen bland andra. Hon skriver: "för konstant stöd, otaliga peppluncher, inspirerande middagar och sällskap på skrivarresor". Men ååå. Jag vill också vara en duktig författarinna och åka på roliga skrivarresor med mina (framgångsrika) författarinneväninnor! Nu blev jag lite avundsjuk.

P.S. II: Kolla vad jag hittade på nätet! Det kommer en ny bok i serien i höst! Något att se fram emot.

Café Uppland

Bokens titel: Café Uppland - recept och guide till 48 caféer
Författare: Ylva Tryselius
Förlag: Isaberg Förlag, 2015
Antal sidor: 186

Isaberg Förlag har gett ut en serie fina böcker från olika svenska landskap, städer och regioner: Bohuslän, Dalarna, Gotland, Göteborg, Småland, Stockholm, Öland, Öresund, Östergötland och Österlen. Nu i dagarna kom boken om Uppland, mitt landskap!

Författaren har besökt ett stort antal caféer runtom i Uppland och valt ut 48 av dem som hon anser extra värda ett besök. Gemensamt för dem alla är att de satsar på hembakat kaffebröd, har en trevlig atmosfär, ofta ligger i anslutning till andra kulturhistoriska miljöer eller vackra omgivningar samt drivs av engagerade människor som lägger ner sin själ i caféerna. Boken tycks avsedd att inspirera till utflykter i landskapet, där man kanske först beser någon sevärdhet och därefter fikar i en trevlig kaffestuga.

Caféerna är indelade i geografiska områden för att underlätta planeringen när man gör sin söndagsutflykt med bilen eller tar motorcykeln på lite cruising (som min svåger gör, han åker alltid vackra landsvägar med sin mc och stannar vid någon avsides krog eller ett gammalt café), eller får med sig hela familjen på en heldags cykeltur i omgivningarna. Här finns kapitel från exempelvis Roslagen, Attundaland och Tiundaland - och vår kära huvudstad har fått ett helt eget kapitel.

Författaren har själv tagit alla fotona och de upptar minst lika stor del av boken som texten. Guiden är uppdelad i en beskrivning av varje café och innehavarna, en historisk återblick eller andra intressanta fakta om både bygden och fikastället. Därutöver är det mängder av bilder samt minst ett recept från varje ställe.

Den enda nackdelen med boken är väl att den är för fin för att jag ska vilja lägga den i bilen bland gamla McDonalds-papper, udda vantar, spolarvätskeflaskor och annat skräp. Snyggt inbunden, massor av lockande bilder och goda recept - det här är en fin guidebok till alla upplänningar som gillar att göra en mysig helgutflykt och mumsa hembakta bullar.

Betyg: Logiskt upplagd och snyggt formgiven faktabok om ett fantastiskt landskap (jag är heeeelt opartisk!).

Rekommenderas till: Fikasugna turister och boende i Uppland, som vill välja de allra bästa caféerna och sedan kunna gå hem och baka deras godsaker själva.

Snackis: Kanske inte så mycket att prata om, mer att använda som guidebok.

Länk till boken på Isaberg Förlag INBUNDEN eller Adlibris INBUNDEN.

Tack till författaren för recensions-exet! En mycket trevlig överraskning.

Tre män i en båt

Bokens titel: Tre män i en båt
Författare: Jerome K. Jerome
Originalets titel: Three men in a boat
Översättare: Jan Gehlin
Förlag: Bokförlaget Bra Böcker, 1979
Antal sidor: 224

Det hör väl till allmänbildningen att ha läst "Tre män i en båt" - och jag trodde uppriktigt att jag hade gjort det. När boken valdes som månadens läsning i vår bokklubb så trodde alltså både jag och några andra att vi redan hade läst den någon gång på gymnasiet i tidernas begynnelse. Misstänker att jag bara skummat något i en antologi, för jag insåg snabbt att jag har inte alls tagit mig igenom denna bok förut.

Det började med att jag hade svårt att överhuvudtaget få tag på boken. De andra tjejerna visade upp sina exemplar, begagnade och lånade, och inte ett enda såg ut som det andra! Denna bok utkom första gången redan 1889 (ja, ni läste rätt!) i England och hette då "Three Men in a Boat (To Say Nothing of the Dog". På svenska kom den redan året därpå, 1890, och sedan ytterligare sex gånger fram till dags dato, ibland med tillägget "För att inte tala om hunden".

Jag lyckades roffa åt mig ett billigt, inbundet och väldigt fint ex på Bokbörsen - men mina bokklubbsväninnor hade helt andra utgivningar och det är alltid kul att jämföra.

Boken är helt lysande som puttrig, varm och roande underhållning. Jag är uppriktigt fascinerad över hur en roman kan överleva så länge och fortfarande vara både lättläst och rolig. Humorn är fantastisk: underfundig och klipsk.

Historien är mycket enkel: Jerome själv, i boken kallad J, bestämmer att han måste vila upp sig. Inte för att han direkt har ett ansträngande liv i mina ögon - han älskar arbete, åtminstone att titta på andra som jobbar - och tar med sig sin ettriga terrier Montmorency samt sina två vänner Harris och George. Alla tämligen lättjefulla ungkarlar! De tre männen och hunden hyr sedan en roddbåt och tar sig en långtur på Themsen, med ideliga stopp för övernattning i småstäder utmed floden. De råkar ut för många missöden och framstår som inkompetenta i de flesta avseenden, kan knappt laga mat eller tvätta kläder, vet knappt hur man angör en brygga eller styr en båt.

Jag läste på en hel del fakta under läsningens gång, dels för att jag ville se hur de färdades utmed Themsen och dels för att jag ville veta mer om den tidens nöjen. Mycket intressant, gör det ni med!

Under den viktorianska eran var folk pryda på många vis, men de hyllade också friluftsliv med motion och frisk luft. Det där med att hyra en båt över en helg verkar ha varit mycket vanligt. På floden fanns segelbåtar, pråmar och ångbåtar men även mängder av roddbåtar (som inte nödvändigtvis roddes utan kunde dras med hjälp av draglinor på land).

I de många småstäderna vid flodbanken fanns pubar och gästgiverier, övernattningsmöjligheter som liknar dagens bed & breakfast, och den tidens folknöje: att besöka historiska platser där kungar och erövrare hade utkämpat slag, krönts, gömt sig, gift sig eller dött och begravts.

Förutom själva historien tyckte jag att det var roligt att läsa om sånt som matlagning, inköp i alla dessa specialiserade bodar, hästdroskor, fotsida klänningar, springpojkar och annat som visar på en tid som är så skild från vår. Det mesta i boken, även de mer osannolika historierna, är tydligen självupplevt av författaren som rott på Themsen med sina vänner åtskilliga gånger.

Mitt foto: De tre orutinerade matlagarna försöker öppna en burk konserverad ananas utan att använda en burköppnare...

Betyg: En otroligt positiv överraskning, inte alls en mossig gammal bok utan skön underhållning!

Rekommenderas till: dem som gillar läsning som lägger sig som mjuk bomull inom en.

Snackis: Vi i bokklubben hade en väldigt rolig kväll med många skratt när vi pratade om de tre unga herrarnas drönaraktiga liv på floden.

Boken får ni försöka hitta på bibliotek, på antikvariat, på Bokbörsen eller hos bekanta som har ett tummat ex i bokhyllan.

Parallellt

Nejdå, jag har inte dött! Just nu läser jag tre böcker parallellt - och är inte klar med någon av dem. Men recensioner kommer snart. Jag ska bara överleva studenttider, avslutningar, födelsedagsfiranden och miljoner jobbuppdrag först. Gulp.

Inom kort ska ni i alla fall få läsa mer om de här tre romanerna - och en otroligt fin faktabok om uppländska caféer:

Aimée & Jaguar

Bokens titel: Aimée & Jaguar - en kärlekshistoria
Författare: Erica Fischer
Originalets titel: Aimée & Jaguar
Översättare: Eva Liljegren
Förlag: Månpocket efter en överenskommelse med Albert Bonniers Förlag, 1998
Antal sidor: 276

Vissa böcker är svårare än andra att sammanfatta och sätta ett betyg på. Det här är en sådan. Ännu en av alla böcker jag läst om andra världskriget, men den är samtidigt annorlunda. På många vis är den så osannolik så man tänker att den kanske är ett filmmanus.

I Berlin 1942, mitt under brinnande krig, träffas Elisabeth Wust och Felice Schragenheim. De båda kvinnorna blir förälskade i varann. På många vis är de är ett udda par: Elisabeth, kallad Lilly, är 29 år och gift och har redan fyra söner, Felice är endast 20 år och lever ett helt annat liv. Deras kärlek måste förstås hållas hemlig, på 40-talet skyltar man inte öppet med att man är homosexuell - och i krigets Tyskland är det direkt livsfarligt eftersom nazisterna har som mål att utplåna alla homosexuella.

Som om det inte var nog med åldersskillnaden, familjeförhållandena, otroheten och nödvändigheten av att hålla det lesbiska förhållandet hemligt så är Felice judinna. Gestapo är på jakt efter henne och hon måste fly för sitt liv. Och Lillys man är en övertygad nazist...

Lilly får ett smeknamn av Felice: Aimée - den älskade. Själv kallar sig Felice för Jaguar, som ett snabbt och smidigt kattdjur. De unga kvinnorna har en intensiv kärlekshistoria och skriver massor av brev till varann, oftast undertecknade "Aimée" och "Jaguar".

Det här är en fullständigt sann berättelse, nedtecknad av Erica Fischer i början av 1990-talet. Hon har fått tillgång till material som Lilly hållt undangömt i årtionden: dagböcker, mängder av brev, foton.

Boken är på många vis en fruktansvärd läsning. Jag får alltid ett sug i magen av sorg och oro när jag tänker på alla dessa levnadsglada, vackra, smarta, kompetenta, unga människor som placerades i gaskamrarna och utrotades för sin religions skull. Vad vi har gått miste om, för att de och deras familjer utplånades!

Felice var en av dem. Hon dog under en av de ökända dödsmarscherna mellan två koncentrationsläger. Man vet inte exakt när men det bör ha varit några månader innan freden. Hon var 22 år gammal.

Lilly levde ända till 2006, hon var 93 år då hon dog. Det hemska är att jag har så svårt att tycka om henne. Hon framstår som hård och kall, omogen och väldigt egocentrisk. Även författaren inflikar ibland personliga kommentarer där hon upplever att Lilly skarvar för att framställa sig själv i bättre dager. Det är svårt att riktigt ha den där sympatin för Aimée, men det gör också att boken verkligen visar att det är två riktiga människor det handlar om - inte en Hollywoodprodukt.

Betyg: Hur kan det någonsin bli annat än gripande att läsa om omöjlig kärlek?

Rekommenderas till: alla som har intresse av Förintelsen.

Snackis: Kanske.

Boken finns inte längre på svenska, men på tyska och engelska om man inte hittar ett begagnat exemplar.

Glitterspray

Bokens titel: Glitterspray och 99 andra klintbergare
Författare: Bengt af Klintberg
Förlag: Månpocket efter en överenskommelse med Bokförlaget Atlantis, 2007
Antal sidor: 289

På baksidan av boken står följande information, som jag tycker är värd att återge: "Ur NE:s supplementsband: Klintbergare Populär benämning på ett slags moderna vandringssägner, som av många uppfattas som sanna."

Det är helt enkelt rätt spännande och roande att läsa alla dessa berättelser om sånt som folks grannar, systrar, lärare, morbrors nya frus bonusson eller fotbollstränare har varit med om. Ni vet, de där historierna som man värjer sig emot och säger "Nej, det är ju omöjligt!" eller "Det tror jag inte på" - men blir överbevisad för vännen har ju alltid själv hört detta och kan berätta så inlevelsefullt. Även om det ofta gäller någon man inte kan kontrollera det hela med.

Jag har tidigare - nu pratar vi decennier sedan - läst de två storsäljarna "Råttan i pizzan" och "Den stulna njuren". Det här är nog den nyaste av hans böcker om folksägner, men den kom ut 2007 så även det är några år sedan.

Alla tre böckerna är läsvärda, roliga och underhållande. Men mer än så: de är nödvändiga. Jo, jag tycker faktiskt det. Man måste kunna förhålla sig kritisk till det man hör och läser, kunna se anledningarna till varför folk berättar vidare vissa historier och förstå hur det kommer sig att vandringssägnerna berättas om och om igen.

Själv är jag så knastertorr så jag har svårt att tro på något alls. Uppvuxen i en familj där man alltid förväntades analysera, ifrågasätta, debattera, kritisera och förhålla sig avvaktande till det mesta. (Jag har svårt att tro på något alls, men nu är det ju inte mig recensionen ska handla om...) Som jag ser det, så bör så många som möjligt läsa af Klintberg och ta sig en liten funderare på vad man accepterar som sanning och vad man själv för vidare.

Betyg: Det här tillhör vår kulturhistoria och säger mycket om vårt samhälle, vår moral och etik, våra värderingar och ideal.

Rekommenderas till: alla som har någon form av socialt liv där man pratar "väder och vind" med andra - och hör dessa moderna vandringssägner. Borde snudd på vara obligatorisk läsning i högstadiet.

Snackis: Ja gissa om man skulle kunna prata hela kvällen!

P.S. Detta har inget med boken att göra, men författaren är storebror till den fantastiska textilkonstnären och designern Gunila Axén och till min barndoms clown Manne af Klintberg. Tänk vilken kreativ familj de måste ha växt upp i!

Världens dåligaste språk

Bokens titel: Världens dåligaste språk
Författare: Fredrik Lindström
Förlag: Månpocket efter en överenskommelse med Albert Bonniers Förlag, 2001
Antal sidor: 224

Är man det minsta intresserad av svenska - det svenska språket i skrift och tal samt dess utveckling - så är det här en bok man inte bör missa. Fredrik Lindström skriver både underhållande och initierat om sånt som stavning (vad är rätt och vad är fel och vem bestämmer det?), talspråk och skriftspråk, historiska jämförelser, språkets utveckling, lånord genom tiderna, slang och mycket annat.

Ofta läser jag såna här böcker med stor behållning men glömmer det mesta efter ett tag. Just "Världens dåligaste språk" tycks däremot ha gjort ett stort intryck på mig, för trots att jag läste den för 14 år sedan kan jag bara genom att bläddra lite i den kom ihåg i stort sett allting. Massor av bra exempel och roliga tankar kring språket.

Betyget: Klart läsvärd!

Rekommenderas till: alla språkmuppar, skribenter, historie- och kulturintresserade.

Snackis: I viss mån finns det diskussionsämnen här.

Länk till boken på Bokus: POCKET.

Tao enligt Puh

Bokens titel: Tao enligt Puh
Författare: Benjamin Hoff
Originalets titel: The Tao of Pooh
Översättare: Erik Frykman
Förlag: Wahlström & Widstrand, 1988
Antal sidor: 189

Den här boken har redan trettio år på nacken - den utkom i USA år 1982 - och har fått mängder av uppföljare (skrivna av andra författare och i snarlika ämnen). Jag hittade den gamla pocketen i bokhyllan och ser på försättsbladet att jag fått den på min 23-årsdag på stenåldern av en kompis som redan då var lite flummig.

Det är en tunn liten bok, inte ens 200 sidor, och texten är satt i åtminstone 14 p vilket gör att den snarast ser ut som en Första Läseboken för ettagluttare.

Eftersom jag aldrig någonsin har gillat den feta, gula, lilla björnen med det begränsade intellektet har jag väldigt svårt för hela upplägget. Om du vill bespara dig de få timmar det tar att läsa boken så räcker det med en blick på omslaget. En sammanfattning av Benjamin Hoffs hela idé om att Milne ville lära ut taoism:
Taoism? Vad är det? Egentligen något enkelt. Att leva utan förutfat-
tade meningar om hur livet ska levas. (Observera att jag härmade den gräsliga avstavningen!)

Det här är en sån där carpe diem-bok som torde tilltala folk som gillar mindfulness. Jag hör inte till dem.

Hursomhelst blev "Tao enligt Puh" en monumental succé då den kom ut och författaren har säkerligen blivit rik på sina slutsatser om att man ska leva i nuet och "bara vara". Boken rymmer korta utdrag ur A.A. Milnes Puh-historier och extremt lättlästa analyser av dessa.

Originalillustration till Winnie the Pooh av Ernest Shepard.

Betyg: Lättläst, livsbejakande, lite larvig levnadsvisdom. Och en lallande nalle.

Rekommenderas till: alla som är nyfikna på taoism.

Snackis: På ett retreat, med tända blockljus överallt och rökelse i rummet, över en kopp blaskigt grönt te. Kanske.

Boken hittas på antikvariat, loppisar och liknande.