En man som heter Ove

Bokens titel: En man som heter Ove
Författare: Fredrik Backman 
Förlag: Månpocket enligt en överenskommelse med Bokförlaget Forum, 2013
Antal sidor: 348

Fredrik Backman har jag följt ända sedan jag ramlade över en länk till en fantastisk text  - Personligt meddelande - som han skrev på sin Café-blogg i juli 2011. Det är två år sedan och jag har kontinuerligt läst hans texter sedan dess.

Att Backman skulle ge ut en bok och att den skulle vara just så som "En man som heter Ove" är, förvånar mig inte särskilt. Han skriver rappt, välformulerat, fyndigt, skrattretande och tårframkallande om vartannat. Att varenda svensk läst denna bok förvånar mig inte heller, för den är lätt att ta till sig och känna igen sig i (om än något skruvad).

"Årets roligaste bok!" basuneras ut på omslaget. Men? Är det här verkligen årets roligaste bok? Jag tycker den är finstämd och underhållande, på sina ställen alldeles dråplig men oftast faktiskt vemodig. (Det är inte kritik, det är beröm!) För Fredrik Backmans sätt att trolla fram pensionären Ove, hans numera döda fru, hans heroiske far, de söta barnen i huset intill, alla grannarna och de gamla vännerna är makalöst: jag ser dem framför mig. Men historien är på det hela taget mer gripande än lustig, tycker åtminstone jag.

Jag tror jag struntar i att beskriva handlingen annat än så här: Det här är en roman om en man som är sin egen lyckas smed, en ytterst kompetent man av den sort varav vi alla har en pappa eller farfar eller granngubbe. Han är stingslig och med extremt rättspatos, en besserwisser som dessutom faktiskt oftast verkligen har rätt. Han är dömande och granskande, han är full av känslor som inte syns, han är lidande inuti men kan inte visa en känsla utåt. Vi får se hur hans uppväxt var, hur hans äktenskap blev och vad som ledde fram till att han är på vippen att begå självmord eftersom han inte längre har något att leva för. Och naturligtvis dyker det upp både människor och djur värda att älska och beredda att ge honom kärlek...

Betyg: Fredrik Backman, du skriver så himla bra!!!

Rekommenderas: till alla som vill ha något roligt och underfundigt på samma gång.

Snackis: Här finns en del att spinna vidare på, om människokärlek, empati och omtanke - men kanske inte en riktig diskussionsbok ändå.

Länk till boken på AdLibris: INBUNDEN och POCKET.

Nu funkar inte Blogger - igen...

Nu är det något tjafs med Blogger igen. Man kan inte skriva inlägg utan att lura systemet. Jag skriver detta som HTML-kod och retar mig kopiöst på att Googles internationellt använda bloggverktyg återigen har drabbats av någon bugg eller smärre kollaps.
Jag har inte lagt in en enda bokrecension sedan juni eftersom jag har dålig täckning på vårt landställe. De närmaste dagarna kommer flera recensioner istället! (Förutsatt att Blogger skärper till sig, förstås...)

En lögn att lita på

Bokens titel: En lögn att lita på
Författare: Elizabeth George
Originalets titel: Believing the Lie
Översättare: Hanna Axén
Förlag: Norstedts, 2012

Antal sidor: 634

Man vet vad man får när man läser en Elizabeth George-deckare! De är likadana allihop - men inget ont i det. Nu var det åratal sedan jag läste en bok av henne, men ett tag följde jag hennes utgivning noga för att inte missa ännu en ny kriminalroman om Havers och Lynley.

Jag har för mig att George var den som introducerade "kriminalromanen", till skillnad från detektivromaner och andra mordhistorier. Hennes böcker är alltid mycket mer än ett mord eller två - de handlar framför allt om förvecklingar i privatlivet för de fem personer som löser mysterierna: fotograf Deborah St James och hennes make Simon som är någon sorts rättsläkare eller patolog, inspektör Thomas Lynley och hans hustru Helen, deras kollegor inom kåren på New Scotland Yard - och i synnerhet då Barbara Havers.

I varje bok finns något personligt problem, en intrig som lockar mer än själva mordgåtan, och som kretsar kring de fyra vännerna Helen, Thomas, Deborah och Simon. Nu har ju författarinnan gjort sig av med den förtjusande Helen genom att låta henne dö härom boken, men det finns andra som är redo att hoppa in i hennes ställe...

Lynleys assistent Barbara Havers är extra tacksam att skriva historier om. Hon är sjavig på alla vis, manhaftig och burdus, röker massor, äter bara rostat bröd med vita bönor i tomatsås (och godis!), går klädd i mjukiskläder, har ingen man och inga barn, men ett strålande intellekt och obrottslig lojalitet mot Lynley och några få utvalda vänner. Hon har en trasslig bakgrund och hon vårdar sin dementa gamla mor. Hon bor granne med en elegant man (lite känslor som spirar där, hmmm?) vars lilla dotter hon nästan tar som sitt eget barn.

Under årens lopp har man fått stöta och blöta det mesta i dessa personers liv. Det mixas med samhällsfrågor om klass, ras och liknande, men just den sidan blir sällan intressant eller trovärdig.

Nu var det som sagt åratal sedan jag läste något av George, men det är bara att hoppa in i historien och låta sig dras med! Har man ett hum om huvudpersonerna sedan tidigare så är det inga problem att komma in i intrigen. Mordet - om det ens är ett sådant! - i denna bok är av underordnad betydelse. Någon har en kärleksaffär i största hemlighet. Någon vill ha barn men kan inte bli gravid. Någon utnyttjas av pedofiler. Någon hämnas gruvligt på sina föräldrar. Någon är inte alls den som han eller hon utger sig för att vara.

Det är spännande, det är som vanligt välskrivet, det är mycket bra översatt (av samma tjej som översatte "Hotellet i hörnet av Bitter och Ljuv" upptäckte jag av en slump), det är fritt från stavfel, det är ytterst genomtänkt - och det är en tegelsten så tung att man inte kan ligga på rygg och läsa den.

När man lägger ifrån sig den utlästa boken så är det med en förnöjd suck, ungefär i stil med en myspysig Mma Ramotswe-bok en regnig sommardag. Jag kommer knappt att komma ihåg vad boken handlar om, men det spelar ingen roll eftersom det är god underhållning.

Min bild: Havers blir beordrar att piffa till sig: skaffa tandställning, klippa håret, köpa nya kläder. Hon brukar hugga in på håret med en sax när hon står i duschen.

Betyg: Kriminalromanernas mästarinna slår till igen - med samma recept som i de tidigare böckerna och med samma resultat.
Rekommenderas: till dem som gillar radarparet Lynley och Havers.
Snackis: Nej, alldeles för tunnsått med diskussionsämnen.

Länk till boken på AdLibris: STORPOCKET och vanlig POCKET.

Nå, AdLibris, hur blir det med "pingade" länkar?

Jag har sett lite här och var att mina medbloggerskor gruffat om att AdLibris tagit bort länkarna som kopplar ihop deras böcker med äldre blogginlägg. Kan det verkligen vara sant?

Jag beslöt mig för att kolla. Många av mina egna länkar från de tidigaste recensionerna funkar inte längre. Eller har de aldrig funkat? Plötsligt blir jag osäker. Tänk om jag inte riktigt fick till det i början? Det var inte alldeles lätt att få min blogg att "pinga" AdLibris och tvärtom (jag fick hjälp av Metta på www.bockerx3.com till slut).

Jag har skrivit till AdLibris men inte fått något svar.

Hej!
Stämmer det att ni börjat plocka bort länkar till gamla blogginlägg, som ”pingat” er? Jag har sett flera bokbloggerskor som hävdar detta, och vid en kontroll inser jag att de äldsta av mina blogginlägg inte längre har en obruten länk mellan min blogg och AdLibris, trots att jag manuellt gått in och ”pingat” bokens sida hos er.

Jag skriver på min blogg (längst ner i varje recension) ”Länk till boken på AdLibris”. Men vad är vitsen? Jag får ju inte betalt av er för den gratisreklamen, inte heller några rabatter eller recensions-ex. Jag ser det som en tjänst till mina bloggläsare och ett sätt att uppmuntra den internetbokhandel som jag själv använder.

Jag har läst att andra bloggare kommer att gå över till Bokus, men jag har ingen relation till dem utan lär fortsätta handla mina böcker hos er. Däremot är jag måttligt intresserad av att leta reda på länkar till er och ”pinga” dessa om ni ändå har något slags bäst-före-datum...

Har inte fått något svar. Hoppas de hör av sig!

Hela vitsen med bloggen är ju att jag vill dela med mig av vad jag har läst, vad jag tyckte om det jag läste, vilka böcker jag kan rekommendera (och inte!) samt i förlängningen att jag hoppas att jag skulle få några recensions-ex som tack för besväret, ett litet bevis på någon slags uppskattning.

Pengar kommer jag aldrig att tjäna på det här, men det tar en hel del tid att skriva noggranna recensioner och fotografera personliga bilder. Kunde man inte åtminstone tänka sig att nätbokhandlarna - de som drar in pengarna! - lät våra bokbloggar få ha sina recensioner och känna glädjen av att andra bokslukare läser det vi skrivit?

Jag väntar under mossan

Bokens titel: Jag väntar under mossan
Författare: Amanda Hellberg
Förlag: Bonnier Carlsen, 2012
Antal sidor: 218

Jag hade höga förväntningar på denna bok. Dels för att jag gillar ungdomsböcker som är lite mystiska och dels för att det lockar mig att läsa om den spännande svenska naturen. Tänk er dimma över ängarna, månsken i sommarnatten, en hoande uggla, en iskall tjärn full med näckrosor, tät och fuktig mossa på marken, krypande ödlor och vaktande spindlar - kanske ett troll till och med!

Omslaget är magnifikt, med en underbar illustration full av ormbunkar och insekter. Titeln tryckt i silver och dansande över pärmen. Lockande! Boken är snygg även invändigt och varje kapitel inleds med en liten teckning som författaren själv har gjort.

Boken handlar om tonårstjejen Matilda som egentligen bor i England med sina föräldrar, men som varje sommar åker till Sverige eftersom hennes mamma är därifrån och hennes morfar bor kvar någonstans i skogen uppe i norra delen av landet.

Tilda, som hon kallas, har aldrig träffat sin mormor. Det är knappt att hennes egen mamma har träffat mormorn som försvann för flera decennier sedan. När mamma och pappa åker iväg på en minisemester några dagar, får Tilda vara ensam med morfar i den ensliga stugan.

Boken är välskriven, spännande, lätt att sluka, snyggt formgiven och har korta kapitel som avslutas lite sådär cliffhanger-aktigt. Tilda hamnar i övernaturliga äventyr av det mörkare slaget. Hon letar efter sin mormor, hon hör röster som kommer från under mossan och hon lär känna den minst sagt märklige tonårspojken i grannhuset.

Jag har egentligen inte mycket mer att säga om "Jag väntar under mossan". Det här var inte riktigt en bok för mig. Den var för barnslig och trivial. Därmed inte sagt att inte boken är en höjdare för en yngre läsare, som inte alls ställer samma krav på spänning och autencitet. Det var helt enkelt en lite för simpel historia för min smak, inte alls med den komplexitet som många andra ungdomsböcker har (om man jämför med exempelvis Harry Potter-serien eller den underbara "Här ligger jag och blöder"). Men med tre egna barn kan jag säga att jag tror att boken kommer att bli mycket uppskattad av många i bokslukaråldern!

Jag har sett, efter att jag skrivit min egen recension, att andra kallar denna bok "blodisande" och skräckfylld. Isåfall måtte jag vara totalt avtrubbad för jag förstår inte hur de kan tycka att detta är så ruggigt? Mina föräldrar lät mig lyssna på "Mannen i svart" på radion när jag var liten: det var högläsning av rysare sent på sommarkvällarna. Kanske blev jag förstörd av det?

Till sist. Jag ska inte klaga ännu en gång på det där med stavfel och grammatik... men även denna bok har tyvärr slunkit igenom korrekturen lite väl fort. Till och med i det allra sista stycket på den allra sista sidan kan man läsa "Tack sälla!" Hur kul är det?

Mitt foto: Mörker och klorofyll!

Betyg: En egentligen urfånig historia både vad gäller persongalleriet och handlingen men det kan man faktiskt bortse ifrån - det är en bra ungdomsbok för bokslukare som vill drömma sig bort.

Rekommenderas: till alla ungar i 11-14-årsåldern som vill ha en välskriven bok om kärlek och övernaturliga händelser i svenska skogen. (AdLibris har satt den i kategorien 12-15 år men det tycker jag är att ta i.)
Snackis: Jag har uttömt ämnet, känner jag.

Länk till boken på AdLibris: INBUNDEN.

Hotellet i hörnet av bitter och ljuv

Bokens titel: Hotellet i hörnet av bitter och ljuv
Författare: Jamie Ford 
Originalets titel: Hotel on the corner of Bitter and Sweet
Översättare: Hanna Axén
Förlag: Bazar Förlag, 2011

Antal sidor: 389

När min bokklubb läste Julie Otsukas "Vi kom över havet" så tipsade en av tjejerna om "Hotellet i hörnet av bitter och ljuv". Det lät som en bok helt i min smak. Vilken tur för mig att den fanns med på bokrean!

Jag köpte den inbundna boken, öppnade den förväntansfullt och ...läste. Och lät den ligga. Och läste litegrann. Och tvingade mig att läsa flera kapitel på raken. Och läste andra böcker emellan. Sådär höll jag på tills jag äntligen läste ut romanen igår.

Det är vackert, det är gripande, det är välskrivet. Det är fasansfullt att man i USA internerade japan-amerikaner i stora fångläger under andra världskriget (men det känns faktiskt inte så hemskt i den här boken, fråga mig inte varför). Det är också förbannat sliskigt och osannolikt.

Huvudpersonerna i denna bok heter Henry och Keiko. De växer upp i Seattle, Washington på den amerikanska västkusten under andra världskriget. De går i samma skola för privilegierade vita barn, istället för att gå i de asiatiska skolor som alla deras vänner går i. De bor med sin kinesiska respektive japanska familj i de stadsdelar där bara folk från deras föräldrars länder bor. Henry och Keiko är amerikaner men växer ändå upp som kinesisk pojke och japansk flicka.

Det som stör mig så kopiöst är att barnen är tolv år då de träffas och blir vänner i skolan - observera: vänner! - och när de är tretton inleder de någon slags kärleksaffär. Nu pratar vi inte något mer avancerat än kramar, längtansfulla blickar och slutligen en kyss. Ändå refereras till denna oskyldiga mellanstadieromans som just en kärleksaffär. Herregud, jag kommer knappt ihåg vilka killar jag var kär i när jag var 12-13 år! Än mindre skulle jag kalla de tafatta pussarna för "mitt livs kärlek". Men Henrys vuxne son luskar i sin pappas första förälskelse som om den vore något att luska i. "Kvinnan du älskade innan mamma" och såna idiotiska fraser kläcker han ur sig.

Jag blir otroligt irriterad över hur Henry beskrivs. Skulle det vara rimligt att han skriver kärleksbrev i den åldern, att han jobbar extra för att ha råd med bussbiljetter till fånglägret där Keiko sitter, att han skulle vara tretton ynka år (alla vet väl dessutom hur omogna pojkar är i den åldern?!) och ändå smeka sin älskades kind med ömhet och fundera på hur han ska övertyga sina föräldrar om att han vill leva med en japansk flicka?

Hela boken är amerikanskt sentimental. Det bläddras i fotoalbum och lyssnas till gamla stenkakor hela romanen igenom. Nostalgin flödar. Jag kan höra fiolstråkarna i bakgrunden...

Nej, det här var en besvikelse. Hur välskrivet det än är så känns det oärligt och larvigt. Jag tror helt enkelt inte på historien! Keiko är så fantastisk, Henry är så mogen, de vuxna är så rakryggade och goda. Läs "Vi kom över havet" en gång till istället.

Betyg: Seg handling, osannolik historia men vackert skriven.

Rekommenderas: till dem som vill läsa om kriget utan att bli det minsta ledsna.

Snackis: Gäsp.

Länk till boken på AdLibris: INBUNDEN eller POCKET.

Av kött och blod

Bokens titel: Av kött och blod
Författare: Henrik Johansson
Förlag: Federativs förlag, 2013
Antal sidor: 279

Baksidestexten och bokens titel luras litegrann. Man föreställer sig lätt en snaskig historia om våld, mord, blod och rått människokött när man läser förlagets aptitretare på baksidan: en golem byggd av kött, en hemsk varelse som människor satt ihop för att mörda.

Den biten blir man snuvad på, den omfattar endast de allra sista kapitlen i boken och inte ens där tar våldet någon plats. Tack och lov! För den här boken är ruggigt bra och klarar sig utmärkt utan Frankensteins monster, zombies eller mördande kockar.

Om Henrik Johansson vet jag inget alls mer än det lilla jag lyckats googla. Uppenbarligen har han ett förflutet inom restaurangbranschen och det märks in i minsta detalj i "Av kött och blod". Det här är en arbetarroman - eller kanske ska man säga en arbetsplatsroman? - om anställningsvillkoren för de kockar och kallskänkor, servitriser och diskare som jobbar i ett stressigt svenskt restaurangkök.

Jag läser boken i ett nafs. Det är inte litteratur på högsta nivå och golemhistorien i slutet kunde jag gott avvarat men i övrigt gillar jag precis allt i handlingen: beskrivningen av cheferna och de anställda, om schemaläggningar och övertidsjobb, om uteblivna arbetskläder och jäktiga luncher, om jobbiga kunder och omänskliga ekonomichefer.

Man behöver inte ha satt sin fot i ett restaurangkök för att kunna leva sig in i hur dagarna ser ut för dem som jobbar där. Det hackas och skärs, kokas och steks i ett rasande tempo alltmedan cheferna piskar på och driver personalen till nervsammanbrott och värkande kroppar. Bokens stora behållning är den medkänsla man får med personalen och den ilska man känner inför ägarnas och chefernas inhumana inställning till de underlydande. Det är rappt skrivet, det är lätt att leva sig in i och det känns i allra högsta grad som en roman av idag.

Nu till dagens gnäll. Jag vet att jag tenderar att vara lite av en språkpolis. Nej, jag stavar inte alltid rätt och nej, jag har inte koll på varenda grammatikregel i svenska språket. Ja, jag läser korrektur på arbetstid - mina kunder behöver hjälp med textredigering och korrekturläsning mest hela tiden. Klart sånt spelar in!

Men ändå: det kan inte bara vara jag som retar mig på felstavade ord och inkonsekvent typografi. Nu har jag klagat på det i flera av de senaste böckerna jag läst av svenska författare, inte minst de båda böckerna av Josefin Ahlström. Vad är det med svenska förlag, betalar de inte för någon att läsa korrektur innan texten går i tryck?

Det här kan man ju inte lasta Henrik Johansson för. Han har skrivit en mycket intressant och bra bok, som jag verkligen uppskattade.

Jag gillar när man väljer citationstecken istället för "pratminus".
"Kommer du hem ikväll?"
"Varför undrar du det?"
Hon slängde på luren.
istället för:
-Kommer du hem ikväll?
-Varför undrar du det?
Hon slängde på luren.
Snyggt och lättläst, men Federativs förlag borde kollat så att de fick med alla citationstecknen. Som det är nu, så står det ofta:
"Kommer du hem ikväll?"
"Varför undrar du det?"
"Hon slängde på luren."
Usch. Usch. Då hinner jag ju tänka att någon säger det där sista, när det i själva verket är en beskrivning av ett händelseförlopp. Det här förekommer frekvent rakt igenom hela boken. Böjningsfel kryllar det också av. Sånt förstör det flyt som jag vill ha i min läsning.

Jag läser just nu en bok av en så kallad deckardrottning, utgiven på ett stort förlag. Inte ett enda fel har jag hittat och det är så himla skönt när blicken bara flyger över sidorna utan att behöva stanna till och haka upp sig på stavfel av olika slag. Jag önskar att de små förlagen hade möjlighet att lägga samma tid och omvårdnad på korrektur, redigering och typografi som de större.

Men om man bortser från det här - som många av er antagligen tycker är trams! - och återgår till själva historien, så vill jag berömma "Av kött och blod" som är en tankeväckande roman om det tuffa arbetsklimatet i dagens Sverige där arbetsgivare pressar sina anställda till bristningspunkten.

Mitt foto: Boken har ett väldigt snyggt omslag, stilrent och elegant med blankt blod och en vass kockkniv. Men i handlingen skalas det morötter och hackas lök snarare än mördas - vilket jag är tacksam för.

Betyg: Lättläst och med stor igenkänning om arbetarna längst ner i näringskedjan.

Rekommenderas: till dem som gillar nutidsskildringar.

Snackis: Det här är en förstagradens snackis! Misstänker att vår bokklubb skulle ha fullt upp en hel kväll om man började prata om den här boken.

Recensions-ex: Det här är ett recensions-ex och jag vill passa på att tacka Federativs förlag för boken. Jag tycker förstås att det är toppenkul att få en bok, men jag tänker i alla fall vara brutalt ärlig i min recension. Om jag inte är uppriktig så framstår ju hela bloggen som opålitlig. Så, recensionen ovan skulle varit likadan om jag hade lånat boken på bibblan!

Länk till boken på AdLibris: POCKET (säljs inte där, enligt författaren).
Länk till boken på Bokus: POCKET

Boken om Joe

Bokens titel: Boken om Joe
Författare: Jonathan Tropper
Originalets titel: The Book of Joe
Översättare: Erik MacQueen
Förlag: Gilla Böcker, 2012

Antal sidor: 366

Nu har jag läst den tredje boken av Jonathan Tropper och den är påtagligt lik de tidigare två.

Död och kärlek är två tydliga teman: I "Konsten att tala med en änkling" är huvudpersonen nybliven änkling och hela den skruvade familjen engagerar sig i hur han ska återfå livslusten, i "Sju jävligt långa dagar" har huvudpersonens pappa just dött och hela den skruvade familjen sitter shiva tillsammans, i "Boken om Joe" har huvudpersonens mamma redan tagit livet av sig och nu är pappan döende i en stroke - här finns ingen skruvad familj kvar men en desto mer skruvad småstad som bokstavligt talat attackerar huvudpersonen och försöker förgöra eller fördriva honom.

I dödens närhet kommer också djupa tankar, sorgebearbetning, ilska och tårar. Tropper är bra på att beskriva de ambivalenta känslorna. Det är en hel del död och sjukdom i hans böcker! Dysfunktionella men ändock sympatiska familjer finns det också gott om.

Och detta med all lust och åtrå: i "Sju jävligt långa dagar" är det så mycket sex så det nästan blir lite irriterande: har karaktärerna verkligen inget annat att tänka på? I "Konsten att tala med en änkling" är sexet ständigt närvarande och redogörs för i detalj, det är en del av handlingen att änklingen ska börja ha sex igen - och i "Boken om Joe" slipper man inte heller undan att var och varannan sida handlar om tonårshångel, stora bröst, putande bulor innanför jeansen, klibbigt sex i baksätet på en bil...

Förutom död, sjukdom och kopiösa mängder sex finns här ett genomgående tema med olyckliga kärlekshistorier: tjejen man ville ha men inte fick, tjejen man till slut fick men som var fel för en, tjejen man inte ville ha men som visade sig vara rätt. Och syskonkärlek, icke att förglömma, för alla tre böckerna beskriver ingående hur vuxna syskon har glidit ifrån varann och hittar tillbaka till varann.

På många vis är "Boken om Joe" bara en upprepning av de två tidigare böckerna. Kanske är det den bästa av böckerna, tycker jag, för författaren har dragit ner på en del av det komiska (läs: osannolikt dråpliga) och det hejdlösa knullandet - och fokuserat mer på relationerna. Jag gillar särskilt beskrivningen av relationen till charmerande förläggaren, till den bångstyrige brorsonen och till barndomskärleken.

Det går inte att komma ifrån att det här är en perfekt teveserie eller film, med lika snärtiga och kvicka kommentarer som alltid. Här finns alla ingredienser och författaren driver med oss läsare på flera ställen: han låter karaktärerna säga "Om det här vore en film så skulle man..." Men sedan spär han själv på med händelser som är så utflippade så de flesta av oss får inte uppleva ens hälften under vår livstid.

"Boken om Joe" är en idiotisk titel. Den är fyndig endast om man på förhand vet att huvudpersonen heter Joe och att hela romanen handlar om hans egen roman, en elak skildring av den småstad där han växte upp och där han förlöjligar varenda människa han känt - och att den boken påverkar hela hans liv. Men hur ska man veta allt detta om man står i bokhandeln och håller "Boken om Joe" i handen? Ett fult och intetsägande omslag har den också...

Det här är lite av "Six Feet Under" igen, men ännu mycket mer "Fyra bröllop och en begravning", om ni minns den filmen. Trams och flams, kärlek och sex, sorg och besvikelse, skrattattacker och tårar.

Omslaget: Hade jag layoutat omslaget så skulle jag valt en bild av två rökande tonåringar på ett skoltak - det hade varit perfekt! - men bilden som Johan Blomgren valt är både tråkig och helt ovidkommande och täckt av en stor orange blaffa. Synd, för jag har just berömt hans tidigare Tropper-böcker.

Betyg: Gott betyg till en smart skriven roman med högt tempo, även denna gång.

Rekommenderas: till dem som vill ha välskriven underhållning.

Snackis: En lagom snackis, med vissa teman som man skulle kunna diskutera.
Länk till boken på AdLibris: DANSKT BAND eller POCKET.

Konsten att tala med en änkling

Bokens titel: Konsten att tala med en änkling
Författare: Jonathan Tropper
Originalets titel: How to talk to a Widower
Översättare: Peter Samuelsson
Förlag: Gilla Böcker, 2010

Antal sidor: 318

Hela den här boken påminner mig om Six Feet Under. Kommer ni ihåg den teveserien? Det kanske bara är jag som minns den, för nu är det några år sedan denna HBO-serie gick på SVT. Boken känns som ett manus (nu lät det tråkigt, men det är inte så jag menade det) till just en sådan teveserie som Six Feet Under: smått dysfunktionell familj med stora mängder kärlek och osannolika problem som presenteras på ett sådant sätt så man sväljer allt med hull och hår. Människorna är vackra och lyckade (och de säger det själva: "Vi är unga, smala, sorgsna och singel") och ändå genommänskliga på alla vis. Det är ingen solskenshistoria, tvärtom är deras liv fyllda med problem som nästan är omöjliga att lösa.

Karaktärernas repliker kommer snärtigt, blixtsnabbt och är ofta fyndiga och humoristiska på ett sätt som jag avundas dem. Vem kommer på att säga så där smarta saker mitt uppe i en kaotisk situation?! Jag skulle också vilja kunna kläcka ur mig såna där snabba, smarta kommentarer!

Smart skulle kunna vara ett ord som kännetecknar hela boken. Den är smart skriven, personerna framstår som klipska och, tja, det hela är som sagt som en enormt välskriven och otroligt bra spelad teveserie.

Storyn är i korthet: ung man (inte ens 30) blir änkling, bor kvar i sin hustrus hus tillsammans med hennes tonårsson - som han inte har vårdnaden om - och gräver ner sig totalt i sin sorg. Hans tvillingsyster försöker få igång honom socialt, men han är motsträvig som få. Hans förläggare försöker få honom att skriva en bok, men han vägrar. Dock skriver han en kolumn i en tidning och det är upplägget till bokens titel "Konsten att tala med en änkling".

Unge Dougs liv är inte innehållslöst, trots att han gör sitt bästa för att gömma sig inne i huset och glo på teve och dricka whiskey. Det inträffar en hel rad incidenter, varav många innehåller sanslösa bråk med släktingar, och man får följa den unge änklingens stapplande väg tillbaka till livet.

Det är underhållning på hög nivå, det är djupsinnigt och sorgligt samtidigt som det är ytligt och roligt. På något märkligt vis lyckas författaren kombinera äkta sorg med Hollywoodglättig glädje. Det är tankeväckande och roande på samma gång.

Vad annat kan man säga än att Jonathan Tropper återigen har skrivit en roman att sträckläsa? Jag förundras över hur lätt han skriver och hur bra han får ihop karaktärerna, vilket flyt han har i dialogerna och handingen. Och hur gärna jag skulle vilja lära känna den här knäppa familjen med pappa doktor som fått en stroke och aldrig blir sig själv igen, mamma egoist som pimplar vin, lillasyster stroppig som ska gifta sig med änklingens hatobjekt, tvillingsyster ADHD som tvångsmässigt måste slå sig loss från alla trygga situationer, den kärlekskranka grannfrun som bjuder ut sig - och den underbara Hailey som omkommer i en flygolycka och lämnar sin mycket yngre man och sin tonårige son kvar i ett töcken av sorg och saknad.

Omslaget: Det dricks inte rödvin i boken (vitt vin och sprit däremot) men strunt samma: som vanligt har Gilla Böcker gjort ett otroligt snyggt omslag. Vilka formgivare de har! Den här gången heter han Johan Blomgren - samma kille som designade omslaget till Troppers Sju jävligt långa dagar. Jag gillar också att boken är danskt band med god stadga och att pappret i inlagan är av så hög kvalitet.

Betyg: Gott betyg till en smart skriven roman med högt tempo.

Rekommenderas: till dem som vill ha välskriven underhållning.

Snackis: Nej, det här är en bok att läsa - inte att prata sönder.

Länk till boken på AdLibris: DANSKT BAND eller POCKET.