Konferencier som pratar lite långsammare...

Niklas Strömstedt. Foto: Mattias Edvall

Förra året fick vi lyssna på höghastighetspratande Daniel Sjölin när det var dags för Augustprisnomineringarna. I år är det Niklas Strömstedt (mystiskt avbildad på ovanstående skumt retuscherade bild...). Om jag inte missminner mig helt så är han en person som pratar ganska långsamt, tack och lov!

Jag är rätt glad åt att se att mina medbloggerskor har lika svårt som jag själv har att gissa vilka som ska nomineras nu på måndag. Jag menar, hur ska man kunna ha en susning?! 

Även om man läser kultursidorna och kollar på Babel och försöker spana i bokhandlar så är det ju stört omöjligt att ha koll på alla böcker som ges ut - och sedan spekulera i vad jurygrupperna har ansett vara det bästa. Etthundrafemtio böcker skickades in till "min" kategori, fackböckerna. 

Ska bli så roligt att gå på nomineringseventet på måndag och få se alla duktiga författare - och en Niklas Strömstedt som antagligen ser mycket mindre märklig - och mera mänsklig - ut än han gör på bilden... 

När livet börjar om

Bokens titel: När livet börjar om
Författare: Lucy Dillon
Originalets titel: One Small Act of Kindness
Översättare: Ann Björkhem
Förlag: Forum, 2016
Antal sidor: 478

Jag ska väl inleda med att säga att det här med "feel-good" inte riktigt är min grej. Åtminstone har jag hela tiden tänkt så.

Det beror på en mängd faktorer, som exempelvis att titlarna ofta är löjliga (ingredienser som "liv", "längtan", "utan dig" är tydligen nödvändiga) och att omslagen ofta visar en kvinna (i klänning och med långt hår) som snurrar runt eller är omgiven av fjärilar eller vandrar barfota i sanden eller lutar huvudet mot någons axel - allt är varmt, mysigt, glittrande och lite utsuddat i kanterna.

Sedan är jag allergisk mot baksidestexter som berättar att någon (av kvinnligt kön) "ställs inför ett val som förändrar hennes liv" eller "kastar omkull allt hon trott på" eller "får henne att ompröva allt hon trodde var sant". Hon kommer förstås ut på andra sidan eländet som en mer livserfaren, utvecklad och lycklig person.

Precis så är "När livet börjar om". Den uppfyller vartenda kriterium på en fånig feel-good - men, hör och häpna, jag gillar den verkligen!

 

Om jag har räknat rätt så är det här Lucy Dillons sjätte bok. men det är den första jag läser.

Det är något behagligt med att försvinna in i en isolerad värld - i detta fall en engelsk småstad ute på vischan - där det unga paret Libby och Jason är i full färd med att ta över svärmors nedgångna, skuldbelastade hotell som nästan helt saknar gäster. De ska piffa upp landsortshotellet med tipptopprenoverade sovrum och luxuösa badrum, ha utomhus-spa och en lounge med sprakande brasor.

Såklart blir det inte så, då hade det ju inte funnits någon berättelse. Allt totalhavererar. Libby och Jason bråkar om pengar. Svärmor är en bitch och hennes hund hårar ner överallt. Svågern Luke är snygg men håller sig alltid på avstånd, på grund av ouppklarat gammalt groll. Libbys vänner lägger ut sina perfekta liv på Facebook och hon vågar inte berätta för dem hur förskräckligt kaotiskt, bråkigt och stressande hennes eget liv har blivit.

Nu kommer momentet som gör att Libbys liv förändras i sann feel-good-anda: en ung kvinna blir påkörd av en bil på landsvägen utanför hotellet. Hon blir skadad, hamnar på sjukhus och visar sig ha tappat minnet fullständigt. Hon har ingen aning om vem hon är, vad hon heter, vilket liv hon har levt. Libby tar sig an den främmande kvinnan och låter henne bo på hotellet. Det ändrar förstås allas liv...

Omdöme: Jag kapitulerar. Det här är förutsägbart men samtidigt väldigt varmt, mysigt, trevligt och tja, som en behagligt varm morgonrock att svepa in sig i. Jag såg fram emot läsningen och uppskattade boken för vad den är.

Länk till boken på Adlibris: STORPOCKET - finns även som inbunden, e-bok, ljudbok, MP3-bok och CD-bok (lite imponerad av mängden format Lucy Dillons böcker säljs i).

Tematrio: Öar (och några som inte räknas)

Lite improviserat får Lyran för sig att veckans tema är "öar", verkliga eller påhittade. Hmmm. Kan jag så mycket om öar? Har jag läst något som utspelar sig på en ö?

Det första jag kommer att tänka på är "Barnens ö" av P.C. Jersild, som jag har skrivit om förut. Handlar om Reine som stannar kvar i Stockholm när han borde vara på koloni ute i skärgården, ute på Barnens ö. Alltså handlar boken INTE om en ö, för grabben är ensam kvar i storstan.

"Flugornas herre" av William Golding utspelar sig definitivt på en ö. Arma ungar som är där och slåss för sin överlevnad! Ryslig klassiker.

Nästa bok har jag inte läst, så den räknas väl inte riktigt - i synnerhet som det kanske inte är en bok i vanlig bemärkelse: "Atlantis" som Platon tydligen skrev. Jag var tvungen att googla det, ska jag erkänna, för jag kunde inte komma ihåg vem av de gamla berömda tänkarna som låg bakom skrifterna om den sjunka kontinenten med idealsamhället.

Två kvar, alltså. Hmmm.

Catharina Ingelman-Sundberg har jag läst en del av och gillat. Hon har skrivit "Vikingablot" som handlar om Birka (vikingatida by på Björkö ute i Mälaren). Den måste ju rimligen räknas! Jag minns när jag var liten och fick åka med skolan på heldagsutflykt till Birka - så otroligt spännande med utgrävningarna och alla fynden.

Och slutligen påminde jag mig själv om en fantastisk bok som handlar om en ö: "Sargassohavet" av Jean Rhys, som utspelar sig någonstans i Karibien och är en uppföljare till "Jane Eyre" med en handling som inträffar innan den bokens och där vi får veta mer om Rochester. "Sargassohavet" hette "Den första hustrun" eller något sånt när den kom ut i Sverige, men i nyutgåvan är den omdöpt.

Gissningar kring Augustpriset

Om man inte jobbar på ett bokförlag, en kulturredaktion eller ett bibliotek - och det gör ju inte jag! - så är det inte alldeles enkelt att gissa vilka svenska faktaböcker utkomna 2016 som anses så bra att de har skickats in för att tävla om att få årets Augustpris.

Jag har helt enkelt inte en aning! Men nu ska jag göra ett försök i alla fall, eftersom det bara är en dryg vecka kvar tills nomineringarna tillkännages.

Första gissningen är rätt given: Elisabeth Åsbrinks "1947", den känner jag mig helt säker på. Ser verkligen fram emot att läsa den! Jag är övertygad om att jag kommer att lära mig mycket.

Den andra som jag gissar på är "Hur jag dog" av Niklas Ekdal - jag visste inte ens att han kunde kalla sig författare utan trodde han var journalist och tevemänniska, men vad jag förstår så är detta en gripande och helt självupplevd skildring av självmordstankar. Låter intressant!

Min tredje gissning är nog en faktabok, men jag är inte bombsäker; kan den kanske räknas som skönlitterär? Jag har dock fått uppfattningen att den är helt sann och att upprinnelsen var att en kvinna skrev till författaren Charlotta von Zweigbergk och bad henne berätta om hur man kan trilla från ett gott medelklassliv rakt ner på samhällets botten. Boken heter "Fattigfällan". Den är jag mycket, mycket nyfiken på!

Den fjärde boken får nog mest ses som en önskan från min sida, inte en gissning på vad jag verkligen tror har lämnats in för bedömning. Men det vore så himla kul om denna bok kunde lyftas fram! Jag har spanat på den under våren och försommaren (den hade ett annat namn då, "Att sörja för sig" eller något sånt) och vill så väldigt gärna läsa den men har inte riktigt råd att hålla på och köpa alla böcker jag vill läsa...

Så hoppas, hoppas, hoppas att någon på förlaget tycker att Sofia Ling är värd en Auguststatyett för "Konsten att försörja sig" för då kan jag antingen få den som recensions-ex eller motivera för mig själv varför jag måste köpa ännu en bok.

Slutligen, som femte gissning på en nominerad i faktakategorien drar jag till med "Det som inte har berättats" av Bengt Nylander, som verkar handla om SÄPO - och sånt är ju alltid spännande!

Jag försöker tänka efter vad jag har läst om i tidningarna, men just nu kommer jag inte på något annat. Min man skämtade med mig och sa att kanske den där kvasivetenskapliga boken om hur kvantfysik påverkar ditt hälsotillstånd har nominerats, men det vore ju närmast skandal...

Dagens wild & crazy

Någon gång ska vara den första! Jag har börjat läsa en bok UTAN att ha kollat baksidestexten först - det ni. Har aldrig hänt förut.

Beställer jag på nätet så läser jag alltid, 100% av gångerna, vad det står om handlingen. Köper jag i affären så läser jag alltid på baksidan - skulle inte falla mig in att INTE göra det.

Men så skulle jag handla på nätet, en sån där "köp tre så får du böckerna mycket billigare"-kampanj, och plötsligt hade jag klickat hem en bok som jag har noll koll på. Inte en aning om vad den handlar om. Inte ens min typ av litteratur.

Jag misstänker att jag får skylla på Helena på Fiktiviteter och Anna på ...Och dagarna går, för om det inte vore för att jag litar på deras goda omdöme så skulle jag aldrig ha valt något av Lucy Dillon. Jag menar, den gullegulliga framsidan och det mjukt snirkliga typsnittet och titlarna som handlar om drömmar, längtan, livet...? Nja, inte riktigt min smak.

Och så går jag alltså och köper en bok av Lucy Dillon trots att jag är måttligt förtjust i feelgood och trots att jag ännu 24 sidor in i boken inte har den blekaste aning om vad jag kan vänta mig av historien. Lite spännande. En ny erfarenhet!

Stenhuggarens dotter

Bokens titel: Stenhuggarens dotter
Författare: Ewa Klingberg
Förlag: Pocketförlaget efter en överenskommelse med Historiska Media, 2016
Antal sidor: 344

Jaha, så har vi i den sjunde boken hunnit till 1200-talets mitt i släktkrönikan som jag har följt ända sedan början och skrivit åtskilliga inlägg om.

Bokseriens handling sträcker sig från 900-talet och framåt - och gemensamt är att fokus ligger kvinnorna (och ringen med bärnstenen). Det är numera totalt obegripligt vem som härstammar från vem och jag försöker frenetiskt pussla ihop denna boks huvudpersoner med dem jag läst om tidigare men går bet. Den som ritat det "förklarande" släktträdet i slutet av boken kunde gjort ett mycket bättre jobb...

Det stör mig kopiöst att man varken följer släkten i rakt nedstigande led eller åtminstone tydligt följer hur den ärvda ringen förflyttar sig genom generationerna. Detta är dock verkligen inte Ewa Klingbergs fel, inte alls, utan borde ha styrts upp från början.

Eftersom böckerna skrivs av nya författare i en sorts stafett, skiftar de i kvalitet och språk. En del handlar mer om religion, andra mer om kärlek, ytterligare andra mer om samhället som sådant.

Just "Stenhuggarens dotter" är väl ingen historielektion direkt, även om bakgrundsarbetet tycks vara digert. Det går lite väl fort fram, jag hinner inte leva mig in i de olika situationerna som huvudpersonen Sissela råkar ut för - från ett stycke till ett annat har vi vips förflyttats några år framåt eller befinner oss på ett annat ställe. Jag önskar att författaren hade utvecklat och fördjupat flera av scenerna istället.

Sissela är alltså dotter till en stenhuggare och övertar sin fars yrke, blir snabbt känd som enastående duktig och får tjänst borta i kungaborgen i Stockholm. Men tyvärr är hon så strålande vacker att hon inte längre får hugga sten till dopfuntar utan måste ligga med kung Valdemar (fast det gör inte så mycket, för hon gillar det...) och hans bror Magnus (han är också rätt schysst att ligga med) trots att hon både själsligen och kroppsligen trånar efter kyrkoherden Matteus (han är bäst av alla att ligga med).

Omdöme: Har man följt den där bärnstensringens vandring i några hundra år så är man fast. Var för sig är böckerna inga mästerverk, men det är helheten man är ute efter. "Stenhuggarens dotter" är en trevlig om än lite platt bok (bonus för att man slipper löjlig övernaturlighet denna gång!), som knuffar oss vidare in i 1300-talet. Ser fram emot nästa bok redan!

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN och POCKET.

Det här är jag, på riktigt.

Foto: Sandra Jolly.

Jag ville ju inte vara mig själv på bokbloggen, utan tyckte det var skönt att kunna dölja mig bakom ett påhittat namn. Joelinda är inte alls mitt namn, det är sammansatt av mina tre barns namn.

Inga släktingar, vänner, grannar, kunder, uppdragsgivare eller andra som känner mig skulle kunna söka på mitt namn och hitta att jag engagerar mig i en bokblogg på fritiden. Kändes bra. I synnerhet som jag inte ville lämna ut allt om mig själv i något så personligt som åsikter om böcker.

Men det höll ju inte i längden. Jag mejlar till andra bloggare och är tvungen att skriva under med mitt riktiga namn. Jag får post från förlagen till min privata adress. Jag har varit med på diverse tillställningar och event där det vore fullständigt bisarrt att gå runt och kalla sig för Joelinda. Jag har råkat avslöja mig på så många ställen så jag inte längre orkar hålla reda på vem som vet - och vem som inte gör det. Och när jag nu blev bloggambassadör så havererade anonymiteten totalt, så nu kan jag lika gärna sluta låtsas.

Det här är jag: Mona. Hej på er!

Tematrio: Alternativa Nobelpris

Bild norpad från SVT:s hemsida, Nobelmiddagen 2012.

Lyrans tematrio denna vecka handlar om egenpåhittade Nobelpris i litteratur. Till råga på allt avkräver hon oss sådär snygga motiveringar som Nobelprisen brukar serveras med! Här kommer mina utmärkelser (ääääntligen!)

En levande barnboksförfattare:
Ilon Wikland - för att hon vågar blanda sorg och vemod även i berättelser skrivna för mycket små barn och för de makalösa illustrationerna som förstärker texten.
("Sammeli, kom!", "Sammeli, Epp och jag", "Var är Sammeli?", "Den långa, långa resan".)

En levande svensk författare:
Kerstin Ekman - för sin kusligt skickliga förmåga att krypa in under skinnet på en i sina intelligenta romaner.
("Grand final i skojarbranschen", "Händelser vid vatten" m.fl)

En levande nordisk författare:
Trisse Gejl - för sin förmåga att med ord trolla fram vardagssituationer vi alla kan känna igen oss i såväl som de mest bisarra relationer och dysfunktionella familjer.
("Patriarken" är den enda bok jag läst av henne men skulle gärna sätta tänderna i hennes senaste!)

En "bucket list" innan jag dör

Nu har det varit så mycket död, sorg och elände i mitt liv under 2016 att jag knappt trodde jag skulle orka mer. Eller orka, det är klart att jag ORKAR, men det känns förbannat tungt.

Min hund dog helt oväntat i mars och jag blev långt mycket mer ledsen än jag hade trott att jag skulle bli. Min mamma dog i september, vilket totalt slog undan benen på mig. Däremellan hade vi några andra dödsfall i bekantskapskretsen, då människor som var alltför unga för att dö ändå gjorde det... Och nu i dagarna tog cancern en av mina vänner.

Till dig, mamma.

Det har fått mig att fundera på vad som är viktigt i mitt liv. På den förljugna bilden man lätt visar upp när folk säger "hur är det?" eller "allt bra?".

För att inte tala om den tillrättalagda verkligheten på Facebook, där man inte gör annat än tokpresterar: har mängder av vänner, går på trendiga inneställen, dricker vin med sin älskling i solnedgången, springer sju kilometer i skogen på elitidrottstider, åker på underbara resor med familjen, går på biopremiärer, köper en snygg klänning som sitter vidunderligt på ens slanka och muskulösa kropp, firar vänner på storslagna fester, bakar sitt eget laktosfria glutenfria kolhydratfria köttfria giftfria fröknäcke, njuter av massage på ett spa med favvis-väninnorna, visar upp sina vackra barn och mediterar över livet på yogamattan.

Men allt ÄR inte bra. Jag är ledsen. Jag grinar för minsta lilla. Jag känner mig ömtålig och hudlös. Och jag är otroligt glad över att jag får fortsätta leva, mitt i allt detta. Det var inte jag som dog. Jag känner någon slags förpliktelse att ta vara på mitt liv. Inte "carpe diem" kanske, för varenda dag kan inte vara sprängfylld av upplevelser och man kan inte - åtminstone kan inte jag! - leva varje dag som om den vore den sista. Men lite oftare! Värna vännerna, krama familjen, fylla vardagen med små guldkorn som man kan tänka tillbaka på.

Jag började skriva en bucket list, en lista över sånt jag vill göra innan jag dör. Ni vet, en sån som brukar toppas av att simma med delfiner?

Det finns massor av böcker om "bucket lists" att köpa. Allt från vilka hundra saker en äkta kristen vill uppleva till vilka hundra berg-och-dalbanor man måste åka eller hur man som mamma gör hundra värdefulla saker med sin tonåring. (Den sista boken i raden verkar hysteriskt kul. Länk HÄR.)

Nu fyller jag på min hundra-saker-att-göra-innan-jag-dör-lista (det står varken fallskärmshoppning eller delfinsimning överst på den) och ska aktivt göra ett försök att inte skjuta alltför mycket på framtiden. Imorgon kan jag vara död - men idag lever jag och det är jag tacksam för. Eller som titeln var på en recensionsbok jag fick: Till man dör lever man.