Mord är ingen barnlek

Bokens titel: Mord är ingen barnlek
Författare: Alan Bradley
Originalets titel: The Weed that strings the Hangman´s Bag
Översättare: Ylva Stålmarck
Förlag: Lind & c:o, 2015
Antal sidor: 332

Om ni inte har hört talas om den blott elvaåriga Flavia de Luce som löser mordgåtor på den engelska landsbygden, har ett brinnande intresse för döden samt älskar att experimentera i sitt eget kemilaboratorium hemma på herrgården så borde ni läsa min recension av den första boken i serien, "Den bittra pajens sötma". Man kan säkert läsa böckerna helt fristående men det är nog roligare att ha läst dem i tur och ordning eftersom i stort sett alla personerna återkommer i båda böckerna och det görs en del anspelningar på tidigare händelser.

Handlingen utspelar sig efter andra världskriget, precis när 40-talet övergår i 50-tal och de engelska hemmen sakta moderniseras och människorna återhämtar sig efter bombningar och fasor. Flavia bor med sin pappa och två rätt elaka storasystrar samt tjänstefolk i en herrgård som förfaller alltmer. Fadern har inte längre råd att betala räkningarna och hålla huset i gott skick. Modern är död, hon störtade ner från något berg i Tibet under en klättringsexpedition när Flavia var liten.

På många sätt är denna bok bättre än den första i serien, även om de påminner mycket om varann. Flavia smyger omkring precis överallt, frågar ut folk, snokar och drar smarta slutsatser. Allting är förstås groteskt osannolikt men inte desto mindre myspysigt småputtrigt trevligt.

Det lilla samhället får besök av en dockteater - och inte vilken dockteater som helst, utan en som är känd från BBC:s teveprogram. Dockmakaren Rupert och hans assistent Nialla visar sig vara ett spännande par... Men är det verkligen första gången de vistas i byn? Känner de någon här sedan tidigare? Flavia känner alla i byn men ändå blir både hon och andra överraskade över vad vissa bybor har i bagaget.

På sidan 143 - och först då! - dör en person på ett oväntat brutalt sätt. Då har alltså ungefär halva boken (på 332 sidor) redan passerat. Ändå väljer förlaget att skriva på baksidan av boken vem som dör och hur det sker.

Jag blir faktiskt rent förbannad över såna saker. Annars hör jag verkligen inte till dem som skriker "SPOILER!" (som man ser så frekvent nuförtiden vid minsta hint om vad som ska hända i en film eller bok) - men att få veta något som händer först då halva boken är läst, det är faktiskt inte hyggligt. Mordoffret hade kunnat hållas hemligt och sättet personen dör på likaså.

När jag ändå beklagar mig över bokomslaget med den gravt avslöjande baksidestexten så måste jag säga att det dessutom är en ful framsida med ett skelett (det förekommer inte ett enda skelett i handlingen) och en röd fjäril (det förekommer inte en enda fjäril heller) samt att större delen av framsidan upptas av ett fragment av en DN-recension. Vågar man inte låta boken tala för sig själv? Och kunde inte en marionettdocka varit en bättre illustration?

Det kommer fler böcker om Flavia de Luce och hennes by på engelska landsbygden. Det är ingen stor litteratur på något vis men jag kommer i alla fall att vilja följa henne framöver, hur triviala gåtorna än är och hur osannolikt det än kan tyckas att en elvaåring är så försigkommen. Det här är sinnebilden av "en god bok", att mumsa på tillsammans med en kopp te uppkrupen i soffan.

Omdöme: En trevlig korsning mellan en modernare variant av Agatha Christie, en oblodig Morden i Midsomer och en avsevärt vuxnare LasseMajas detektivbyrå. Går att sätta i händerna på såväl gamla farmödrar som läshungrande tonåringar och alla däremellan.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN och POCKET.

P.S. Jag har nu - efter att ha skrivit recensionen - hittat den engelska versionen av boken. Där har skelettet trådar som en marionettdocka. Tänk vad några streck kan göra hela omslaget mycket mer logiskt!