Egenutgivning är per definition värdelös?

I morgontidningen (DN Kultur torsdag 1 september) läser jag en liten text av Kristina Lindqvist, "Hembakta böcker hamnar i skåpet". Så här lyder den:

"En gång, på en annan tidning, var det jag som tog emot och packade upp bokleveranserna. Ibland kändes det som ett practical joke - en aldrig sinande flod som dränkte redaktionen. Vissa veckor var minst hälften av böckerna egenutgivna, och hamnade utan undantag direkt i de jäsande skåpen med utrensade titlar.

I en ny artikelserie i tidningen Skriva dissekeras det här fenomenet: Hur gör man? Och - hur når man ut? Ja, uppenbarligen inte genom att skicka böcker till undertecknad.

Då och då diskuteras om inte tidningarna borde sluta vara så tröga i relation till egenutgivningen, och ja - det är fullt möjligt att ett enstaka guldkorn går under radarn. Men den som på allvar menar att kulturredaktionerna ska agera försteläsare av drivor av hemredigerade manuskript - hen är faktiskt ute på orimlig mark."

Mycket intressant, tycker jag.

Efter att ha läst en hel del egenutgivna böcker har jag sett att det finns massor av begåvade författare som inte annars skulle fått chansen. Och massor av författare som borde få chansen men som i viss mån sjabblar bort den med dålig korrekturläsning, fula omslag och för snällt redigerad text eftersom de inte har uppbackningen av ett stort förlag. Samt en klick med bedrövliga böcker som bara fyller funktionen att vara sin författares förverkligade dröm, förstås...

Det verkar ju som att var och varannan människa vill skriva en bok. Många försöker också. Några envisa lyckas. En bråkdel av dem kan försörja sig på det. Jag vill gärna själv ge ut en bok - eller många! - men fattar inte hur jag ska lyckas ha råd att skriva på heltid. Hela mitt liv har jag skrivit, skrivit, skrivit. Något borde komma ut av allt det, men då måste jag finansiera det på ett sätt som jag just nu inte klurat ut...

Kristina Lindqvists lilla text i DN var ytterligare en sån där smäll som får mig att tänka att hela idén med att ge ut en egen bok är idiotisk.

Mitt foto: Bilden har ingenting med någonting att göra, utan tjänar bara som blickfång.

Rosengädda nästa!

Bokens titel: Rosengädda nästa!
Författare: Emma Hamberg
Förlag: Pocketförlaget, 2016
Antal sidor: 348

Vad är det här för dravel? undrade jag när jag hade läst de första korta kapitlen. Boken hade jag fått i present av en välmenande och mycket omtänksam bokklubbsväninna som nyligen mist sin ena förälder och som vet hur väl man kan behöva avkopplande litteratur när man är mitt uppe i en tung period i livet.

Jag har aldrig läst något av Emma Hamberg förr även om jag har koll på vem hon är. Det skulle inte fallit mig in att köpa en bok med en så fånig titel som "Rosengädda nästa!" och mycket riktigt tyckte jag att de första kapitlen var påfrestande. Som en B-variant av Fredrik Backman men utan den vassa humorn.

Naturligtvis ska det bli vänskap "över gränserna", författare verkar älska att tussa ihop folk av olika åldrar och göra dem till vänner för livet.

Här är det en 13-åring som älskar Serge Gainsbourg, har vattenkammat hår, går klädd i kostym året runt (enbart såna som är sydda på 1950-talet, gärna i glada färger) och vars favoritbok är "Främlingen". Visst, alla ska få vara som de är - men jag har lätt att storkna på barn som vill åka till Stanford på sommarlovet för att ta en kurs i fransk poesi... Bror, ja, han heter så, är så lillgammal så han borde få förtida rynkor. Han tar sig till Stockholm och möter där Tessan som är på rymmen från sitt usla förortsliv och Jane som hjälper skadade, vilda djur i sin trädgårdstäppa mitt inne i stan.

Naturligtvis kommer det in lite kärlek i bilden också, för dem allihop, men det är inte alls som jag föreställde mig att feelgoodböcker skulle vara. Bror gör mig lätt knollrig med sitt udda sätt, men de andra figurerna är tämligen realistiska som personer (dock inte allt de råkar ut för). Det är varmt, ombonat, mysigt som fluffig sockervadd.

Mitt foto: Gatuköks-Tessan förvandlas till en annan person när hon lär sig göra hollandaisesås och ägg benedicte...

Omdöme: Jag gillar inte feelgood och den här sortens glättiga romaner med en snudd på icke-existerande intrig. Men! Jag ger min väninna rätt i att det här var perfekt läsning i en jobbig situation. Där fanns inga orosmoment, ingen större igenkänning, inget som kunde skava eller såra. Det var bara übermysig och ganska fånig läsning från början till slut. Sammanfattningsvis en lugnande medicin - receptfri och utan biverkningar!

Länk till boken på Adlibris: POCKET

Jag härmar den engelska drottningen

Det här fotot tog jag i vårt närområde en dag under det för mig fasansfulla året 2009,

när jag var ledsen och tog en lång promenad.

Jag kommer tydligt ihåg när jag första gången hörde uttrycket annus horribilis. Uppenbarligen var jag inte ensam om att lära mig något nytt den dagen, för nu finns en särskild text på Wikipedia om det tillfället, senhösten 1992.

Den 24 november 1992 höll drottning Elisabeth II ett tal i samband med firandet av 40 år på tronen. Hon sa då:
"1992 is not a year on which I shall look back with undiluted pleasure.
In the words of one of my more sympathetic correspondents, it has turned out to be an annus horribilis."
Det var henne förre privatsekreterare som hade uttryckt sig på det viset och som sedan fick drottningen och alla oss andra att lära oss något nytt. Vad de syftade på var en serie händelser som gjorde att hennes 40-årsjubileum var ungefär det enda roliga som hände det året.

• Hennes son prins Andrew separerade från sin hustru Sarah.
• Sarah orsakade skandal då paparazzi fotograferade hennes "vän" John kyssandes hennes fötter...
• Hennes dotter prinsessan Anne skilde sig från sin man Mark.
• Hennes son prins Charles och hans hustru prinsessan Diana bestämde sig för att skiljas (det visste inte allmänheten vid detta tillfälle, men garanterat drottningen eftersom beskedet kom bara två veckor senare).
• Diana gav ut en bok där hon vräkte ur sig all skit hon varit med om under sin tid i det engelska kungahuset och hur olycklig hon varit under hela sitt äktenskap.
• Prins Charles ertappades med en rad snuskiga telefonsamtal till sin älskarinna Camilla Parker-Bowles - och hans hustru Diana råkade ut för en liknande historia med sin älskare...
• Och så brann ju Windsor Castle bara fyra dagar innan drottningens tal och blev svårt eldhärjat.

Eländes elände. Det är ju lätt att fnysa åt det, för drottningen är väl en av världens rikaste människor och det går knappast någon nöd på hennes barn och barnbarn heller. Men ändå. Tre av hennes fyra ungar lyckas orsaka skandaler - och ett oersättligt slott (som började byggas redan 1100-talet) börjar brinna.

Annus horribilis. Jag minns så väl när jag lärde mig det uttrycket.

Jag har använt det själv, en gång, 2009. Det året dog min farmor, min svärmor och min farfar. Tre begravningar på ett år. Det året kördes hela vår ekonomi i sank på grund av ett husbygge. Vi hade bokstavligt talat inte en spänn över, barnen fick inga julklappar, maten var lågbudget, inga inköp gjordes som inte var absolut nödvändiga. Det var dessutom en massa annat jobbigt det året, tjafs i släkten och sånt som tär på psyket. 2009 var ett riktigt vidrigt år.

Efter det har allt framstått som en dröm i relation till vad vi var med om då. Men nu lutar jag åt att 2016 blir ett annus horribilis, det också. Vilket jävla år det här har varit, rent ut sagt.

//Joelinda

Bertrams Hotell

Bokens titel: Bertrams Hotell
Författare: Agatha Christie
Originalets titel: At Bertram´s Hotel
Översättare: Torsten Blomkvist
Förlag: Bonniers, 1984

Just den här Christie-deckaren har jag aldrig tidigare hört talas om. Har ni? Den utkom så sent som 1965 i England (författarinnan dog 1976, 85 år gammal).

Det här är en historia där lilla miss Marple figurerar, men egentligen bara i bakgrunden. Liksom Agatha Christie själv har hon blivit riktigt gammal. I stort sett sitter hon i hotellets salong och studerar de andra gästerna och svamlar lite osammanhängande när hon blir tillfrågad av en undersökande kommissarie.

Inne på Bertrams Hotell har tiden stått still sedan innan andra världskriget, allting är förunderligt oförändrat trots att världen utanför blivit modern. Men det visar sig vara en chimär! Huset bombades under kriget och renoverades för stora summor för att likna ett svunnet England. Gästerna är överförtjusta i denna tidskapsel, men det är bara förunnat ett fåtal att ha råd att bo där.

Miss Marple har blivit bjuden av en yngre släkting att fara till London i två veckor och bo på hotellet, njuta av hembakt kumminkaka och dricka stora mängder te i salongen, umgås med åldriga överstar och diviga hertiginnor och halvt senila präster. Men visst är det något märkligt med gästerna? Är de verkligen de personer de utger sig för att vara? Man kan nästan få en känsla av att de är skådespelare hela bunten... Hotellets ledning är nog också lite mystisk, när allt kommer omkring, och ingen vet vem som är ägare.

Omdöme: Nja, historien är rätt seg och spretar för mycket. Behållningen var att jag inte hade läst den förr, men det var ungefär allt.

Boken finns att köpa på antikvariat eller på engelska.

Sigtuna Litteraturfestival: kända ansikten

Nu har jag träffat - eller sett! - ett antal författare och bokbloggare efter att ha tillbringat morgonen och förmiddagen på Sigtuna Litteraturfestival. Mycket upplyftande! Andra människor står på Arlanda och skriker av lycka över att se svenska fotbollslandslaget efter någon målrik turnering men jag tycker det är kul att se författare, jag.

Först var det tre åttondelar av Kulturkollo-kollektivet: Anna (som jag tänker på som Joanna, sorry men så blir det när man ser bloggadressen för sitt inre...) och Linda och Helena.

Kul att äntligen få ansikten på människor som man mejlat eller lämnat kommentarer till ett otal gånger och läst recensioner av i flera år nu! Det fick mig faktiskt lite mer motiverad att slopa det där med "Joelinda", för uppenbarligen klarar många andra av att blogga utan att gömma sig bakom ett påhittat namn.

Sedan lyssnade vi på ett författarsamtal mellan Dorotea Bromberg och Linda Olsson. Jag var måttligt förtjust i den bok som jag fick av förlaget mot att jag deltog i Kulturkollos Facebook-bokcirkel (check) eller bevistade festivalen (check) eller bloggade om boken (check). "En syster i mitt hus" grep aldrig riktigt tag i mig och systrarna kändes lite för stela, tillrättalagda och välartikulerade för att jag skulle gilla läsningen - men det hindrar ju inte att det var väldigt kul att lyssna till författarinnan, som gav ett sympatiskt intryck.

På många vis tyckte jag att vår Facebook-bokcirkel var en mer givande konversation än dagens samtal, för det var ganska komplexa frågor vi ställde oss där. Författaren verkade också lite överrumplad över Kulturkollos frågor (tagna från Facebook-sidan) eftersom det inte var sånt hon blivit frågad tidigare. Bra jobbat!

Därefter en vända ner på stan, lilla fina Sigtuna, tillsammans med vänner - innan jag skyndade mig därifrån eftersom det krävdes ett sjukhusbesök hos den svårt sjuka familjemedlemmen jag nämnt tidigare.

Men på vägen till bilen såg jag minsann - dock inte på samma gång förstås! - Bob Hansson, Ebba Witt-Brattström och Elisabeth Åsbrink. Livs levande på samma trottoarer som jag själv gick på, hehe.

Hade bra gärna hört på Åsbrinks prat om 1947 och den nya boken. John Ajvide Lindqvist hade jag så otroligt gärna velat lyssna på - tycker om alla hans böcker och dessutom det jag hörde av honom på Augustprisnomineringen.

Nästa år ska jag se till att få lite mer valuta för pengarna! Nu köpte jag ett armband men hann bara med en enda aktivitet. Men sånt är livet ibland. För mig var det en seger att jag alls tog mig dit.

(Tack vännerna för att ni också kom, jag uppskattade det så mycket.)

Blodsbunden

Bokens titel: Blodsbunden
Författare: Augustin Erba
Förlag: Bonnier Pocket, 2016
Antal sidor: 539

Bli inte avskräckt för att boken är så tjock! Kapitlen är rätt korta, layouten hyfsat luftig och texten mycket lättläst.

Augustin Erba skriver i "Blodsbunden" något som jag förmodar mestadels är självupplevt, även om han här heter Amadeus. Jag vet inte hur mycket författaren har lagt till eller fabulerat, men åtminstone delarna om barndomen känns fullständigt autentiska och det är svårt att tro att någon som inte varit med om detta skulle kunna berätta med sådan detaljrikedom.

I en liten lägenhet i förorten delar Amadeus rum med sin syster Elisabeth, de säger inte mycket till varann men de stöttar ändå varandra ordlöst genom en hemsk uppväxt. Lillebror Leopold behandlas som en bebis, fast han verkligen inte är det - han skjutsas i barnvagn eller sitter fast i sin spjälsäng eftersom det är bekvämast för mamma, som ständigt har migrän och inte orkar engagera sig det minsta i sina tre barn. Mamma är prinsessa, i rakt nedstigande led ättling till kejsar Frans Josef, men det ska man hålla tyst om. Pappa är en egyptisk fysiker, ständigt upptagen med jobb och en tyrann när han är hemma. Han förmår inte se till sina barns bästa utan pryglar både dem och hunden.

Mamma vill inte att de ska gå i en kommunal skola, så både Elisabeth och Amadeus sätts i Franska skolan inne i stan. Resan dit är lång och farlig, men barnen får själva ta sig genom den stressiga kollektivtrafiken redan från första veckan. I skolan slipper man förvisso pappas ändlösa förhör och plötsliga ilskeutbrott och mammas "dåliga hälsa" som gör henne oförmögen att ens kliva utanför dörren, men för Amadeus är skolan ingen trygg hamn. Han blir mobbad och slagen varje dag under hela sin skolgång.

Parallellt med glimtarna från barnens förfärande uppväxt får vi följa den vuxne Amadeus och hans liv med sin egen, nya familj: Petra som han får två barn med och som aldrig fått träffa hans föräldrar. Hur han försöker ge sina egna barn den kärlek och uppmärksamhet han själv aldrig fick. Hur han ständigt tvivlar på att han är värd att älskas. Hur behagsjuk han är - och hur fel det ofta kan bli när man vill vara alla till lags. Vi möter arbetskamraterna, svärföräldrarna, den nu vuxna systern Elisabeth och inte minst de nya vännerna Sacha och Diane som ber honom att bli spermadonator för att de ska kunna få ett efterlängtat barn...

Jag har läst att andra recensenter och bloggare varit mindre förtjusta i de kapitlen som handlar om Amadeus som vuxen, hans funderingar kring blodsband - till sin mamma, till sina båda barn och till det barn som eventuellt skapas av spermadonationen. Själv tycker jag att de är intressanta, för det är här man ställer sig frågor kring den ovillkorliga kärleken mellan föräldrar och barn, den eviga lojaliteten, vikten av släktskap.

Omdöme: För mig var "Blodsbunden" en av sommarens bästa böcker. Visserligen lämnar den mig med en mängd frågor och jag skulle gärna sett ett avslutande kapitel som berättade hur det gick sedan, men så funkar det ju inte... Augustin Erba skriver så fint och med ett sånt lätt flyt att det är beundransvärt! Det är märkligt att han inte nominerades till Augustpriset.

Hundskadeindex: Bokbloggaren Sanna har myntat ordet hundskadeindex, och här kan jag säga att det är skyhögt. Gulp.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN och POCKET.

Efterlyser: Jack the Ripper

Bild från www.thedungeons.com

Någon av alla trevliga bokbloggar jag läser, tipsade för inte alltför länge sedan om en bok om Jack Uppskäraren. Nu tänkte jag i min tur tipsa familjen om att jag önskar mig den.

Är det någon som vet vilken bok jag tänker på? Tror inte det var fiktion, utan snarare fakta men är inte helt säker. Alla tips mottages tacksamt! Och om ni har skrivit om en Jack the Ripper-bok på er blogg får ni gärna länka till recensionen också.

Edit: Hittad! Jag kom på att det var hos Vargnatts bokhylla jag hade läst recensionen. HÄR är den!

Den blå karbunkeln

Bokens titel: Den blå karbunkeln (ur Sherlock Holmes Äfventyr)
Författare: Arthur Conan Doyle
Originalets titel: The Adventure of the Blue Carbuncle
Översättare: Tom Wilson
Förlag: Novellix, 2016
Antal sidor: 36

Å, det här passade mig precis! Tänk dig engelskt 1800-tal: London i juletid, med råkall dimma och jäktande människor, droskor, springpojkar, sprakande kolbrasor, doftande piptobak, inomhustofflor och herrar som inte går utanför dörren utan sin hatt.

Sherlock Holmes och hans gode vän doktor Watson flänger stan runt i jakten på en gåsuppfödare som kan förklara hur det kommer sig att man inuti en upphittad julgås funnit en dyrbar ädelsten...

Sherlock är just så enerverande skarpsynt att det blir underhållande. Han drar idiotiska slutsatser som är helt logiska i bokens handling men fullständigt orimliga i min mening. (Exempelvis att en upphittad hatt måste tillhöra en person som är ovan vid fysisk ansträngning eftersom man tydligt ser avlagringar av svett i den. Mig veterligen kan mycket vältränade elitidrottare också svettas.)

Privatdetektiven glänser förstås - och lyckas som vanligt lösa varenda gåta! - medan doktorn svassar efter stum av beundran och alla andra förvandlas till imbecilla statister i deras närhet. Men historien är riktigt underhållande och lite klurig, en trevlig förströelse som passade mig utmärkt.

Länk till boken på Adlibris: LITEN POCKET

En syster i mitt hus

Bokens titel: En syster i mitt hus
Författare: Linda Olsson
Förlag: Brombergs, 2016
Antal sidor: 209

Jag har inte tidigare läst något av Linda Olsson, men nappade på Kulturkollos förslag att ingå i en bokcirkel för att diskutera. Det är alltid roligt att bolla tankar och idéer med andra!

Maria närmar sig 50-årsstrecket. Hon bor alldeles ensam i ett hyrt hus någonstans i Spanien och där sitter hon och tycker synd om sig själv efter en tragisk kärlekshistoria. Hennes sex år yngre syster Emma kommer på besök under en vecka. Det kan ju låta helt normalt, men faktum är att systrarna knappt har umgåtts på decennier och senast de sågs var på moderns begravning flera år tidigare.

Maria flyttade hemifrån när Emma var i mellanstadieåldern och under livets lopp har de i stort sett träffats på ett fåtal julaftnar och födelsedagar där man kunnat upprätthålla en ytlig fasad. Maria kommer på sig själv med att hon inte vet hur Emma luktar (!), vad hon har för intressen eller känslor eller åsikter.

Bådar inte gott... Jag ser framför mig hur de två medelålders döttrarna ska göra upp i ilska och förtvivlan, sannolikt om den nu döda mamman och vem hon egentligen älskade mest. En liten gnutta rätt hade jag, för hela boken handlar om att bli älskad eller inte.

I övrigt hade jag väldigt fel. De här två kvinnorna sitter på en terrass i skymningen och dricker vitt vin och stirrar ut på det karga katalanska landskapet samtidigt som de sakta och resonerande öppnar sig för varandra och med mycket väl valda ord beskriver hur de upplevt alla möjliga jobbiga händelser i sina liv.

Så otroligt osannolikt! Inget "Vilket sovrum vill du ha? Går det bra med bara te eller är du hungrig? Tänk, vad du är lik mormor! Hur är det med dina barn, vad gör de nuförtiden? Har du varit i Spanien förut?" så där lite trevande, socialt småprat.

De är lite stela det första dygnet, men på ett sätt som jag ändå tycker är märkligt välformulerat. Pratar man sådär med varann?

Systrarna promenerar förbi en katedral. "Jag brukar sätta mig därinne och låta stillheten ta över, sa jag till sist. Det känns som om jag kan lägga bort mig själv en stund. Slippa bära på allting som är jag. Samtidigt som jag på något sätt kan återknyta till någonting ursprungligt." Ja, det var ju fint, Maria. Jag fattar hur du menar, det gör jag verkligen, men är det något man brukar bubbla ur sig sådär?!

De går hem och fikar, Emma frågar en massa som Maria hela tiden ser som minerad mark och fallgropar. Emma försöker verkligen komma nära sin storasyster men det är som att stånga huvudet i en betongvägg (vilket är precis Marias intention, för hon vill inte alls lära känna sin lillasyster eller öppna upp sig inför henne). "Var du verkligen där, Maria? Var du någonsin närvarande i våra liv? Jag minns hur jag längtade efter dig när du flyttat. (---) " säger Emma anklagande.

Äntligen lite action, äntligen river hon tag i något, även om hon pratar stelt som en Dramatenskådespelerska. Det är starkt att blotta sig genom att säga att man längtat efter någon. Och helt orealistiskt eftersom den där storasystern varit frånvarande i åratal och dessutom visar sig vara en människa som enbart tänker på sig själv. Inte säger man till en sån person att man längtat efter henne?

"En syster i mitt hus" är vackert skriven men jag begriper tämligen omgående hur alla bitar ska falla på plats. Eftersom det i stort sett inte händer något alls i hela boken mer än att de sitter på en terrass och pimplar vin och gråter, vräker ur sig allt de inte tänkte säga, så skulle romanen med fördel kunna göras om till teater. Jag kan riktigt se hur stolar skjuts ut över scengolvet och faller ner med ett brak, hur röster höjs anklagande och hur de väser så spottet fräser ur munnarna på dem. I en bok blir det dock lite väl blekt och livlöst.

Bokhyllan är inte nådig i sin recension av två vinpimplande, egocentriska medelålders kvinnor.
Just här, just nu verkade initialt inte överförtjust men tyckte romanen växer i efterhand.
Beas bokhylla anser sig få en överdos av klyschor och tycker att systrarnas ältande är plågsamt.
Som en sandkorn... tycker däremot att boken är fin och att den fångar systrarnas helt olika sätt att tackla livet.
Enligt O gillar karaktärerna och uppskattar att man får komma nära dem utan att klampa på.

Stort tack till Brombergs för recensions-exet!

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN