Puff på favvisar

Idag puffar jag på några av mina bokbloggarfavoriter! En del av dem har lagt in min blogg bland favoriter, en del har det inte. Några har överhuvudtaget inte en sån spalt med favoritbloggare. Mig kvittar det, alla kan inte gilla alla - och en del kanske inte har hittat hit eftersom jag är usel på att marknadsföra mig (vilket är tämligen ironiskt med tanke på mitt yrke).

Helen driver Midnatts Ord och jag gillar att hon mestadels håller sig till bokrecensioner (även om det just idag dök upp en kattunge i flödet!) och skriver på ett sätt som lockar mig till läsning trots att jag nästan aldrig har hört talas om böckerna hon tipsar om.


Linda driver Enligt O och jag gillar att hon - precis som hon utlovar i sin "programförklaring" - blandar all möjlig litteratur inom de mest skilda genrer. Dessutom skriver hon var och varannan dag, vilket gör bloggen levande.


Bea, Sara och Judit driver Beas bokhylla och jag gillar att de har en (mestadels, om man hoppar över listorna över vad de har läst den senaste månaden eller ska läsa den kommande månaden...) lättsam och givande blandning av tips, recensioner, fina omslag, roliga iakttagelser och en del annat.


Mrs Calloway driver A Room of My Own - men jag misstänker att hon heter något annat och att jag egentligen har sett hennes riktiga namn bland kommentarerna här på min egen blogg - och jag gillar hennes blogg för att man aldrig har den blekaste aning om vad man kommer att få läsa där: det är en otrolig massa böcker som nämns, inte alls bara nyutkomna, och riktigt spännande tips. Layouten ger mig lite huvudvärk, men det gör inget för sidan är så intressant.


Helena driver Fiktiviteter - och jag gillar den jättejättemycket men jag kan faktiskt nästan inte läsa den... Verkligen trist. Bloggen är mycket välskriven, genomtänkt, intresseväckande och snygg. Men typsnittet är så tunt att det spricker i staplarna och trots att jag har en stor skärm orkar jag sällan läsa inläggen; det är som att titta på sytrådstunna ljusgrå linjer mot en vit bakgrund... Synd, för det är en av de bästa bokbloggarna, i mitt tycke.

Fler följer vid tillfälle!
//Joelinda

Tills man dör lever man

Bokens titel: Tills man dör lever man
Författare: Niklas Källner
Foto: Love Strandell
Förlag: Bonnier Fakta, 2015
Antal sidor: 175

"Där kommer Skavlan-Niklas!" vrålade en kvinna bredvid mig på förlagsfesten och busvisslade så jag fick ringningar i öronen. Jag har sett några avsnitt av Skavlan, säg ett tiotal, men aldrig hela program och därför hade jag inte en aning om att det fanns någon annan än norrmannen och hans gäster i serien.

För mig är Niklas Källner en totalt okänd person, jag har inte hört hans namn tidigare och jag skulle aldrig ha kunnat känna igen honom på stan (hur skulle jag kunna det, när jag aldrig sett honom?!). Men inför Pocketparty 2015 på Sturecompagniet häromdagen var jag tvungen att kolla upp honom då han skulle vara kvällens moderator. På Wikipedia stod något om att Källner är journalist, tevemänniska, reporter, men det sa mig inte så mycket.

Nu sitter jag alltså här med ett fantastiskt tjusigt recensions-ex i händerna, "Tills man dör lever man" av den där Skavlan-Niklas som fick andra tjejer att busvissla. Sprillans nyutkommet, direkt från tryckpressarna. Bokens pärm har ett snyggt tryck med två sentenser - inte titeln - som man lär missa om man inte är så klåfingrig som jag är och måste pilla bort skyddsomslaget.

Niklas Källner sa inledningsvis på Pocketparty att han inte känner sig som en författare men antar att han får räkna sig som en sådan från och med nu. Jag vet inte heller om jag skulle säga "författare" om honom, men jag gillar verkligen hans intervjustil och boken som är ett sorts reportage med fragment ur verkligheten. Lite komiskt dock att vi får en så vackert inbunden bok på en kväll där man marknadsför pocketböcker.

Boken är snyggt layoutad av Sara R. Acedo på härligt papper, lättläst och intresseväckande, full av fina färgfoton tagna av Love Strandell. Jag har i många år varit en hängiven beundrare av engelsmannen Louis Theroux och faktiskt påminner Niklas Källner en del om honom både fysiskt och i intervjustil: en man som på ett försynt och ödmjukt sätt ställer frågor till intressanta människor och låter dem leverera svar man kanske inte väntat sig.

Jag har även följt "Humans of New York" på Facebook under en lång tid, något år nu, och det här är mycket likt: Gå fram till vem som helst på gatan, ta ett fantastiskt foto av personen, fråga någon djup fråga och få ett överraskande djupt svar. Folk öppnar upp sig mer än man kan ana! Brandon, mannen som ensam ligger bakom den omåttligt populära "HONY" har också gett ut en bok med foton, frågor och svar från sina kortintervjuer.

Betyg: En spännande bok i all sin enkelhet, snygg och underhållande. Tror tyvärr att boken - med alla sina fina bilder - inte lämpar sig för billig pocket och därmed kommer mängder av människor att missa läsningen, för det är lite för dyrt att betala för en inbunden bok med ett innehåll som man slukar på några timmar.

Rekommenderas till: folk som gillar Skavlan-Niklas eller folk som behöver bekymmerslös och varm underhållning.

Snackis: Inte alls.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN.

Augustprisvinnare - min egen utmaning

Min egen lilla läsutmaning: att jag under 2015 ska läsa samtliga Augustprisvinnare i skönlitteratur - och några i kategorierna Fackbok samt Barn och ungdom. Nu har jag hunnit så här långt:

2014: Kristina Sandberg, Liv till varje pris

2014: Jakob Wegelius, Mördarens apa
Denna håller jag på med just nu!


2013: Lena Andersson, Egenmäktigt förfarande
Tänkte köpa storpocketen där även fortsättningen ingår.


2013: Bea Uusma, Expeditionen. Min kärlekshistoria

2012: Göran Rosenberg, Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz

2012: Ingrid Carlberg, Det står ett rum här och väntar på dig.
Om jag orkar.


2011: Tomas Bannerhed, Korparna
Har den liggandes i bokhyllan!


2011: Elisabeth Åsbrink, Och i Wienerwald står träden kvar
Den ska jag läsa! Känner att jag är skyldig författaren det, om inte annat.


2010: Sigrid Combüchen, Spill. En damroman
Vad handlar den om - spill?!


2010: Jenny Jägerfeld, Här ligger jag och blöder

2009: Steve Sem-Sandberg, De fattiga i Łódź
Vetesjutton om jag mäktar med ännu en bok om Förintelsen...


2008: Per Olov Enquist, Ett annat liv
Enqvist har jag läst men inte just denna.


2008: Jakob Wegelius, Legenden om Sally Jones

2007: Carl-Henning Wijkmark, Stundande natten
Totalt okänd författare - för mig.

2006: Susanna Alakoski, Svinalängorna

2005: Monika Fagerholm, Den amerikanska flickan
Känner komplett ointresse efter att ha läst folks recensioner av denna roman. Den verkar hopplöst svår att komma in i och språket är så märkvärdigt så recensenterna (inte proffs, nota bene!) baxnar.

2004: Bengt Ohlsson, Gregorius
Den har jag redan läst, men måste kanske fräscha upp minnet lite.

2003: Kerstin Ekman, Skraplotter

Ekman är väl alltid bra! Men om man snokar lite, så visar det sig att boken är den tredje och avslutande delen i en serie - precis som med Kristina Sandbergs böcker om Maj där endast den sista fick Augustpriset. Det gör ju att jag nog borde läsa de två tidigare först: "Guds barmhärtighet" (del 1) och "Sista rompan" (del 2) innan "Skraplotter" (del 3).

2003: Johanna Thydell, I taket lyser stjärnorna

2002: Carl-Johan Vallgren, Den vidunderliga kärlekens historia

2001: Torbjörn Flygt, Underdog

2000: Mikael Niemi, Populärmusik från Vittula
Den har jag också läst för länge sedan, dags att rota fram den ur samlingarna.

1999: Per Olov Enquist, Livläkarens besök
Har stora förväntningar på den här boken!

1998: Göran Tunström, Berömda män som varit i Sunne
Men fy vilken tråkig titel. Tror jag hoppar över den... Är det något att läsa verkligen? Den finns inte längre kvar i tryckt form utan bara som e-bok, så jag får väl pallra mig iväg till biblioteket om jag bestämmer mig för att läsa den.

1997: Majgull Axelsson, Aprilhäxan
Gick inte denna som följetong i DN en sommar? Detta var tydligen Axelssons genombrottsroman.

1996: Tomas Tranströmer, Sorgegondolen

En tur till biblioteket - har inte boken hemma. Det står att den är 42 sidor. Ingenting!

1995: Torgny Lindgren, Hummelhonung

1994: Björn Ranelid, Synden
Något av Ranelid borde man väl läsa, känns som att det ingår i allmänbildningen. Finns i vacker nyutgåva, men jag har ingen lust att betala en hundring för den när jag inte vet om jag ens gillar hans berättelser...

1993: Kerstin Ekman: Händelser vid vatten

Underbar bok som jag ska läsa om nu! Minns att jag tyckte mycket om den.

1992: Niklas Rådström, Medan tiden tänker på annat

Inte många kvar nu! Eller jo, det är nog hälften...

//Joelinda

Tematrio: Bröllopsfester i litteraturen

"Tematrio: Kalasande" säger Lyrans Noblesser idag. Vi ska berätta om tre böcker där man firar något. Precis som Lyran har jag en massa bemärkelsedagar att se fram emot - faktum är att de började redan häromdagen. Den ena födelsedagen efter den andra, i närmaste familjen. Jubileum, årsdagar, studentexamen - hela maj och en bit in i juni ska det firas.

Min tematrio fokuserar speciellt på den sorts kalasande som bröllop innebär.

Jag följer bokserien "Släkten" som - i stora drag - handlar om svenska kvinnor genom ett årtusende. De är släkt (inte i rakt nedstigande led, men nära) och där förekommer det mängder av bröllop.

Vilka storslagna fester de hade, järnålderns och vikingatidens folk! Får och grisar slaktades, öl brygdes och bröd bakades för bröllopsfester som kunde vara i flera dagar. Gästerna kom långväga ifrån och sov förstås över.

Alla böckerna innehåller bröllopsfester (om jag inte helt missminner mig) men läs exempelvis Catharina Ingelman-Sundbergs "Tempelbranden".

En bok som är proppfull av bröllopsbestyr är Jane Austens "Stolthet och fördom" där allt kretsar kring att få fem snart vuxna döttrar bortgifta. En klassiker, förstås.

Med risk för att jag redan har nämnt den här boken för många gånger: en roman som i stort sett enbart handlar om bröllopsförberedelser - och de tämligen tragiska relationer som exponeras då - är Inger Alfvéns "Allt vi aldrig gjorde med varandra".

Det är alltid underhållande - eller kanske ångestfyllt? - att tränga ihop en massa finklädda släktingar som inte brukar ses, tvinga dem att sitta still och konversera, servera dem alkohol och sedan invänta den obligatoriska urladdningen...

Oavsett om det är vikingatid, engelskt 1700-tal eller svenskt 2000-tal, så älskar folk att klä upp sig, välja vackra presenter, äta god mat i överflöd och dricka rusdrycker, men bröllopen är - och var - inte bara glädje och kärlek utan intriger, makt, taktik och en massa gammalt groll...
//Joelinda

Den vidunderliga kärlekens historia

Bokens titel: Den vidunderliga kärlekens historia
Författare: Carl-Johan Vallgren
Förlag: Månpocket, efter en överenskommelse med Albert Bonniers förlag, 2003
Antal sidor: 341

I min privata läsutmaning att plöja samtliga Augustpristagare innan 2015 är slut, har jag nu hunnit till "Den vidunderliga kärlekens historia" - och det var sannerligen på tiden!

På omslagets insida ser jag att jag skrivit en hälsning till min man - "Grattis på födelsedagen 2003". Det är exakt tolv år sedan. Han läste boken, men det gjorde inte jag. Visserligen intygade födelsedagsbarnet att det var en fantastisk berättelse, men jag kom mig inte för. På omslaget deklareras högst upp "Vinnare av Augustpriset som bästa svenska roman 2002", men inte ens det fick mig att läsa den.

Jag har alltid trott att titeln anspelar på en himlastormande ljuv kärlekshistoria - men "vidunderlig" avser nog huvudpersonen Hercule, en människa som snarast är ett vidunder. Ett missfoster som man inte trodde skulle överleva de första dagarna i livet.

Boken är som en mäktig, storslagen saga för vuxna! Den påminner mig en hel del om Umberto Ecos "I rosens namn" - med våldsamma munkar och hemliga sällskap - kombinerad med "Midnattsbarnen" av Salman Rushie - med sina myllrande berättelser om de indiska barnen som föds med sällsynta gåvor som tankeläsning. I grund och botten tycks det hela vara en variant på Skönheten och Odjuret, men mina tankar går som sagt till andra romaner.

Hercule Barfuss och Henriette Vogel föds av prostituerade unga kvinnor på samma bordell under samma stormande vinternatt, 1813 i Königsberg i Tyskland. Hercule är en svårt missbildad pojke, Henriette är en frisk och vacker flicka. De blir en sorts tvillingar genom omständigheterna kring födelsen.

De lever tillsammans i total symbios på bordellen, som ett syskonpar man omöjligt kan skilja åt. Henriette växer upp till en underskön ung kvinna, medan Hercule är så vanskapt att han inte kan visa sig öppet: han är dvärg, han saknar näsa och har en deformerad mun och tunga, han är hårig som en apa, saknar armar och har konstiga bulor och utväxter på sin lilla kropp. Som om det inte vore nog så är han döv också. De två är bokstavligt talat Skönheten och Odjuret.

Henriette och Hercule skiljs åt - helt ofrivilligt, förstås! - när de är barn på väg in i tonåren. Vi får följa pojken på hans väg genom Europa - och livet - där han ständigt utsätts för förföljelser, hat, missdåd, mordförsök, inkvisitioner och en fasansfull massa våld. Hans sällskap tycks alltid bestå av bordellmammor, munkar, cirkusartister, galningar och brottslingar.

Det är mer hat och hämnd än kärlek, bokens titel till trots. Huvudpersonen utvecklar talanger och förmågor som kompensation för att han inte kan höra eller prata - han kan läsa andras tankar och han kan prata med hjälp av telepati...

Carl-Johan Vallgren har jag inte läst något av tidigare, men hans språk är rikt och beskrivande, ganska gammaldags på ett sätt som passar perfekt till en skröna som utspelar sig under 1800-talets början.

Omslaget: Otroligt trist - det här hade ju kunnat göras hundra gånger roligare! Okej, det är en samtida målning (Caspar David Friedrich 1774-1840) som är tysk - mycket passande men också mycket tråkigt. Med en så sanslös handling hade man ju kunnat göra något inbjudande av omslaget...

Betyg: Snubblande nära att läggas i Favoriter-högen! Precis som en riktig saga är denna spännande bok full av motpoler: rika mot fattiga, män mot kvinnor, gudstrogna mot avfällingar, "normala" människor mot vanskapta, hat mot kärlek. Det onda mot det goda.

Rekommenderas till: Alla som gillade "Midnattsbarnen" och uppskattar en våldsam saga.

Snackis: Jag tror inte det. Detta är till för att avnjutas snarare än analyseras.

Länk till boken på Adlibris: POCKET.

Ointressant pseudokunskap om vår inredning

Jag läser och läser, men hinner inte uppdatera så mycket som jag skulle vilja. Just nu försöker jag läsa alla Augustprisvinnare samt den bok min bokklubb valt ut och dessutom ett recensions-ex jag lovat att skriva om.

Det är betydligt mycket enklare att slänga in en enkät, några filosofiska tankar, en bloggutmaning eller liknande än att skriva en bokrecension. Redan från början sa jag dock att jag skulle vara restriktiv med sånt; folk kommer knappast in hit för att se vad jag ätit till middag eller vilken teveserie jag tänker glo på eller vilken klänning jag valt ut till årets studentmottagning.

Men jag är SÅ GLAD för att jag fått maken att gå med på att vi ska köpa nya bokhyllor och inreda barnens allrum till bibliotek! Tjoho! Jag vill ha en Lundqvist Klassika, men denna gång en vit istället för furu:

Bild från Nilsson i Lammhult. Jag vill inte ha två vita vaser med torrt gräs i...utan bara böcker precis överallt. 

Maken tycker att vi ska ha två Chesterfieldfåtöljer. Denna såldes på Bukowskis. Liiite sliten.

Jag ser framför mig att vi ska ha varsin bekväm fåtölj och svärmors lilla fina bord där vi kan ha varsitt glas vin eller en stor kopp gott te. Och några snygga läslampor måste vi ju skaka fram - sånt brukar vara dyrt - annars är det ju ingen vits.

Vi får väl se... Har ju inte ens köpt bokhyllan än, så det är långt kvar, men jag hoppas vi blir klara innan sommaren. Skulle vara mysigt att ha en läshörna att komma hem till efter semestern. Ungarna är i alla fall komplett ointresserade av ett allrum - de tar med sig kompisarna in i sina egna rum och stänger dörren.
//Joelinda

Vi är alla helt utom oss

Bokens titel: Vi är alla helt utom oss
Författare: Karen Joy Fowler
Originalets titel: We are all completely beside ourselves
Översättare: Cecilia Falk
Förlag: Lavender Lit, 2015
Antal sidor: 373

Obs: Inga spoilers. Denna text kommer inte att avslöja för mycket. Ni kan lugnt fortsätta läsa!

När jag först hörde talas om "We are all completely beside ourselves" i några bokbloggar och på kultursidor så kände jag genast: "Det här är en bok för mig!". Men också: "Jag vågar inte läsa hela recensionen för uppenbarligen är det saker som inte får avslöjas".

Jag lade boken i önskelistan på nätbokhandeln och hoppades att jag antingen skulle få den i julklapp eller ha råd att köpa den. Tiden gick. Jag såg några enstaka recensioner till - och alla, varenda en! - verkade helt lyriska. Men de sa också att de inte kunde avslöja för mycket. Jag blev bara mer nyfiken och tänkte att jag måste investera i boken snart.

Och så damp den ner i brevlådan - visserligen på svenska, men ändå! - som ett recensions-ex från Lavender Lit. Gissa om jag blev glad?! Så fort jag fick chansen satte jag mig ner med boken och från första sidorna var jag fast.

Berättelsen kretsar kring den unga högskolestuderande Rosie och hennes liv, både i nuet och i dåtid. Rosie växte upp med sina föräldrar, en sex år äldre storebror Lowell och en tvillingsyster Fern på en bondgård i Indiana. Men familjen splittrades efter stor tragik och efterverkningarna lever kvar hos dem alla både ett decennium och två senare.

Vilka minnen kan man lita på? Vad var det som hände? Vems fel var det att katastrofen inträffade?

Själva handlingen kan jag omöjligt gå in på för då förstör jag hela nöjet för er. Precis som de flesta andra recensenter så avstår jag helt från att gå in på detta: ni får ta mitt (och deras) ord på att det är en fantastisk bok, väl värd att läsas, och att de många turerna, överraskningarna och vändningarna måste få förbli hemliga för nya läsare.

Karen Joy Fowler är en skicklig författare som med lätthet blandar Rosies studentliv och iakttagelser med tillbakablickar på hennes barndom samt långa, filosofiska och psykologiska resonemang. Det är en bok med ett budskap, kan man definitivt säga...

Jag blev mycket tagen av boken. Den kommer att stanna kvar länge, länge hos mig. Det är knappast en slump att romanen vunnit ett stort antal prestigefyllda utmärkelser utan tvärtom ytterst välförtjänt.

Mitt foto: I ett stycke spelar en röd spelmarker - och några blå - en stor roll.

Betyg: Mina höga förväntningar infriades. Det här är en ny favorit!

Rekommenderas till: alla som vill läsa en tänkvärd bok om familjerelationer, skuld, svek och syskonkärlek.

Snackis: En given snackis med många samtalsämnen.

Länk till boken på Adlibris: ENGELSK POCKET  och EN TILL ENGELSK POCKET och SVENSK INBUNDEN.

Tack för boken, Lavender Lit!

Andra som bloggat om boken:
Hyllan på DENNA länk
Enligt O på DENNA länk
Fiktiviteter på DENNA länk
Bia Bloggar på DENNA länk
Litteraturkvalster på DENNA länk
Vargnatts bokhylla på DENNA länk

Herr Isakowitz skatt

Bokens titel: Herr Isakowitz skatt
Författare: Danny Wattin
Förlag: Pocketförlaget, 2015
Antal sidor: 254 + extramaterial

Den här boken fick mig att ligga vaken och läsa de senaste kvällarna, bra mycket längre än jag borde ha varit uppe. Helt omöjlig att släppa ifrån sig - jag slutade inte förrän jag insåg att jag somnat mitt i en mening och tappat pocketboken i ansiktet på mig själv.

En alldeles lysande sammanvävd berättelse om när den snart 40-årige författaren Danny åker till Polen med sin nioårige son Leo och sin pensionerade pappa Hans-Gunnar för att söka släktens ursprung i en liten småstad som en gång i tiden tillhörde Tyskland.

Gunnar är son till ett judiskt flyktingpar som överlevde Förintelsen, och hans hustru Susanne - Dannys mamma - är dotter till ett annat judiskt par som med nöd och näppe hann undan Hitler. Gunnar själv har vuxit upp i Sverige, men med berättelserna om sina föräldrars liv i Tyskland innan 30-talets judehat och 40-talets utrotning.

Sonen Danny är en förortsgrabb från Upplands Väsby, som hela sitt liv fått höra fragment av mor- och farföräldrarnas liv och som ung vuxen är han förutseende nog att spela in dem (och deras judiska vänner) på video och kassettband.

Nu har Danny bestämt sig för att se vad som kan finnas kvar av släkten Isakowitz och dess ägor i Polen; kanske kan han till och med hitta den skatt som hans farfars far grävde ner under ett träd på gården då han tvingades sätta sig på tåget till koncentrationslägren.

Det är en varm, självutlämnande, på många vis humoristisk bok - men naturligtvis avgrundsdjupt sorglig också. Visserligen är det väldigt svårt att hålla reda på alla personer som figurerar i boken eftersom man inte följer dem en och en under flera kapitel utan mer i korta stycken - men jag bestämde mig för att bara "flyta med" och inte fästa så stor vikt vid vilken person det handlade om eller släktskapet. Danny Wattin har lagt upp handlingen efter den bilresa som de tre gör tillsammans och väver in de förintade släktingarnas liv på ett logiskt sätt i det som händer i nuet.

Boken påminner starkt om Rose Lagercrantz "Om man ännu finns" som jag tycker är en fantastisk skildring, men "Herr Isakowitz skatt" är lite mer humor och lite mindre vemod. Det är välskrivet, engagerande, gripande och - som sagt - så spännande så jag har svårt att lägga ifrån mig boken trots att jag vet att i stort sett alla jag läser om kommer att dö på ett hemskt sätt.

Jenny Lindh i M-Magasin har hittat den perfekta formuleringen när hon menar att detta är en blandning av Woody Allen (med alla sina judiska nojor och dråpligheter) och Göran Rosenberg (som skrev den Augustprisvinnande boken om sina judiska föräldrar som flydde till Sverige). Riktigt bra sammanfattning!

Omslaget: Heja, Åsa Thulin, jag känner inte dig men vilket underbart omslag du gjort! Mycket skickligt. Inte förrän jag hade läst ut boken insåg jag vad den portal som bokens rubrik står på - och som familjens bil kör in under - egentligen är för något. Klurigt! Ett av de bästa omslagen jag sett på mycket länge.

Betyg: "En liten pärla att glädjas åt" säger Yukiko Duke på SVT och det har hon helt rätt i!

Rekommenderas till: alla som intresserar sig för såväl judarnas liv i Tyskland under andra världskriget som deras liv som överlevare i ett tämligen nazivänligt Sverige.

Snackis: En bra bok att samtala kring, men knappast något som rör upp hetsiga diskussioner.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN och POCKET

Tematrio: Världsböcker

Lyran tycker att vi ska skriva om "världsböcker" - och vi får själva definiera vad vi avser med det - i veckans Tematrio. Men "världsbok" är inte ett ord som jag använder, så jag bestämmer mig helt enkelt för att det är böcker som ligger utanför mitt välbekanta skandinaviska liv, böcker som är skrivna utanför Norden.

Asien
Då måste jag tipsa om den fantastiskt fina "Ta hand om min mor" från Sydkorea. Den berörde mig verkligen! En dement mor försvinner på tågstationen och hennes vuxna barn letar förtvivlat efter henne, samtidigt som vi läsare får lära känna henne och höra om hennes bakgrund. Otroligt fin!

Sedan tar jag mig en funderare på alla dessa böcker jag läst från mellanöstern och däromkring: Iran, Irak, Afghanistan, Pakistan - om talibaner, förtryck, saffran, slöjor, frihetskamp, mangoträd, poesi, mullor - nej, jag bestämmer mig för att jag tänker inte falla för det lätta att tipsa om en bok från den delen av världen. Det finns så otroligt många - och jag tror att väldigt många bokbloggare redan har läst dem.

Afrika
Istället plockar jag fram den märkliga "Sommarsquash Tokolosh" från Sydafrika, som är sorglig och hemsk och lite underlig: om en liten flicka som bevittnar något fruktansvärt i sitt hem där hon växer upp i skuggan av en deprimerad mamma och en frånvarande pappa. Riktigt bra!

Europa
Känns lite för enkelt att hitta på något härifrån. Pass.

Antarktis
Har jag ens läst en bok om Antarktis? Hmmm.

Oceanien
Har inga bra böcker att tipsa om från Australien eller Nya Zeeland. Sorgligt men sant.

Nordamerika
Jag skulle kunna fylla resten av bloggen med tips, om det gällde amerikanske böcker! Förslagsvis tipsa om något som visar en sida av USA (eller Kanada) som man vanligen inte ser. Men så ångrade jag mig, för det finns ju en kontinent kvar:

Sydamerika
Här finns det en hel del spännande litteratur! Men nu tänker jag faktiskt tipsa om en svensk författares helt svenska bok: "Gräset är alltid grönare i Brasilien". Man får gärna vara intresserad av fotboll för att gilla boken, men behållningen är sannolikt väldigt stor ändå. Författaren lever i Brasilien, är utrikeskorrespondent, talar portugisiska flytande. Han är fenomenal på att hitta de mest bisarra historier - han berättar inlevelsefullt och insatt om inte bara fotboll utan även korruption, fattigdom, religion, politik, kärlek, karriärer, vidskepelse och massor av annat i det fascinerande landet Brasilien. Läs! Det är långt mycket mer intressant än det kanske verkar.

//Joelinda