Allt är en bild av mitt hjärta

Bokens titel: Allt är en bild av mitt hjärta - 
Konstnärsparet John Bauer och Esther Ellqvist
Författare: Margareta Wersäll
Förlag: Vulkan, 2014
Antal sidor: 238 + noter, anteckningar etc.

I mitt barnrum hade jag tre illustrationer av John Bauer då jag växte upp. Tror mamma hade klippt ut dem ur någon tidning och plastat in dem, de var rätt murriga färgerna och satt fast med häftstift. Jag älskade dem och låg alltid och tittade på dem då jag skulle somna. Det var mossiga stenar, täta granskogar, stora troll med lockigt hår och ringar i öronen, ibland en vacker prinsessa med hår ner till fötterna.

Den där prinsessan har sitt ursprung i John Bauers hustru Esther och jag blev intresserad då jag fick ett erbjudande från Vulkan förlag om att recensera en nyutkommen bok om just John och Esther. Boken är skriven av Margareta Wersäll, som tydligen är fil. dr. i litteraturvetenskap. Det tror jag säkert, efter att ha läst hennes "Allt är en bild av mitt hjärta".

Det här är två av de tre planscher jag hade ovanför min säng hela min barndom.

I boken får vi följa Esthers och Johns liv, först då de studerade konst var för sig och sedan under deras romans - som mestadels tycks ha bestått av korrespondens, då John uppenbarligen inte ville att Esther skulle besöka honom. Slutligen under deras äktenskap, fram till den tragiska död som vi väl alla har hört talas om.

Ur boken:
"John meddelar att han absolut inte kan komma till Stockholm och träffa Esther, vilket hon bett honom om. Hur skulle det se ut? Han kan ju inte fara dit "utan anledning" och kan naturligtvis inte säga att det är Esther han ska träffa och att han vill hålla henne i sin famn och att han vill kyssa henne. Vem skulle han redogöra sina planer för? Rimligen är det föräldrarna som han inte kan inviga i sitt kärleksförhållande."
Hur kan han vara så rädd att berätta för sina föräldrar om Esther? Jag begriper det inte. Hon tycks inte ha varit ett dåligt parti. Hon var oerhört vacker, omsvärmad, eftertraktad. Hon var konstnärligt begåvad och verkar ha varit en stark ung kvinna med egen vilja.

Lite senare står det:
"När Esther ska resa tillbaka (från Skåne, min anm.) vill hon hälsa på John som svarar med undanflykter. Han vill absolut inte att de ska träffas i hans hem med det märkliga tillägget: "...och utan att besöka mitt hem kan du knappast komma hit till staden. Alltså får du inte komma hit."
Öh? Hon får inte komma till sin pojkväns hem? Han bestämmer dessutom att hon inte ens får komma till den stad han bor i.

Någonstans här har jag lust att personligen leta reda på John och ge honom en fet smäll, känner jag. Det är inte ofta som böcker får mig att känna så, men det här är dokumentärt och den arma Esther har en gång för hundra år sedan plågat sig igenom ett förhållande med denna gravt självupptagna man, som i mina ögon faktiskt verkar smått rubbad. Det berör mig, det berör mig illa.

Jag läser noga allt som Margareta Wersäll skriver om hur dåtidens män betraktade kvinnor, men även om deras syn på det motsatta könet på många vis är förvånande och upprörande så bräcker John Bauer de flesta av sina jämnåriga manliga kamrater.
"Du som vill bli min lilla hustru får inte visa dej inför kamraterna som en ytlig, slamsig, kokett, bortskämd, nyckfull och egenkär flickbyting. Jag har satt dej så högt, Ester, och där uppe vill jag ha dej. Jag blir ledsen när jag ser svaga om också mänskliga drag hos dej." 
Är det okej att säga så till sin fästmö? Inte ens på den tiden kan det ha varit vanligt att man talade till sin blivande hustru på det sättet. Jag har läst en hel del som min mormors mor och hennes släktingar och vänner har skrivit till varann under exakt samma tid som Esther och John var fästfolk, och jag känner inte alls igen den tråkiga härskarattityden. John tycks vara en osäker människa som ständigt tvivlar på sin konstnärliga förmåga, men även på sin attraktionskraft.

John Bauers målningar och sagoteckningar kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta, men efter att ha läst "Allt är en bild av mitt hjärta" är min syn på honom nedsolkad. En deprimerad man som inte har mycket till beslutskraft, en svag stackare som håller fästmön på halster, en negativ person som tycker synd om sig själv och ständigt tvivlar på både sig själv och andra. Till råga på allt verkar han ha varit svartsjuk och bevakande mot sin vackra flickvän, på ett osunt sätt.

Det här är starkt, spännande, engagerande på många vis. En bok om kvinnors villkor under det tidiga 1900-talet och om konstnärers liv i synnerhet, men även en fin beskrivning av Sverige som det såg ut vid förra sekelskiftet. Mycket intressant! Det är en faktabok, ska man komma ihåg, och alltför sällan hörs författarens egen röst - jag skulle gärna sett fler kommentarer av henne!

Hade jag fått bestämma så skulle man helt ha struntat i alla dessa gamla (döda) gubbars analyser av John Bauer och hans konst; jag fick googla för att hitta vilka Gunnar Lindqvist och Harald Schiller är eller var. De är män födda sent 1800-tal och tidigt 1900-tal och jag är komplett ointresserad av att höra deras stela omdömen. De tillför inte handlingen något, utan drar bara ner tempot. Som det här: "I sin knappa plasticitet och sin förfinade klara kolorit visar hur hon besitter en framstående konstnärlig förmåga", som Gunnar Lindqvist (85 år) säger om Esther. Vill vi veta det? Han var inte samtida med henne utan sa detta efter Esthers död. Hon fick aldrig höra omdömet. Jag skulle hellre ha sett att Margareta Wersäll själv kommenterat mer kring personerna och deras förehavanden, för det är uppenbart att hon har åsikter om hur John och Esther beter sig mot varann.

Omslag: Riktigt fult, rörigt och ogenomtänkt omslag och tyvärr är inte inlagan mycket bättre (där man bland annat alternerar mellan två olika typsnitt som krockar med varann utseendemässigt). Tråkigt på en sådan potential att inte Vulkan förlag ser till att anlita en formgivare! Har man möjlighet att göra en förstasida med en illustration av vårt lands främste sagotecknare så försitter man inte den chansen.

Betyg: Jag har ju en svaghet för sånt här; älskar historia, gamla brev, släktforskning, berättelser från ett svunnet Sverige. Det här är mycket välformulerat, intressant, påläst och ger mig helt nya kunskaper om konstnärsparet som annars mest förknippas med döden på Vättern.

Rekommenderas till: alla som är intresserade av ovanstående - ni kommer inte att bli besvikna.

Snackis: Här finns samtalsämnen så det räcker för en helkväll med bokklubben.

Länk till boken på Adlibris: HÄFTAD

Tack till Vulkan för boken.

Nyckeln

Bokens titel: Nyckeln
Författare: Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren
Förlag: Rabén & Sjögren, 2013
Antal sidor: 813

Jag gillar de här ungdomsböckerna om tonårshäxorna i brukssamhället Engelsfors, en håla någonstans i Sverige där magiska krafter samlas för att förgöra världen - eller rädda den. Handlingen utspelar sig i nutid och är mycket autentisk, en riktig 2000-talsbok.

Jag har hört en del kritik mot trilogin, där man tycker att böckerna är lite platta eller tjatiga men det kan jag inte alls instämma i. En tegelsten på över åttahundra sidor - och jag slukar den!

Det här är inte en bok man kan läsa om man inte tidigare tagit sig igenom "Cirkeln" och "Eld". Det blir på tok för svårt att förstå alla referenser bakåt. Därav blir min recension kort: den är till för alla er som läst en eller två av de tidigare böckerna i serien och som undrar om denna tredje är värd att läsa. Det är den! Många trådar knyts ihop och en del saker får sin förklaring.

Ruggigt snygga omslagsillustrationer av Kim W. Andersson och snyggt layoutat av Pär Åhlander. Tack för det!

Jag tycker det är lite tröttsamt att läsa om Linneas och Vanessas kärlekshistoria, den upptar för mycket av tiden och är måttligt intressant. För att vara i 18-årsåldern är de dessutom väldigt vuxna i sina känslor och resonemang. Lika ointressant är kärlekshistorien mellan Minoo och allas älskling Gustaf, av samma anledning.

Men om vi struntar i allt sex (det enda sexet är för övrigt lesbiskt, vilket väl får anses vara ganska 2014 det också), hånglande och kärlekstrånande så är resten av berättelsen riktigt bra. Möjligen kunde man redigerat bort alla förklaringar som syftar på tidigare böcker, så hade man lätt bantat ner boken några hundra sidor. Vi som läst "Cirkeln" och "Eld" kommer väl ihåg vad vi läst? Och ni andra skulle i alla fall inte begripa något, ens med de långrandiga förklaringarna.

Ett roligt grepp är att en av de tonårshäxor som tvingades dö i en av de tidigare böckerna nu visar vägen för oss läsare genom att vandra runt i en tät, grå dimma och ge oss glimtar av livet på jorden.

Jag orkar inte engagera mig i varför demonerna och beskyddarna har delat sig i två grupperingar (om de nu har det?) och vem av dem som vill stänga respektive öppna Portalen. Jag ids inte ens i de sista kapitlen engagera mig i detta, för hela grejen är så märkligt förklarad och än idag fattar jag knappt vad den där striden handlade om. Tjejerna ska rädda världen. De ska stänga en portal, oklart till vad. Ska de göra det själva, i sin lilla cirkel? Eller ska Rådet (någon sorts magikerregering) gör det i sin egen cirkel? Hur blir det då med Minoo, som ingår i BÅDA cirklarna?

För mig är det strunt samma. Det här är en bra bok om unga människor och sammansvetsande vänskap mellan personer som egentligen är väldigt olika. En god portion av boken handlar även om en händelse i "Eld" och den rättegång som nu följer: där framkommer hur sårbar en ung tjej kan vara då hon blivit utsatt för övergrepp av jämnåriga grabbar.

Betyg: Inte fullt så bra som de tidigare böckerna men absolut en bok man måste läsa om man följer Linnea, Anna-Karin, Minoo, Vanessa, Elias, Ida, Rebecka, Gustaf, Viktor och de andra. Lite seg, långrandig och onödigt förklarande på sina ställen.

Rekommenderas till: alla som gillar en bra ungdomsbok.

Snackis: Ja, om man har läst hela trilogin så är detta en bra bokcirkelsnackis - men inte just denna enskilda bok.

Grubbleri: Är det en slump att huvudpersonen Minoo - som är den centrala häxan - har en trolldomsgrupp vars initialer bildar namnet Elvira?

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN

Mörka platser

Bokens titel: Mörka platser
Författare: Jillian Flynn
Originalets titel: Dark Places
Översättare: Ulla Danielsson
Förlag: Modernista, 2012
Antal sidor: 427

Kriminalromaner är bra förströelse emellanåt, om man vill fly från verkligheten (jobb, hushåll, familj, rubbet!) eller har ledigt (sommarlov, slö söndag, sjukskrivning). Då brukar jag försöka välja något som inte är en regelrätt deckare eller en snaskig, blodig mordhistoria utan en välskriven kriminalroman. Just den här köpte jag eftersom jag dels sett att väldigt många andra lovordat den och dels för att den hade ett så snyggt omslag. Jag blev väl påverkad av att så många bloggare och kända recensenter tyckte att det var en bra bok.

Simpel handling. Fattig familj ute på vischan, USA, 1980-tal, våldsamt egotrippad pappa sticker hemifrån, hårt kämpande mamma lämnas ensam med barnen. Tonårssonen Ben är ytterst märklig. Döttrarna är en bra bit yngre, tripp-trapp-trull i småflickor. Yngst av dem alla är Libby, som är sju år fyllda då hon tvingas uppleva hur hela hennes familj slaktas av storebror Ben (som hamnar i fängelse på livstid).

Nu har 25 år gått och Libbys fonder och insamlingspengar är slut. Hon har ingen kontakt med sina få levande släktingar, hon tänker på sina mördade systrar och sin mamma varje dag, hon lever helt verklighetsfrånvänt och ensamt, utan jobb och utan pojkvän.

En dag blir hon kontaktad en ung man som undrar om hon vill tjäna lite pengar bland en grupp nördar som specialiserat sig på mordet. De frågar om hon vill sälja brev och andra tillhörigheter, kanske komma och hålla ett föredrag om sin familj och om hon kan besöka sin bror i fängelset för att försöka få honom fri. Det är första gången Libby inser att omvärlden inte tror på hennes vittnesmål, att de anser att Ben är oskyldig, att hennes bror kanske sitter inlåst för mord han inte begått.

Men om inte Ben är mördaren, vem är då skyldig?

Det här är en bok som rör sig i slow motion. Den är lika långsam som livet på den amerikanska prärien (tro mig, jag har själv bott där!). Ibland blir jag riktigt frustrerad, vill skynda på, jaga vidare, veta mer. Men boken stakar sig sävligt fram genom gamla minnen och episoder från åttiotalet varvat med nutidens Libby och hennes ansträngningar att hitta familjens mördare.

Långsamt, långsamt begriper man att nästan ingen i boken är som man först trodde. Mamman, pappan, storebrodern - alla utvecklas de och blir levande personer med bakgrundsberättelser som förklarar deras agerande. Libby själv är gravt asocial, en otrevlig och våldsam kleptoman som bara tänker på sig själv. Rent ut sagt elak många gånger. Inte en romanhjältinna att tycka om!

Betyg: Utrustad med gott tålamod är det en fantastiskt spännande skriven bok som fungerar litegrann som en adventskalender där varje lucka ger nya ledtrådar till händelseförloppet. En otålig individ rekommenderas välja något annat!

Rekommenderas till: se ovan.

Snackis: För en gångs skull en kriminalroman som man kan använda som samtalsämne. Jag skulle dock säga att det är lika mycket en vanlig skönlitterär bok som något annat; tro inte att det här är en engelsk deckare för det handlar mer om relationer än om ond, bråd död.

Länk till boken på Adlibris: POCKET eller INBUNDEN

Min bok införskaffades på bokrean, ett fint inbundet exemplar. Sedan dess tycks förlaget ha ändrat designen, för den inbundna boken har ett annat omslag än vad min bok - och pocketupplagan - har.

Marionetternas döttrar

Bokens titel: Marionetternas döttrar
Författare: Maria Ernestam
Förlag: Bokförlaget Forum, 2012
Antal sidor: 345

Maria Ernestam tycks skriva med en sådan lätthet! Orden bara flyter fram, meningarna känns helt naturliga, samtalen är sannolika och berättelsen växer till bilder.

Denna gång handlar det om Mariana, Elena, Karolina och deras åldriga mamma. De är zigenare, romer, någon sorts vandringsfolk nerifrån kontinenten men är sedan länge bosatta i ett litet samhälle på svenska västkusten. Där driver Elena ett makalöst bageri med fantasifulla tårtor och goda bröd. Karolina målar kistor på ett sätt som man aldrig sett till. Mariana försörjer sig på en närmast magisk leksaksaffär med cirkusrekvisita, marionettdockor, ovanliga leksaker och mängder av barnböcker.

De tre systrarna har en fasansfull upplevelse i barndomen att tampas med: deras far blev mördad och lämnades död på en av karusellens vackra trähästar. Mariana har i alla år försökt förtränga att hon fann sin pappa död i familjens karusell.

I det lilla samhället finns alla möjliga spännande personligheter, såsom en udda präst, en rik hästägare, en bitter skolfröken, en skruttig gubbe och många andra. En amerikan, Amnon Goldstein, rustar upp ett gammalt hus och flyttar in. Han börjar gå runt bland ortsbefolkningen och fråga ut dem om det ena och det andra... Speciellt tycks han vilja rota i gamla historier från då hans egen far var liten och bodde som flyktingbarn i staden. Det visar sig att hans pappa kände Marianas pappa och de var två utsatta, förföljda invandrarbarn i samma skola. Vad var det egentligen som hände när fäderna var små och har det något samband med karusellmordet eller de nya fientliga aktioner som småstaden drabbas av?

Så långt är det bra. Jag gillar upplägget, människorna, historien och Ernestams inlevelsefulla sätt att skriva. Men här finns också en sövande tråkig kärlekshistoria mellan Mariana och en man som tydligen heter Ivo och har en marionetteater. Deras kärlek beskrivs i urtrista mejl som jag knappt orkar läsa. Jag tycker att Ivo inkräktar på historien. Vem är han? Hur träffade han Mariana och varför vill hon ha honom, trots att de knappt känner varann och han bor någonstans i Europa? Vad är så fantastiskt med honom? Varför skulle vi bry oss, ärligt talat? Han tillför inte berättelsen ett dyft.

Det här var en underhållande bok att snabbt ta sig igenom, den lämnar inga spår hos mig, manar inte till eftertanke, ger ingen mersmak. Jag tror det beror på systrarna. Deras släkt är något kringresande folk som arbetade med cirkus och nöjesparker och dockteater - men som flydde från central-Europa under andra världskriget, då ju många av dessa människor sattes i koncentrationsläger.

Jag gillar inte att Mariana och hennes systrar på något vis blir urtypen för den vackra zigenerskan. Det är bara för mycket! De är så vackra, så vackra, så de förvrider huvudet på varenda man. De har svallande långt, mörkt hår och figurnära klänningar som framhäver deras vackra kroppar. De ler stort och varmt, de är konstnärliga och kreativa, de är modiga och rättframma, de är så godhjärtade alla tre. De ställer upp på de svaga och behövande. Jag slår vad om att de blixtrar med sina Coca Cola-bruna ögon och kastar med sitt tjocka, vågiga, korpsvarta hår samtidigt som de läser moraliska sagor för traktens barn eller bakar vaniljdoftande bullar.

Nej, jag hoppas in i det längsta att den bittra haggan Lisbeth - skolfröken som är ful och aldrig fått en enda man i sitt liv - ska lyckas köra ihjäl Mariana med sin motorcykel. Då hade det blivit en rolig Maria Ernestam-twist på historien!

Betyg: En helt okej bok som egentligen inte säger så mycket men är underhållande att läsa.

Rekommenderas till: alla som gillar småputtriga intriger på västkusten, kryddade med lite exotism och gamla oförrätter.

Snackis: Man skulle kunna prata om främlingsfientlighet - det är nog det som är avsikten med boken - men då finns det andra böcker i samma genre som lämpar sig bättre.

Pocketboken är fin och har ett passande motiv, men jag gillar verkligen den inbundna versionen där så många bitar av boken är symboliserade.

Länk till boken på Adlibris: POCKET eller INBUNDEN

Här bor Brynebrinks

Bokens titel: Här bor Brynebrinks
Författare: Lena Ackebo
Förlag: Kartago Förlag, 2006
Antal sidor: 111

Jag har alltid gillat serier, åtminstone såna som har något särskilt att säga. (Kalle Anka är inte min grej!) Det finns många duktiga serietecknare, både i Sverige och resten av världen, som ritar socialrealistiskt och humoristiskt. Rocky är ett exempel, men det finns många andra.

Lena Ackebo har en skön stil, tycker jag: hennes figurer är så noggrant och omsorgsfullt tecknade med mängder av detaljer. De är nästan alltid fula, men på något vis helt ordinära svenskar. Just "Här bor Brynebrinks" är en sanslöst bra bok om att konsumera och spendera.

Jag har bara lovord att säga om detta seriealbum, för det är i mina ögon en helt enastående satir om den köplystna familjen Brynebrink och deras grannar Muppemyrs. Familjerna läser reklambladen som information och IKEA-katalogen som bibeln. De anser att TV-shop är ett konsumentupplysningsprogram och tycker att bland det roligaste man kan göra är att besöka den nya shoppinggallerian - och träffa tevekändisar av den där sorten som man bara kan namnet på under ett halvår eller så.

Så otroligt bra och så hejdlöst roligt! Först hade jag lite svårt att begripa en del av talspråket (som yang ikea - det vill säga Young IKEA) men nu tycker jag att talspråket tvärtom tillför mycket.

Boken har några år på nacken, men försök låna den eller skaffa fram den i alla fall. Väl värd att läsa och känna igen sig (eller sina vänner) i. Klicka på fotona om du vill se en förstoring.

Betyg: Helt suverän samtidsskildring av en köpglad och okritisk Svensson-familj.

Rekommenderas till: alla.

Snackis: kanske, kanske inte.

Boken tycks vara slutsåld, men det är väl värt att leta reda på den.

Smartast i världen

Bokens titel: Smartast i världen - IQ-sällskapen från insidan
Författare: Linda Leopold
Förlag: Pocketförlaget, enligt en överenskommelse med Norstedts, 2013
Antal sidor: 248

Det här är en underhållande bok som jag läste med stor behållning. Journalisten Linda Leopold bestämmer sig för att utforska begreppet intelligens och svenska avdelningen av IQ-sällskapet Mensa. Hennes personliga och yrkesmässiga äventyr utvecklar sig till en resa runt jorden, mängder av möten med världens smartaste människor, djupintervjuer och efterforskningar om intelligenssällskap. Boken kretsar i mycket kring hennes funderingar på hur man kan mäta en människas intelligens.

"Smartast i världen" är mycket lättläst i bemärkelsen att den har ett bra flyt, är indelad i korta kapitel och varvar beskrivande texter med samtal. Jag har aldrig hört talas om Linda Leopold tidigare, men hon är journalist från början, numera chefredaktör och författare. Jag gillar hennes sätt att skriva! Hon deltar själv i flera intelligenstester och får höga poäng, men är inte det minsta skrytsam i texten. Tvärtom handlar hela boken om just vådan av att försöka mäta något så luddigt som intelligens.

På baksidan sägs boken handla om "Hur blir man egentligen smartast i världen?" men jag tycker att fokus ligger mer på "Hur mäter man egentligen intelligens?". Vi får lära känna några av de personer som räknas som världens smartaste, men även en inblick i intelligenssällskapen och vilka sorters människor man kan finna där. Vad begreppet IQ är och hur man kom fram till det är en av sakerna som Linda Leopold avhandlar, samt de schismer som uppstått mellan forskare, vetenskapsmän, psykologer och andra.

Jag blev inte mycket klokare av boken - i någon som helst bemärkelse - för man får inget riktigt svar på vad som skiljer en del av oss från resten och framför allt hur intelligens uppstår: är det inlärt, förvärvat, genetiskt - är det ens mätbart? Men oavsett tycker jag att det här var en intressant läsning, och den ändrade nog min syn på IQ-sällskapen en del.

Betyg: Välskrivet och initierat i perfekt avgränsade kapitel.

Rekommenderas till: alla som tycker att det är roligt med klurigheter, intelligenstest, här får ni lite (i mitt tycke) pseudovetenskap att fundera kring.

Snackis: Diskussionsämne förvisso men kanske inte för en hel kväll? Såvida man inte bjuder in en mensan, förstås!

Den inbundna boken är i orange, min pocket var blå.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN och POCKET.

Tack Pocketförlaget för ett trevligt recensions-ex, det var en kul överraskning.

Me before you

Bokens titel: Me Before You
Författare: Jojo Moyes
Förlag: Penguin Books, 2012
Antal sidor: 499

Det här avfärdade jag snabbt som en tjejbok, sådär lite med en fnysning. En chic-lit. Kolla bara på omslaget! Är det Alice i Underlandet som släpper en fågel fri i solnedgången? Det är bara för sött.

Den svenska titeln är "Livet efter dig", vilket dels låter ytterligt tramsigt och dels är väldigt märkligt med tanke på vad det engelska originalet heter...

Nåväl, jag skulle inte ha köpt boken själv, men nu valdes den till förra månadens läsprojekt i vår bokklubb. Jag fick (av bokklubbens värdinna) låna den engelska versionen. Hon hade inte förvarnat mig om att den var på femhundra sidor! Visserligen är den busenkel - även på engelska - men om man har heltidsjobb och ungar och ett annat liv också så är det lite mycket att klämma i sig en bok på femhundra sidor på den korta tid vi hade.

"Me Before You" har blivit en monumental succé i hemlandet och antagligen överallt dit den sålts och översatts. Jag förstår varför! Boken är faktiskt ruskigt bra skriven såtillvida att den är spännande, snabbläst och roligt upplagd. Den innehåller kärlek och sorg, snyftig melodram och krass verklighet, rika och fattiga, friska och sjuka. Alla ytterligheter spelar mot varandra.

Utan att förstöra läsglädjen eller intresset hos någon kan jag avslöja att den manliga huvudpersonen Will är totalförlamad och utan livslust. Den kvinnliga huvudpersonen Louisa är däremot sprittande av både livsglädje och överskottsenergi. Will önskar dö, Louisa vill att han ska leva. Hela bokens stora konflikt och kärnämne är detta: har man rätt att själv bestämma över sin död, ska man få begå assisterat självmord, kan man kräva att andra ska acceptera detta och kan man begära att få sin önskan respekterad?

Allt kretsar kring om Will ska hitta glädjen i att leva, trots att han inte kan göra nästan någonting längre - och om Lou ska kunna acceptera hans önskan att få dö. Men boken lyckas också sno en bit av My Fair Lady och göra en Eliza-Doolittle-och-doktor-Higgins-variant, där den smarta men smått oambitiösa och outbildade Louisa övertalas av den oerhört välutbildade, bereste och världsvane Will att börja studera, gå till biblioteket, resa, förkovra sig.

Som om vi inte redan hade tillräckligt med ingredienser i svart och vitt så blandar författarinnan även in pengar: Louisas familj beskrivs noggrant - pappan blir arbetslös, lillasystern har fått barn som mycket ung, mamman sliter men har inga pengar, gamle morfar bor med familjen och den vuxna Lou sover i en skrubb hemma. Hon har i stort sett aldrig varit utanför staden och verkar nöja sig med ett rätt anspråkslöst liv. Will däremot är en stormrik ung man med en överklassfamilj där man har hur mycket pengar som helst, bor flott i ett slott och har rest jorden runt tillsammans med sina äventyrliga killkompisar och bländande vackra flickvänner.

På något märkligt vis lyckas man tycka lika synd om den fattiga, outbildade flickan som den rika, välutbildade mannen - trots att det är han som blivit förlamad och önskar dö.

Jag kunde förutse ungefär allt som hände i boken och det störde mig mycket. Även sånt som jag misstänker att man skulle få som en överraskning - tyvärr begrep jag alla såna vändningar långt innan de skrevs ut i klartext. Trist. Men jag har överseende med det, för romanen som helhet var varm och söt och mjuk som sockervadd mitt i all den existentiella ångesten.

Betyg: Vacker kärlekshistoria med vemod, livsglädje och dödslängtan.

Rekommenderas till: alla som gillar Hugh Grant och Emma Thompson-filmer typ Love Actually.

Snackis: Ja, en riktigt bra snackis om man inte väjer för samtal om dödshjälp och chic-lit på samma kväll.

Länk till boken på Adlibris: POCKET och ENGELSK POCKET.

Främmande jord

Bokens titel: Främmande jord
Författare: Jhumpa Lahiri
Originalets titel: Unaccustomed Earth
Översättare: Meta Ottosson
Förlag: Månpocket, efter en överenskommelse med Brombergs Bokförlag, 2010
Antal sidor: 410

Det var min tur att välja en bok till bokklubben och jag hade läst på tidningarnas kultursidor om Jhumpa Lahiri, samt noterat att "Främmande jord" snabbt blivit en bästsäljare i USA.

På baksidan av boken står: "I åtta berättelser om några indiska invandrarfamiljer i USA skapar Jhumpa Lahiri små gnistrande universum. Under vardagens lugna yta vibrerar spänningarna mellan generationerna när hemlandets traditioner krockar med det nya landets sätt att leva." Det lät ju intressant. Kulturkrockar är helt i min smak!

När jag hade läst boken så minns jag att jag var lite besviken på att jag inte berördes av den. Det är alldeles utmärkta noveller och mycket välskrivet - men hela boken innehåller för många upprepningar, känns för tjatig, berör mig så som jag skulle velat. Däremot är det en bra bok, bara inte så bra som jag hade hoppats!

I åtta noveller får vi följa indiska emigranter i deras nya liv i USA, framför allt med fokus på hur de tar med sig sina seder till den nya landet och för dem vidare till sina barn. Konflikterna som uppstår, lojaliteterna som prövas, familjebanden som är så viktiga - och vilket är egentligen ens hemland när man inte har satt sin fot i Indien på mycket, mycket länge?

Omslaget: Genialt av duktiga Sara Acedo; en vackert blå bakgrund med händer i röd relief, mönstrade som hennamålningar och ett typsnitt som ser lite skakigt handritat ut. Gillar verkligen! Grymt mycket snyggare än de engelska förlagorna (den översta för ju tankarna till någon saga och den understa är alldeles för mycket japansk tsunami för att kännas indisk):

Betyg: Gott betyg.

Rekommenderas till: dem som gillar  korta berättelser med många livsöden och ett rikt persongalleri, böcker om invandring och utanförskap.

Snackis: Det borde ju finnas en del att avhandla, men vår bokklubb snackade sig snabbt igenom och förbi denna.

Länk till boken på Adlibris: POCKET.

Blackbird + Som stilla vatten

Bokens titel: Som stilla vatten
Författare: Jennifer Lauck
Originalets titel: Still Waters
Översättare: Jan Hultman & Annika H Löfvendahl (Löfrendahl enligt första sidan...)
Förlag: Månpocket, efter en överenskommelse med Bokförlaget Prisma, 2003
Antal sidor: 381

Månpocket har skrivit följande på bokens sista sidor:
Tyckte du om den här boken? Då vill vi tipsa dig om de här också:
"Blackbird" av Jennifer Lauck
"Pojken som kallades Det" av Dave Pelzer
"Vit oleander" av Janet Fitch
Tja, då fattar ni vilken sorts bok "Som stilla vatten" är, bara av att se vilka andra böcker man förväntas gilla om man har köpt just den här. Sorgliga barndomsskildringar, som avhandlar miserabla föräldrar, utsatta ungar med miserabla föräldrar (i bästa fall frånvarande sådana, i värsta fall misshandlande psykopater), vanvård, socialtjänst, misshandel - rubbet.

Det här är fortsättningen på Jennifer Laucks självbiografiska "Blackbird". Lika sorgsen men ändå upplyftande om önskan att leva, kraften att fortsätta, önskan att förstå. Den handlar om kärleken till sitt syskon och till livet. Men så jäkla hemsk också, det ska man inte glömma. Jag kan inte låta bli att undra hur många barn jag själv har passerat genom livet som faktiskt har haft det som Jennifer, men som jag inte sett eller uppmärksammat.

-

Bokens titel: Blackbird
Författare: Jennifer Lauck
Originalets titel: Blackbird - A childhood lost and found
Översättare: Jan Hultman & Annika H Löfvendahl
Förlag: Månpocket, efter en överenskommelse med Bokförlaget Prisma, 2003
Antal sidor: 346

Det här är den sanna berättelsen om Jenny som växer upp med en konstig pappa, en sjuk mamma (som dör i sviterna av en hemsk sjukdom, vet inte vilken), en äldre bror Bryan och en galen styvmor. Flickan flyttas runt och hanteras ovarsamt på alla vis. Deb, pappans nya fru, är religiös och otrevlig rakt igenom. Sedan dör Bryans och Jennys pappa av en hjärtattack och de tvingas bo kvar med Deb trots att de inget hellre vill än att fly därifrån. Man skulle kunna tro att det är en Bröderna Grimm-saga, men tydligen ska den vara alldeles sann. Hur som helst så får Jenny en uppväxt man inte skulle önska något barn.

-

Betyg: Välskrivet för att vara i genren självupplevd-hemsk-barndom. Faktiskt mycket välskrivet, om man jämför med andra böcker i samma anda.

Rekommenderas till: den som är tillräckligt stark för att orka palla sig igenom två böcker om Jennys och Bryans vidriga uppväxt.

Snackis: Alla såna här böcker är väl snackisar? Frågan är bara om det tjänar något till att älta en barndom som redan är passerad.

Böckerna tycks inte finnas på svenska längre, men man kan beställa dem på engelsk pocket.