Bästa amerikanska romanen - och bästa klassiska svenska?

Jag har inte hängt med i Lyrans samling av utmaningar om "bästa böcker", kanske för att det är så svårt att välja något som är bäst, inte bara bra. Här kommer en litet försök ändå:

5 november: Den bästa dystopin.
Där valde jag ju "Vägen" av Cormac McCarthy.

11 november: Den bästa romanen skriven av en nu levande amerikansk kvinna.
Här väljer jag "American Wife" av Curtis Sittenfeld - fast egentligen finns det lite för många andra som jag gillar minst lika bra. Såg att någon tipsat om "Mississippi" (orig. "Mudbound") av Hillary Jordan och någon annan om "The Buddha in the Attic" av Julie Otsuka och jag har god lust att välja någon av de två romanerna för de är fantastiska. Eller något äldre som "The Women´s Room" av Marilyn French kanske.

18 november: Den bästa klassiska romanen skriven av en nu död, svensk man.
Jag har inte hunnit kolla vad andra skrivit, men misstänker att Vilhelm Moberg kommer att nämnas flera gånger. Jag drar till med en i mängden av alla fantastiska böcker: "Mina drömmars stad" av Per Anders Fogelström.

Hela idén med att välja ut en enda bok och kalla den för den allra bästa är egentligen befängd. Isåfall behöver man (jag!) snävare definitioner - annars är det så mycket som beror på vad jag
1) kommer ihåg just för stunden
2) känner för just nu
3) har läst så nyligen så jag minns
och en massa andra faktorer. Men det är väl mest på skoj och utmaningen är lika knepig för oss alla.

När man talar om trollen...

... eller det kanske var en lite missvisande rubrik?

Men apropå att det sällan dimper in paket från förlagen till min bokblogg och apropå att jag inte heller vågar fråga om recensions-ex och apropå att jag blir superduperglad när det väl händer: ett paket till mig Åsne Seierstads otroligt intressanta "Två systrar". (Den ser jag fram emot att läsa! Tack Hanna på Bonniers.)

Det är obegripligt för mig att man kan vilja gå i döden för sin religion. Jag inser att det är så världen fungerar för väldigt, väldigt många människor och att tron på en gud är så stor att skräcken för döden tycks liten. Men för mig personligen är det som sagt obegripligt.

Vem skriver en bokblogg - och vem läser?

Personlig bild januari: Jag brukar steka ungefär 200 plättar åt gången

när jag väl gör pannkakssmet. Mina barn glufsar i sig ohämmat.

Bokblomma har skrivit ett väldigt bra inlägg, som jag tycker ni ska gå in och läsa (HÄR!) om ni själva är bokbloggare.

Frågeställningen är "Vem bloggar, vem läser?"
Linnea (alltså Bokblomma!) menar att det är inte så självklart för henne vem som läser bokbloggar egentligen. Är det mest andra som har en egen bokblogg, som surfar runt?

Ibland får jag den känslan. Jag kollar ju in andra bokbloggar så gott som varenda kväll, numera genom Bloglovin eftersom jag inte har kvar min fina favoritlista. Men ni som går in här och läser - har ni egna bloggar? Jag får känslan att många faktiskt har det, eftersom besöksantalet är så pass konstant, dag efter dag.

Personlig bild februari: Jag är mullefröken. Eller ledare inom Friluftsfrämjandet,

ska jag väl säga. Underbart att vara ute med andras barn i skogen!

Recensions-ex
Linnea funderar också på att så många små bloggare erbjuds recensions-ex av samma bok vid samma tillfälle: hela nätet exploderar plötsligt av snarlika recensioner. Det är så uppenbart att förlaget har skickat ut en drös böcker. Jag håller med henne och jag blir nästan lite "anti". Det är inte kul att samma bok syns samtidigt på dagstidningarnas kultursidor, på "Babel" på teve och i mängder av bloggar.

Själv får jag inte så många recensions-ex. Jag har många gånger undrat hur andra bär sig åt, för deras bloggar har nog ungefär samma räckvidd som min. Just nu har jag en trave böcker som jag fått eftersom jag ska bevaka Augustpriset, men i vanliga fall går det månader mellan gångerna när jag triumferande studsar in i tamburen med ett bokpaket i handen "Det känns som en bok! Någon har skickat mig en bok!"

Hur många miljoner gånger har jag inte sett bilder av inslagna (eller just uppackade) böcker med kommentaren "Rolig post idag!"? Det är inte så ofta den roliga posten kommer till mig. Inte ens från de små förlagen eller egenutgivarna. Och inte heller från de stora, men det beror nog på att jag är långt under deras radar. Man kan inte ha hundra besökare om dagen och tro att man räknas.

Personlig bild mars: De nya sedlarna kom - och jag var inte alldeles förtjust i vilka motiv de hade.

Jag är ju själv egenföretagare och jag riktigt lider med de små förlagen som ska försöka nå ut med sina böcker och måste vara generösa med recensions-ex - och samtidigt stå för både tryckkostnaden, portot, emballaget. Det blir en dyr historia... Recensionen kanske inte ens når ut till så många som man hade hoppats.

Riktiga recensenter och bloggare
Själv läser jag DN:s bokrecensioner och är glad att det finns folk som kan skriva insatta, välformulerade och genomtänkta recensioner. Människor som läst litteraturkunskap antagligen. Vi ska vara rädda om dem! Jag hoppas verkligen att inte tidningarna drar ner mer på kulturen.

Men det befriande med bokbloggar är annars att folk skriver vad de tycker, att de inte känner författaren eller förlaget, att de svamlar en del och skriver för långt (som jag just nu), stavar fel (jag klarar inte ens av att stava till Austen, tydligen...), fotograferar böckerna med en usel mobilkamera eller ovanpå en svettig ostmacka. Man är ambitiös såtillvida att man driver en obetald blogg, men samtidigt är det ju en hobby och därmed inte heller på blodigt allvar.

Personlig bild april: Min hund Frodo dog mycket oväntat och hastigt och jag grät, grät, grät.

Det var hemskt att plocka ihop hans saker i kartonger och stuva undan.

Varför bokbloggar du och om vad? undrar Linnea.
Jag bloggar för att jag ville ha en läsdagbok för egen skull och för att kunna påverka andra att läsa böcker som jag själv tycker väldigt mycket om. Jag hade inte trott att några andra än mina bokklubbsvänner skulle hitta hit.

Jag ville inte berätta vem jag var eller avslöja något privat om mig själv, utan helt fokusera på böckerna. Jag skriver ytterst sällan inlägg som inte är bokrelaterade.

Men med tiden insåg jag att en del av charmen med att läsa en blogg, är att människan bakom blir en sorts cybervän eller åtminstone bekant. Det är inte roligt att bara läsa inlägg, skrivna av en anonym person som man aldrig får veta något mer om! Så nu är jag inte särskilt hemlig längre. Apropå vad Hanna på Feministbiblioteket skrev, så har jag i detta inlägg lagt ut privata bilder. Jag håller med henne om att fokus ska vara på böckerna men att det kan vara intressant att se även en mer privat sida av den bloggare man följer.

Personlig bild maj: Jag åkte till landet, plockade späda brännässlor och gjorde egen pesto.

Lyrans Noblesser har svarat HÄR och Feministbiblioteket har svarat HÄR, två läsvärda inlägg.

Läsgodis för Austen-fans

Härligt att hitta en bok man kan försjunka i och verkligen njuta av - och inte behöva tänka så himla mycket, bara bli serverad en underhållande historia.

Curtis Sittenfeld är rasande skicklig och jag tyckte att hennes bok om Laura Bush var fantastiskt bra - bland det bättre jag läst, faktiskt - så jag var ganska nyfiken på hur hon skulle lyckas med konststycket att skriva något på temat "Pride and Prejudice". Är det möjligt att man kan dra detta en vända till? Jodå!

Det är svårt att inte uppskatta de moderna systrarna Bennet, som yogar, glor på sina mobiler, internetdejtar, tjafsar med varann - och försöker hitta en kille att bli kär i. Till råga på allt är det humoristiskt skrivet så jag fnissar till när jag läser - det här var helt rätt för mig just nu, precis vad jag behövde!

Femhundra sidor. Det innebär att jag har en hel del kvar att se fram emot innan jag vet om Liz och Jane lyckas få mr Bingley och unge herr Darcy även i den här versionen. Och hur ska det gå för ultrafeministiska, möjligen lesbiska, surkarten Mary? Ska någon lyckas styra upp de vackra men spånigt tramsiga Kitty och Lydia som bara är ute och festar, aldrig tar ansvar och inte vill växa upp? Och tjocka barndomskompisen Charlotte - ska hon hitta någon att bli ihop med, trots att det ser rätt hopplöst ut?

Austen-fans: läs den här!

P.S. Jajaja. Jag har läst mitt eget inlägg innan jag lade ut det och ÄNDÅ inte sett att jag konsekvent kallat stackars Jane Austen för "Austin". Hjärnsläpp. Inte okunskap, utan bara allmänt hjärnsläpp. Tur att det finns bokbloggare som har lite bättre koll och kan rätta mig!

1947

Bokens titel: 1947
Författare: Elisabeth Åsbrink
Förlag: Natur & Kultur, 2016
Antal sidor: 277 + 20 sidor källförteckningar

När jag först träffade min man var jag så fascinerad av hans samling med När Var Hur-böcker - flera hyllmeter med små tjocka årsböcker som sammanfattade åren från hans födelse och fram till det föregående året. Vad skulle man med de där böckerna till, undrade jag. Långt senare tyckte jag däremot att det var underhållande att bläddra i de knubbiga små faktaböckerna och bli påmind om händelser som skett många år tidigare och som fått stor betydelse.

Elisabeth Åsbrink har verkligen inte nöjt sig med några När Var Hur-böcker, utan plöjt kopiösa mängder dagstidningar - både svenska och internationella - samt rotat i arkiv för att riktigt kunna analysera vad som hände det specifika året 1947.

När man är mitt uppe i det, är det förstås svårt - eller omöjligt? - att inse att det som händer kan förändra ens eget liv eller hela världshistorien. Det är först i backspegeln som man ser vad som ledde till det ena eller det andra. Vad som är viktigt för en person är inte alltid viktigt för en annan - men så finns det ju beslut som påverkar stora delar av mänskligheten, även om vi inte till fullo förstår det just när det händer.

Boken "1947" beskriver ett enda år, gör nedslag månad för månad i kronologisk ordning, såväl i Sverige och Europa som resten av världen. Åsbrink skriver som alltid så väldigt vackert, noga valda ord, poetiskt och tankfullt.

De små korta utdrag hon valt ut följer författaren George Orwell som sitter på en vindpinad ö och skriver "1984", den svenska naziströrelsens framväxt, krigsrättegångarna i Nürnberg, mannen som ville införa begreppet folkmord, Simone de Beauvoir som blir handlöst förälskad, Dior som slösar metervis med dyra tyger på tjusiga kjolar, Thelonius Monks musicerande - och till stor del om olika aspekter av Palestinas delning sedd ur judiskt och muslimskt perspektiv.

Vi får också följa Åsbrinks far i små fragment; en ungersk pojke med judiskt påbrå som tvingas välja mellan att flyttas med barnhemsbarnen till Palestina eller stanna i ett hatiskt Ungern med sin mamma och styvfar.

Jag skulle gärna ha sett lite fler notiser insprängda här och där i texten, små snuttar liknande dem som man faktiskt hittar i dagstidningar och som skulle gett en bild av hur livet såg ut i Sverige på den tiden. Ni vet de där små annonserna om vad kaffe kostade, vilka filmer som gick på bio och vad barnen önskade sig i julklapp blandat med någon demonstration, bygget av en ny stadsdel, invigningen av ett nytt monument. Inte mycket, men bara så att känslan för detta årtal (som ligger så långt bort att mina föräldrar var bebisar) skulle bli mer levande.

I övrigt tycker jag att det är ett fantastiskt sätt att visa hur historien spelar roll för oss än idag, hur händelser för hundra eller femtio år sedan  - eller i detta fall sextionio! - påverkar oss i nuet. Och följaktligen hur det som sker 2016 kommer att påverka kommande generationer.

Omdöme: Mycket engagerat, kunnigt och spännande - och som sagt väldigt vackert skrivet.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN

Tack till Natur & Kultur för recensions-exet!

Andra som läst boken är Just här - just nu och Enligt O och En trave böcker.

Påtvingad fantasyläsning

Det allra bästa med en bokklubb är antagligen att man får äta god mat, dricka gott vin och prata litteratur och livserfarenheter tillsammans med andra människor som älskar böcker lika mycket som man själv gör. Och dessutom blir man utmanad att läsa sånt som man kanske skulle valt bort annars.

I vår bokklubb - en tämligen homogen grupp bestående av sex kvinnor i hyfsat samma ålder och med snarlika familjeförhållanden och inte alltför olika livsvillkor - väljer vi väldigt olika böcker och har därmed också intressanta diskussioner.

Det kan vara fackböcker om allt från management och krishantering till politik och ekonomi eller självbiografier. Det kan vara skönlitterärt från hela världen (vi anstränger oss att hitta författare från jordens alla hörn), både nyutkommet och gamla klassiker. Det enda vi egentligen inte hunnit med än är serier och grafiska romaner, men annars har vi nog nosat på i stort sett allt.

Om några veckor är det dags för bokträff igen och tills dess ska vi alla ha läst "Ondvinter" av Anders Björkelid. Något så ovanligt som en svensk fantasy. Åtminstone TROR jag att det kan kallas fantasy. Det är en sorts saga i en obestämd tid. Jag har aldrig hört talas om författaren och skulle definitivt inte ha köpt boken om det inte vore för att 1) värdinnan valde den här och 2) hon också köpte varsitt ex till oss!

Men vilken överraskning "Ondvinter" var! Nu ska jag inte recensera boken här, eftersom jag har för vana att först ha diskussionerna med bokklubben, men jag kan redan nu säga att ni som gillar s.k. Young Adult och fantasy borde skynda er att köpa de här fina pocketböckerna. Fyra stycken är de i en serie. Tror de skulle passa alla möjliga åldrar, faktiskt.

Lättläst, spännande, bra driv, miljoner referenser till andra böcker och gamla folksagor - kort sagt, en stunds trevlig verklighetsflykt!

Bästa dystopin?

Lyrans Noblesser frågar vilken som är den bästa dystopin vi läst. Men jag läser ju nästan aldrig sånt! Har inte surfat runt än och kollat vad de andra svarat, men det ska jag definitivt göra för det är intressant att se vad man fastnar för i en genre där det mesta är nattsvart.

Trots att jag har ett begränsat urval att välja bland - det här är verkligen inte mitt förstahandsval när jag köper böcker! - så kommer mitt helt självklara svar att bli...

..."Vägen" av Cormac McCarthy.

Den är ruggigt bra skriven och fasansfullt jobbig på samma gång. Om det skulle vara så att ni inte har hört talas om den, så kan jag bara kort säga att det handlar om en död mamma, en förkrossad pappa och en liten son - och ett laglöst liv i det stora utplånande krigets skugga, där inget eller ingen kan överleva men alla kämpar in i det sista. Ingen mat, inget rent vatten, ingen sol, ingen godhet, ingen vila - bara ett tröstlöst vandrande i den eviga gråheten. Fy fasen vad deprimerande.

Vidöppen sorg kräver litteratur som inte berör

I DN skriver Kristina Lindquist - apropå allhelgonahelgen - om hur förlamande sorg kan vara och hur man kan ta sin tillflykt till Dan Browns fåniga "Da Vinci-koden" när man är som mest omtumlad.

"Kanske står du på en gata på andra sidan jorden, typ Avenida Callao. Kanske har du hållit på med något hela dagen och struntat i att svara när telefonen skrällde och skrällde på kontoret. Kanske stöter du på en vän nere på gatan när du ska köpa kaffe, hon har gått dit för att säga att du måste få tag i din mamma, det har hänt något.

Så har du plötsligt ingen pappa mer (---).

Du får ett mittensäte på flyget hem, och de stackars medpassagerarna lider inför dina sammanbrott. Du blir hämtad och hamnar till slut i en soffa i ett radhus som aldrig ska bli sig likt igen. Dagarna går och det är ingen styrsel på tiden och man borde väl läsa något ändå? Du hittar ”Da Vinci-koden” i en hylla.

Om någon har glömt Dan Browns smaskiga symboldeckare så består den alltså av överlastad intrig, papperstunna romanfigurer och ständiga cliffhangers – och den är ett alldeles idealiskt sällskap i den akuta sorgen. Det är konsumtionslitteratur, sådan man blir uppslukad men inte påverkad av.

Möjligen är det bara jag, men den här tendensen har återkommit i andra tunga perioder – att den enda kultur som går att svälja ner är den tomma skräpmaten utan substans. (---) Vad är det egentligen med sorgen som gör att den inte går att förena med konstnärlig kvalitet?"

Kristina Lindquist fortsätter med att berätta om hur riktigt bra konst och litteratur gör att man öppnar sig och hur ens konturer suddas ut. Precis samma sak som händer när man är djupt sörjande - och av just den anledningen mäktar man inte med sådan berörande, öppnande litteratur när man ändå är vidöppen i sin sorg.

Inte förrän man återigen hittat tillbaka till sig själv, kanske en ny version men ändå, kan man orka ta till sig riktigt berörande kultur.

Det här tycker jag stämmer så otroligt väl in på det jag har känt den senaste tiden. Igår var det begravning för två kvinnor i min vänkrets, som båda dött alldeles för tidigt. Idag är det dags att tända ljus på kyrkogårdarna för alla vi saknar. När jag kände mig som allra mest omskakad av min mammas sjukdom kunde jag bara läsa Maria Lang och Agatha Christie. Det hade lika gärna kunnat vara "Da Vinci-koden".

Skärmdumpar från 100 Doors Challenge.

Och när mamma låg döende och jag satt uppe hela nätterna för att vaka, fick jag tipset av en god vän att spela mobiltelefonspel. Det hade varit hennes tillflykt under den svåra tid då hennes dotter var sjuk i leukemi. Spela mobilspel har jag aldrig gjort i hela mitt liv förr, visste inte ens hur man laddade hem sånt. Men min vän hade rätt: det är absorberande, man sugs in i den idiotiska virtuella världen och springer runt i tecknade världar för att samla poäng - och kan hålla undan de värsta panikkänslorna ett litet tag i alla fall.

Tack och lov för "100 Doors Challenge", den räddade mig många nätter.

Fattigfällan

Bokens titel: Fattigfällan
Författare: Charlotta von Zweigbergk
Förlag: Ordfront, 2016
Antal sidor: 256

Den uppmärksamme läsaren kanske minns mitt inlägg om 2009, mitt eget annus horribilis? Det var året då tre nära släktingar avled, den ena efter den andra. Det var också det året då vi fem i familjen tvingades klämma in oss i en trång lägenhet med hög hyra samtidigt som vi byggde ett försenat hus som kostade oss skjortan - och inte hade lyckats sälja det gamla huset. Och ovanpå det kom en massa annat skit som gjorde att jag minns 2009 som det gråaste, hemskaste, torftigaste och fattigaste året i mitt liv. Jag har nog aldrig haft sån ångest över pengarna - de icke-existerande - som det året.

Jag tänker på det när jag läser om Beata Silfvergrahn som bor på Östermalm i Stockholm och är egenföretagare (jag föreställer mig att hon har ett kreativt arbete, eftersom hon får in oregelbundna beställningsuppdrag) och som under en längre tid har känt sig krasslig men negligerat kroppens signaler. Det är hon som är huvudpersonen och berättar-jaget i "Fattigfällan".

När kroppen till slut får nog - vi får inte veta vilken allvarlig sjukdom som drabbat Beata, mer än att den är fysisk, inte utmattning/utbrändhet/gå-in-i-väggen - så läggs hon in på sjukhus. Där börjar nerförsbacken.

Som egenföretagare i en enskild firma har du ingen som kan utföra dina uppdrag om du blir sjuk, ingen som betalar dina räkningar, ingen som drar in nya uppdrag eller smörar för befintliga kunder. Du har inte råd eller tid att bli sjuk. Att ta ut sjukpenning när du har enskild firma är i praktiken omöjligt.

Jag vet plågsamt väl hur det är... Jag och Beata har många likheter och det skrämmer mig: vi är båda medelålders kvinnor med kreativa, konstnärliga yrken som bedrivs hyfsat framgångsrikt i det egna företaget. Vi är beroende av den viktiga F-skattsedeln och att ständigt få in nya uppdrag, det är inte så att pengarna rasslar in när man jobbar i den här branschen men vi tycker båda att våra jobb är fantastiskt roliga och en del av vår identitet.

Men Beata kommer efter med skatten eftersom hon legat på sjukhus flera veckor. Hyran ska betalas, lånen ska amorteras. Elektricitet, telefonabonnemang, försäkringar, prenumerationer och miljoner andra utgifter måste genast in - annars kommer inkassokraven och där har man redan fått straffavgifter och räntepåslag.

Beata sjukskrivs och kommer hem till en tillvaro där plötsligt allt, allt, allt handlar om att få rätsida på den havererade ekonomin. Det går fort undan att hamna hos Kronofogden och inkassobolagen!

"Fattigfällan" är förbaskat tung att läsa, för det är på tok för lätt att leva sig in i den. Jag tänker att jag är lyckligt lottad som har ett personligt skyddsnät i form av släktingar, för det är uppenbart att jag själv hade kunnat vara Beata. Tveklöst är det så. Och jag har föreställt mig att jag som varit pliktskyldig skattebetalare och ostraffad medborgare faktiskt skulle få bidrag för att ordna upp oredan. Men efter att ha läst den här boken är jag inte så säker...

En del av det som är jobbigt i boken är att konfronteras med Beatas elände. Så här ska man inte behöva ha det!

En stor del av det jobbiga är dock att inse att jag faktiskt till stor del tänker (tänkte!) som hennes väninnor. Jag skulle kunna bjuda på en fin lunch, sitta och prata om problemen, ge en tröstande kram. Jag skulle kunna säga "du måste höra av dig om det krisar". Jag skulle kunna tro att vännen överdriver när hon berättar om hur svårt det är att få hjälp i samhället. Jag skulle hellre köpa ett presentkort än langa över en stor sedel.

Boken är väldigt repetitiv, "jaget" upprepar sig gång på gång, men det är också en del av hur man upplever Beata - först närmast chockad, sedan förtvivlad, uppgiven, handlingsförlamad för att bli förbannad och revanschlysten. Bokens tjatande och upprepande är hennes sätt att nå fram till omgivningen: "men lyssna då, hör vad jag säger!"

Nu har jag flera gånger strukit mycket av det jag vill säga. Får sammanfatta så här istället: läs boken om du är det minsta intresserad av hur lättvindigt socialtjänstemännen strösslar pengar över arbetsskygga människor här i Sverige. Gör det! För mig var det en ögonöppnare att man knappt ens får pengar till det mest basala när man är i yttersta nöd.

Mitt foto: Två guldtior i min hand ska symbolisera dels hur lite Beata har att röra sig med, dels hur hon får tigga både hos vänner, släktingar och myndigheter. (För övrigt tycker jag att det var klantigt av förlaget och omslagsmakaren Elina Grandin att välja att kalkera jättegamla enkronor - såna där hittar man ju knappt nuförtiden.)

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN

Tack till Ordfront för recensions-exet! På Augustprisets nomineringsevent var Jenny från Ordfront och Charlotta von Zweigbergk några av de få jag vågade hälsa på och prata med i det stora vimlet efteråt. Jag önskar dem lycka till inför galakvällen och tror de har goda chanser att kamma hem vinsten i år.