En enda risk

Bokens titel: En enda risk
Författare: Simona Ahrnstedt
Förlag: Månpocket, efter en överenskommelse med Forum, 2017
Antal sidor: 523

Låt mig inleda med att säga: jag har aldrig läst en "romance"-bok förut, inte heller en Harlequin. Jag betvivlar att jag läst något s.k. tantsnusk. Det närmaste jag kommit är väl kärleksföljetongerna i farmors veckotidningar på 1970-talet, där vackra unga 1800-talskvinnor i snörda klänningsliv svimmade då de blev kyssta av sin ädle älskare i hemlighet.

Försökte googla på vad romance egentligen är för något, men det var väldigt luddigt och dessutom verkade olika sajter ge väldigt olika förslag. Är det helt enkelt en kärleksroman?

Nej, det skulle jag nog inte säga (nu när jag har läst en). Jag tror jag skulle sammanfatta det hela som en feelgood med mycket sex.

I ett fullständigt lysande efterord i denna pocketversion, skrivet av journalisten Maria G Francke, förklarar hon både vad romance är och varför det är en av de mest populära och bäst säljande genrerna. Att hon nämner att begreppet "tantsnusk" kommer från något som Jan Myrdal (naturligtvis han och naturligtvis nedlåtande...) sagt på 1980-talet får mig genast att känna att det i sig är en anledning att utrota ordet och ersätta det med romance.

På femhundra sidor får vi följa Ambra (jaja, försök att bortse från det überromantiska namnet!) som jobbar som reporter på Aftonbladet och skickas upp till Kiruna för att gräva i en gammal dams spännande livshistoria. Ambra vill verkligen inte åka dit, för där bodde hon i några år som fosterbarn i en laestadiansk familj som pryglade henne svårt. Men Kiruna är förtrollande: där kan man åka skoter i meterhög snö, sitta på renfällar och dricka varm choklad, titta på norrskenet som dansar över himlen - och dregla över världens härligaste karl med rutiga magmuskler och gigantiska biceps.

Kärlekshistorien mellan Ambra och actionhjälten Tom är ren feelgood, boken har ett bra driv, personerna runtomkring paret är också intressanta (på sitt simpla sätt). Det är helt enkelt en rätt mysig bok om kärlek som tvekar, blossar upp, missförstås och hittar rätt. Kryddat med explicita sexscener som kan få en att rodna (ja, jag skulle då inte vilja läsa dem högt, det kan jag lova!). Nu snackar vi inte "de älskade hela natten" - utan detaljer om fingrar som förs in och lemmar som växer och bröstvårtor som pillas på och... Personligen tycker jag att Simona Ahrnstedt är rätt modig som vågar skriva så här, måste jag erkänna.

Omdöme: Varm, glad, lättsam, lättläst feelgood som får ett extra plus för att den utspelar sig i Stockholm och Kiruna i nutid (istället för i Frankrike på 1800-talet...). Skulle vara som vilken mysig må-bra-roman som helst om den inte hade så många detaljerade beskrivningar av samlag och folk som är sinnessjukt snygga och vältränade.

Det vanliga omslaget till vänster, specialutgåvan för romance-fegisar till höger.

Länk till boken på Adlibris: POCKET och INBUNDEN och STORPOCKET - som alla har samma omslag med en slank kvinna i blå sidenklänning. Själv föredrar jag det diskreta omslaget med hjortron och snöflingor, en specialutgåva för oss som tenderar att annars skämmas...

Tack till förlaget för boken och till författaren för den trevliga inskriptionen inuti!

Bokstagrammare med inflytande

Jag blev ganska nedslagen när jag läste en notis i DN i helgen. Okej, man kanske inte ska den på alltför stort allvar, men om det som står där stämmer så är det grymt sorgligt. Det tycker jag faktiskt.

"(---) med värmen följer läsning - på Instagram alltså. För det kan inte bara vara mina flöden som snart kommer att fyllas av boktravar under hashtaggen "sommarläsning"? (---)

Men bokbilderna på Instagram tycks vara mer än kulturella identitetsmarkörer. I en artikel i veckan diskuterar Forbes Magazine hur "bookstagrammers" fått en allt viktigare marknadsföringsfunktion i branschen. Snabba bilder på snygga bokomslag är vad folk vill ha när de letar nya titlar, säger en inflytelserik bokstagrammare från Toronto: "Ingen läser en hel recension längre". Frågan är bara: Läser någon själva böckerna?"
Kristina Lindqvist (DN 27 maj 2017)

Hu. "Ingen läser en hel recension längre"?! Och som Kristina Lindqvist befogat undrar: är det någon som läser böckerna då? Eller travar man dem snyggt mot en fond av grönt gräs, somriga drinkar och maskrosor för att verka intellektuell? Spelar omslagsbilden större roll än innehållet?

Jag gillar att ta egna foton att illustrera mina bokrecensioner med, men jag har inget Instagramkonto och ingen som helst lust att agera inflytelserik marknadsförare - utan hoppas mer på att mina bloggläsare hittar inspiration här och känner att de kan lita på mig.

Inte bara DN uppmärksammar detta med yta, där böckerna lyfts fram snarare som inredning och statusmarkör än som njutningsfylld underhållning. En intressant krönika av Karin Olsson läste jag i Expressen i helgen.

Vänd dig inte om

Bokens titel: Vänd dig inte om

Författare: Tove Alsterdal
Förlag: Lind & c:o, 2017
Antal sidor: 409

Jag har rutinmässigt bläddrat förbi Alsterdals böcker, tänkte "ännu en deckarförfattare, ännu fler dysfunktionella poliser och ännu fler osannolika seriemord" när jag såg dem. Men så fick jag tips här i bloggens kommentarsfält - tack Ylva! - om att läsa just Tove Alsterdal, så jag chansade. Klickade hem "Vänd dig inte om" bara för att det är den nyaste.

Det här är en spänningsroman med stråk av kriminalroman och en rejäl dos samhällskritik. Faktiskt påtagligt lik min favorit Katarina Wennstam som också lyckas blanda spännande mord eller svåra brott med lite rafflande polisarbete och avsevärt mycket mer. Dels en hel del oroande aktuella samhällstrender och problem, dels en hel del relationer.

I Tove Alsterdals bok handlar det mer om tiggare, romer, zigenare, rumäner, EU-migranter och deras livsvillkor än om något annat. Jo, mentalsjuka på Beckomberga spelar en stor roll - i synnerhet reformen som gjorde att de på 1980-talet släpptes ut ur den låsta vården och förväntades klara sig själva. Handlingen utspelar sig nämligen i området Beckomberga i Stockholm, där man byggt trendiga hus för unga välbeställda familjer mitt inne på det forna sjukhusområdet.

Jag är väldigt förtjust i den här sortens böcker och ännu bättre blir det av att Alsterdal är rasande skicklig med orden. Ingenting känns konstlat eller pretentiöst i hennes text, den bara flyter på.

Bokens huvudperson Eva är medelålders och nyligen frånskild. Hon har svårt att släppa taget om sin ex-man, trots att det var hon själv som stod för uppbrottet. Hennes vuxne, unge son valde att bo hos sin styvpappa istället för hos henne efter skilsmässan, men har nu flyttat vidare till Berlin eftersom han inte vill vara i vägen för sin pappas nya förhållande. Eva har svårt att hantera att ex-maken har en ny kvinna och hon terroriserar honom med mejl, sms, telefonsamtal och slutligen även besök på både jobbet och i hans nya hem.

Vid en halvt oplanerad tur hem till ex-maken stöter hon på honom utanför en livsmedelsbutik och han blir förbannad över att hon förföljer honom. Medan de står där och tjafsar smyger en mördare upp bakom dem, slår Eva till marken och hugger hennes förre make till döds med en kniv. Och enda vittnet är en romsk kvinna som sitter utanför affären och tigger...

Mitt foto: Småmynten ska associeras till tiggare, tänkte jag.

Omdöme: En riktigt spänningsroman med rättvisepatos och något viktigt att säga - och en mordgåta som känns underordnad men ger piff till handlingen. Mycket bra!

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN och POCKET

Spel

Bokens titel: Spel
Författare: Anna Roos
Förlag: Modernista, 2017
Antal sidor: 220

Det är alltid extra kul att läsa något från en begåvad nykomling, tycker jag, och det får man väl kalla Anna Roos. Hennes bok är dessutom grymt snygg, rent utseendemässigt. Handlingen utspelar sig i ett Stockholm av idag - nästan uteslutande på Handelshögskolans bibliotek och där i krokarna.

In på nämnda bibliotek kommer en ung kvinna, Sol, som lyckats mygla sig till en anställning som bibliotekarie trots att hon inte kan något alls om jobbet. Hennes drivkraft är att få reda på mer om varför hennes tvillingbror Gustav tagit livet av sig under sin tid som student på Handels. Vad ledde till hans sammanbrott? Vem drev honom till det?

Sol är otroligt osympatisk. Hon svär, är uppkäftig och oförskämd, slänger luren i örat på folk, avbryter, snäser, tackar inte för sig, är taskig mot dem som är schyssta mot henne, blänger på andra, är bufflig och allmänt förskräcklig. Hon utnyttjar killar som är kära i henne, leker med deras känslor. Jag tror knappt hon säger en enda artig, vänlig eller genuint rar sak i hela boken.

Hon är fumlig på gränsen till att man undrar om det är något motoriskt fel på henne; ingen kan väl ramla, snubbla, tappa och spilla så frekvent som hon gör?! Det påpekas mängder av gånger att hon luktar svett, är oduschad, förpestar doften i ett rum när hon kommer in. Och så super hon kopiöst. Hela vinflaskor, mängder av sprit och drinkar. Naturligtvis kräks hon också. Jag försöker lista ut om hon äter en enda sak under de veckor som boken utspelar sig, men tror hon endast petar kräset i en ceasarsallad vid ett tillfälle och häller i sig torr müsli vid ett annat.

Jag avskyr henne. (Dessutom avskyr jag att jag sannolikt kommer att få höra "så skulle du inte sagt om det varit en kille i huvudrollen" - men jo, tänk för att det skulle jag!) Samtidigt förstår jag varför författaren gjort henne sån; en rar liten tjej hade aldrig funkat i den rollen. Förortstjejen med den svåra bakgrunden, rappa käften och råa sättet är nödvändig för bokens handling.

Sol dras blixtsnabbt in i en livsfarlig lek på Handels, ett spel där insatserna är skyhöga. Alla de andra som är med i spelet är bortskämda överklassungar med innerstadslägenheter, feta bankkonton, snygga bilar och dyra märkeskläder. I den kretsen fanns även Gustav - men något fick honom alltså att ta livet av sig. Eller blev han rent av mördad?

Omdöme: Korta kapitel, kvicka vändningar, rappt och kvick liksom sin huvudperson, lättläst och snabbsmält. Osannolik handling - och det ska vi enbart vara glada över!

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN.

Tack för recensions-exet, Modernista eller vem det nu var som skickade boken till mig!

En annorlunda middag...

Bokbloggsjerkan är något som Annika lägger ut inför varenda helg, med nya frågor varje vecka. Den här veckan ber hon oss avsluta meningen "Om jag kunde bjuda mina favoritkaraktärer på middag...".

Det är ju nästan omöjligt, för jag har inga favoriter som sticker ut mycket mer än alla andra - men däremot karaktärer jag verkligen gillar.

Bild lånad från skicklige Mark Dubeau på marcdubeau.com

Jag skulle bjuda hem följande sex personer:
greve Vlad Dracula från Bram Stokers gamla klassiker
Armand, Claudia och Lestat från Anne Rices vampyrkrönika
Eli och Oskar från John Ajvide Lindqvist från Låt den rätte komma in

De skulle antagligen få blodpudding och rödvin. Själv äter jag inte kött så blodpudding är otänkbart. Kanske en macka med vitlöksost?

Det vore så roligt att få höra dem berätta om sitt lite annorlunda liv. Kanske skulle man kunna passa på att fråga om en massa historiska händelser också, flera av dem är ju urgamla. Mycket spännande!

Jag skulle duka med vita linnedukar och vackra stearinljus förstås, dämpa belysningen och se till att för säkerhets skull ha en spegel och ett kors i närheten om middagen skulle urarta...

Sommarpocket - mina tips!

En bok som jag hoppas fortfarande går att köpa som pocket är "Mangon som sprängdes". Läs den, om ni inte har gjort det redan! Den har egentligen allt. Kul och tokig, blandat med ohyggligt sorglig och hemsk. Alltid extra roligt att läsa om länder man inte känner till så bra, tycker jag.

Hela Neshov-trilogin av norska Anne B. Ragde - för det ska komma en fjärde bok nu i sommar och då måste man ha läst de tre inledande först. Det är en så himla bra serie om några medelålders bröder och deras komplicerade inbördes relationer på en gård i Norge. Människorna framträder så tydligt att man skulle kunna tro att de har existerat på riktigt.

"Mississippi" är inget att läsa om man känner sig lite i obalans. Det räcker väl med att jag säger amerikanska södern, bomullsplockare, vit makt och häxjakt på svarta så fattar ni vad jag menar. Det är jobbig läsning men bländande skrivet!

Enkät: Sommarpocket!

Jag har aldrig vågat mig på att skapa en enkät förut, sådär som många andra bokbloggare gör. Så nu får ni vara snälla mot mig och inte låta inlägget bara passera! Jag fick inspiration av att se bokhandlarnas uppdukade bord med kampanjer på pocketböcker - och likadant är det på nätet där man just nu kan fynda pocket. (På Adlibris får man fyra pocket för 159:- och på Bokus heter det "4 för 3".)

Men vilka ska man välja? Har ni några tips om vilka tre pocketböcker som man ska passa på att läsa i sommar? (Ni får gärna svara i kommentarsfältet eller sno bannern och svara på egen blogg. Jag håller utkik!)

Tematrio: Mammor (som dör)

Jag har suttit och väntat på att Lyran skulle klämma ur sig temat för veckans tematrio - och sent omsider ser jag vad hon har valt: mammor. Minns så väl hur det var när Lyrans mamma dog och hur det berörde mig trots att jag inte träffat någon av dem. Tänkte väl också i förbifarten något i stil med "tur det inte var MIN mamma".

Men nu är det så. Så oväntat och plötsligt och helt från ingenstans. Trekvarts år har gått snart, men det känns som igår och det gör precis lika ont. Skillnaden är väl att jag sover lite bättre, orkar lite mer, gråter lite mindre.

Däremot kan jag inte säga att sorgen är mindre. Den är monumental. Förkrossande. Jag har svårt att fatta att det har hänt, svårt att acceptera det, svårt att begripa att det ska vara så här för resten av mitt liv.

Mammor i litteraturen, tja, jag vet inte. Det känns som att jag inte orkar tänka på lyckliga mor-dotter-förhållanden alls. Här är några mammor som dör och därmed skakar om sina döttrars liv rejält.

Tom Malmquists bok "I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv" om hur hans hustru Karin dör strax efter att hon fött parets första barn, är djupt gripande och märkligt osentimental. Mycket bra bok, inte tillrättalagd. Så fruktansvärt sorgligt att en ung mamma dör och lämnar sitt lilla barn; alla föräldrars mardröm. Att det inte är skönlitterärt gör det hela ännu mer drabbande.

Påhittad är däremot Joyce Carol Oates "Älskad, saknad", på engelska "Missing Mom", om en ung kvinna vars mamma hittas mördad - och hur dottern handskas med självförebråelser, sorg, saknad och nyvunna insikter om sin mammas liv.

I Majgull Axelssons fenomenala roman "Aprilhäxan" är det fyra systrar som inte är biologiska syskon som ska dela arvet efter sin mor och som spekulerar i varför hon egentligen fick en hjärnblödning och dog. Så minns jag det i alla fall, kan vara fel, men boken är hur som helst otroligt bra. Det är inte så stort fokus på den döda fostermamman, utan på de levande medelålders döttrarna och deras tämligen misslyckade liv.

Som bonus lägger jag till "Vad mina döttrar bör veta". Eller ska man säga "som minus", kanske? Tramsig bok som jag inte kan rekommendera, om man inte känner ett vansinnigt sug efter att läsa om en cancersjuk, döende 60-årings klyschiga brev till sina vuxna (mycket sexintresserade) döttrar. Inte det minsta sorglig. Inte det minsta lärorik heller, för den delen. Elisabeth Noble hamnade på min svarta lista efter denna läsning.

En vecka vid vattnet

Åkte till landet (västkusten), ägnade mig åt att slita hårt i trädgården, städa stugan, äta färsk fisk, prata med släkten, leka med hunden, umgås med maken, anlägga en liten plantering i en klippskreva - och LÄSA, förstås! Nu åter i storstaden och redo för fler recensioner.