Kartor för vilsna älskande

Bokens titel: Kartor för vilsna älskande

Författare: Nadeem Aslam 

Originalets titel: Maps for lost lovers

Översättare: Ann Björkhem

Förlag: Månpocket efter en överenskommelse med Bokförlaget Forum, 2006

Antal sidor: 421

Jag använder baksidestexten för att beskriva boken, för jag minns inte själv alla detaljer då det gått nästan sju år sedan jag läste denna roman:

"När Jungnu och hans älskade Chanda försvinner blir ingen egentligen förvånad. De unga tu har, precis som många andra par i England, levt tillsammans utan att vara gifta - men i deras pakistanska familjers ögon har de dragit skam och vanära över hela släkten. Fem månader senare grips Chandas bägge bröder, misstänkta för att ha mördat kärleksparet.

Jungnus bror Shamas har levt i England i många år. Hans hustru är rättrogen muslim och lever helt enligt det gamla hemlandets sedvänjor. Detta har drivit deras tre barn ifrån dem - inte minst dottern som giftes bort i Pakistan när hon var sexton och som nu återvänder och ställer sina föräldrar mot väggen. Hur kan en mor offra sin egen dotter? För vad? och för vems heder?"

I mina anteckningar har jag skrivit:
En tät väv av människoöden. Om pakistanier i England; hur de förhåller sig till islam, religionens påbud, hemlandets sedvänjor och den västerländska kulturen. Det är rent förskräckligt hemskt i många stycken. Huvudpersonerna utsätts för hedersmord, kvinnoförtryck, fanatism och lever i en stockkonservativ miljö. "Kartor för vilsna älskande" är en otroligt bra bok!

Det finns egentligen bara en sak jag stör mig på: de tröttsamt många liknelserna (--- ett bräckligt islager som kommer att låta som skrapandet av en smörkniv på rostat bröd ---) som sänker både mig och bokens helhetsintryck. Det kanske låter kreativt att ha liknelser i var och varannan mening - och ja, det ÄR väl kreativt också - men det är fruktansvärt irriterande eftersom det stoppar upp läsflödet och dessutom låter så enormt konstruerat. Jag tror aldrig jag har läst en bok med så många krystade liknelser.

Fyrahundra sidor är rätt långt men detta är en fängslande bok som är väl värd att läsa. Supersnyggt omslag av Nina Leino, betydligt läckrare än de engelska versionerna!

Mitt foto: Boken vilar på en karta av Mellanöstern och Centralasien. 

Betyg: högt betyg för sin oavlåtligt fängslande historia.

Rekommenderas: till alla som som gillar böcker som "Flyga drake", "Tusen strålande solar", "Fjäril i koppel" och "Saffransköket". 

Snackis: Bra samtalsämnen, om än komplexa.

Kan inte hitta boken på Adlibris. Leta efter en begagnad på Bokbörsen eller gå till bibblan.

Mossvikenfruar

Bokens titel: Mossvikenfruar - Chansen

Författare: Emma Hamberg

Förlag: Forum, 2006

Antal sidor: 320 + extra

"Mossvikenfruar" är närmast att jämföra med en Starlet- eller VeckoRevyn-novell om en tjejs osannolika självförverkligande. Lättläst och komplett ointressant.

"Mossvikenfruar - Chansen" är en hemsk charm-saga (- - -) Emma Hambergs debut för vuxna är en roman som intar en plats i ditt hjärta och behåller den." står det på Adlibris, antar att det är förlaget som knåpat ihop den meningen. Men jag vill gärna ta med den i recensionen, för annars verkar jag väl alltför hård. En bok som får en plats i någons hjärta måste ju rimligen vara rätt bra? 

Det kanske bara är jag som inte klarar av det här, utan känner att det är romantiskt dravel. Andra verkar ju gilla den. Jag läser vanliga läsares recensioner på samma sajt och slås av alla superlativ: boken är härlig, härlig, härlig, kanske inte så verklighetstrogen men bland det bästa man läst. Jag surfar runt på bokbloggar skrivna av helt vanliga människor (läs: inte bibliotekarier, proffstyckare, skribenter, utgivare) och där står åter igen att boken är varm, mysig, en feel-goodroman, härlig, härlig, härlig.

Så förbaskat banal, bara, skulle jag vilja tillägga. Jag fixar inte sånt här. Jag behöver nog inte feelgood-böcker, börjar jag inse. Jag kanske mår för bra? För det ger mig mycket mer att läsa om någon som har det svårt, än att läsa det här barnmatspurémosiga myspyset som bara rinner ner i halsen utan minsta tuggmotstånd.

Mitt foto: Jag kunde inte ta en bild på denna bok, kan helt enkelt inte hitta den i bokhyllan - misstänker starkt att jag har slängt den när jag gjorde en större utrensning i samband med senaste flytten. Ni får hålla till godo med en bild från nätbokhandlarna.

Betyg: inte en bok i min smak.

Rekommenderas: till dem älskar chic-lit och vill lulla omkring i en overklig tjejdröm, antar jag.

Snackis: Inte med mig i sällskapet, i alla fall.

Mänsklig krocket + De vilseförda

Bokens titel: Mänsklig krocket

Författare: Kate Atkinson

Originalets titel: Human Croquet

Översättare: Lena Torndahl

Förlag: Forum, 1997

Antal sidor: 320 + extra

Som alla Kate Atkinsons böcker är denna lättläst samtidigt som den är så otroligt fint skriven. Den uppfyller alla mina förväntningar! Nu är det många, många år sedan jag läste boken men jag vill i alla fall ge den en kort recension för att den inte ska falla i glömska. Atkinson skriver så underhållande, roande och gripande men nästan alla hennes berättelser är sorgliga och lite märkliga. De flesta har nog hört talas om "I museets dolda vrår" men den här boken är minst lika bra.

Historien handlar om Isobel Fairfax som saknar sin döda mamma och flyter mellan olika tidsåldrar. Hon har svårt att skilja på dröm och verklighet - och för övrigt föredrar hon sitt låtsasliv i fantasin. Familjen Fairfax har bott på samma ägor i generationer och där, i det engelska landskapet, utspelar sig Isobels jakt på den försvunna modern och hennes bakgrundshistoria. Pappan gifter om sig med en tämligen enfaldig kvinna. Men vad är det egentligen som har hänt med honom och med mamman? Spännande och sorglig skildring av en flickas uppväxt och drömvärld.

På Adlibris verkar inte den svenska utgåvan säljas längre. Istället får man hålla till godo med denna vackra häftade utgåva på engelska:

Betyg: en bra bok att försjunka i.

Rekommenderas: till dem som gillar en lite märklig, sorglig och varm brittiska berättelse. 

Snackis: Mja, vet inte det?

-

Bokens titel: De vilseförda

Författare: Kate Atkinson

Originalets titel: Case histories

Översättare: Lena Torndahl

Förlag: Forum, 2005

Antal sidor: 282

Jag får väl säga samma sak som ovan: detta är lättläst, underhållande, djupt tragiskt och mycket roligt. Det är en spännande roman som jag knappt kunde lägga ifrån mig!

På Adlibris verkar inte den svenska utgåvan säljas längre. Precis som med boken ovan så får man köpa den vackra häftade utgåvan på engelska istället, som tycks ingå i en serie med ny formgivning/layout där alla omslagen harmonierar (det översta omslaget passar med alla de andra i serien, det understa är snarlikt men har uppenbarligen ett foto från en BBC-dramafilm på sig):

Boken är väldigt bra, om än lite förutsägbar ibland, och som sagt en sträckläsningbok med stort underhållningsvärde. Den handlar om den charmerande privatdetektiven Jackson Brodie som blir närmast manisk i sitt uppdrag att lösa tre knepiga fall med försvunna flickor. Vi får också följa några människors öden i skuggan av deras mördade anhöriga och hur de tacklar försvinnanden, mord, tidens gång - och Jackson.

Jag tyckte mycket om denna bok, även om jag inte kan säga att den har lämnat bestående minnen. När jag bläddrar igenom den nu, många år efter genomläsningen, så minns jag hur jag fullkomligt fastnade i den.

Betyg: en bra bok att försjunka i.

Rekommenderas: till dem som gillar en lite märklig, sorglig och varm brittiska berättelse. 

Snackis: Tror inte det.

-

Nu tror jag att jag måste köpa en av de få böcker jag inte har läst av Kate Atkinson:

Ni som inte läst något av henne kanske ska investera i hela den fina serien?

Grimm Tales for Young and Old

Bokens titel: Grimm Tales for Young and Old

Författare: Phillip Pullman 

Förlag: Penguin, 2012

Antal sidor: 406

Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om den här boken, men jag har förstått att folk vanligen föredrar korta recensioner. Måste försöka hålla mig kort, trots att det finns massor att säga om denna bok.

1. För det första älskar jag bröderna Grimms sagor! Har alltid gjort. De fortsätter att fascinera mig och jag läser dem om och om igen. Likaså när de filmatiseras, då måste jag genast se dem. Lite kort kan jag väl tipsa om några annorlunda och klart sevärda filmer:

"Sanningen om Rödluvan - Hoodwinked" är snillrikt uppbyggd och mycket underhållande för hela familjen (utom de minsta, det är inte en småbarnsfilm). Den är en korsning av sagan om Rödluvan och en modern kriminalfilm med ledtrådar, detektiver, brott och alibin.

"Once upon a time" är en teveserie som gått i svensk teve, men som jag och sonen köpte på DVD för att kunna avnjuta i eget tempo. Där varvas sagorna med en spännande parallell verklighet i en småstad i USA där Snövit, Rödluvan, Hans och Greta är moderna människor utan kännedom om sin egen sagoidentitet.

Teveserien "Grimm" i hundrafyrtioelva avsnitt är förvisso rätt fånig, väldigt amerikansk och mycket lättgenomskådad, men ärligt talat skulle jag gärna velat se den. Nu följde jag de första tio avsnitten, men sedan hann jag inte se mer och ingen annan i familjen ville kolla. Då blir det genast mycket svårare för en mamma att sitta i lugn och ro och titta på en tevefilm som resten av familjen ratar.

Om ni inte har sett "Häxor, jättar och troll" som gick på Jullovsmorgon för länge sedan, så borde ni köpa de fina DVD-filmerna. Här finns alla bröderna Grimm-sagorna lätt omarbetade, där Vargen åker racerbil och där prinsessorna har utstående öron och sneda tänder och hår på benen. Helskön! Både småbarn, stora ungar och vi vuxna skrattar gott åt sagorna. Berättare är Claire Wikholm, Rolf Skoglund och Sissela Kyle och de läser med stor inlevelse och en god portion humor.


2. För det andra är Philip Pullman en lysande författare, helt enastående i mitt tycke. Han har bland annat skrivit serien om den Mörka Materian:

Men även några andra fantastiska barn- och ungdomsböcker som jag ska recensera så fort jag hinner. Jag har läst dem många gånger men glömt att lägga in dem i bokbloggen.


3. För det tredje var det Bröderna Grimm-året förra året och sånt är ju alltid kul att uppmärksamma. Tvåhundraårsjubileum!


4. För det fjärde är det här en unik möjlighet att läsa de ursprungliga sagorna så varsamt och delikat framlagda av Pullman att man måste beundra honom. Det hade ju varit betydligt lättare för honom att sätta sin egen lilla twist på historierna! Men nejdå, han har letat reda på de gammeltyska originalen, låtit översätta dem ordagrant och därefter bara tillrättalagt sånt som är motsägelsefullt eller behöver förklaras. Jag är så himla glad att jag har fått läsa sagorna så som de berättades på 1700- och 1800-talen!

Efter varje saga följer en faktasida där det står tydligt hur han har fått tag på sagan, vad den hette förut, vilken klassificering den har, vilka sagor som är snarlika, vem som berättat den för bröderna Grimm, vilka ändringar Pullman gjort och vilka han skulle velat göra men avstått ifrån eftersom han vill hålla sig till ursprunget. Och hans kommentarer om vad han själv tyckte om med sagan. Det är intelligent, underhållande och lärorikt.

Boken var dyr som tusan, men det var den värd. Tjockt, matt, gulvitt papper, kolsvart text, snygg layout med klassiskt utseende, tydliga kapitel, vackert inbunden med en otroligt fint omslag och ett rött silkesband för att hålla reda på hur långt man hunnit läsa. När jag letar på AdLibris nu, har de inte kvar den vackra inbundna boken utan endast en häftad (bra mycket billigare). Det verkar inte heller som att den översatts till svenska.

Betyg: svårt att sätta betyg på en sagoskatt som ingår i vårt kulturarv, men FÖR MIG är det här värt mycket.

Rekommenderas: till dem som vill läsa de ursprungliga bröderna Grimm-sagorna och kan tänka sig att göra det på engelska.

Snackis: I bokklubben var det tröga diskussioner om själva sagorna, men desto livligare om vad sagoböcker betytt för oss själva och för generationer före oss.

Länk till boken på AdLibris: ENGELSK, HÄFTAD.

Gräset är alltid grönare i Brasilien

Bokens titel: Gräset är alltid grönare i Brasilien - 
En resa genom världens bästa fotbollsland

Författare: Henrik Brandão Jönsson

Förlag: Offside Press, 2013
Antal sidor: 230 + faktasidor

Själv skulle jag aldrig kommit på tanken att läsa denna bok, men en av tjejerna i bokklubben valde den och då är det klart att man läser den. Och vilken tajming! Läsa om fotboll och politik i Brasilien samma år som det ska hållas allmänna val där - och fotbolls-VM förstås. Dessutom var Brandão Jönsson helt okänd för mig, tills nu då ser hans namn överallt som sportkåsör och Brasilienkännare.

Jag har sagt till mina bokklubbstjejer att det här är en bok som jag fick TUGGA i mig och det är sant, för den är lite mastig på sina ställen och inte helt lättsmält att ta sig igenom. Sanningen att säga läste jag den parallellt med två skönlitterära romaner. Men bli inte avskräckt för det! Jag kan varmt rekommendera att man läser "Gräset är alltid grönare i Brasilien" - och att man gör det noga. Själv tog jag mig igenom exakt vartenda fotbollsreferat och varenda liten detalj av mötena med de stora fotbollsidolerna, för att riktigt insupa atmosfären och få en känsla för livet i Brasilien.

Vad jag inte gillar med författarens sätt att skriva, är hans "name-dropping" och förkärlek för att strössla namn runt omkring sig på ett närmast skrytsamt sätt. Alla han träffat, alla han lyckats nästla sig in hos, alla han fått en unik intervju med, alla namn han känner till. Det blir ruggigt många namn (flertalet på bokstaven R) och väldigt mycket känsla av att Henrik Brandão Jönsson är en kille som är sjukt skicklig på att få brasilianska fotbollsspelare och deras tränare att öppna sig för honom.

Vad jag borde gilla men inte gör, är själva landet Brasilien. Jag antar att man ska få en längtan dit (och det fick alla de andra bokklubbsmedlemmarna utom jag) för författaren har ju själv flyttat dit - emigrerat, får man väl säga - och skaffat både fru och barn och jobb där borta. Han vill nog att vi ska tycka om det här stora, varma, vackra landet. Själv känner jag bara "jävla idioter!" rätt många gånger. Ursäkta svordomen, men jag tycker den är på sin plats. Det är knark och kvinnoförakt och korruption så det bara stänker om det. Jag klarar inte av det. Jag hade ingen lust att åka till Brasilien innan och har det ännu mindre nu.

Vad jag däremot gillar med boken är:
Den är uppdelad i bra kapitel som behandlar en händelse eller en spelare vardera, som är lagom långa och som avslutas som en färdig berättelse fristående från de andra kapitlen.
Den är lättläst, välskriven, rolig och helt vansinnigt fotbollsnördig men ändå enormt underhållande för alla oss som gillar fotboll utan att vara maniska.
Den är skrämmande i sina skildringar av slaveri, fattigdom, korruption, våld, byråkrati och militärdiktatur.
Den är helt klart skriven av en kunnig och insatt författare - ingen tvekan om det.
Den är ju helt rätt i tiden, med ett fotbolls-VM som hägrar inom kort och med en valrörelse som kommer att pågå under tiden. Jag är glad att jag fick lära mig mer om brasiliansk politik just nu!
Den är på något märkligt vis faktiskt spännande, med många gripande människoöden.

Mitt foto: En cocosnöt är väl rätt mycket "drink i solen på den vita sandstranden i Rio" tänker jag, antagligen äckligt fördomsfullt.

Betyg: Det räcker med att gilla fotboll och ha ett hum om såna som Pelé och Ronaldo samt ett genuint intresse av att lära sig mer om andra länders politik och historia så har man en härlig läsupplevelse framför sig.

Rekommenderas: Till dem som uppfyller ovanstående kriterier.

Snackis: Vi lyckades fylla en hel kväll med prat om Brasilien och fotboll. (Och varenda en av oss kunde berätta vad vi hade gjort under fotbolls-VM i USA 1994, visade det sig till min stora förvåning.)

Länk till författarens läsvärda BLOGG.

Länk till boken på AdLibris: HÄFTAD.

Sörja för de sina

Bokens titel: Sörja för de sina

Författare: Kristina Sandberg

Förlag: Norstedts, 2013
Antal sidor: 501

Det här är fortsättningen på "Att föda ett barn" som jag recenserat tidigare. Den skiljer sig en del från den förra - som jag hade ganska svårt för till en början, eftersom Sandberg hade ett mycket märkligt sätt att skriva. Hennes meningar var evighetslånga, saknade kommatering och blandade tankar med sagda ord. Men i denna bok är det otroligt mycket lättare att följa händelserna. Istället för ett helt långt stycke utan punkt har hon fått dille på att skriva frågor, men det är åtminstone enklare för läsaren att hänga med i svängarna då. "Att ta en lugnande klunk ur en plunta på tågets toalett. Ser Tomas skammen i ögonen när han möter sin spegelbild?" är ett exempel - och hela boken är proppfull av frågor som ställs och staplas på varandra.

Men det fyller sin funktion, det gör det. För Maj är en osäker person och kanske hennes make Tomas likaså. De anstränger sig hårt för att leva upp till ideal som är närmast omänskliga och ställer hela tiden inre frågor till sig själva. Ofta ställer även författaren frågor om Maj, liksom för sig själv, som för att fråga sig om det är möjligt att Maj verkligen inte ser, inte förstår, inte agerar, inte reagerar.

Jag tror att man ska ha läst den första boken innan man hugger in på denna. Det är inte en helt fristående fortsättning. Nu har Maj fött en dotter och en son, hon är mager som en skrika och går inte upp i vikt vad hon än äter, hon jobbar frenetisk med att hålla ett perfekt hem under andra världskriget och den tunga tiden därpå. Hon skrubbar och fejar, städar och donar, diskar hela tiden, lagar mat och bakar, planerar fester och vickningar och bjudningar. Hon stoppar, syr, stickar och lagar. Hon är en god hustru (men älskar inte sin man), en perfekt husmor (med en inneboende rädsla för att hon hela tiden "gör fel") och en ung mor (som inte förmår ha medkänsla med sina egna barn).

Jag tror inte jag skrev i min förra recension att det här är en bok om min farmor. Det är det! Det måste vara så att Kristina Sandberg på något magiskt vis är min syster eller kusin (trots att jag inte har någondera), för boken handlar om min farmor och beskriver hennes liv makalöst detaljerat. Till och med namnen och händelserna är i mångt och mycket desamma.

Hur är det möjligt? Två böcker, drygt 900 sidor, och en ingående analys av just min farmors liv som ung kvinna - född kanske 1918 eller något sånt - i en lantlig småstad på 1930- och 1940-talet. Hennes liv som ung medelålders fru som klättrat uppåt på samhällsstegen men som behåller oron, ångesten, det dåliga självförtroendet och den nedvärderande attityden mot sig själv ända in på 1950-talet.

Jag sträckläste boken. Jag har lust att ringa Kristina Sandberg och skrika "HUR kan du skriva om min farmor, när du aldrig har träffat henne?!".

Och jag vet precis vad som händer i den tredje och avslutande boken som ska komma ut i höst. Jag vet det, för jag vet ju hur min farmor var. När kvinnans frigörelse kommer på 1960-talet kommer Maj att vara så avundsjuk på de yngre (eller de modigare jämngamla) som tar för sig och inkräktar på mannens territorium - men hon kommer aldrig att göra det själv eller berömma dem för deras kamp, utan tvärtom fnysa åt dem och med bultande hjärta tänka "Gjorde jag fel som var hemma med barnen? Var det FEL nu, det som jag gjorde för att man skulle? Vilka är de att komma och påstå att kvinnor ska ut i arbetslivet och att männen ska hjälpa till i hemmet?" även fast hon nog skulle velat själv. Min farmor blev en bitter kvinna och hade svårt att acceptera omhändertagande män och karriärslystna kvinnor, för hon såg det som en kritik mot henne själv. Jag ser verkligen fram emot den sista boken!

Mitt foto: Min mormors egenhändigt broderade skopåse och klädborste får symbolisera Majs kamp för att hålla sitt hem oklanderligt.

Betyg: Riktigt bra, så verklighetstroget in i minsta detalj så det är häpnadsväckande, med perfekt användning av tidstypiska fraser och den tidens modeord. Fantastiskt!

Rekommenderas: Till dem som är intresserade av nutidshistoria, kvinnohistoria, tja överhuvudtaget relationer.

Snackis: Det här är så mycket en snackis som en bok kan bli! Här finns massor att prata om.

Länk till boken på AdLibris: INBUNDEN eller POCKET.

En julsaga (och En julgran)

Bokens titel: En julsaga
Författare: Charles Dickens
Illustratör: Robert Ingpen
Originalets titel: A Christmas Carol
Översättare: Christina Westman
Förlag: B. Wahlströms Bokförlag, 2013
Antal sidor: 192

Som ni kanske minns, har jag tidigare skrivit om Wahlströms serie med barn-, ungdoms- och äventyrsklassiker. Mitt mellanbarn har numera flera böcker i den underbara samlingen:
J. M. Barries "Peter Pan och Wendy" (från 1921),
Lewis Carrolls "Alice i Underlandet" (från 1865),
Robert Louis Stevensons "Skattkammarön" (från 1883) och
Rudyard Kiplings "Djungelboken" (från 1894).
Nu har jag fått den nyutgivna "En julsaga" (från 1843) som recensions-ex och ingen kunde vara gladare för det!

Till skillnad från de flesta böcker som kallas klassiker, är dessa inte alls träliga att ta sig igenom. Pappret är styvt som i en påkostad konstbok, matt och tjockt och härligt för en pappersnörd som jag själv. Typsnittet är rent, enkelt och tydligt spärrat. Layouten är luftig med breda marginaler och tilltaget radavstånd.

Det här måste vara första gången som jag ser klassiker som är gjorda för att avnjutas! Många andra har man väl plågsamt pallat sig igenom på ren vilja, genom tättskrivna sidor på gulnat biblioteksbokpapper, kanske med ett svart tryck av en gravyr på några enstaka uppslag.

Präglingen på "Skattkammaröns" framsida:

Alla böckerna är vackert inbundna och präglade på framsidan: Skattkammarön har en dödskalle, Djungelboken en elefant, Peter Pan en älva och så vidare. Alla böckerna har fina skyddsomslag med ljuvliga illustrationer och metallictryck i texten.

Fyra av min sons fem böcker:

Alla böckerna har minst hundra år på nacken och är översatta till svenska av Christina Westman, som gjort dem mycket lättbegripliga för dagens unga utan att tramsa till det (jag tänker med rysningar på Maj Bylock som har styckat sönder varenda ungdomsklassiker och förvandlat dem till rena dyngan...).

I min Peter Pan-bok står det Damm Förlag, men i alla övriga B. Wahlströms - jag vet inte varför de bytte mitt i serien.

När jag snokar lite på AdLibris, hittar jag även "Trollkarlen från Oz" - den utkom redan 2011 men jag har inte sett den förrän nu - som jag aldrig har läst och känner mig lite allergisk mot efter att ha sett snuttar av filmer på teve. Men där finns också "Jorden runt på 80 dagar" som ju är en helt fantastisk bok; måste införskaffas! Dessutom "Den hemliga trädgården" som jag redan recenserat här i bloggen och "Alice i Underlandet" som min son har någonstans i sin bokhylla.

Skattkammarön är verkligen en skatt i sig! Här är omslaget och ett uppslag. Inuti är den rikt illustrerad med kartor och annat spännande:

Tillbaka till recensionen. Charles Dickens klassiker lever vidare och här får vi en smak av hur England tedde sig på 1840-talet, med smog och smuts, isande kyla om vintern och ingen värme i bostäderna, en fattigdom och svält som är svår att begripa. Ebenezer Scrooge är den stormrike affärsmannen som varken har vänner eller bekanta och som tackar nej till allt umgänge med släkten. Han bryr sig inte om någon annan än sig själv - tills tre andar besöker honom på julaftons natt och visar honom de jular som varit, den som är och de som ska komma. Under denna natt får Scrooge upp ögonen för hur han har förvandlats från att själv ha varit en fattig pojke till en snål och ensam man som ingen kommer att sakna då han dör.

Två uppslag från boken "En julsaga":

"Djungelboken" är väl kanske inte för de minsta - den är mer tättskriven och innehåller långa ramsor och dikter. "Peter Pan och Wendy" är betydligt mer lättläst och sagoboksaktig. Boken "En julsaga" innehåller även "En julgran" och dessa båda är också lättare att ta till sig, skulle jag tro. "Skattkammarön" är den mest kompakta av böckerna, med en mindre grad på fonten och lite mastigare - enligt mitt barn, som fick jobba lite med att läsa den.

Här är inledningen till "Peter Pan" och ett uppslag med den berömde kapten Krok:

Vad vore väl serien utan Robert Ingpens illustrationer? De är helt magiska. Jag visade ju några uppslag ur Djungelboken i min förra recension:

Det enda trista i sammanhanget är att man naturligtvis inte kan göra så enormt vackra och påkostade böcker här i Sverige. Mig veterligt har i stort sett alla bokbinderier lagt ner, utom ett i Västerås, och det är med en djup suck jag konstaterar att Wahlströms serie är tryckt i Kina. Jag hade gissat på Estland, där man numera trycker många svenska böcker, men tydligen är även esterna för dyra... Jag antar att det är marknadsekonomins krafter och att man bara får foga sig, men det är himla trist när ett så fantastiskt hantverk dör ut och faller i glömska - och när vi inte ens har råd att anlita svenska tryckerier och bokbinderier eftersom de är för dyra.

Just Charles Dickens "A Christmas Carol" har jag läst på engelska då jag bodde i USA och jag har sett den i otaliga teateruppsättningar och filmer. Ändå läser jag boken med stor behållning. Någon har sagt att det är världens första feelgood-roman och det kanske man kan instämma i. Sens moralen överträffar Bamses präktiga moralkakor... Det gäller att vara god och omtänksam, annars blir man ensam och avskydd!

Jag hade så gärna velat hinna recensera denna bok i god tid innan julafton - men blev sjuk och hann inte med det - för det här är en härlig högläsningsbok som man gott skulle kunna ha som tradition att läsa under adventshelgerna.

Efter min förra recension fick jag ett mejl från Christina Westman som översatt så förtjänstfullt. Jag tycker mycket om hur hon lyckas hitta ett sånt flyt i texten och ändå få den att kännas lite gammalmodig (för alla dessa böckerna är ju från 1800-talet ursprungligen).
"Läste just dina entusiastiska tankar om B Wahlströms klassiker och i synnerhet Djungelboken. Du gjorde mig så glad (jag har översatt hela serien hittills) eftersom just den är min favorit. Bra historier med driv i berättandet, det märks att Kipling började sitt skrivande liv som reporter. (---) Strax kommer Dickens En julsaga, den ska du titta i också."
Christina, jag tycker att du har lyckats minst lika bra med "En julsaga" som med "Djungelboken". Med tanke på att texten är 170 år gammal så skulle den kunna vara svårbegriplig för dagens barn, men jag tycker tvärtom att den är lätt att ta till sig.

Mitt foto: Min morsmorsmors julprydnad - en piprensartomte med bokmärksansikte och en halmbock under armen - får symbolisera en gammaldags jul.

Betyg: Välskrivet, fängslande och så väldigt vackert. Vad är väl en e-bok mot något sånt här?!

Rekommenderas till: alla som skulle vilja läsa en äventyrsklassiker men som hittills tyckt att det är jobbigt att ta sig igenom dem. Jag skulle säga att detta är en fin dopgåva eller present till ett skolbarn.

Snackis: En sedelärande historia som nog tål att diskuteras än.

Recensions-ex: Jag säger som förra gången: jag må vara helt översvallande men recensionen är faktiskt helt uppriktig och hade sett likadan ut även om jag hade betalat för boken.

Länk till boken på AdLibris: INBUNDEN.

Att skriva - en hantverkares memoarer

Bokens titel: Att skriva - en hantverkares memoarer

Författare: Stephen King 

Originalets titel: On Writing - A Memoir of the Craft

Översättare: Tove Borglund Jansson 

Förlag: Bra Böcker, 2011

Antal sidor: 256

Jag har tänkt - jag som ungefär varannan svensk! - att jag någon gång ska skriva en bok. Vissa perioder skriver jag och lägger undan (inga manus i skrivbordslådan men halvdana bokskisser i datorns hårddisk...) och vissa perioder prioriterar jag annat skapande. Nu har jag dock köpt ett antal böcker om konsten att skriva.

När vi i bokklubben fick i uppgift att läsa Olof Lagercrantz "Om konsten att läsa och skriva" så snappade jag upp att många, många menar att Stephen Kings "Att skriva - en hantverkares memoarer" är den bästa i hela genren. Jag hade aldrig hört talas om den förut, trots att den kom ut redan år 2000. Men ju mer jag läste om den, desto mer insåg jag att det var något för mig.

Vilken bok! Det här är lysande underhållning och undervisning på samma gång.

Den första halvan av boken handlar om Kings barndom, uppväxt och liv som ung vuxen - och hur han hela tiden skriver. Det lockar till skratt och tanke, det är enormt underhållande och självutlämnande. Jag får en helt annan syn på mannen som för mig tidigare varit synonym med den blodiga tonårstjejen Carrie, den otroligt hemska Jack Nicholson-filmen The Shining, den helt vidriga Det (It) om en clown som kan få vem som helst att hata clowner för resten av livet, Jurtjyrkogården, Lida, Den gröna milen och många andra skräckböcker. Jag visste egentligen inget alls om King som person. Hans uppväxt i USA under 1950- och 60-talen är onekligen intressant. Dessutom sprudlar boken av berättariver och en passion för skrivande.

Den andra halvan av boken fokuserar på själva skrivandet, dess verktyg och hur man lägger upp arbetet. Författaren kommer med många tips, ytterst få pekpinnar, mängder av inspiration och ryggdunkningar och "det här fixar du!". Det är lärorikt och roligt - och garanterat en bok jag kommer att läsa om när jag hunnit lite längre i min strävan efter att själv ge ut en bok. Jag håller med alla de som sagt att det här måste vara den bästa boken i ämnet. 

Betyg: enbart positivt, uppmuntrande, enormt underhållande och lättslukat skrivet!

Rekommenderas: till de som antingen planerar att ge ut en novell eller roman - eller som är nyfikna på den ofantligt framgångsrike skräckförfattaren Stephen King.

Snackis: Ja, tillsammans med andra nybörjarsförfattare skulle man kunna få en intressant diskussion.

Länk till boken på AdLibris: STORPOCKET.

Kabal

Bokens titel: Kabal
Författare: Theodore Bergqvist
Förlag: RiotMinds Förlag, 2013
Antal sidor: 326

Theodore Bergqvist har dedicerat denna bok till sina döttrar, men jag får väl hoppas att de väntar med att läsa den - för det här är i snaskigaste laget om man inte är vuxen. Uppsprättade bukar och folk som misshandlas sönder och samman förekommer i vartenda kapitel.

Jag fick detta recensions-ex ungefär samtidigt som jag fick "Stockholm Octavo". De har onekligen en hel del likheter! Båda böckerna utspelar sig i Stockholm på 1700-talet, båda beskriver varsin sammansvärjning mot kungen, båda har en ung manlig huvudperson.

"Kabal" är tidsbestämd till 1747 då landet styrdes av kung Fredrik I som jag inte minns att jag någonsin lärt mig något om i skolan - och det har nog sin förklaring i att han var en tysk greve som gifte in sig i kungahuset, inte gjorde en vettig grej mer än retade upp adeln, förlustade sig, hade älskarinnor och levde ett allmänt dekadent liv alltmedan han aldrig lärde sig tala svenska. "Stockholm Octavo" utspelar sig 1791 och handlar om uppviglingarna som ledde till kung Gustav III:s död.

Båda böckerna beskriver Stockholm som ofattbart smutsigt, fattigt och farligt. Det tycks finnas fler horor och tiggare än hederliga människor. Folk kan döda för en brödbit. Barn dör som flugor, folk är konstant sjuka och svältande, trasiga och lever i armod. Kontrasten är i båda böckerna mycket skarp till den överklass som frotterar sig med kungahuset; här finns sidenprasslande klänningar, vackra dräkter, dyrbara solfjädrar, musköter av silver, dignande matbord, droskor dragna av fina hästar.

Jag hade lite svårt för att man aldrig riktigt lärde känna huvudpersonen i "Stockholm Octavo" och tyvärr gäller detsamma för Johan Hjortenberg som virrar runt i "Kabal". Visst får man veta en del om honom, men man kommer honom aldrig nära och hans livsval tycks obegripliga. Han är groteskt elak mot sin hustru Lina, bedrar henne medan hon är långsamt döende i en sjukdom och säger de hemskaste saker till henne. Han tycks endast ha två vänner, förutom sin bror, och han verkar inte vårda dem särskilt väl.

Inte är han sympatisk heller. Jag har svårt att känna med eller för honom! Johan är rätt platt som romanfigur betraktat men fyller sin funktion - lite av en Tintin, tänker jag när jag ser honom framför mig men med sorg, hat, smärta och svartsyn i sig. Han är dock äventyrlig och handlingskraftig, det får man ge honom.

Kring Johan Hjortenberg finns bara död, död, död. Utan att säga för mycket så kan man konstatera att författaren inte låter Johan behålla särskilt många närstående i livet...

När jag ska recensera boken inser jag att intrigen är tämligen tunn och konstlad, människoödena ganska så kulissartade. Bryr jag mig om ifall Johan kommer att hitta den eftertraktade boken han söker efter, den som han riskerar livet för? Bryr jag mig om ifall kungen dör? Bryr jag överhuvudtaget mig om ifall Mästaren lyckas hitta ett dussin unga flickor att döda och våldta och använda i sina magiska riter? Egentligen inte. Men boken är mycket mustigt skriven, har ett bra språk, högt tempo, stort driv och är spännande. Theodore Bergquist verkar påläst, insatt i historia, har ett rikt ordförråd och en god förmåga att beskriva miljöer. Jag läser sida upp och sida ner, trots att jag tänker att det är en ganska tunn berättelse.

Det här är action i en synnerligen rå 1700-talsmiljö. Det är grabbigt så det förslår, med hemliga sällskap och mystiska riter och vackra älskarinnor och det hejdlösa supandet på Stockholms otaliga små ölstugor. Det är (i min smak) onödigt många hängda män, uppsprättade män, sönderslagna män - toppade med några ceremoniellt offrade tonårsflickor. Dolkarna glimmar i skenet av talgdanksljusen, blodet droppar från knivseggen, skriken ekar över kullerstenstorgen. Om det hade varit en actionfilm så skulle hästarna ha galopperat med fladdrande manar och gruset stänkande kring hovarna, som en variant på James Bonds sportbilar.

Det förekommer några solfjädrar och en hel del vackra kläder, nogsamt beskrivna, men det är ingenting mot vad "Stockholm Octavo" innehöll. Jag föredrar det här.

Betyg: Spännande skrivet med ett språk jag tycker mycket om!

Rekommenderas till: den som gillar action à la Steven Seagal och Jean-Claude Van Damme blandat med en smutsig dåtid, historiska referenser, ockultism, adelsmän, dekadens och våldsamheter.

Snackis: Nej, detta är underhållning.

Länk till boken på Adlibris: HÄR.
Tack för recensions-exet, RiotMinds!