Vid fyrtio börjar livet

Bokens titel: Vid fyrtio börjar livet
Författare: Stefan Åberg
Förlag: Andra rum Förlag, 2013
Antal sidor: 367

För att vara en egenutgiven bok är detta en snygg debutroman, det måste man säga, men någon skulle gärna fått kapa den rejält. När jag hade läst 170 sidor började jag bläddra för att se hur långt jag hunnit, hur mycket jag hade kvar. "Hälften! Har jag bara läst hälften?!" Trehundrafemtio sidor är för långt för den här boken, som är större än en pocket och utnyttjar satsytan maximalt.

Jag skulle gärna velat skära ner texten ordentligt; allt från utläggningar om hur golf funkar till vilket vin man ska dricka till maten eller en oförklarlig resa till Ungern. De tillför inte boken något, utan drar ner tempot och prövar mitt tålamod.

Nu känner ju inte ni andra min man och ni har heller inte läst hans brev eller andra litterära mästerverk, men det har jag. Han skriver precis så här! Medelålders civilingenjör som pratar som folk gör mest, men med ett skrivet språk som känns aningen föråldrat och stelt. Formuleringarna är helt enkelt lite för perfekta och tillrättalagda, i synnerhet dialogerna.

Boken utspelar sig de allra sista åren under 1990-talet och författaren har fått med mängder av roliga tidsmarkörer som jag verkligen uppskattar. Det är modigt och roligt att han har valt en tid som ligger så nära oss, bara 17-18 år tillbaka, men som ändå skiljer sig så väsentligt från ett liv år 2015. Jag uppskattar det, för de flesta författare skriver om nutid eller väljer århundraden eller årtionden som ligger betydligt längre bort än 90-talet.

Huvudpersonen Pontus är en frånskild trebarnspappa. Han har en pärm där han klistrar in urklippta kontaktannonser och sedan följer upp dem med brevsvar, foton, nedskrivna kommentarer som prydligt anger när han skickade ett brev och vad han fick tillbaka. Han framstår som revisorsnoggrann och pedantisk. Hade det utspelat sig idag så skulle han säkert ha valt att göra ett Excel-ark med alla bekantskaper...

Pontus är på jakt efter en ny kvinna sedan hans barns mor lämnat honom och deras kärleksfattiga liv. Det är intressant att se hans utveckling från deprimerad till kontaktsökande till exalterad och sedan smått resignerad, i olika faser.

Han grubblar kring hur mycket engagemang han ska lägga ner på varje kontaktannons och vad det egentligen leder till. Några turer till krogen blir det också (där han för övrigt hinkar i sig så mycket så jag undrar om han är alkis; ramlar man inte ner medvetslös efter fyra drinkar, några starköl och sedan ytterligare sprit?!) men det är svårt att ragga på dansgolvet.

Ibland har jag lust att snabbspola Pontus och hans liv! Skippa alla långa redogörelser för kontaktannonsernas signaturer "Kvinna 51", "Vad har du att förlora?", "Nattens drottning" och exakt vad de skrivit, vilken färg det var på deras brevkuvert, hur de tar trevande kontakt per telefon, vilken hårfärg de har och om Pontus kommer att finna dem attraktiva.

Det som är bokens stora behållning är huvudpersonens mindre trevliga sida: utan att avslöja handlingen kan jag säga att han skulle kunna ligga med en tjej en kväll, gå på restaurang med en annan kvällen därpå och på hemvägen därifrån stanna till vid en tredje tjejs hus bara för möjligheten att få se henne genom fönstret. Han velar mellan de olika kontaktsökande kvinnorna - och det gör även de med honom. Det är en invecklad parningsritual där alla mäts och vägs och betygsätts.

På många vis får jag en känsla av att detta är en autentisk dagbok som man har broderat ut till en roman. Det blir lite överlastat med alla beskrivningar som inte tillför berättelsen något, men jag kan samtidigt tänka mig att det var så här. På riktigt! För den "Pontus" som författaren känner. Den levnadsberättelsen är förstås viktig och kanske trösterik för många.

Om jag själv hade genomlevt en skilsmässa är det möjligt att jag skulle såga min recension. Kanske är det här precis vad man behöver när man är mitt uppe i en trasig kärleksrelation? Byt ut dagstidningarnas kontaktannonser mot dagens dejtingsajter, så är det mesta sig likt. Alla längtar efter ett liv med kärlek och lagom doser av ensamhet och parliv.

Mitt foto: Det här utspelar sig på den tiden då kontaktannonser besvarades med riktiga brev, ofta handskrivna, som postades i vackra kuvert och frankerades med fina frimärken.

Betyg: Jag gillar bokens idé och huvudpersonens utveckling, men skulle föredragit en stramare version som koncentrerat sig på väsentligheterna.

Rekommenderas till: folk som genomgår en kris i sitt förhållande, kanske? Eller 40-åringar?

Snackis: I viss mån, ja.

Länk till boken på Bokus: HÄFTAD

Tack till Stefan och Andra rum Förlag för recensions-exet!

Fler puffar för trevliga bloggar

Ytterligare några bokbloggarfavoriter! Jag är inte ens säker på att de känner till Boktanken eller har den blekaste aning om att jag länkar till dem, men jag tycker det är lite skönt att vara hyfsat anonym på nätet och att låta andra vara detsamma.

I kommentarer dyker det ofta upp samma förnamn gång på gång så till slut lär jag mig ju att koppla ihop bloggarna och personerna bakom dem. Alltid roligt att få ett livstecken från läsarna!

Helena driver Ms Hisingen och jag gillar hennes blandning av tung och lätt litteratur, ungdomsböcker och vuxenromaner, svenskt och engelskt. Hon hinner läsa mycket mer än vad jag gör, men jag tror vi har rätt lika smak när det gäller böcker.


Josefin driver Nobelprisprojektet och jag gillar att läsa hennes recensioner för hon är så sällsynt välformulerad och genomproffsig på något vis.


Malin driver Jag och mina böcker och jag gillar att det är en snygg blogg med underhållande inlägg som håller sig till ämnet (litteratur!). Sedan är det en annan femma att jag nästan aldrig läser de böcker hon tipsar om, men jag har helt enkelt inte fastnat för Young Adult eller fantasy eller långa serier. Tur nog finns det en hel del annat i bloggen också.


Carolina driver Romeo and Juliet och jag gillar hennes snygga upplägg av bloggen, precis i min smak: tydliga ingångar som berättar om titel och originaltitel, författare, utgivningsår, antal sidor, den första meningen, hennes betyg på boken och mycket mer. Överskådligt, trevligt och välskrivet!

Fler följer vid tillfälle. Nu måste jag ägna mig åt betalt arbete istället för detta icke inkomstbringande nöje.
//Joelinda

Tematrio: Livet under andra världskriget

Ett ämne man skulle kunna göra en tema-hundring av, istället för en tematrio: Denna vecka tycker Lyrans Noblesser att vi ska lista tre böcker som handlar om andra världskriget. Tre! Det är ju ingenting. Menade du inte tio åtminstone?!

Hotellet i hörnet av Bitter och Ljuv är en alldeles underbar bok - klicka på länken för att se min recension. För mig var det helt chockerande att inse hur amerikanerna behandlade de japanska invandrare som bott i landet i decennier, som rotat sig, fött barn och skapat arbeten, blev deporterade till stora interneringsläger under kriget.

The Buddha in the Attic är på samma tema, om den amerikanska interneringen av japaner, och den är så vackert skriven så den hör till en av mina absoluta favoriter. Vi får följa namnlösa japanska kvinnor i alla åldrar i ett allt annat än lätt liv i USA. Jag tror den heter "Vi kom över haven" på svenska.

Boktjuven utspelar sig däremot i Europa och handlar om livet i en småstad i Tyskland 1939, där flickan Liesel måste lära sig att hantera krigets fasor (och avsaknaden av böcker!). En fantastisk bok som lyckas med det märkliga att hitta en ny infallsvinkel då den beskriver andra världskriget. Det var flera år sedan jag läste den, men jag har glömt att recensera den här.

//Joelinda

Puff på favvisar

Idag puffar jag på några av mina bokbloggarfavoriter! En del av dem har lagt in min blogg bland favoriter, en del har det inte. Några har överhuvudtaget inte en sån spalt med favoritbloggare. Mig kvittar det, alla kan inte gilla alla - och en del kanske inte har hittat hit eftersom jag är usel på att marknadsföra mig (vilket är tämligen ironiskt med tanke på mitt yrke).

Helen driver Midnatts Ord och jag gillar att hon mestadels håller sig till bokrecensioner (även om det just idag dök upp en kattunge i flödet!) och skriver på ett sätt som lockar mig till läsning trots att jag nästan aldrig har hört talas om böckerna hon tipsar om.


Linda driver Enligt O och jag gillar att hon - precis som hon utlovar i sin "programförklaring" - blandar all möjlig litteratur inom de mest skilda genrer. Dessutom skriver hon var och varannan dag, vilket gör bloggen levande.


Bea, Sara och Judit driver Beas bokhylla och jag gillar att de har en (mestadels, om man hoppar över listorna över vad de har läst den senaste månaden eller ska läsa den kommande månaden...) lättsam och givande blandning av tips, recensioner, fina omslag, roliga iakttagelser och en del annat.


Mrs Calloway driver A Room of My Own - men jag misstänker att hon heter något annat och att jag egentligen har sett hennes riktiga namn bland kommentarerna här på min egen blogg - och jag gillar hennes blogg för att man aldrig har den blekaste aning om vad man kommer att få läsa där: det är en otrolig massa böcker som nämns, inte alls bara nyutkomna, och riktigt spännande tips. Layouten ger mig lite huvudvärk, men det gör inget för sidan är så intressant.


Helena driver Fiktiviteter - och jag gillar den jättejättemycket men jag kan faktiskt nästan inte läsa den... Verkligen trist. Bloggen är mycket välskriven, genomtänkt, intresseväckande och snygg. Men typsnittet är så tunt att det spricker i staplarna och trots att jag har en stor skärm orkar jag sällan läsa inläggen; det är som att titta på sytrådstunna ljusgrå linjer mot en vit bakgrund... Synd, för det är en av de bästa bokbloggarna, i mitt tycke.

Fler följer vid tillfälle!
//Joelinda

Tills man dör lever man

Bokens titel: Tills man dör lever man
Författare: Niklas Källner
Foto: Love Strandell
Förlag: Bonnier Fakta, 2015
Antal sidor: 175

"Där kommer Skavlan-Niklas!" vrålade en kvinna bredvid mig på förlagsfesten och busvisslade så jag fick ringningar i öronen. Jag har sett några avsnitt av Skavlan, säg ett tiotal, men aldrig hela program och därför hade jag inte en aning om att det fanns någon annan än norrmannen och hans gäster i serien.

För mig är Niklas Källner en totalt okänd person, jag har inte hört hans namn tidigare och jag skulle aldrig ha kunnat känna igen honom på stan (hur skulle jag kunna det, när jag aldrig sett honom?!). Men inför Pocketparty 2015 på Sturecompagniet häromdagen var jag tvungen att kolla upp honom då han skulle vara kvällens moderator. På Wikipedia stod något om att Källner är journalist, tevemänniska, reporter, men det sa mig inte så mycket.

Nu sitter jag alltså här med ett fantastiskt tjusigt recensions-ex i händerna, "Tills man dör lever man" av den där Skavlan-Niklas som fick andra tjejer att busvissla. Sprillans nyutkommet, direkt från tryckpressarna. Bokens pärm har ett snyggt tryck med två sentenser - inte titeln - som man lär missa om man inte är så klåfingrig som jag är och måste pilla bort skyddsomslaget.

Niklas Källner sa inledningsvis på Pocketparty att han inte känner sig som en författare men antar att han får räkna sig som en sådan från och med nu. Jag vet inte heller om jag skulle säga "författare" om honom, men jag gillar verkligen hans intervjustil och boken som är ett sorts reportage med fragment ur verkligheten. Lite komiskt dock att vi får en så vackert inbunden bok på en kväll där man marknadsför pocketböcker.

Boken är snyggt layoutad av Sara R. Acedo på härligt papper, lättläst och intresseväckande, full av fina färgfoton tagna av Love Strandell. Jag har i många år varit en hängiven beundrare av engelsmannen Louis Theroux och faktiskt påminner Niklas Källner en del om honom både fysiskt och i intervjustil: en man som på ett försynt och ödmjukt sätt ställer frågor till intressanta människor och låter dem leverera svar man kanske inte väntat sig.

Jag har även följt "Humans of New York" på Facebook under en lång tid, något år nu, och det här är mycket likt: Gå fram till vem som helst på gatan, ta ett fantastiskt foto av personen, fråga någon djup fråga och få ett överraskande djupt svar. Folk öppnar upp sig mer än man kan ana! Brandon, mannen som ensam ligger bakom den omåttligt populära "HONY" har också gett ut en bok med foton, frågor och svar från sina kortintervjuer.

Betyg: En spännande bok i all sin enkelhet, snygg och underhållande. Tror tyvärr att boken - med alla sina fina bilder - inte lämpar sig för billig pocket och därmed kommer mängder av människor att missa läsningen, för det är lite för dyrt att betala för en inbunden bok med ett innehåll som man slukar på några timmar.

Rekommenderas till: folk som gillar Skavlan-Niklas eller folk som behöver bekymmerslös och varm underhållning.

Snackis: Inte alls.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN.

Augustprisvinnare - min egen utmaning

Min egen lilla läsutmaning: att jag under 2015 ska läsa samtliga Augustprisvinnare i skönlitteratur - och några i kategorierna Fackbok samt Barn och ungdom. Nu har jag hunnit så här långt:

2014: Kristina Sandberg, Liv till varje pris

2014: Jakob Wegelius, Mördarens apa
Denna håller jag på med just nu!


2013: Lena Andersson, Egenmäktigt förfarande
Tänkte köpa storpocketen där även fortsättningen ingår.


2013: Bea Uusma, Expeditionen. Min kärlekshistoria

2012: Göran Rosenberg, Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz

2012: Ingrid Carlberg, Det står ett rum här och väntar på dig.
Om jag orkar.


2011: Tomas Bannerhed, Korparna
Har den liggandes i bokhyllan!


2011: Elisabeth Åsbrink, Och i Wienerwald står träden kvar
Den ska jag läsa! Känner att jag är skyldig författaren det, om inte annat.


2010: Sigrid Combüchen, Spill. En damroman
Vad handlar den om - spill?!


2010: Jenny Jägerfeld, Här ligger jag och blöder

2009: Steve Sem-Sandberg, De fattiga i Łódź
Vetesjutton om jag mäktar med ännu en bok om Förintelsen...


2008: Per Olov Enquist, Ett annat liv
Enqvist har jag läst men inte just denna.


2008: Jakob Wegelius, Legenden om Sally Jones

2007: Carl-Henning Wijkmark, Stundande natten
Totalt okänd författare - för mig.

2006: Susanna Alakoski, Svinalängorna

2005: Monika Fagerholm, Den amerikanska flickan
Känner komplett ointresse efter att ha läst folks recensioner av denna roman. Den verkar hopplöst svår att komma in i och språket är så märkvärdigt så recensenterna (inte proffs, nota bene!) baxnar.

2004: Bengt Ohlsson, Gregorius
Den har jag redan läst, men måste kanske fräscha upp minnet lite.

2003: Kerstin Ekman, Skraplotter

Ekman är väl alltid bra! Men om man snokar lite, så visar det sig att boken är den tredje och avslutande delen i en serie - precis som med Kristina Sandbergs böcker om Maj där endast den sista fick Augustpriset. Det gör ju att jag nog borde läsa de två tidigare först: "Guds barmhärtighet" (del 1) och "Sista rompan" (del 2) innan "Skraplotter" (del 3).

2003: Johanna Thydell, I taket lyser stjärnorna

2002: Carl-Johan Vallgren, Den vidunderliga kärlekens historia

2001: Torbjörn Flygt, Underdog

2000: Mikael Niemi, Populärmusik från Vittula
Den har jag också läst för länge sedan, dags att rota fram den ur samlingarna.

1999: Per Olov Enquist, Livläkarens besök
Har stora förväntningar på den här boken!

1998: Göran Tunström, Berömda män som varit i Sunne
Men fy vilken tråkig titel. Tror jag hoppar över den... Är det något att läsa verkligen? Den finns inte längre kvar i tryckt form utan bara som e-bok, så jag får väl pallra mig iväg till biblioteket om jag bestämmer mig för att läsa den.

1997: Majgull Axelsson, Aprilhäxan
Gick inte denna som följetong i DN en sommar? Detta var tydligen Axelssons genombrottsroman.

1996: Tomas Tranströmer, Sorgegondolen

En tur till biblioteket - har inte boken hemma. Det står att den är 42 sidor. Ingenting!

1995: Torgny Lindgren, Hummelhonung

1994: Björn Ranelid, Synden
Något av Ranelid borde man väl läsa, känns som att det ingår i allmänbildningen. Finns i vacker nyutgåva, men jag har ingen lust att betala en hundring för den när jag inte vet om jag ens gillar hans berättelser...

1993: Kerstin Ekman: Händelser vid vatten

Underbar bok som jag ska läsa om nu! Minns att jag tyckte mycket om den.

1992: Niklas Rådström, Medan tiden tänker på annat

Inte många kvar nu! Eller jo, det är nog hälften...

//Joelinda

Tematrio: Bröllopsfester i litteraturen

"Tematrio: Kalasande" säger Lyrans Noblesser idag. Vi ska berätta om tre böcker där man firar något. Precis som Lyran har jag en massa bemärkelsedagar att se fram emot - faktum är att de började redan häromdagen. Den ena födelsedagen efter den andra, i närmaste familjen. Jubileum, årsdagar, studentexamen - hela maj och en bit in i juni ska det firas.

Min tematrio fokuserar speciellt på den sorts kalasande som bröllop innebär.

Jag följer bokserien "Släkten" som - i stora drag - handlar om svenska kvinnor genom ett årtusende. De är släkt (inte i rakt nedstigande led, men nära) och där förekommer det mängder av bröllop.

Vilka storslagna fester de hade, järnålderns och vikingatidens folk! Får och grisar slaktades, öl brygdes och bröd bakades för bröllopsfester som kunde vara i flera dagar. Gästerna kom långväga ifrån och sov förstås över.

Alla böckerna innehåller bröllopsfester (om jag inte helt missminner mig) men läs exempelvis Catharina Ingelman-Sundbergs "Tempelbranden".

En bok som är proppfull av bröllopsbestyr är Jane Austens "Stolthet och fördom" där allt kretsar kring att få fem snart vuxna döttrar bortgifta. En klassiker, förstås.

Med risk för att jag redan har nämnt den här boken för många gånger: en roman som i stort sett enbart handlar om bröllopsförberedelser - och de tämligen tragiska relationer som exponeras då - är Inger Alfvéns "Allt vi aldrig gjorde med varandra".

Det är alltid underhållande - eller kanske ångestfyllt? - att tränga ihop en massa finklädda släktingar som inte brukar ses, tvinga dem att sitta still och konversera, servera dem alkohol och sedan invänta den obligatoriska urladdningen...

Oavsett om det är vikingatid, engelskt 1700-tal eller svenskt 2000-tal, så älskar folk att klä upp sig, välja vackra presenter, äta god mat i överflöd och dricka rusdrycker, men bröllopen är - och var - inte bara glädje och kärlek utan intriger, makt, taktik och en massa gammalt groll...
//Joelinda

Den vidunderliga kärlekens historia

Bokens titel: Den vidunderliga kärlekens historia
Författare: Carl-Johan Vallgren
Förlag: Månpocket, efter en överenskommelse med Albert Bonniers förlag, 2003
Antal sidor: 341

I min privata läsutmaning att plöja samtliga Augustpristagare innan 2015 är slut, har jag nu hunnit till "Den vidunderliga kärlekens historia" - och det var sannerligen på tiden!

På omslagets insida ser jag att jag skrivit en hälsning till min man - "Grattis på födelsedagen 2003". Det är exakt tolv år sedan. Han läste boken, men det gjorde inte jag. Visserligen intygade födelsedagsbarnet att det var en fantastisk berättelse, men jag kom mig inte för. På omslaget deklareras högst upp "Vinnare av Augustpriset som bästa svenska roman 2002", men inte ens det fick mig att läsa den.

Jag har alltid trott att titeln anspelar på en himlastormande ljuv kärlekshistoria - men "vidunderlig" avser nog huvudpersonen Hercule, en människa som snarast är ett vidunder. Ett missfoster som man inte trodde skulle överleva de första dagarna i livet.

Boken är som en mäktig, storslagen saga för vuxna! Den påminner mig en hel del om Umberto Ecos "I rosens namn" - med våldsamma munkar och hemliga sällskap - kombinerad med "Midnattsbarnen" av Salman Rushie - med sina myllrande berättelser om de indiska barnen som föds med sällsynta gåvor som tankeläsning. I grund och botten tycks det hela vara en variant på Skönheten och Odjuret, men mina tankar går som sagt till andra romaner.

Hercule Barfuss och Henriette Vogel föds av prostituerade unga kvinnor på samma bordell under samma stormande vinternatt, 1813 i Königsberg i Tyskland. Hercule är en svårt missbildad pojke, Henriette är en frisk och vacker flicka. De blir en sorts tvillingar genom omständigheterna kring födelsen.

De lever tillsammans i total symbios på bordellen, som ett syskonpar man omöjligt kan skilja åt. Henriette växer upp till en underskön ung kvinna, medan Hercule är så vanskapt att han inte kan visa sig öppet: han är dvärg, han saknar näsa och har en deformerad mun och tunga, han är hårig som en apa, saknar armar och har konstiga bulor och utväxter på sin lilla kropp. Som om det inte vore nog så är han döv också. De två är bokstavligt talat Skönheten och Odjuret.

Henriette och Hercule skiljs åt - helt ofrivilligt, förstås! - när de är barn på väg in i tonåren. Vi får följa pojken på hans väg genom Europa - och livet - där han ständigt utsätts för förföljelser, hat, missdåd, mordförsök, inkvisitioner och en fasansfull massa våld. Hans sällskap tycks alltid bestå av bordellmammor, munkar, cirkusartister, galningar och brottslingar.

Det är mer hat och hämnd än kärlek, bokens titel till trots. Huvudpersonen utvecklar talanger och förmågor som kompensation för att han inte kan höra eller prata - han kan läsa andras tankar och han kan prata med hjälp av telepati...

Carl-Johan Vallgren har jag inte läst något av tidigare, men hans språk är rikt och beskrivande, ganska gammaldags på ett sätt som passar perfekt till en skröna som utspelar sig under 1800-talets början.

Omslaget: Otroligt trist - det här hade ju kunnat göras hundra gånger roligare! Okej, det är en samtida målning (Caspar David Friedrich 1774-1840) som är tysk - mycket passande men också mycket tråkigt. Med en så sanslös handling hade man ju kunnat göra något inbjudande av omslaget...

Betyg: Snubblande nära att läggas i Favoriter-högen! Precis som en riktig saga är denna spännande bok full av motpoler: rika mot fattiga, män mot kvinnor, gudstrogna mot avfällingar, "normala" människor mot vanskapta, hat mot kärlek. Det onda mot det goda.

Rekommenderas till: Alla som gillade "Midnattsbarnen" och uppskattar en våldsam saga.

Snackis: Jag tror inte det. Detta är till för att avnjutas snarare än analyseras.

Länk till boken på Adlibris: POCKET.

Ointressant pseudokunskap om vår inredning

Jag läser och läser, men hinner inte uppdatera så mycket som jag skulle vilja. Just nu försöker jag läsa alla Augustprisvinnare samt den bok min bokklubb valt ut och dessutom ett recensions-ex jag lovat att skriva om.

Det är betydligt mycket enklare att slänga in en enkät, några filosofiska tankar, en bloggutmaning eller liknande än att skriva en bokrecension. Redan från början sa jag dock att jag skulle vara restriktiv med sånt; folk kommer knappast in hit för att se vad jag ätit till middag eller vilken teveserie jag tänker glo på eller vilken klänning jag valt ut till årets studentmottagning.

Men jag är SÅ GLAD för att jag fått maken att gå med på att vi ska köpa nya bokhyllor och inreda barnens allrum till bibliotek! Tjoho! Jag vill ha en Lundqvist Klassika, men denna gång en vit istället för furu:

Bild från Nilsson i Lammhult. Jag vill inte ha två vita vaser med torrt gräs i...utan bara böcker precis överallt. 

Maken tycker att vi ska ha två Chesterfieldfåtöljer. Denna såldes på Bukowskis. Liiite sliten.

Jag ser framför mig att vi ska ha varsin bekväm fåtölj och svärmors lilla fina bord där vi kan ha varsitt glas vin eller en stor kopp gott te. Och några snygga läslampor måste vi ju skaka fram - sånt brukar vara dyrt - annars är det ju ingen vits.

Vi får väl se... Har ju inte ens köpt bokhyllan än, så det är långt kvar, men jag hoppas vi blir klara innan sommaren. Skulle vara mysigt att ha en läshörna att komma hem till efter semestern. Ungarna är i alla fall komplett ointresserade av ett allrum - de tar med sig kompisarna in i sina egna rum och stänger dörren.
//Joelinda