Elva frågor från Skriv-Robert

Jag har blivit nominerad av Robert W till något som heter "Liebster Award Discover new blogs". Man måste ha en liten bokblogg för att bli nominerad, man ska svara på elva frågor och sedan skicka vidare uppgiften till ytterligare en drös bloggare - men nu med sina egna elva frågor. Gulp! Jag har egentligen inte riktigt tid att hitta på något, Robert!!!

Här kommer mina svar på frågorna jag blev tilldelad:

1. Vilken bok läser du just nu?
Jag läser flera, men igår började jag på "Herr Isakowitz skatt" och den är så bra så jag vill inte lägga ifrån mig den.

2. Vad för slags böcker vill du inte läsa?
Måttligt förtjust i science fiction, rosaskimrande romantik och - ärligt talat - lyrik.

3. Vilken författare, död eller levande, skulle du helst vilja träffa?
Oj, vad svårt! Tolkien hade ju varit spännande. Eller Selma Lagerlöf. Nej, jag kan inte säga att jag någonsin har drömt om att möta en särskild författare.

4. Vilken är den senaste boken du har köpt?
Jag minns inte riktigt, men tror att det kan vara "Life after life" av Kate Atkinson, för den ligger högst upp i boktraven vid sängen.

5. Om du får ett paket imorgon som du vet innehåller en bok, vilken bok hoppas du att det är?
Jag skulle vilja ha den där boken om neandertalare. Svante Pääbo heter han väl som har skrivit den?!

6. Vad får dig att välja att köpa en viss bok?
Ibland är det författaren, ibland är det förhandssnack, ibland recensioner i DN. Men allra oftast är det nog förlagets egna baksidestexter.

7. Läser du böcker på andra språk än svenska?
Jag läser på engelska. Jag skulle kunna läsa enklare litteratur på franska, tyska, norska och danska - men det blir ytterst sällan av. Tidningsartiklar, ja, men inte böcker.

8. Om du fick ta med dig en enda bok till en öde ö, vilken skulle du välja?
Men vad är det för slags fråga? Mer info tack! Skulle jag sitta där resten av mitt liv? Skulle jag vara där en vecka? Man vill nog ha en rejält tjock bok om man stannar länge... Jag skulle nog helst ha tagit en anteckningsbok och en penna, faktiskt.

9. Vad föredrar du: vanliga böcker, e-böcker eller ljudböcker?
Jag har aldrig läst en e-bok. Jag har lyssnat på en (1) ljudbok och det är Vibeke Olssons "Molnfri bombnatt" som är så lång och repetitiv så jag inte ens överväger att lyssna på en bok igen. Kan hon skynda på lite? Jag läser själv, med egna ögon!

10. Var läser du helst? I sängen, i soffan, på bussen?
I sängen eller i min läsfåtölj i arbetsrummet. Jag läser överallt men föredrar förstås att det är bra ljus och hyfsat bekvämt.

11. Vilken bok tycker du att jag ska läsa?
Knepigt. Jag har inte följt dig tillräckligt länge för att veta så noga, men du verkar gilla svenska författare så jag svarar Niklas Rådströms "Medan tiden tänker på annat" - den är så vacker.

Jag får se om jag hinner skicka vidare utmaningen. Måste jobba nu, annars blir kunderna galna!
//Joelinda

Hur ska det gå för Pinnebergs?

Bokens titel: Hur ska det gå för Pinnebergs?
Författare: Hans Fallada (pseudonym)
Originalets titel: Kleiner Mann - was nun?
Översättare: Aimée Delblanc
Förlag: Lind & c:o, 2015
Antal sidor: 389 + efterord

Det har varit tyst i bloggen ett tag. Det beror på att jag skulle läsa ovan nämnda bok och att det tog avsevärt mycket längre tid än vad jag hade fått för mig att det skulle göra.

Alltså, av någon anledning hade jag fått för mig att det var en tunn liten bok. Istället är det 389 tämligen tättskrivna sidor om man räknar bort efterordet. Jag läser fort, men jag läser vartenda ord - för det här är en bok vi ska prata om i bokcirkeln och jag har ingen lust att skumma igenom texten för att kunna hänga med nödtorftigt och vill dessutom inte råka missuppfatta händelser.

Boken är en bästsäljande klassiker från 1932 och nu har den fått ett enormt uppsving i och med att Lind & c:o låtit översätta den på nytt och gett ut den i pocket. Titeln har ändrats från "Hur skall det gå med Pinnebergs?" till den betydligt modernare varianten "Hur ska det gå för Pinnebergs?" och jag antar att det gäller hela innehållet också.

Men trots att det är lättläst och välformulerat och bitvis mycket intressant, så är det som om jag måste släpa mig igenom texten. Hela tiden retar jag mig på något. Som att de heter Pinnebergs. Vad är det för ett jädrans namn, rent ut sagt?! Det här är vad jag ser framför mig:

Och det hemska är att jag fortsätter att se det framför mig hela tiden. Huvudpersonen heter Johannes Pinneberg, men kallas aldrig för det vackra namnet Johannes - en gång kallas han Hannes, en gång Hans men resten av boken "Herr Pinneberg" eller "Gubben".

Gubben! Han är tjugotre år gammal, Johannes Pinneberg. Han kallas gubben. Jag förmodar att det ska föreställa vara sött, som "lilla bubben", men det är bara jobbigt att läsa. Antingen en pinne eller en liten ihoptorkad gubbe - när han i själva verket är en ung, viril man som nyss flyttat hemifrån!

Den som kallar honom "gubben" är hans unga hustru Emma, som dock bara heter så när hon måste presenteras för myndigheter. I alla övriga fall heter hon "Lämmchen", det lilla lammet. Jamen, herregud...  Nu hakar jag upp mig på det också. Ett så vackert namn som Emma, ett så fult smeknamn som Lämmchen?!

Tillbaka till bokrecensionen. I korthet: Gubben och unga Lämmchen har inte en mark över, men de väntar barn så de måste illa kvickt hitta en billig lägenhet att bo i. Det misslyckas och de får istället hyra ett möblerat rum ute på vischan. Där står de knappt ut eftersom damen som hyr ut är så deprimerad, så de flyttar tillbaka till Berlin och tar in hos Pinnebergs excentriska mor, Mia, som röker, super, svär, spelar kort och är en mansslukare. Naturligtvis håller inte heller detta, utan det unga paret måste söka sig vidare. Pengarna sinar och deras vardagsliv blir allt hårdare. De vänder på slantarna, sparar in på allt som går, äter magert och köper ingenting nytt.

Detta är år 1932 och det är ont om arbetstillfällen i den tyska huvudstaden. Antisemitismen flödar och man ser upptakten till det som skulle hända under Kristallnatten några år senare. För Herr Pinneberg som är småborgerlig och drömmer om en karriär och ett finare liv är det hårt att arbeta på varuhusets herrkonfektion med att på ackord sälja rockar och kostymer. Lämmchen gör just ingenting, hon är ju gravid, men hon sköter det minimala hushållet.

Vi får följa Pinnebergs under något år, medan de trillar allt längre ner - drömmarna krymper, verkligheten blir svartare, livet hårdare. Men Lämmchen ler sitt soliga leende, ser positivt på allt, hittar alltid en lösning. Pinneberg själv är naiv och lite dyster, enkel på ett sätt som får mig att tänka att han nästan är lite ointelligent, står sällan upp för sig själv (utom mot sin alkoholiserade mor) och låter sig köras med.

Aftonbladet, SvD och DN tycker att Hans Falladas författarskap är enastående, boken är ett mästerverk osv. Ni får läsa deras recensioner istället, för det är uppenbarligen något jag missar här.

Det är svårt för mig att genuint känna med Johannes och Emma Pinneberg. Jag känner mest med deras son, Klimpen: man låter honom ammas var fjärde timme hur mycket han än skriker dessemellan, låter honom vara ensam i vaggan medan föräldrarna går på bio, vägrar bära honom om han är ledsen, spänner fast honom i spjälsängen medan föräldrarna arbetar...

Även förlossningsvården och kvinnornas liv med inköp, tvätt och liknande var intressant att följa. Men till stora delar är Lämmchen på tok för godmodig och gladlynt för att jag ska orka med henne. Det blir osannolikt att någon kan ta allt med en klackspark på det vis hon gör. Pinneberg tycker jag synd om, men samtidigt angår han mig inte riktigt, trots att jag förstår hans desperation och vånda.

Betyg: En bra bok om tiden strax innan andra världskriget, men för mig är det inget mästerverk.

Rekommenderas till: alla som är intresserade av nutidshistoria, vardagsliv under depressionsåren på 1930-talet, som gillar en enkelt berättad men angelägen historia.

Snackis: Jag tror det.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN och POCKET.

Vad mina döttrar bör veta

Bokens titel: Vad mina döttrar bör veta
Författare: Elizabeth Noble
Originalets titel: Things I Want My Daughters to Know
Översättare: Anna Sandberg
Förlag: Pocketförlaget efter en överenskommelse med Lind & Co, 2011
Antal sidor: 398

Ett helt horribelt omslag, som i vanliga fall skulle avskräckt mig från att ens titta på boken.

Det tycks föreställa en ung och osedvanligt vacker kvinna, vilket är märkligt eftersom handlingen kretsar kring en mamma som fyller 60 år - och hennes fyra döttrar, men det är ju inte fyra tjejer på bilden. Samt ett brev som garanterat inte är skrivet av någon som föddes ca 1950, utan snarare långt tidigare. Och ovanpå allt ligger ett dimmigt filter.

Normalt befattar jag mig inte med böcker som ser ut så där. Titeln lockar inte heller: "Vad mina döttrar bör veta". Nu kommer det klämkäcka sensmoraler om att "leva som om varje dag var den sista" eller "njuta av nuet" eller "fånga dagen". Men jag köpte boken eftersom jag just läst en läskig bok trots att jag är ensam hemma - den här verkade helt ofarlig! - och för att den kostade en tjuga.

Här kommer de engelska omslagen till Nobles utgivning. Ni fattar nog vad jag menar...

Handlingen är enkel och det är ingen som helst spoiler om jag skriver ner den: Underbara Barbara är en sprudlande, leende, högröstad, vacker, levnadsglad, sexig och ohämmad partypingla. Hon ska just fylla 60 år och får obotlig cancer. Den sista tiden av sitt liv skriver hon brev och dagböcker till sina fyra döttrar - tre av dem är vuxna, den fjärde är bara tonåring och halvsyster till de andra. De bor för övrigt i England, vilket jag konstant får påminna mig själv om, för allt framstår som så amerikanskt så jag blir förvånad när man plötsligt nämner London eller att de dricker te.

Man får inte lära känna Barbara särskilt väl och hennes brev är omåttligt tråkiga. De handlar påtagligt mycket om hur förträfflig hon själv är (även när hon beskriver sina tillkortakommanden skönmålar hon sig själv) och jag orkar knappt läsa dem. Boken handlar nästan ingenting om vad hon vill att hennes döttrar bör veta om livet, utan ska föreställa återblickar på deras barndom och uppväxt.

Om du hör till dem som känner att du inte pallar en roman om död, cancer och gråtmilda mammor som på sin dödsbädd klämmer ur sig goda råd om livet och kärleken så kan du gott läsa boken. Det här är inte det minsta sorgligt. Jag blir inte ens lite fuktig i ögonvrårna.

De första hundra sidorna fick jag övertala mig själv att läsa. Hela tiden tänkte jag att jag kanske borde "carpe diem:a" lite mer: slänga boken och göra något roligare av mitt liv (det vill säga läsa något bättre!). Sedan tar sig historien, när Barbara är död och begravd och vi slipper läsa hennes brev...

Kvar står alltså de vuxna systrarna Lisa, Jennifer och Amanda samt deras pojkvänner och äkta makar. Dessutom deras styvfar, Mark, som är betydligt yngre än sin nu döda fru - och hans dotter Hannah som är de andra flickornas halvsyster och sladdsyskon. Det är här den egentliga berättelsen tar fart och blir intressant.

Det är mycket sex i den här boken. Jag trodde den skulle vara romantisk - med tanke på omslaget! - men där hade jag fel. Det är sex hela tiden. Den enda som håller lite på sig är väl 16-åriga Hannah, men annars lovar jag att det är sex  rakt igenom hela boken. Kärleksrelationerna handlar om otrohet, tillit, barnlängtan, svårighet att binda sig, rädsla för ansvar och i övrigt verkar det som att en stor del Barbaras, Marks, Jennifers, Lisas och Amandas liv kretsar kring samlag.

Betyg: Den fyllde sin funktion som underhållning när jag var mörkrädd, men är alldeles för ytlig och ointressant egentligen - saknar djup och känsla.

Rekommenderas till: dem som gillar feelgood jättejättemycket.

Snackis: nej.

Länk till boken på Adlibris: POCKET.

Mma Ramotswe och hennes "Damernas detektivbyrå"

Nu har jag letat reda på alla böcker som Alexander McCall Smith givit ut om Mma Precious Ramotswe. De är följande, i kronologisk ordning:

1. Damernas detektivbyrå
2. Giraffens tårar
3. Vackra flickors lott
4. Kalaharis skrivmaskinsskola för män
5. Livets skafferi
6: I muntra damers sällskap
7. Lycka och ett par blå skor
8. Den gode maken på Zebra Drive
9. Miraklet på Speedy Motors
10. Tedags för normalt byggda damer
11. Extra bekvämt på safariklubben
12. Lördagens stora bröllopsfest
13. Limpopos akademi för privatdetektiver
14. Små skavanker på skönhetssalongen
15. Den stilige mannens kafé deluxe

Jisses, vad han spottar ur sig! Och han skriver ju mängder av andra romaner, noveller, barnböcker och andra texter utöver serien om Damernas Detektivbyrå. Snacka om att han har tjänat pengar på detta.

Jag har endast fem av böckerna här hemma, men jag har lånat ytterligare någon, och jag måste säga att jag gillar dem. Man kan lätt få idén att böckerna upprepar sig, blir tjatiga eller inte har något vettigt att säga - just för att de är så många - men de kanske sex eller sju som jag har läst har varit riktigt bra. Jag är lite förvånad, faktiskt!

Det är bedrägligt att endast se Mma Ramotswe som en veckotidningsföljetong eller något man läser på en lång tågresa, för så är det ju inte alls. Varje bok innehåller flera moraliska dilemman och mängder av tankar kring etik, moral, uppförande och människors fria vilja. De är varma och omtänksamma, med den alltid lika rådiga Mma Ramotswe i centrum, hon som resonerar och filosoferar kring sina medmänniskors handlingar och hur man bäst kan lösa såväl ett mysterium som att se till att allt får ett lyckligt slut.

Alexander McCall lyckas få med en hel del tankeväckande om hustrumisshandel, barnhemsbarn, tjuvskytte, hederskoder, skolgång, entreprenörskap - och ett fritt, demokratiskt Afrika. Man kanske fnyser åt "Damernas detektivbyrå" men de är en stunds god underhållning blandat med högst angelägna och svåra ämnen.

1. Damernas detektivbyrå
Utkom: 2005
Jag läste den: 2005
Min läsdagbokskommentar: En trevlig ny bekantskap - både författaren och huvudpersonen - i ett afrikanskt land, Botswana, som beskrivs så underbart så jag får lust att åka dit genast!
Länk till pocketboken på Adlibris.

2. Giraffens tårar
Utkom: 2006
Jag läste den: 2006
Min läsdagbokskommentar: Mysig välskriven roman med små invävda deckarhistorier. Mma Ramotswe löser nya fall, numera som gift och med en anställd hjälpreda. Lika bra som den första delen i serien, överraskande nog.
Länk till pocketboken på Adlibris.

3. Vackra flickors lott
Utkom: 2006
Jag läste den: 2007
Min läsdagbokskommentar: Lika varm och inbjudande som de två tidigare böckerna om Mma Ramotswe och hennes detektivbyrå. Intelligent och småputtrigt trevligt!
Länk till pocketboken på Adlibris.

4. Kalaharis skrivmaskinsskola för män
Utkom: 2007
Jag läste den: 2008
Min läsdagbokskommentar: Myspysig fortsättning! Nu har damerna fått konkurrens i snokandet. För att dra in mer pengar bestämmer sig hjälpredan Mma Makutsi för att hålla skrivmaskinskurser enbart för män - hon har ju själv haft full pott på skrivmaskinstestet på sekreterarskolan! - och gör succé.
Länk till pocketboken på Adlibris.

8. Den gode maken på Zebra Drive
Utkom: 2009
Jag läste den: 2010
Min läsdagbokskommentar: Trodde jag var utless på Mma Ramotswe, men denna bok känns lika fräsch som de andra och är lika mysig utan att man för den skull storknar.
Länk till pocketboken på Adlibris.

Sammanfattning: På många vis är detta feelgoodböcker med en varm, familjär stämning och lyckliga slut. Men var och en av böckerna behandlar även betydligt större och svårare frågor. Utan den svärtan hade böckerna varit slätstrukna, men nu är de istället mysiga och samtidigt tankeväckande på ett sätt som man knappast förväntar sig av en serie om femton böcker.

Vem läser dassböcker?

Jag undrar lite över de där presentböckerna som heter sånt som "Bästa dassboken" och "Tjejernas dasshumor 2013". Vilka köper dem? Vilka läser dem? Sitter man verkligen på toa och bläddrar i böcker (med teckningar av Cecilia Torudd) och skrattar åt kiss- och bajshumor? Jag är lite nyfiken på det.

Likadant de här små presentböckerna som heter "Till världens bästa vän" eller "Lycka" och som pryds av blommor, fjärilar och hjärtan. För mig är de lite som de där inläggen på Facebook - en sorts skyltar som masskopieras och läggs ut i tid och otid - där det står "Om du har en dotter du älskar, lägg detta på din sida", "Alla som saknar någon som dött av ormbett, kopiera detta i er status".

Jag blir provocerad av de där skyltarna, de drar igång något i mig som inte är helt trevligt. Och presentböckerna tangerar det där innehållet, flosklerna, det där som är så allmängiltigt så det inte ens berör mig. Älskar jag min dotter mindre om jag inte kopierar Facebook-skylten? Känns sorgen lite lättare om jag skickar vidare en skylt med tecknade rosor och snirkligt typsnitt och en text om "Vi som mist någon vi älskar"?

Jag undrar om folk verkligen vill ha de där böckerna, eller om det snarare är förlagen som tjänar pengar på att man tänker "Nej, inte en flaska vin och inte en chokladask - jag ska nog ge en trevlig liten bok om moderskärlek!".

Men det finns förstås fina små böcker också. Jag har själv fått några. Och roliga också, även om de inte är dasshumor. Som den lilla boken som heter "Lilla boken med sportgrodor"(Känguru förlag) där man kan läsa: "Hade jag vetat vad offside heter på engelska så hade jag sagt det till domaren" och "Jag kommer nog att minnas målet, så länge jag lever i alla fall".

//Joelinda

Tematrio: Matfrosseri

Berätta om tre böcker som präglas av mat, säger Lyrans Noblesser denna vecka efter att många av oss frossat i påskmat. Här är mina förslag:

En nypa salt av Maria Goodin
Jag tror nog aldrig jag har läst en bok så fullspäckad med referenser till mat och ingredienser! En komisk och hjärtevärmande bok.

Emil i Lönneberga av Astrid Lindgren
Nu kan jag tyvärr inte hitta vilken av de tre böckerna som kapitlet ingår i, men vad jag tänker på är förstås den underbara berättelsen om hur lille Emil bjöd in fattighjonen till tabberas i Katthult. Det måste vara en av de finaste!

Svinalängorna av Susanna Alakoski
Ja, nu har jag ju precis läst ut denna fantastiskt fina bok (se recension nedan) och inte är det så att huvudpersonen Leena får frossa i mat. Tvärtom! Hon drömmer om att få äta pappas pannkakor till frukost, hon gråter när hon ser att pengarna som skulle gått till middagsmat används till att köpa sprit. Hennes lyckligaste stunder är hos de frikyrkliga tanterna som bjuder på småkakor eller när hon får äta mellanmål hos en kompis som bjuder på O´boy och smörgås. Arma barn.

//Joelinda

Svinalängorna

Bokens titel: Svinalängorna
Författare: Susanna Alakoski
Förlag: Albert Bonniers förlag, 2007
Antal sidor: 260

En fantastiskt fin och fruktansvärd bok! Ja, "alla andra" vet ju redan det, för "alla andra" har ju redan läst den. Jag kan hålla recensionen kort, med andra ord. Boken har stått i min bokhylla ända sedan den kom ut för åtta år sedan - pinsamt är bara förnamnet! - men jag har inte känt för att läsa den. (Orange framsida med något dystert över sig. Barn som far illa. Nej, jag orkar inte...) Nu tog jag tag i läsningen, eftersom jag bestämt mig för att under 2015 läsa samtliga Augustprisvinnare.

"Svinalängorna" är en skönlitterär roman med en så stark känsla av autencitet och självupplevda händelser att man lätt kan tro att Alakoski varit med om det mesta som händer huvudpersonen Leena. Nu är det nog inte så, men det spelar ingen större roll: flickan Leena framträder som en så verklig person att man nästan kan ta på henne.

Jag blev djupt tagen av den uppväxtskildring som Susanna Alakoski skrivit. Vilket helvete barndomen kan vara för den som växer upp i utanförskap, fattigdom eller missbruk!

Leena bor med storebror och lillebror, sina föräldrar, en hund och flera katter i ett nybyggt område i Ystad. Det är 1960-tal och tidigt 1970-tal. Föräldrarna är invandrade från Finland, släkten är kvar därborta. De har svårt att hitta riktiga jobb, det är nästan omöjligt att försörja sig och barnen - i synnerhet som de super bort pengarna. De få vänner familjen har är också utsatta människor, folk som bor i samma område och saknar pengar och framtidshopp.

Spriten flödar, många av de vuxna sugs allt längre ner i missbruket och alkoholismen. Barnen får klara sig själva bäst de kan. De får gå hungriga till skolan, tvingas bära begagnade kläder från insamlingar, har inte råd till den minsta lilla sak, sover inte ens i riktiga sängar. Semester är bara att drömma om när man inte ens har råd med middag. Skolan är räddningen - och vännerna, de andra barnen som upplever liknande saker i sina egna familjer. Inte ens polis och ambulanssjukvårdare tar barnen på allvar då de ringer i panik när deras föräldrar super sig redlösa och försöker ta livet av sig eller någon annan.

Mitt foto: Leena längtar efter sin mammas hembakta, vita brödlimpor så jag tog två av mina egna.

Betyg: Underbar, stark och djupt gripande bok som förtjänade sitt Augustpris!

Rekommenderas till: alla som gillar att läsa uppväxtskildringar, böcker om maskrosbarn, romaner om Sverige på 1970-talet.

Snackis: En bra snackis kring individens skyldigheter och samhällets plikter.

Länk till boken på Adlibris: POCKET

Stalker

Bokens titel: Stalker
Författare: Lars Kepler (pseudonym)
Förlag: Albert Bonniers förlag, 2014
Antal sidor: 603

Det var förbaskat otaktiskt att läsa klart den här boken just när maken och barnen åkte på semester en vecka och lämnade mig ensam hemma i ett stort hus som har alldeles för många fönster att titta in igenom (och tre ytterdörrar som man måste komma ihåg att låsa!). Väldigt osmart, faktiskt. Jag är mörkrädd redan innan och inte blev det bättre av att tänka på att det kan stå någon galning utanför fönstren, glo på mig och planera hur han ska ta sig in i huset för att hacka en förskärare i mig tills jag förvandlats till slaktrester...

Nu har jag läst alla böckerna - i tur och ordning - om Joona Linna och hans makalösa förmåga att lösa svåra brott, oftast i Stockholmsmiljö, oftast omgiven av en bunt poliser som avundas honom hans extraordinära intellekt, oftast alldeles ensam och övergiven dessutom.

Först ut var Hypnotisören (2009), som jag gillade allra bäst. Därefter kom Paganinikontraktet (2010) och Eldvittnet (2011) som båda var bra, om än totalt orealistiska ur alla synvinklar. Sedan kom Sandmannen (2012) där det kändes som att författarna gått över gränsen för hur osannolika historier man kan hitta på och ändå komma undan med. Men det säljer väl! Nu senast kom alltså Stalker, där de är lite mer i nivå med de tidigare böckerna.

Alla böckerna är så här tjocka, men det märker man knappt av. De är skrivna ungefär som "Da Vinci-koden", där varje kapitel är kort och avslutas på ett sånt sätt så man känner sig tvungen att läsa vidare.

Själva upptakten är alltid spännande och slutet är alltid ett crescendo av våld och action. Romanerna är förvånansvärt välskrivna, många av personerna är intressanta att följa, intrigerna är genomtänkta och noggrant ihoppusslade.

Just den här handlar om kvinnor som är utsatta för en stalker som spionerar på dem genom deras fönster, videofilmar dem i privata situationer och lägger upp på nätet - för att sedan mörda dem på ett ohyggligt våldsamt sätt. En efter en faller offer för den bindgalne slaktaren som hugger besinningslöst. I vissa kapitel är det rena rama splattereffekterna, snudd på så mycket så jag förväntar mig att det ska pulsera ut blod från boksidorna.

Såklart finns det något som knyter samman kvinnorna. Såklart kommer järngänget kring Joona Linna att lösa gåtan. Såklart kommer det inte att hända i ett kalt förhörsrum i ett tråkigt häkte, utan det krävs pang-pang, eld, biljakter, tid som rinner ut och galningar som reser sig upp hur många gånger som helst när de borde varit döda.

Lite i blodigaste laget, denna gång. Kan inte riktigt se vitsen med det. Och stör mig enormt på att jag snabbt listar ut vem som är mördaren och varför (ska inte säga när, var, hur eller hur tidigt för då avslöjar jag för mycket för er som inte hunnit läsa än).

Hela bokserien känns lite som ett recept: vi tar så här många delar av det och en gnutta av det här och blandar med lite sånt... och så pytsar vi ut det i lagom doser i en snyggt formgiven 600-sidors kriminalroman som säljer som smör. Men jag kan ursäkta det, för jag tycker författarna är skickliga i sitt hantverk och jag gillar huvudpersonerna. Man kan snabbspola i huvudet när man kommer till scenerna med alltför mycket blod, våld och Hollywoodkänsla.

Mitt foto: En av de mördade kvinnorna blir av med en spetsduk, som sedan hittas hos nästa offer...

Betyg: En rejäl kriminalroman med smarta poliser, tack för det! Men knivhuggningarna hade kanske inte behövt vara nästan som en handbok för mördare?!

Rekommenderas till: folk som brukar gilla mordgåtor eller har läst Kepler tidigare.

Snackis: Definitivt inte.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN, STORPOCKET eller POCKET

Gruvligt besviken och gravt uttråkad

Ibland får jag - eller oftare: köper jag - en bok som ska vara sååååå bra, "alla" älskar den, recensionerna är lysande, folk pratar om den, "du bara MÅSTE läsa den!" ...och när man så gör det så blir man jättejättebesviken.

Platt fall. Urtrist. Vad är det folk gillar med den här boken?!

I en tematrio tipsade jag MsHisingen om "Jonathan Livingstone Seagull" men den blev en stor besvikelse för henne. Sådär är det ju ibland, alla gillar inte samma sak (tack och lov!). Men det fick mig att tänka på mina egna monumentala besvikelser. Böcker som jag borde tyckt om, men inte ens orkat ta mig igenom. Till råga på allt har jag fått dem rekommenderade av folk jag både älskar och respekterar. Nu vågar jag ju inte bekänna att deras favoritromaner står och samlar damm i min bokhylla.

Till exempel dessa:

Den översta borde jag gilla, eftersom jag tycker om historiska romaner. Den mellersta borde jag gilla eftersom den blandar verklighet och saga. Den understa kommer jag aldrig att tycka om, tror jag. Men det här är inte slasklitteratur - om man nu får säga så - det är välrenommerade författare och bästsäljande romaner. Jag måste bara hamnat i ett sådant tillstånd att de just då inte var rätt för mig.

Nu är jag lite nyfiken på era egna besvikelser!
//Joelinda