Närå, jag har inte uppslukats av jorden!

Det går lite trögt med läsningen. Lite för mycket jobb och ovanpå det är det allt julfixande, ni vet.

Dessutom går det trögt med läsningen i rent bokstavlig bemärkelse - jag har inget flyt alls när jag läser utan måste verkligen koncentrera mig. Det är inte som att bokstäverna bara rinner igenom mig, att ögonen bara sveper över sidorna och orden hoppar rakt in i hjärnan. Nej, nu är det mening för mening.

Kanske har jag satt tänderna i texter som egentligen inte tilltalar mig, men nu känner jag att jag måste läsa klart?

Dels läser jag "Knark" av Magnus Linton, som nominerades till Augustpriset och som är ohyggligt intressant egentligen (jag inser att jag tydligen gått på exakt all propaganda som det var meningen att jag skulle indoktrineras med). Men ändå: narkotika är liksom inte riktigt något jag tycker är jättekul att läsa om... Jag tror att hjärntvätten funkade lite FÖR bra på mig, för jag ser bara "Stoffe" framför mig och har svårt att relatera till något alls. Tänker: Plattan, smutsiga sprutor, magra människor, dimmiga blickar, aggressivitet, farligt, farligt, farligt.

Dels läser jag "Mellan sommarens längtan och vinterns köld" som jag borde tycka om eftersom det är charmige Leif G W Persson som skrivit den. Men herregud, vad många efternamn att hålla reda på! Boken har ungefär tio huvudkaraktärer och de är alla medelålders män som bara kallas vid efternamn. Jag kan inte hålla reda på alla. Blir tokig på dem! I synnerhet som deras berättarröster skiljer sig så lite åt, att man inte med lätthet klarar att säga "nu är det Jarnebring som pratar, för han uttrycker sig sådär".

Dels läser jag "Haren med bärnstensögon" men trots att min pappa säger att det är bland det bästa han läst på evigheter så har jag inte kommit in i den. Vad är det med mig, egentligen?

En superbra bok har jag dock läst, men den funderar jag på om jag ska berätta om när det är min tur i bokbloggsjulstafetten om några veckor. Kanske. (Eller så skriver jag en recension här och chansar på att det är helt andra människor som läser stafetten, än de som vanligen brukar kom in hit!)

American Wife

Jag fixar ett eget foto vid annat tillfälle!

Bokens titel: American Wife
Författare: Curtis Sittenfeld
Förlag: Transworld, 2009
Antal sidor: 636

Nu kommer en recension av en bok jag faktiskt läste för länge sedan, i början av 2011, men som jag inte hunnit skriva och tipsa om än.

"American Wife" är mycket bra och välskriven, intressant och känns fullständigt autentisk. Det tog sin lilla tid att ta sig igenom 636 sidor på engelska, men det var värt varenda minut! Den här boken hade jag svårt att släppa ifrån mig. Fortfarande efter så lång tid kan jag tänka tillbaka på den och vara glad åt att ha läst något så bra.

Man skulle kunna säga att det är en sorts pseudodokumentär om presidenthustrun Laura Bush. (Hon har för övrigt vägrat läsa boken, rapporterar amerikanska medier.) Vi får följa Alice genom ungdomstiden och framför allt tiden som ung vuxen, genom svåra sorger och tunga tragedier men även kärlek och glädje. Hon är bibliotekarie med tämligen liberala åsikter men träffar Charlie, en charmerande överklasslyngel som hon blir förälskad i. De gifter sig och Charlie kandiderar till president. Alice blir till slut en First Lady och hamnar i situationen att hon älskar sin man men inte alls det han står för, hans värderingar, hans åsikter och politik.

Riktigt, riktigt bra skönlitteratur som kittlar sådär lite extra när det är så uppenbart att mycket är hämtat ur en verklig persons liv.

Recensionen är kanske lite stympad av att det var så länge sedan jag läste boken, men jag kan bara rekommendera att man läser den om man är intresserad av klass och kön, makt och politik, kärlek och moral - och ett spännande kvinnoöde. Sittenfeld är precis sådär babblig som Joyce Carol Oates och broderar ut sina berättelser rejält, men jag skulle inte velat korta ner den här härliga romanen.

Länk till boken på Adlibris: Jag köpte en ENGELSK STORPOCKET men den finns även på SVENSK POCKET, översatt.

Bloggarnas julkalender

Ett väldigt trevligt projekt är denna bokbloggs-julkalender, tycker jag! Tack till Sofie som arrangerar den.

Från första advent till julafton kan man gå in på (minst) en blogg om dagen och läsa ett boktips. Så här ser listan ut på alla som ska berätta om en riktigt bra bok de läst under 2015:

29/11 Sofies bokblogg och Cecilia, Book Obsession  
30/11 Ljusletaren
1. Hanneles bibliotek
2. Andrea, Up in My Tree
3. Malin, Mitt bokliga liv
4. Anna, Sagan om sagorna
5. Metta, Kulturloggen
6. Veroniqa, Bokdivisionen och Breakfast book club  
7. Hanna, Den läsande kaninen
8. Elvira, The World I Live In 
9. Gabriella
10. Mias bokhörna 
11. Ulrica, Västmanländskans bokblogg 
12. Rebecka, bokintresse
13. Elin, bokslukaren och Sara, Read and Repeat
14. Anna, Stories From the City
15. Lisa, Pantalaimone
16. Sincerely Johanna
17. Jamie, En blogg för bokugglor
18. Fiktiviteter
19. Mrs E, What you readin?
20. Agnes bokblogg och Lyrans noblesser

Sedan är det min tur den 21 december!
21. Joelinda, Boktanken

Och därefter
22. C.R.M. Nilsson
23. Hannah, Draw, read and take photo och Evy Callmer, A Room of My Own
24. Sofies bokblogg avslutar på julafton med en enkät!

Den sårade divan

Bokens titel: Den sårade divan - om psykets estetik
Författare: Karin Johannisson
Förlag: Albert Bonniers Förlag, 2015
Antal sidor: 366 (varav de sista 27 är noter och register)

Den duktiga politikern Birgitta Olsson går upp på scenen under Augustprisgalan och presenterar Johannissons bok på ett sätt som får mig att tänka "har vi läst samma bok?". Själv läser jag och läser, men känner mig mest som en tonåring som inte riktigt  hänger med i de vuxnas intellektuella prat.

Jag är uppvuxen i ett akademikerhem, vårt umgänge bestod och består till stora delar av allmänbildade och insatta personer, många gånger med hög utbildning. Kunniga människor som hänger med i samhällsdebatten, som läser mycket och diskuterar ännu mer. Jag trodde jag också var en sån.

Men det räcker med några sidor in i Karin Johannissons bok så börjar jag fundera på om jag är direkt obildad. Känner mig trögtänkt och okunnig. Även om jag behärskar språket och även om orden ingår i min vokabulär så är det inte så här jag uttrycker mig. Inte ens i skrift och definitivt inte i tal.

Leonie "Nelly" Sachs, 1891-1970. Här i 30-årsåldern. 

Foto lånat från flyktochforvandling.wordpress.com

Agnes von Krusenstjerna, 1894-1940.

Foto lånat från psykmuseet.se

Jag tänker på mig själv som feminist men inser nu att jag nog aldrig skulle kvala in i feministernas gäng för jag är inte van vid terminologin. Allas lika värde, lika lön för alla, jämlikhet och rättvisa - ungefär så ser feminism ut för mig. Men jag kan ingenting om gurlesque och cis-personer, funderar på vad ordet "spelplan" kan tänkas innefatta och tycker att ordet "normativa" förekommer precis hela tiden.

"Så definierat blir det perversa också en estetik inom det moderna. Gränstänjande erfarenheter uppfattas som del av ett högt sensibiliserat urbant liv, ett instigande i förnimmelsesfärer som vidgar och överskrider jaget. Det handlar om absolut gehör för sensuella stämningar, för upplevelsens momentana extas, att låta sig kastas runt och "omvridas" (perverteras)."

Jag får läsa långsamt, långsamt. Johannissons formuleringar är uppenbart omsorgsfullt valda. Nu gäller det att jag begriper vad hon vill säga också...:

"Med dessa otydligheter i både sjukdomsmodeller och terapisituationer skapades ett slags öppna spelplaner för patienten. Hon kommer att inta olika positioner i interaktion med psykiatrins och omgivningens blickar. Vad skall det kallas? Maskspel? Lek med identiteter? Performativa strategier? Eller helt enkelt rollspel?"

För mig lockade denna bok då jag hade läst att den skulle behandla Nelly Sachs, Agnes von Krusenstjerna och Sigrid Hjertén. Mycket intressant, i synnerhet som jag nyligen läste "Pengar & Passion" om Ernest Thiel som umgicks i samma kretsar som dessa kvinnor. Och Hjertén var en fantastisk konstnär!

Sigrid Hjertén (Grünewald), 1885-1948. 

Efter etthundraelva sidor av inledande och resonerande texter som jag har svårt att ens begripa, kommer så "Galenskap i praktiken: dårhuset"och sedan följer de tre fallberättelserna. Det är först här som Johannisson fångar mig.

Språket flyter betydligt lättare (för oss som inte behärskar allt det här genusmedvetna...) och för mig börjar boken här. Beskrivningarna av hur mentalsjukhusen såg ut och fungerade under förra seklet - och hur patienterna upplevde sina inlåsta och styrda liv. Sjukhusjournalerna från de tre intagna kvinnorna. Men ska jag verkligen läsa så här intima detaljer om folk som faktiskt funnits på riktigt?

Agnes von Krusenstjerna får mest utrymme, ungefär hundra sidor. Nelly Sachs och Sigrid Hjertén får lika mycket tillsammans. Dessa sidor är för mig behållningen med boken, för här kommer författarens röst in och ställer frågor samtidigt som hon berättar. Ändå måste jag säga att det är väldigt tung läsning, såtillvida att det handlar enormt mycket om galenskap - såväl spelad som verklig, konvenans, samhällsideal, revolter, kön, makt, sex och kroppar som är trasiga på alla möjliga vis.

Omdöme: Första delen av boken var svår att ta till sig på grund av ordvalen, andra delen var svår att ta in för det är så plågsamt intimt och utlämnande att läsa om andra människors psykiska ohälsa, intima sexliv, sorg och vanmakt.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN.

Vad söker folk på för att hamna här?

Boken har ingenting med någonting att göra.

Jag tycker att det är lite lustigt att Blogger slänger åt mig sökord emellanåt, så att jag kan se vad folk har sökt på när de råkade hamna på min blogg.

Om man tittar på den senaste månaden så är det i särklass vanligaste att någon har letat efter "Att hela de levande" - och alla varianter på felstavningar och missuppfattningar av titeln. Det gläder mig, för den romanen är definitivt en av årets höjdpunkter.

Men i övrigt då? Någon har letat efter en recension av "P.S. Jag älskar dig" och den människan tycker jag lite synd om, för den boken hör till de sämsta jag läst om man bortser från "Ett sista livstecken".

Vad man inte har letat på är också intressant. Recensions-exet "Regissören" blev det dödstyst om. Jag har inte hört en enda kommentar från andra bokbloggare, inte från läsare, inte från förlaget eller författaren - ingen har sagt ett pip om boken. Jag som är fullständigt övertygad om att den kommer att slå stort! Kan man läsa alla andra svenska deckare och uppskatta dem, så kommer man att gilla den här. Märkligt.

Men sökorden i sig är också roliga att sitta och titta på, fundera vad som ligger bakom:

• mossig deckare korsord - Kan ni begripa vad man varit ute efter?
• hur många invandrare bor på djursholm - Här tror jag det handlade om flyktingmottagande egentligen, men antagligen har man hamnat på min blogg eftersom jag skrivit om "I Djursholm och Tensta kindpussar vi varandra"
• böcker handling död tittar ner på jorden - Jamen, det här måste väl ändå vara "Flickan från ovan" eller vad tror ni?
• liten by märkliga dödsfall - Har ingen aning om vad det kan handla om och i ärlighetens namn skulle jag tro att personen som sökte på detta fick hundra miljoner träffar...
• straffas man för otrohet när man dör - Den frågan fick jag lite ont i magen av, ska erkännas - tänk om det på riktigt sitter någon ångestfylld människa därute och knappar in dessa sökord på sin dator och hoppas på ett förlåtande svar?

//Joelinda

Värdiga vinnare

Jihoo! Sitter och kollar livesändningen av Augustpriset och ser Karin Bojs vinna i fackboksklassen - bland så många andra fantastiska böcker. Ha! Jag prickade visst in vinnaren i år igen.

Förra året tippade jag Kristina Sandberg som vinnare med böckerna om Maj, innan hon ens blivit nominerad, och hon vann. Riktigt, riktigt roligt att två av mina favoriter har vunnit två år på raken. (Men överhuvudtaget finns det otroligt många bra författare och böcker i vårt land.)
//Joelinda

Min europeiska familj

Bokens titel: Min europeiska familj de senaste 54.000 åren
Författare: Karin Bojs
Förlag: Albert Bonniers Förlag, 2015
Antal sidor: 486 (428 av dessa är själva "boken", 57 av dem är faktaredovisningar, resmålsförslag, källförteckningar etc)

Jag brukar läsa Karin Bojs vetenskapsartiklar i DN och uppskattar hennes sätt att skriva: så nyfiket och glatt på något vis, så där så man dras med och tänker att "ja, det här var ju verkligen intressant!" även om man inte trodde det från början. Hon har en förmåga att skriva lättbegripligt och kan presentera och paketera nya rön åt alla oss som inte har tid, ork eller möjlighet att läsa tunga rapporter i ämnet.

När jag såg att hon gett ut boken "Min europeiska familj" ville jag förstås genast ha den, historietokig som jag är. Men lite dyr var den kanske för min budget just då... Jag önskade mig den i julklapp (ja, detta var redan i början av hösten!) och tänkte att det var en perfekt grej för släkten att köpa till mig. Men så bestämde vår bokklubb att vi skulle läsa just den här till nu i november, så jag fick pallra mig iväg och införskaffa den för egna pengar trots allt.

Och jag blev inte besviken!

Först det rent estetiska, som jag redan nämnt här på bloggen. Ett otroligt snyggt omslag (jag skulle kunna tänka mig att ha det som plansch på väggen!), en underbar omslagsillustration (se tidigare inlägg) och en skickligt layoutad inlaga av Eva Lindeberg. Sammantaget en mycket vacker bok att se på - om det nu var så att man inte begrep den svenska texten. Själva diagrammen och illustrationerna inuti boken är väl måttligt kul däremot.

Det som är lite speciellt med denna bok framkommer egentligen redan av titeln: det handlar inte alls bara om människans ursprung och sedan i kronologisk ordning fram till idag. Det handlar om Karin Bojs mormors mormor och farmorsmor och alla dessa andra kvinnor som leder från vår högst levande vetenskapsjournalist ända bak till de första kvinnorna som utvandrade från den afrikanska kontinenten. Det gör tilltalet personligt och inte alls så skolboksaktigt som man annars hade kunnat tänka sig.

Jag ska villigt erkänna att detta var en bok jag slukade. Ibland tror jag nästan att jag förstärker mina egna förutfattade tankar om böcker, på gott och ont, för här hade jag redan från början sagt "Den här boken vinner nog Augustpriset" trots att jag inte läst en enda sida och när jag sedan fick boken så var den precis så lärorik och lättläst som jag föreställt mig. (Vi får väl se i eftermiddag vilken bok som får fackbokspriset i år!)

Det är lite svårt ibland att hänga med i alla svängarna kring mitokondrier och DNA och vem som fick barn med vem och vilka grupper som ägnade sig åt vad - men det är som om Karin Bojs själv ser det och går in och säger "Jag har ju redan berättat att folk ur den här gruppen gjorde si och så, som ni kanske minns, och nu kan vi se att..." - vilket är bra, för ibland behöver jag påminnas.

Mängder av nya forskningsrön presenteras och även de krig som utkämpas mellan rivaliserande forskare. Alla är inte nöjda med utvecklingen av tekniken, som gör att gamla teorier kullkastas då DNA kan påvisa andra förflyttningar och folkvandringar än vad man kanske föreställt sig fram till  nu.

Jag skulle kunna skriva mycket längre, men här får jag begränsa mig. Läs boken istället för min recension! Jag har inte en enda negativ sak att säga om den utan sätter helt förbehållslöst etiketten "Favorit" på "Min europeiska familj".

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN

P.S. Kunde man möjligen inte ha tänkt sig en sån där bilaga som böcker hade förr i världen, då färgtryck var dyrt och man gav ut illustrationer i ett separat häfte? Jag hade velat ha många fler bilder av det som beskrivs i boken.

Rapsbaggarna

Bokens titel: Rapsbaggarna
Författare: Karin Brunk Holmquist
Förlag: Kabusa Pocket, 2006
Antal sidor: 237

Ibland blir det ju bara så helfel. Man kanske ser ett avsnitt av en teveserie och känner att man varken vill se fortsättningen eller någonsin mer se något av samma manusförfattare. Ungefär som jag känner när jag ser Sveriges svar på "Arga kocken" där en okänd grabb springer runt i förkläde och är låtsas-arg, viftar med kockkniven och försöker se ut som att han har pondus medan han gapar på rutinerade restaurangägare att de inte sköter sig. Eller någon musik man lyssnar på och sedan skyndar sig att ratta bort så fort bilradion spelar låten en gång till. Som det mesta man hör på Melodifestivalen, vad mig anbelangar.

Ibland blir det så med böcker också. De får en chans men inte två.

Enligt min läsdagbok var det i januari 2008 som jag läste "Rapsbaggarna" och sedan dess har Brunk Holmquist utkommit med ytterligare sex böcker i den löst sammanhållna serien, om jag räknar rätt.

"Rosa elefanter" (2009), "Stenhimlen" (2010), "Kaffe med musik" (2011), "Surt sa räven om rabarberna" (2012), "Kranvridarna" (2014) och nu senast "Akutbjällran" (2015). Det kan finnas fel i uppräkningen, jag försökte bara få ihop den utifrån vad jag kunde hitta på nätbokhandelns hemsida.

Det är otroligt vad produktiv hon är! Jag blir imponerad. En roman om året. Tänk att sälja såna stora upplagor av sina böcker så man faktiskt kan leva på det. Det är bara att gratulera till framgångarna.

På Adlibris har andra privatpersoner recenserat boken med ord som "charmig", "varm", "hög mysfaktor", "småmysig", mysig", "härlig", "underbar" och "en pärla". Men läsarna verkar vara uppdelade i två läger: de som ger boken en femma och skriver alla dessa trevliga omdömen och de som ger boken låga betyg.

Bland alla översvallande recensioner finns nämligen följande kommentarer:
"En banal historia med inslag av klichéer", 
"Författaren växlar ständigt mellan imperfekt och presens i mening efter mening. Stod inte ut. Storyn var inte heller bra.", 
"En bok, papper och lite ditslängda bokstäver som inte har någon mening alls. Texten och historien ligger på barnnivå, men vilka barn vill läsa om två gamla gubbar som bara är allmänt tråkiga?", 
"Denna var ok, men inte mer. Mest beroende på att jag inte tycker det är charmigt med gamla gubbar som inte tvättar sig, snyter sig i disktrasan och sen torkar bordet med den."

I min egen läsdagbok står följande korta sammanfattning:
Två gamla skruttiga gubbar ältar att deras barndomshem används till nersupna kvinnor. Den här boken kunde jag varit utan. Lite puttenuttig på ett kväljande sätt. Retar mig på konstig tempusskrivning rakt igenom boken."

Frågan är om jag kanske ska ge författarinnan en chans, trots allt? Jag kanske var på dåligt humör när jag läste "Rapsbaggarna". Det verkar ju som att jag är i klar minoritet. De flesta andra tycks uppskatta skildringarna av egensinniga gubbstruttar från Österlen.

Länk till boken på Adlibris: POCKET.

Vintagebilder som väcker ha-begär

Jag är lite lätt förälskad i det underbara omslaget till boken jag läser. Inlagan är också ruggigt snyggt satt! Yrkesskadad som jag är, måste jag kolla vilka som ligger bakom.

För formgivningen står Eva Lindeberg, som jag inte har den blekaste aning om vem det är men som uppenbart är duktig på det hon gör (jag tänker att om jag någonsin ger ut en egen bok så är det precis så här den ska se ut!).

Men den tuffa mammuten då? Den har en mystisk Hein Nouwens gjort. Googlar man lite så dyker hans namn hela tiden upp med referenser till Meyers Konversations-Lexikon från 1897, vilket är lite märkligt eftersom han på andra sidor ser ut att vara en ung och högst levande man. Hans alster ligger i alla fall hos Shutterstock och det skulle de nog inte göra om han hade levt kring förra sekelskiftet. Jag får inte riktigt detta att gå ihop men orkar inte leta mer på nätet, utan nöjer mig med att konstatera att jag skulle vilja ha en av hans illustrationer.

Mot bättre vetande och all min professionalism vill jag visa några bilder trots att jag inte har betalat för dem. De tillhör alltså inte mig, utan Shutterstock och jag hoppas de har överseende med detta. Vill bara visa vilken oerhört talangfull illustratör Nouwens är!

Möjligen är det så att Hein Nouwens bara ("bara") är en duktig fotograf, för nu när jag snokat vidare finner jag att det står att han använder en Nikon D800 för att producera bilderna. Kanske har han plåtat det gamla konversationslexikonet och retuscherat bilderna, inte alls tecknat eller graverat?

//Joelinda