Misogyni och kvinnors kamp

Jag läser nästan alltid Elisabeth Åsbrinks texter i DN och här har jag hittat en som jag vill delge er långt i efterhand: Kvinnors kamp provocerar ständigt.
Mycket läsvärd, ta er tiden att läsa den!

Att jag letade reda på den så här nästan 1,5 år senare beror delvis på att jag har läst stora delar av den där biografin om Clementine Churchill, vars make aktivt bekämpade kvinnlig rösträtt i Storbritannien. Och delvis på grund av jag tillsammans med min bokklubb nyligen såg den fantastiska filmen "Suffragetterna" på bio.

Men allra mest för att jag läste en till synes oansenlig krönika av Lotta Olsson i DN idag och höll på att sätta morgontéet i halsen. Den handlade om Ebba och Horace - och det var väl därför jag ens fastnade för den. På slutet kan man läsa:

"Men det som på allvar stannar kvar hos mig efter alla intervjuer är en otäck liten rad i Svenska Dagbladet, där Karin Thunberg intervjuade Horace Engdahl i helgen. Han använder ordet "misogyn" och sen säger han till den kunniga och erfarna journalisten Karin Thunberg: "Vet du vad det betyder?"
Och då förstår jag plötsligt precis vad kvinnohat betyder."

Ja. Vad ska man säga? Jag blir alldeles beklämd.

-

Länk till Lotta Olssons krönika i DN kan jag inte lägga upp, då den inte finns på nätet än.
Länk till Karin Thunbergs text i SvD här: Man förblir samma idiot.

Fotnot: Misogyni = kvinnohat

Hur olika man kan tycka...

Det är rätt kul att läsa andras kortrecensioner på Adlibris, tycker jag.

"Var tvungen att läsa denna i skolan som barn och jag avskydde den. Frambringar än idag samma ångest från barndomen som mesmör och blöta vinterkängor."

sagt om Maria Gripes "Tordyveln flyger i skymningen"

-

"Boken var skit den sög as och jag tycker att vilhelm borde ha skutit sig själv efter att han hade skrivit den"

sagt om Vilhelm Mobergs "Utvandrarna"

-

"Han som skrev den här måste ha blivit grovt sårad nån gång i sitt liv..."

sagt om William Goldings "Flugornas herre"

-

"Fattar ingenting. Kvinnfolk kanske kan reda ut det här; själv fick jag ögonkramp och konvulsioner, och lyckades nätt och jämnt avbryta läsningen innan jag föll i koma. Crapola."

sagt om Jane Austens "Stolthet och fördom"

-

"Ett bedrägligt verk som på grund av sin genialt till ytan simplistiska struktur och utförande ofta tas för någonting enklare och mer infantilt och enfaldigt än vad den egentligen är. ett verk som i princip är helt och hållet perfekt komponerat och som äger en hänsynslös berättarteknik och symbolik som kan dissekeras gång på gång och man finner ändå nya djup i verket beroende på vilken verkande faktor i verket man inriktar sig på. hela berättelsen skulle kunna ses som en oändlig cirkel som bara upprepas gång på gång, likt Ouroboros, ormen som äter sin egen svans. och så skulle jag vilja påstå att jag ändå bara skrapar på ytan av detta mästerverk i min denna kommentar."

sagt om John Steinbecks "Möss och människor"

(Personligen misstänker jag att det är en lustigkurre som knåpat ihop de svåraste orden han kan och sedan sätter detta omdöme på ett gäng klassiker bara för att retas.)

Det är lite spännande hur man kan tycka så diametralt olika. Intressant, tycker jag, vad man fastnar för och inte. Det är en av de stora behållningarna med att ha en bokklubb: att man kan diskutera litteratur och få en inblick i hur andra resonerar.

Renvalls strofer i Dubbelkrysset

Jag är duktig på det där med korsord, om jag får säga det själv. På söndagarna löser jag DN:s dubbelkryss där det alltid är ett citat ur en bok. Man lär sig en hel del, förutom att bli snitsig på att lösa korsord: många gånger har jag fått upp ögonen för böcker och författare jag inte känt till.

Så var det den gången för något år sedan då jag läste några strofer ur en dikt, som jag genast skyndade mig att kolla upp. Och som jag sparade i ett Word-dokument för jag tänkte att jag måste ha kvar dem. Så fint och  - för mig! - så otroligt talande.

Den gången stämde det in på min 92-årige farfars död, han som låste dörren till sin lägenhet och gick mot sin död. Denna gången på min 5-årige hunds död, han som var så stor, så stark, så frisk, så mitt i livet men vars hjärta bokstavligen skulle brista. Jag är på ett sätt glad att vi inte visste hur utmätt tiden var, för både han och vi levde livet till fullo in i det sista.

Nu lever jag i en bubbla, försöker jobba men det händer just ingenting, glor på datorn utan att få ur mig något vettigt. Jag försöker läsa böcker men begriper inte vad det står. Försöker titta på teve men orkar ingenting, det är som om hjärnan går på sparlåga. Kan man blir rent korkad av sorg?!

Tack för fina hälsningar under mitt förra inlägg, de värmer. Jag skäms över att jag själv inte haft vett och empati nog att förstå hur stor sorgen efter ett husdjur kan vara, förrän jag själv drabbats.

Sanna, du har ju en av samma sort. Klappa Tassa från mig.
Vargnatt, tack för fint mejl.
Ni andra med; Mrs B, Anna, Cissi.

Det här är Viola Renvalls vackra dikt:

En gång är den allra sista gången.
Det sista steget nerför trappan.
Lampan som släcks.
Ingen säger: Nu var det sista gången.

En gång är det sista ordet viskat.
Det sista brevet skrivet och postat.
Nyckeln vrids sista gången om.
Du vet inte när och vill inte veta.

Men glädjen har alltid ett sista leende.
Någonstans dröjer det kvar.
Någon förvarar det djupt i sin saknad.

Hundhår

Hunden är borta. Vi saknar honom. När det ringer på dörren är det ingen som skäller. När vi kommer hem sent är det ingen som väntar på oss.

Vi hittar fortfarande hans vita hår här och där i huset och på våra kläder. Vi plockar upp dem. Vi borde kasta bort dem. Men de är allt vi har kvar av honom. Vi kastar inte bort dem.

Vi hyser ett vanvettigt hopp: om vi bara lyckas samla ihop tillräckligt många kan vi sätta ihop hunden igen.

"Hundhår" av Lydia Davis ur novellsamlingen ”Jag har det rätt bekvämt men skulle kunna ha det lite bekvämare”, Sekwa förlag

-

Det är makalöst vad internet kan erbjuda: en snabbväg till alla vänner, bekanta, släktingar, tidigare arbetskamrater, folk man träffat för länge sedan eller aldrig någonsin i verkliga livet. Men det är MÄNNISKOR bakom de där signaturerna, förkortade namnen och ikonerna. Folk som genuint bryr sig. 

Jag är helt tagen. Den välvilja som strömmat emot mig det senaste dygnet från alla håll, just när jag kände mig som mest ensam. I de stunderna älskar jag verkligen internet, det är då jag ser de verkligt positiva krafterna.

Jag brukar inte vara privat på bokbloggen, men vår familj har drabbats av sorg och de senaste dagarna har jag inte gjort annat än gråtit, vakat, gått runt med mobilen i näven utifall-att-de-ringer-och-vi-måste-åka-in, gråtit ännu mer, haft hjärtklappning vid tanken på vad min lilla fyrfota älskling går igenom och att jag inte kan hjälpa.

Nu är det över. Nu är det slut. Jag hade inte föreställt mig att jag skulle bli så förtvivlad.

Sjörövarhjärta - ännu en recension

Nu har min lilla medbloggerska tyckt till om "Sjörövarhjärta" som jag recenserade tidigare. En mycket bra bok, tyckte jag, och den förtjänar större uppmärksamhet. Nessa verkar hålla med; hon har gett den 5 av 5 möjliga i betyg och kommer med både beröm och kritik i sin fina recension:

"Den var tråkig i början. Men sen blev den spännande. Sen sorglig. Sen bra. Den hade många olika känslor i sig. 

Den bytte huvudpersoner. Man visste inte riktigt vem som var huvudpersonen eller vilka. 

Att två tider var i samma tid var ganska förvirrande. Det fanns en låda som gjorde så att man kommer in i båda tiderna. Lådan var helt enkelt en portal till tiderna.

Om den var dålig eller bra i slutet får man nog bestämma själv. 

Den passar både för killar och tjejer. I 10-15-årsåldern kan man läsa den och samtidigt gilla boken."

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN.

Å, min älskling Clementine!

Just nu ligger en hel drös böcker på mitt nattduksbord, men den jag främst läser är Sonia Purnells bok om Clementine Churchill. Fantastisk bok!

Jag har fått den som recensions-ex från Historiska Media, så risken är ju att det låter som att jag fläskar på en massa bara för att vara inställsam, men så är inte alls fallet; det här är en oerhört givande bok att läsa om man gillar genren. Dock är den lite tung med alla fakta och datum och personer (och tämligen omfångsrik) så jag varvar med de lättlästa Maria Lang-deckarna.

Om ni är sorten som gillar Johan Hakelius böcker "Ladies" och "Döda vita män" så kommer ni att gilla denna. Jag tyckte det var bra att jag hade läst dem innan, för åtskilliga av de rika och berömda människor som förekommer i Hakelius böcker möter jag sedan i Churchill-biografin.

Likaså Cecilia Hagens "De osannolika systrarna Mitford" som jag nämnt lite för många gånger redan... men som är väldigt nyttig att läsa i förväg eftersom de vackra systrarna och framför allt deras far spelar en stor roll i Clementines liv.

Winston själv har jag god lust att ge en fet smocka. Maken till självupptagen människa får man leta efter! För mig kompenserar det inte alls att han dyrkade sin hustru och var en stor djurvän; hans största intressen i livet verkar helt klart ha varit 1) sin egen höga person och 2) makt.

Under hela sitt vuxna liv gjorde hans hustru inget annat än curlade honom i alla bemärkelser. Allt från hur han skulle få sitt varma bad och sin trerättersmåltid till att ha bjudningar för viktiga politiker, skriva tal, komma med insatta och välavvägda råd, gjuta olja på vågorna då Winston klantat sig.

Ja, det är imponerande vilken politiskt kompetent, insatt, strategisk och skicklig PR-kvinna Clementine Churchill var.

Winston och Clemmie - de levde i någon sorts symbios hela sina vuxna liv.

Jag läser boken med stor behållning. Recension kommer, men jag har bara hunnit igenom halva än så länge...

Mitt mest lästa inlägg...

...är jag lite sur över. Det handlar nämligen om bokstöd.

Jag gillar bokstöd men jag säljer ju inga, så det är lite trist att folk inte hittar hit för att det är så sjukt snygga foton eller sanslöst välformulerade recensioner eller osedvanligt intressanta tankar som förmedlas.

Den mest lästa bokrecensionen alla kategorier under alla år är - glädjande nog! - den jag skrev om en alldeles fantastisk bok som gärna fler får läsa: Att hela de levande av Maylis de Kerangal. Den förtjänar alla läsare den kan få.

Den näst mest läst bokrecensionen är Genom dig av Lotta Lexén. Kanske lite förvånande, eftersom det var hennes första bok och man väl får kalla henne tämligen okänd? Eller så var det just det: folk undrade vem hon var och vad hon skrivit. 

Där ser man, att även debutanter som ger ut en bok på eget förlag kan nå ut till många hundra läsare (333 st, om man ska vara exakt) bara genom gerillamarknadsföring. Sånt intresserar mig en hel del, reklammakare som jag är.

Det mest lästa inlägget i mars i år är däremot det jag skrev om mitt lilla jubileumsjippo. Trots att så många har varit inne och kollat har jag fortfarande en bunt bokmärken kvar. Ska jag tolka det som att de är för fula? Eller att alla föredrar att vika in hundöron i sina böcker? Nåväl, ni som vill ha en liten present får fortfarande gärna skicka ett mejl.

Jag får väl avsluta med att visa ett bokstöd, eftersom det är så poppis. En sån här tiger från Zuny finns hemma hos oss. Jag gillar alla deras grejer, handsydda i skinn och stoppade med något tungt. 

Tematrio: Fint från Japan

Tematrion hos Lyrans Noblesser handlar denna vecka  om "tre kulturella yttringar från Asien: litteratur, musik, dans, konst". Jag har personligen haft en hel del kontakt med Japan och dess kultur, så jag stannar i det landet och struntar i resten av Asien.

1. Jag har alltid varit fascinerad av haiku och faktiskt även skrivit en del själv. Om jag ska tipsa om några svenska författare som skrivit haiku får det bli Tomas Tranströmer och Sonja Åkesson, men det finns många andra som kanske är okända men väl så duktiga. Haiku följer bestämda former, inte bara i form av antal stavelser och antal rader - utan även i upplägg och innehåll.

Bilden har jag lånat från danderydskonsthall.wordpress.com

2. En annan sak som ligger nära mitt arbete som grafisk formgivare är kalligrafi, den mästerliga konsten att texta vackert. Nuförtiden är det många som inte ens kan skriva snyggt med en vanlig penna, än mindre med tusch och pensel... En begåvad kalligraf är Annika Rücker som jag träffat flera gånger genom mitt jobb och beundrat på distans; det är hon som gör nobelpristagarnas diplom.

3. Sedan skulle jag väl kunna nämna no-teater och Haruki Murakami eller teceremonier. Men jag väljer istället att lyfta fram en alldeles underbar film som ni inte får missa: Totoro! Den är inte alls bara för barn, om ni nu trodde det. Länk till Wikipedias text om Min granne Totoro för alla som missat denna fina film.

Jamen, varsågoda!

Pekar lite nedåt på förra inlägget. Det här är ju en present till er, varsågoda! Var inte blygsamma. Det är meningen att ni läsare ska ha dem, inte att de ska ligga och damma på mitt kontorsskrivbord.