torsdag 12 januari 2017

Begravningar är farliga


Bokens titel: Begravningar är farliga
Författare: Agatha Christie
Originalets titel: After the Funeral
Översättare: Torsten Blomkvist
Förlag: Albert Bonniers boktryckeri, 1958
Antal sidor: 247

En härligt myspysig Christie-deckare där Hercule Poirot lyckligtvis endast har en liten roll, vilket hela boken vinner på. Bra sträckläsning! Utmärkt sommarstugebok en regnig semesterdag.

På nätet läser jag att det är denna bok som ligger till grund för filmen "Mord, sa hon" där Poirot har bytts ut mot lilla miss Marple och diverse andra väsentligheter har lagts till eller tagits bort. Med Christies detektivromaner får man tydligen bete sig hur som helst...

Handlingen består i att en gammal förmögen gubbstrutt dör och släkten samlas på hans tjusiga herrgård för att begrava honom och för att höra vad det står i hans testamente. Hans syster uttrycker farhågor att det är ett mord snarare än ett naturligt dödsfall - och såklart hittas hon själv ihjälyxad följande dag. Lika självklart är väl att den rike gubbens samtliga släktingar kan misstänkas för morden - ingen av dem har ett fullgott alibi.


Länk till boken på Adlibris: HÄFTAD.

7 kommentarer:

  1. Låter som en riktigt trevlig bok!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Är du ironisk nu, Robert? Ena tanten får ju en yxa i ryggen, hehe. (Märkligt att man kan uppfatta mord som "lite mysigt" förresten, men så är det ju med Christies deckare.)

      Radera
    2. Nej, jag är inte ironisk. Jag älskar Agatha Christie. Det var inte mordet jag tänkte på när jag skrev att det lät trevligt, utan jag tänkte på den goa lässtunden med den här boken.

      Radera
  2. Svar
    1. Ja, för fokus är ju aldrig på blod, inälvor och slaskigheter - knappast ens på vem som är elak eller missanpassad - utan enbart på att klura ut vem som kan vara mördaren.

      Radera
  3. Älskar Christie och läser med jämna mellanrum. Denna har jag dock inte hunnit till än.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag gillar själva stämningen men föredrar miss Marple och andra (mindre kända detektiver) framför Poirot - och läser mest de Christie-böcker jag hittar hos gamla släktingar. Det är något särskilt med de gulnade boksidorna och det lite ålderdomliga språket.

      Radera