Så många böcker, så lite tid...

"Så många böcker, så lite tid", tänker jag inne i huvudet.
"Så mycket jag vill läsa men inte hinner. Så många böcker som bara står och skriker LÄS MIG men som väljs bort när något annat kommer emellan. Så många böcker, så lite tid."

Funderar på det där uttrycket. Varifrån kommer det, är det ett citat från någon bok kanske? Googlar lite och översköljs av inlägg som heter just "Så många böcker, så lite tid" - och påtagligt många av dem är skrivna av andra bokbloggare. Jag är inte ensam!

Hittar också en artikel i Svenska Dagbladet, signerad författaren Niklas Rådström (som jag tyckte väldigt, väldigt mycket om tidigare men nu har en obefintlig lust att läsa eftersom allting verkar handla om gud och Jesus). Han skriver en intressant krönika om det omöjliga i att hinna läsa alla böcker man vill. Så här avslutas den:

"Med mängden böcker som finns i världen är det som med himlavalvets stjärnor: de förblir hopplöst oräkneliga och oöverskådliga. Dessutom befinner sig en del ohjälpligt på andra sidan jordklotet. Det överväldigande flertalet kommer att för alltid försvinna i namnlösa galaxer och stjärnhopar.

Till sist måste man således fråga sig om inte bokens naturligaste livsform är att förbli oläst. Också den olästa boken har ett självklart existensberättigande. Jag är säkert inte ensam om att skaffa mig böcker som jag vet att jag aldrig kommer att läsa, men vars närvaro ändå fyller mig med tillfredställelse och njutning.

De olästa böckerna är de potentiella vänner vi aldrig träffat, men som vi vet oss skulle ha tyckt om.
De är löften givna i övermod och aldrig infriade, men uppriktigt menade.
De är den bild vi ger oss av vilka vi är och vilka vi skulle kunna vara."

Du har så rätt, Niklas! Och du beskriver det så fint.

Nu måste jag försöka trycka i mig "Americanah" inför morgondagens bokklubb, men jag har också två andra påbörjade böcker på nattduksbordet och en mängd som väntar i hyllan. Och jag VILL ju läsa allt! Det är inte viljan det är fel på. Jag tror som herr Rådström att de där olästa böckerna är potentiella vänner som jag antagligen kommer att gilla om jag bara går fram och presenterar mig och pratar en stund. (När jag nu skulle hinna det...)

Tematrio: Par som aldrig borde blivit par

Parrelationer handlar ju många böcker om, det är ett tacksamt ämne. Både kärlek och hat, lojalitet och svek! Lyrans bloggutmaning till oss denna vecka i Tematrion är att berätta om romaner med parrelationer. Här är mina förslag på några riktigt usla parrelationer:

Sirener
En knepig kärleksrelation mellan en gift man och en ung kvinna som han är handledare för på universitetet - men kanske i ännu högre grad hans förhållande till sin hustru och sina föräldrar.

Allt ligger samlat
Jag har en kompis som blev nästan förbannad när jag gav henne denna bok som present - hur kunde jag ge något så deprimerande?! Det är verkligen en förskräcklig bok, men inte för att den är förskräckligt dålig utan för att den är förskräckligt plågsam om man lever sig in i den. Här kan man verkligen snacka om usla parförhållanden!

Örfilen
Jag både gillade den - och inte! En hård, hemsk och väldigt sexfixerad och tämligen brutal skildring av flera parförhållanden i ett grekiskt samhälle i Australien idag. Ramhistorien är en örfil, en jobbig unge och en diskussion om barnuppfostran, men kärnan i boken är de många äktenskapen och kärleksrelationerna bland de människor som befinner sig på den fest där den olycksaliga örfilen delas ut. Fast jag egentligen inte var överdrivet förtjust i den så har den stannat kvar i minnet...

Eldflugor

Bokens titel: Eldflugor
Författare: David Morrell
Originalets titel: Fireflies
Översättare: Hans du Rietz
Förlag: Wiken, 1990
Antal sidor: 230

I juni 1987 dog 15-årige Matthew av cancer, eller snarare: den cancersjuke pojken dog av en septisk chock. Boken "Eldflugor" är hans pappas försök att samla ihop sina tankar och erfarenheter kring tiden då Matthew blev sjuk och vårdades för dödliga cancer.

Jag kollade på nätet och det är tydligen stor skillnad mellan 2016 och 1987 när det gäller prognoserna för dem som drabbas av Ewings sarkom, den sjukdom som Matthew led av. Förr överlevde nästan ingen. Nuförtiden kan hälften friskförklaras och långt fler har i alla fall många år kvar att leva (lite beroende på vilken sajt man tittar på). Men det här var alltså i mitten av 80-talet och tekniken var helt enkelt inte densamma som nu. Matthew dog och lämnade förstås en förtvivlad familj.

Jag har läst boken två gånger, men nu är det ett bra tag sedan. Det märks att den har blivit "gammal" och det gör den faktiskt mindre intressant. Pappans upplevelse av att förlora ett barn är dock tidlös och han skriver väldigt kärleksfullt om sin familj och deras prövningar.

David Morrell är mannen bakom "Rambo", men det kan man inte tro. Han har gett ut mängder av hårdkokta actionthrillers, men just "Eldflugor" är tvärtom en varm och innerlig bok om sorg.

Omdöme: En bok som det inte pratades om ens när den kom ut; jag köpte den på rea några år senare och den verkar ha fallit i total glömska. Ingen jag har pratat böcker med säger sig ha läst den. Även om den känns lite daterad är det en fin bok om djup sorg och hur man greppar efter tro, övernaturligheter och inbillade händelser för att finna någon mening i tillvaron.

Tim

Bokens titel: Tim
Författare: Colleen McCollough
Originalets titel: Tim
Översättare: Ann Henning
Förlag: Askild & Kärnekull, 1983
Antal sidor: 215

När jag plockar fram den här boken från bokhyllan och ser den fina akvarellen på framsidan, blir jag lite lätt illamående. Det är trettio år sedan jag läste "Tim" men uppenbarligen finns det något i den som fortfarande får mig att känna mig lite äcklad.

Redan på de första sidorna får vi vara med om mötet mellan den medelålders kontorskvinnan Mary och den unge Tim. Hon blir så betagen av honom att hon bara stirrar på honom, där han står i ett arbetslag med byggnadsarbetare. Hans shorts är upprullade så man ser "skinkornas nedersta kurva skymta" och Mary tänker (dreglande, förmodar jag) på en grekisk gud och hur den unge mannen skulle passat som marmorstaty.

"Han vände för ett ögonblick sidan åt henne och huden glittrade i solen som levande, smält guld. Hans ben var så vackert formade att hon föreställde sig att han var löpare. Hela hans kropp tydde faktiskt på det - lång och slank och graciös. Och då han vände sig mot henne, såg hon hur hans plana bröst gradvis avsmalnade från de breda axlarna mot de utsökt slanka höfterna."

Det är bara det att Tim är väsentligt mycket yngre än Mary - och han är lätt utvecklingsstörd. Det hela är en tämligen motbjudande historia om hur en inbunden ungmö (ja, hon har oskulden kvar och därmed även mödomshinnan som hon senare ber en gynekolog "ta hand om" - känns inte det otroligt förlegat?) blir besatt av en vacker yngling och hur de utvecklar en vänskap som gör att båda utvecklas. Jamen, det låter väl fint att huvudkaraktärerna utvecklas? Bara det att jag gärna hade sluppit läsa om deras fysiska intimitet också, som för mig framstår som rena övergreppen.

Omdöme: Nej. Nej. Det är något läbbigt med den här onaturligt vackre unge mannen som inte begriper sitt eget bästa och som på många vis är outvecklad, när han följer efter Mary som en trogen hundvalp - allt medan hon suktar efter hans tvättbrädemage och slanka höfter och fylliga kyssvänliga läppar... Blurk.

Boken finns inte längre att få tag på, utan ni får väl leta igenom loppislådor för att hitta den om min recension gjorde att ni kände ett starkt behov av att läsa den.

Kärleksbarn

Bokens titel: Kärleksbarn
Författare: Joyce Maynard
Originalets titel: Baby Love
Översättare: Annika Preis
Förlag: Hammarström & Åberg, 1983
Antal sidor: 244

Inuti boken står skrivet med min mormors handstil "Till min dotterdotter på 17-årsdagen". Jag blev sjutton ungefär samtidigt som "Kärleksbarn" kom ut på svenska. Men vad i hela fridens namn fick min mormor att tro att det var passande att ge mig en bok om fyra amerikanska tonåringar som är gravida eller småbarnsmammor?!

Bokens är Joyce Maynards debut och hon var bara 29 år då hon fick den utgiven. Jag googlade lite på henne för att få se vad som hänt under de här trettio åren sedan jag fick boken. Även om jag inte tänker grotta ner mig i snaskigheter här på bloggen, finns det en hel del intressant att läsa om Maynards kärleksaffär med den mer än dubbelt så gamle J. D. Salinger, de etiopiska flickorna hon adopterade men lämnade bort igen (!) efter bara ett år och att hennes pojkvän beskrivit henne som den mest självupptagna personen på jordklotet.

"Kärleksbarn" är en snabbläst och bitvis underhållande bok om de fyra flickorna Wanda, Tara och Sandy som trots att de bara är tonåringar redan är mammor - och deras jämngamla kompis Jill som är gravid. De bor i en amerikansk småstad och tiden är någon gång på 1970-talet. Några pappor till småbarnen finns inte, eller så skymtar de förbi i bakgrunden, oansvariga och opålitliga.

Jag har dock lite svårt för alla knäppa, konstiga och smått rubbade saker som folk säger och gör i boken. Tilltalet är så där naivt som om det var en omogen 17-åring som berättade för oss, men det som händer runt den lilla kvartetten är bara för märkligt ibland. Jag har också väldigt svårt för korkade människor och såna finns det gott om i den här boken...

Omdöme: Jag ser att många säljer boken på Bokbörsen för en struntsumma. Det kan den vara värd. Men på min favoritlista hamnar den inte, boken är inte tillräckligt trovärdig.

Namnad och uppmärkt

Hannele ställer en enkel liten fråga i sin blogg: "Skriver du ditt namn i dina böcker?". Ja, det gör jag! Och mer än så - jag skriver vem jag fått boken av (om jag inte köpt den själv förstås) och vilket år.

Jag skriver dessutom ANDRAS namn i böcker - nämligen alla böcker jag ger till mina barn, syskonbarn och fadderbarn: där skriver jag "Till XX från mamma/faster/moster/xx på födelsedagen 2010" osv. Mina barn har alltid fått böcker på Världsbokdagen och då står det inuti, för jag tycker att det kan vara kul att läsa anledningen till att man fick en bok.

Fråga mig inte varför, för jag har egentligen aldrig reflekterat över VARFÖR jag gör det här. Man skriver sitt namn i sina böcker, punkt slut. Så har mina föräldrar gjort och lärt oss, så jag tror knappt jag har en enda bok där inte mitt namn står. Man kan tydligt se hur min handstil har förändrats från 1973 till 2016!

Jag tycker också det är väldigt roligt att slå upp försättsbladet och påminnas: aha, gav jag den här boken till min man i 40-årspresent, tänk det minns jag inte! Eller som med boken jag nyss recenserade - "Karolinas Poltava" - där jag insåg att jag fått den för över tjugo år sedan av min mormor. Då är det kul att ha den lilla anteckningen!

Det är väl ett behov av att visa äganderätt också, antar jag. Emellanåt lånar jag ut böcker och då vill jag kunna bevisa att det var MIN bok som kompisen fick låna för ett halvår sedan. Tyvärr har det hänt att jag inte fått tillbaka böcker som jag lånat ut, eller att pocketböcker har behandlats som om de vore dagstidningar, så jag har blivit mer restriktiv med åren.

Vi har ärvt många böcker av såväl min mans släkt som min egen. Då kan det vara spännande att se inskriptionerna, som exempelvis hur mycket de har betalat för boken. Mina svärföräldrar har (hade!) ett snyggt exlibris som de klistrade in i varje bok. Jag har ritat ett till mig själv, men inte kommit mig för att låta trycka upp det.

Karolinas Poltava

Bokens titel: Karolinas Poltava
Författare: Elsi Rydsjö
Förlag: Bonniers, 1992
Antal sidor: 243

Elsi Rydsjö är inte ett namn som jag förknippat med någon kvalitetslitteratur och därför har jag avfärdat hennes författarskap på helt osakliga grunder, utan att ens ha gett henne en chans. Jag vet fortfarande inte varför, men ibland har man ju förutfattade idéer som det är svårt att härleda varifrån de egentligen kommer.

Bland hennes många utgivna romaner finns "Kristallen den fina", "Kom hjärtans fröjd", "När morgonvind blåser", "Spelar min lind", "Röd är ryttarens häst". Ja, för mig personligen är det titlar som gör att jag inte tittar en gång extra på boken.

Mormor gav mig den här inbundna boken när den kom ut 1992, antagligen för att hon visste att jag är väldigt intresserad av historia - i synnerhet svensk och i synnerhet kvinnors historia. Men otacksam som jag var ställde jag tydligen in boken i bokhyllan och glömde bort den i två decennier...

Ett misstag! Mormor brukade ha rätt (det var hon som lärde mig att älska Kerstin Ekman och Niklas Rådström) och hon hade rätt även den här gången. Boken om Karolina och hennes medsystrars liv i kung Karl XII armé och tross under de första åren på 1700-talet är väldigt välskriven och givande.

Vi får inte veta något alls om slagen egentligen, utan boken börjar med att den svenska armén har blivit besegrad i det ödesdigra slaget vid Poltava (det ligger i nuvarande Ukraina, men tillhörde då Ryssland) i juni 1709. Av 24.000 svenska soldater dog inte mindre än 6.900. Ohyggliga siffror! Karolina och de andra överlevarna blir i praktiken ryska slavar, ett levande krigsbyte.

Bilden har jag lånat från Wikipedia. Det är Klas Sandberg som gjort illustrationen av slutstriderna.

Boken skildrar den tunga vandringen från Poltava mot Moskva och hur folk dör av svält, sjukdomar och många andra hemskheter på vägen.

Det värsta är nog ändå att läsa om deras tröstlösa längtan hem till Sverige. Ska de någonsin få återse sitt fädernesland? De går till fots, de är hungriga och fattiga och tillfångatagna - räcker deras krafter för att ta sig hela vägen hem igen och kommer de någonsin att få möjligheten?

Kung Karl hade helt utarmat Sverige med sina ständiga krig. Folk var utfattiga och dessutom krigströtta. Sedan slog pesten till 1710-1713 medan kungen fortfarande var ute och härjade (och bokens Karolina ännu var på sin långa, tröstlösa marsch) och tog livet av ungefär en tredjedel av storstädernas befolkning.

Som om inte eländet var nog med krig och pest, så drabbades Sverige av hungersnöd och svält som tog livet av många. Det här var stormaktstidens sista skälvande år och jag blir nästan tårögd bara av att tänka på hur fruktansvärt prövande livet måste varit för majoriteten av den svenska befolkningen - både i riket och alla de som på kungens order befann sig utomlands.

Omdöme: "Karolinas Poltava" är väl värd att läsas, den bygger på gedigen research men är helt skönlitterär, lättläst och lätt att leva sig in i. Jag blev väldigt nyfiken på Karl XII och livet i Europa på 1700-talets början. Började rota i släktforskningspapper för att se om jag kunde hitta några karoliner bland mina anfäder. Nu tänker jag läsa mer om pesten, blev inspirerad att lära mig mer!

Länk till boken på Adlibris: LJUDBOK. Eller kolla på Bokbörsen, de har flera exemplar!

Karolinernas kvinnor

Jag har ramlat över en bok som heter "Karolinas Poltava" och varit trollbunden de senaste dagarna. Tja, "ramlat över" låter ju som att jag helt oväntat fått boken i min hand, men så är det inte alls. Tvärtom har den stått i min bokhylla i några decennier... Ordet hyllvärmare har just fått en ny dimension!

Min mormor gav mig den här inbundna romanen av Elsi Rydsjö när den kom ut 1992. Något var det dock som inte tilltalade mig med den. Det hemska är att jag misstänker att det var författarinnans namn... Av någon anledning har jag fått för mig att det hon skrev en sorts sliskiga romaner för kvinnor - en gnutta av 80- och 90-talets "tantsnusk" kombinerad med lite halvt oseriösa och extremt lättsmälta kärlekshistorier.

Jag hade fel. Det här visar hur eländigt hårt livet var för många av de kvinnor som gick i trossen under kung Karls krig, tillsammans med sina karoliner som stupade på slagfält runtom i Europa eller dog en kvalfull död i sviterna av huggskador och infektioner, eller frös ihjäl i Ryssland eller tynade bort av svält. Hemma i Sverige härjade pesten och därefter flera år av svår hungersnöd.

Det är visserligen ingen faktabok och ingen av oss vet ju egentligen hur det var att leva i Europa vid 1700-talets början men Elsi Rydsjö får de här soldathustrurna att framstå som helt realistiska och levande. Recension kommer!

ABC-morden

Bokens titel: ABC-morden
Författare: Agatha Christie
Originalets titel: The ABC Murders
Översättare: Einar Thermaenius
Förlag: Aldus, 1974

Jag köpte boken begagnad, delvis av den fåniga anledningen att den passade in i min serie Christie-deckare med omslag av Per Åhlin. Efter att ha gäspat mig igenom boken under några kvällar, kan jag bara konstatera att den aldrig hade getts ut om inte det var självaste deckardrottningen som hade författat den.

Suck. Långsam, tråkig, ointressanta karaktärer, noll action överhuvudtaget - och åtskilliga av de lösa trådarna spinns inte vidare på. Hercule Poirot är inte min favorit och här har han sällskap av kapten Arthur Hastings, som är hur imbecill som helst.

Omdöme: Borde nog inte ha getts ut alls. Saknar alla element som är viktiga för en god kriminalhistoria!

Länk till boken på Adlibris om ni verkligen inte vill låna den på bibblan istället: HÄFTAD