Guds barmhärtighet

Bokens titel: Guds barmhärtighet (Vargskinnet del 1)
Författare: Kerstin Ekman
Förlag: Albert Bonniers förlag, 1999
Antal sidor: 400

Som jag skrivit tidigare så är Ekman en av mina favoritförfattare även om jag verkligen inte läst allt av henne. Jag tycker så mycket om hennes språk, men också hennes sätt att brodera ut berättelser, göra stickspår och komma tillbaka till ämnet, hoppa lite i tiden och byta berättarröst, varva oväsentligheter blandat med livsavgörande händelser.

Den här boken tilltalar mig mycket eftersom den återigen utspelar sig i Svartvattnet i Jämtland, där även "Händelser vid vatten" har sin handling. Vissa av personerna förekommer faktiskt i båda böckerna och sånt fullkomligt älskar jag, för det gör ju att den fiktiva platsen framstår som ännu mer verklig.

Året är 1916 och i Europa rasar världskriget. Barnmorskan Hillevi från Uppsala är nyutexaminerad och söker jobb i Röbäck. Att hon fått för sig att flytta till obygden där hon inte känner en själ beror på att hennes älskade - Edvard som just är färdig präst - har blivit placerad där. Problemet är att Edvard inte verkar förtjust över att Hillevi ska följa med honom upp till Jämtland. Han vill inte bli sedd med henne och hon får absolut inte avslöja att hon känner honom.

Alltså reser Hillevi ensam, först med tåg till Östersund, sedan med diverse hästskjutsar, slädar och krånglande automobiler. Hon är rädd och hon förstår knappt vad lokalbefolkningen säger, så underligt pratar de. Det finns mycket att bli upprörd över: fattigdomen, eländet, svälten, den usla hygienen.

Mot alla odds skapar sig Hillevi ett eget liv i den lilla staden. Hur hon gör det får ni själva läsa, men det är en underbar berättelse om livet i norra Sverige på 1910-, 20- och 30-talen. Misären är stor men det finns många glädjeämnen också.

Det finns dock en sak som jag inte gillar, och det är sidoberättelsen om Elis. Han är en av de unga män (snarare en pojke!) som far illa. Hillevi träffar honom under dramatiska former. Elis flyr mot Norge och det mesta som händer honom är sorgligt eller hemskt, men jag känner inte att hans upplevelser tillför boken något. Jag hade hellre läst mer om barns och kvinnors liv på 20-talet, om timmerflottarna och skogshuggarna, om "lappkungen" och hans samefolk eller något av allt det andra som rör Hillevis nya liv.

Omdöme: Boken är inte helt lättläst eftersom mycket skrivs som talspråk (på det som de kallar jamtska) eller på norska, vilket gör att jag nästan måste läsa högt för att höra vilka ord det är. Romanen skildrar en bit av vårt historiska arv och en del av Sverige som det inte skrivs så mycket om. Ser fram emot att läsa nästa del i denna trilogi.

Länk till boken på Adlibris: DYR HÄFTAD UTGÅVA - eller så kollar ni antikvariat!

Bokmärkesverkstad

Förberedelserna pågår inför firandet av 99.999 besökare på bloggen! Precis som förra gången - vid 55.555 besökare - inser jag försent att jag lagt ner orimligt mycket tid på att göra illustrationerna, producera originalen, låta tryckeriet printa ut och sedan själv skära till bokmärkena, därefter laminera och slutligen skära igen.

Det här blir en "limited edition", kan man lugnt säga... Bokmärkenas tema denna gång är sagan om Guldlock. Tre motiv finns: pappa björn, mamma björn, björnungen (med Guldlock på ett hörn). Återkommer när vi närmar oss! Jubileumsdagen torde bli den 27 februari, om statistiken stämmer.

Bästa romansviten

Bästa romansviten? undrar Lyrans Noblesser. Jag vet inte om jag är så himla förtjust i romansviter, om jag ska vara ärlig... Det är annat med deckare - tänker på kommissarie Lynley och hans gäng av kompisar, släktingar, poliskollegor och överordnade - där det tillför en annan dimension till själva kriminalhistorien att man lär känna poliserna. (Jag pratar alltså om Elisabeth Georges serie som numera sträcker sig över tjugo böcker.)

Det vettiga svaret på den här frågan är väl Utvandrarna-serien av Vilhelm Moberg. Problemet är att jag inte har läst de två sista böckerna, utan bara de två första, och ett ännu större problem är att jag inte ens minns att de var så fantastiska som jag borde tycka. (Hav förtröstan! Jag har alla fyra i min bokhylla och ska läsa dem någon gång - och då kommer jag säkert att älska dem eftersom jag slipper läsa dem med en deadline satt av svenskafröken...)

En romanserie som betytt mycket för mig är Narnia av C.S. Lewis. Den har jag läst framlänges och baklänges. Men jag kan ju inte välja barn- och ungdomsböcker varenda gång jag blir tillfrågad om en favorit.

Jag väljer istället Kristina Sandbergs trilogi om Maj eftersom den gjorde stort intryck på mig - innan Augustpriset, innan haussen och alla priserna och omnämnandena och intervjuerna - eftersom Maj är så enormt lik min farmor att jag vid flera tillfällen satt med andan i halsen och läste.

Bästa tegelstenen

Veckans "Bästa"-utmaning hos Lyran handlar om vilken som är den bästa tegelstenen. Jag är benägen att säga Wolf Hall, för den är fantastisk. Eller Harry Potter-böckerna som bara blir tjockare och tjockare ju längre in i serien man kommer. Eller Sagan om ringen, som är tjocka var och en för sig men en enorm tegelsten om man skulle slå ihop dem! När jag var tonåring läste jag Sinuhe egyptiern och älskade den. Det finns så många bra, tjocka böcker på 500+ sidor i min bokhylla!

Jag tror nog ändå att jag väljer Rosens namn av Umberto Eco, även om det är en lättviktare jämfört med de ryska klassikerna och andra traditionella tegelstenar. Mitt exemplar är dock på närmare 600 sidor, så det uppfyller kriterierna.

Bästa brittiska teveserien

Lyrans Noblesser brukar hålla i utmaningen "Tematrion" på måndagskvällar men numera även utmaningen "Bästa..." på fredagar, där man får ett givet ämne att tipsa om den allra bästa boken i. Det är ohyggligt svårt! Vaddå bästa?! Bästa klassikern, bästa sagan, bästa deckaren. Det är ju komplett omöjligt att säga. Tur nog är det precis lika omöjligt för alla andra deltagare.

Jag valde den bästa svenska klassikern (Mina drömmars stad), den bästa amerikanska kvinnoromanen (American Wife) och den bästa dystopin (Vägen). Vägrar ange den bästa boken om Förintelsen, för det går bara inte. Likaså hoppar jag över den bästa vinterboken för jag fattar inte vad som ryms i det begreppet. Nu ger jag mig i kast med...

...den bästa brittiska teveserien! Och svarar att jag älskar Morden i Midsomer och tycker att nya, nutida, übersmarta Sherlock är bland det bästa jag sett på teve.

Men om jag ska välja en enda teveserie som faktiskt lyckats få mig att sitta still i tevesoffan så blir det Cold Feet. Verkar dock vara ganska ensam om det, för jag hör aldrig någon annan nämna den någonsin. Men vilken underbar, underbar serie det var! Med gråt och skratt om vartannat.

Kitchens of the Great Midwest

Bokens titel: Kitchens of the Great Midwest
Författare: J. Ryan Stradal
Förlag: Riverrun, 2016
Antal sidor: 351 + en massa extra sidor med restips, recept, tack, bokklubbsfrågor etc

En gång för länge, länge sedan... var jag utbytesstudent i USA. Tanken var väl att hamna ungefär varsomhelst utom i svensktrakterna, men det var just dit jag blev skickad: till hjärtat av Minnesota, där var och varannan familj har skandinaviskt påbrå.

Jag har fortfarande kontakt med min amerikanska familj och med åtskilliga av mina highschoolkompisar. Jag har rest runt med dem i the Midwest - i North och South Dakota, Iowa och Wisconsin, staterna som omger Minnesota. Det är där denna bok utspelar sig och för mig blir det rena nostalgitrippen.

"Kitchens of the Great Midwest" är något så ovanligt som en bok där man hela tiden följer huvudpersonen på avstånd, som om hon snarare vore en bifigur. Jag gillar det! Det känns helt sannolikt att man skulle kunna skriva en sån här bok om en verklig person. Hurdan är hon om man låter pappan berätta eller kusinen, första pojkvännen, arbetskamraterna, konkurrenterna?

Eva föds in i en ung familj där pappa Lars är en utomordentligt duktig kock och där mamma Cynthia är en hängiven sommelier. Från sina första veckor i livet utsätts hon för sånt som små bebisars smaklökar inte brukar få känna förrän långt senare. Kanske är det just det som gör att hon senare utvecklar en alldeles unik talang för matlagning.

Förutom det ovanliga greppet att berätta Evas historia genom hennes omgivning, låter författaren oss följa hennes livshändelser strikt kronologiskt men med stora hopp och - vilket man sällan är med om som läsare - där han inte förklarar vad som hänt under tiden. Det är så underbart befriande, tycker jag!

Från ett kapitel till ett annat kan alltså Eva ha blivit tre år äldre och hennes mamma kan ha dött, men det får man veta litegrann i förbifarten. Eller hon kan ha flyttat, fått en fin anställning och gjort karriär men det nämns bara som en lös kommentar.

Gång på gång på gång underlåter författaren att redogöra för oss vad som hänt sedan sist (det vill säga förra kapitlet) och jag älskar det. Precis så är det ju i verkliga livet!

Det är som den där grannflickan som man är snäppet äldre än, som man "ser" när hon ligger i mammans mage, som man passar när hon är pytteliten, som man vet går i samma skola men många årskurser under en själv. Ibland ses man på gården, på gemensamma städdagar i området, man leker lite. Man hör att hennes föräldrar skiljs, man ser att hon flyttar med ena föräldern till en annan stad. Genom gemensamma bekanta hör man att hon strular och har åkt fast för något dumt. Åren går och man läser en tidningsartikel om henne, senare träffar man henne på en kurs eller hittar henne på Facebook. När man lär känna varann igen för att både hennes och ens egna ungar går på samma simskola är cirkeln på något vis sluten. Så känns den här boken.

Min bild: Eva kan äta så många starka pepparfrukter att hon närmast är att betrakta som abnorm.

Omdöme: Varm historia berättad i fragment där vi följer huvudpersonen från bebis till ung kvinna utan att egentligen komma henne nära - men det är ett stort driv i de fristående kapitlen och man måste få veta vad som händer härnäst.

Min utgåva är en storpocket med guldglittrande omslag.

Den finns också inbunden, med det här fina omslaget.

Och häftad ser den ut så här.

Den svenska versionen.

Länk till boken på Adlibris: ENGELSK STORPOCKET eller SVENSK POCKET och INBUNDEN

Det sa bara klick

Visst är det märkligt hur man kan känna redan när man läser första sidan i en roman att "det här är rätt"? Vet inte hur jag ska förklara det, men ibland är känslan så omedelbar så jag vet redan innan jag hunnit igenom de första sidorna i boken att oavsett hur det slutar så kommer jag att ha haft en härlig läsupplevelse.

Ibland känns det direkt att den här författaren är "min" på något vis. Som att komma hem. Som att man pratar samma språk eller har samma tankevärld inom sig. Som om det kunde varit min egen bok om jag bara varit lika begåvad på att skriva.

Någon sorts igenkänning, antar jag, att man lägger märke till samma saker? Svårt att veta vad det är som gör att jag får den där känslan men det är något med att jag genast sjunker in i berättelsen och gör den till min. Som att det säger "klick" mellan mig och boken.

När jag läste Roald Dahls självbiografi kände jag så. Inte för att jag kunde relatera till en enda grej han varit med om (bara galenskaper förstås!) utan för att hans språk var så naturligt.

När jag har läst Majgull Axelsson är det också så; spelar ingen roll vilket ämne hon skriver om för redan inledningsvis känner jag mig trygg i berättelsen, som om jag varit med om den själv. Eller John Irving, jag sugs in direkt och det handlar mer om språket än om spänning.

En annan av mina favoritförfattare är Kerstin Ekman. Nu har jag köpt trilogin "Vargskinnet" på antikvariat och suckat lite över hur trista omslag böckerna har men känt mig glad över att ha få tag på fina, inbundna exemplar för en struntsumma. Började med första delen - såklart! - nu på lunchen och insåg att redan efter de inledande styckena var jag fast. Makalös berättarförmåga!

Naturligtvis måste det finnas många som inte alls fastnar för hennes böcker, precis som jag fnyser åt andra romaner och skjuter dem åt sidan, men det är ändå smått obegripligt för mig. Kerstin Ekman måste vara en av de bästa författare vi har (och har haft) i detta landet. Jag har tre böcker framför mig och har bara hunnit trettio sidor in i den första - men redan vågar jag säga "LÄS!".

Konsten att höra hjärtslag

Bokens titel: Konsten att höra hjärtslag
Författare: Jan-Philipp Sendker
Originalets titel: The art of hearing heartbeats
Översättare: Lena Torndahl
Förlag: Månpocket efter en överenskommelse med Bokförlaget Forum, 2016
Antal sidor: 333

Jag har väldigt svårt för det där upplägget med att X frågar Y något och får till svar "Jag ska berätta för dig...", varpå det följer en trehundrasidig sagoberättelse om allt annat än det X frågade om.

Som läsare ska man gissa varför Y väljer att berätta allt det här, gissa vem som är vem i berättelsen, gissa vad som är sens moralen i det hela - och sucka över att X inte bara kan få ett rakt svar på sin fråga.

Den frågande X i det här fallet är unga amerikanska juristen Julia och den luddigt svarande Y är en buddhistmunk i en småstad i Burma. De har träffats eftersom Julia letar efter sin försvunne far och har rest till Burma för att söka efter honom där.

Fadern har sitt ursprung i den lilla staden, men har inte berättat något för sin amerikanska hustru och deras två gemensamma döttrar om sin uppväxt på den burmesiska landsbygden. Faktum är att inte bara hans försvinnande utan även hela hans tidigare liv är höljt i dunkel.

Nu vill Julia hitta sin pappa och fråga honom varför han bara lämnade dem utan ett ord. Munken däremot vill ge henne en evighetslång historia först och sannolikt pådyvla henne sin livsvisdom på kuppen. (Naturligtvis finns det inga visa män i Nordamerika - det måste man åka till Asien för att hitta: det krävs djupröda lakan virade runt en asketisk kropp, ett vänligt leende i ett rynkigt ansikte, en varm röst som berättar sin förlösande historia i snigeltempo allt medan mimosan doftar, teet svalnar och himlen färgas aprikosrosa.)

Berättelsen om Julias pappa urartar till att handla om den vackre ynglingen Tin Win som mist synen (måhända av ren sorg?) och hur han kommer att älska den lika vackra som skönsjungande Mi Mi, som naturligtvis har deformerade fötter och därför inte kan gå. En blind som bär en lam, en lam som leder en blind.

Omdöme: Jag fick boken av en vän som ville ge mig tröstande, mjuk och lättsam underhållning i en tid då jag hade det svårt - och det tackar jag för. Boken fyller sin funktion. Tyvärr måste jag säga att jag har svårt för hela konceptet. Romanen känns som skriven på spekulation, som gjord för att tjäna pengar på (och ja, det har Sendker lyckats med!) och kränga till vad-är-meningen-med-livet?-törstande kvinnor med en fäbless för Österlandets visdom och hjärtslag som fladdrar som fjärilsvingar.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN, STORPOCKET och POCKET

Den stängda boken

Bokens titel: Den stängda boken
Författare: Jette A. Kaarsböl
Originalets titel: Den lukkede bog
Översättare: Ann-Mari Seeberg
Förlag: Forum, 2005 (till vänster) och Månpocket, 2006 (till höger)
Antal sidor: 497 (båda)

Jag har inte läst så många böcker som utspelar sig i Danmark och kan inte påstå att jag är alltför väl insatt i dansk historia, men i "Den stängda boken" känner jag igen flera av namnen på personer som finns i den innersta kretsen: Skagen-målaren P. S. Kröyer (ni vet han med den här berömda målningen) och litteraturvetaren Georg Brandes, till exempel.

Peder Severin Kröyers målning av Anna Ancher och konstnärens hustru Marie.

Året är 1875 och vi möter den unga fröken Frederikke Leuenbech i en miljö som är fantastiskt väl beskriven: bland konstnärer och författare, folkhälsoivrare och läkare, akademiker och agitatorer, uttråkade förmögna damer och hårt arbetande tjänstefolk i ett myllrande Köpenhamn.

Frederikke är ung, osäker och långt ifrån världsvan. Hon är ursprungligen förlovad med prästen Christian Holm - ett arrangemang hennes föräldrar ordnat - men förhållandet tar slut då hon möter hans barndomsvän Fredrik Faber, en förlossningsläkare, som hon blir förälskad i. Hon blir också bästa vän med Fredriks kavata syster Amalie Lindhardt.

Det är nu många år sedan jag läste boken, men det räcker med att jag bläddrar lite i den så sugs jag tillbaka in i handlingen. Kaarsböl är fenomenalt duktig på att ge oss fragment av en tid som är för alltid borta. En tid då kvinnorna inte hade rösträtt, inte förväntades ha åsikter eller kunskaper (eller åtminstone uttrycka dem), inte hade förvärvsarbete om deras män kunde försörja dem - men då nya strömningar började märkas av och man kunde känna att stora förändringar var på väg.

Författaren kan ibland vifta bort scener med att "nu har vi sett nog av detta" eller "mer om den saken behöver inte sägas", vilket jag tycker är ett roligt grepp; ungefär som om Frederikke själv hade berättat högt för oss och tystnat mitt i en mening, ändrat sig eller inte velat tala mer om saken. Vi får också glimtar av 1930-talet, då hon blivit gammal och filosoferande ser tillbaka på sitt liv.

Texten är långsam, det händer just inte mycket. Vill man ha en rapp, snabb och händelserik roman så är det här helt fel bok. Jag uppskattade tempot, för det speglar så tydligt den tröghet och tristess som fanns i de borgerliga kvinnornas liv under denna sena del av 1800-talet.

Omdöme: En roman om olycklig kärlek, men inte hälften så banalt som det låter. Om konventioner och förväntningar, om samhällsideal och konventioner - och om en tid i förändring.

Boken är slutsåld på förlaget, men leta reda på den på bibliotek eller antikvariat!