Gånglåt

Bokens titel: Gånglåt
Författare: Elin Olofsson
Förlag: Wahlström & Widstrand, 2016
Antal sidor: 287

I Elin Olofssons debutroman "Då tänker jag på Sigrid" får vi möta den unga kvinnan Hanna som jobbar på en framgångsrik reklambyrån i Stockholm, men efter en jobbig kärlekshistoria med en gift man flyr upp till släktgården i Jämtland.

I författarens tredje bok, "Gånglåt", har den unga fotografen Jenny en omöjlig affär med en gift äldre man och lämnar huvudstaden för att dra till fiktiva Gärningsberg i Jämtland - kanske inte så långt från Hanna och Sigrid? - för att bo och arbeta på släktgården en sommar.

Ramarna känns alltså igen, men i övrigt tycker jag att böckerna skiljer sig åt i upplägg och berättarstil.

Där uppe i Gärningsberg, bland hjortronstinna myrar och blånande berg, växte Jenny upp och där bor ännu hennes mamma Gun-Britt och pappa Sture på en enslig gård. De försöker tjäna pengar på kaffeservering och stuguthyrning, men det går inget vidare. Få turister svänger av från riksvägen för att äta Gun-Britts hembakta kanelbullar (snåla med fyllning, för att de ska löna sig bättre!) eller köpa en burk hjortronsylt (förra årets, den nya behåller hon själv).

Gun-Britt är en vresig kvinna som alltid vet bäst. Saker ska göras som de alltid gjorts och naturligtvis på hennes sätt, något annat är otänkbart. Inte bara för att hon är stelbent utan för att hon helt enkelt är överlägsen alla andra.

När Jenny kommer hem till gården tänker hon tydligen inte bo i föräldrarnas hus, njuta av sommaren och hjälpa till i serveringen, nej, hon ska assistera sin moster som planerar att ge ut en självbiografi. Jenny ska fotografera och samla fakta och hon får bra betalt för uppdraget. Gun-Britt blir avundsjuk på sin yngre syster och besviken på sin dotter.

Så kommer Gun-Britts berömda syster Sonja (med artistnamnet Salida) och hennes märklige assistent, som ingen riktigt begriper varför hon släpat med sig. Sonja är en i Sverige världsberömd sångerska som mist sin strålglans, en välkänd föredetting som man gärna ber om en autograf men sedan skrattar åt när hon vänder ryggen till.

Nu sitter hon, tjock och smått alkoholiserad, bland surrande mygg hos den surande storasystern på fädernegården. De båda åldrande kvinnorna kommer konstant med elakheter mot varann och jävlas på det sätt som bara syskon kan.

Det är många karaktärer som tar plats i berättelsen, inte bara Jenny och hennes mamma och moster. Alla fyller de sin funktion i romanen och alla (med undantag för en knäpp gammal kusin) framträder de som fullt realistiska. Elin Olofsson är fenomenal på att teckna personporträtt med små detaljer. Jag kan livligt föreställa mig de två tämligen osympatiska systrarna i 60-årsåldern och alla de andra människorna som befolkar berättelsen.

Omdöme: Språket är lika precist och vackert som det jag föll för i "Då tänker jag på Sigrid" och romanen lika vemodigt sorglig men också vardaglig. Fina beskrivningar av kärlekshistorier, syskonrelationer och banden mellan föräldrar och deras vuxna barn.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN.

Stort tack till förlaget - det här var ett recensions-ex som jag verkligen blev glad över!