Hej klimakteriet

Bokens titel: Hej klimakteriet - Lite vallningar har väl ingen dött av... Texter om livet kring 50
Författare: Åsa Albinsson och Maria Fröjdh (red.) samt Sissela Kyle, Emma Hamberg, Mian Lodalen, Nedjma Chaouche Liljedahl, Nina Lekander, Karin Björkegren Jones, Camilla Thulin och Pia Sundhage.
Förlag: Bonnier Fakta, 2014
Antal sidor: 224 + lite till

Mina bokklubbsväninnor ville läsa den här redan då den kom ut förrförra året, men jag satte mig på tvären. Sedan försökte de igen, lirkade lite men jag var lika motsträvig då. Till slut räckte det med att de sa "Vad tycker ni, ska vi läsa klimakterieboken till nästa gång?!" för att alla skulle skratta åt min motvilja.

Jag vill inte bli gammal, förtorkad, skrumpen. Jag vill inte få läskiga vallningar och vakna dyngsur av svett! Jag vill inte ses som en tant. Jag vill inte känna mig förbrukad, passé, infertil. För mig är klimakteriet något som jag helst inte vill tänka på, för då kommer jag i ett slag att bli gråhårig(-are), skrynklig, torr i hyn, få en manligare kropp med stabbig putmage, bli lite allmänt bitchig när östrogenet fasas ut. Lite manhaftig, antar jag. Och det vore skräcken på något vis.

Men det här är en bokblogg och inte en privat terapisession, så jag hoppar över anledningarna till varför jag känner så här. Jag ville tänka att det händer inte mig - eller det kommer att hända, men än är det lång tid kvar. Jag noterar alltför ofta hur man ser ner på äldre kvinnor, hur man förminskar dem, gör sig lite lustig över dem. Tanterna. De som är medelålders med erfarenhet, kompetens och pondus men samtidigt några man inte riktigt räknar med längre.

Underbara Berglins!

Så valde en bokklubbssyster trots allt "Hej klimakteriet" till läsning - och jag tyckte det var en underbar bok! Vilken härlig inställning skribenterna har till att komma i klimakteriet: "ta ingen skit!", nu börjar vårt nya fria liv utan mens.

Halva mänskligheten består av kvinnor. Alla som får mens kommer någon gång att hamna i klimakteriet (förutsatt att de har lyckan att leva så länge, vill säga). Det är ingen bagatell! Varför skrivs det så få böcker om menopausen och de besvär men även den glädje det innebär att slippa mensen, slippa fertiliteten, slippa de lynniga hormonerna?

Faktaavsnitt varvas med välskrivna, personliga inlägg av svenska kvinnor som hunnit ta sig igenom klimakteriet (Emma Hamberg, Sissela Kyle, Mian Lodalen och många fler). De flesta var uppfriskande glada och kände att nu öppnade sig en ny värld, nu stundade en ny vår.

För mig var boken och det efterföljande bokklubbssnacket stärkande och jag kan inte annat än rekommendera detta som läsning för alla kvinnor i 35-55-årsåldern.

Mitt foto: Oroa er inte! Det är visserligen inte ljusblå vätska som i tevereklamen, men inte heller något blodigare än Brämhults färskpressade hallondryck...

Citat: "Varför är det så viktigt att avköna den vuxna kvinnan? Man känner sig mer bekväm med henne om hon inkläder sig en traditionell manlig look. Då blir hon ofarlig, helt enkelt."
Camilla Thulin har många intressanta tankar om vad som händer med kvinnor efter klimakteriet: man får inte sminka sig synbart, man bör klippa håret i en kort och praktisk frisyr, man bär byxdress istället för klänning. Man blir kort sagt manligare! Och i boken beskrivs hur man förr såg på äldre kvinnor som könlösa, som en motsvarighet till kastrater...

Omdöme: Lättläst och uppmuntrande bok i ett viktigt ämne.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN

Tematrio: Att läsa i sommar!

Jaså minsann, inga fler tematrios eftersom det är sommarlov... Lyrans sista uppmaning till bokbloggarna innan höstens skolstart är "berätta om era läsplaner i sommar".

Plättlätt!

Jag ska läsa fler böcker i Fogelströms serie om Stockholm. Ser verkligen fram emot det! Läste två förra sommaren, borde nog läsa två i sommar igen.

Jag ska fortsätta min läsning av Augustpristagare. Jag tjatade rätt mycket om den förut, men kände att jag kanske tråkade ut mina läsare med det.
Målet kvarstår dock, rapport följer senare. Tänker nog främst satsa på Korparna av Tomas Bannerhed och den där hemska boken av Jessica Schiefauer om John Hron-mordet... Så många som möjligt ska jag hinna med!

Därutöver en hel väska med böcker som jag redan släpat till landet, för att vara säker på att de finns där på semestern. Bara ren nöjesläsning av sånt som jag sett fram emot! Tänker främst på en bok som legat länge och väntat, men som jag nu äntligen får tid för: Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson.

Tjugo år till dig

Bokens titel: Tjugo år till dig
Författare: Anna Lönnqvist
Förlag: Ordberoende förlag, 2016
Antal sidor: 288

Jag fick ett recensions-ex, signerat av författaren själv. Sånt är alltid roligt (och jag har ännu inte vant mig vid att det finns människor som är villiga att ge mig en bok mot att jag läser och recenserar den!).

Genren feelgood är inte vad jag vanligen läser, så jag är inte särskilt insatt i hur dessa böcker brukar vara uppbyggda och berättade, men av min lilla erfarenhet tror jag mig ändå kunna säga att "Tjugo år till dig" är nog så bra som de storsäljande engelska författarna av må-bra-böcker. Den här har nämligen något som de inte har: svensk natur som spelar en stor roll i handlingen och en hel del annat av igenkänning som jag kan sakna om boken utspelar sig i exempelvis London.

Linn åker till Abisko med enda målet att komma bort från sig själv - och redan på tåget möter hon den äldre kvinnan Carin som tydligen är ute i samma ärende. Väl framme på fjällstationen träffar de Joel, som säsongsjobbar där och som minsann varit kär i Linn en gång för tjugo år sedan (men det minns inte hon). Bland norrsken och snöstormar utspelar sig åtskilliga parallella kärlekshistorier med förvecklingar, men det blir aldrig tramsigt eller helt osannolikt.

Linn är lite svår att tycka om, hon är trulig och inåtvänd och spjärnar emot mest hela tiden. Carin är sympatisk, men av den fåniga baksidestexten luras man att tro att hon är en sinnessjuk stalker som sitter inne med privat information om Linn - när hon i själva verket är en vänlig tant med stor empati. Joel är den person jag fastnar mest för, eftersom han är uppenbart godhjärtat och har de bästa intentioner men hela tiden klantar sig eller missförstås.

"Tjugo år till dig" är lättläst, enkel, underhållande läsning med ett bra flyt. En fin feelgood på svenska!

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN.

Hyllan skriver HÄR om boken.
Breakfast Bookclub skriver HÄR om boken.
Boklusen skriver extremt kort HÄR.
Boklysten skriver HÄR.

Tack till Ordberoende förlag och Anna för recensions-exet!

De som kämpar för att synas - och borde märkas mer!

Eftersom jag sysslar med marknadsföring är jag intresserad av att se hur olika författare gör för att nå ut och för att öka sin försäljning - men framför allt vad de gör för att synas i den störtflod av böcker som väller över oss. Man bjuder till bokreleaser, delar ut både böcker och e-böcker till bloggare och kulturrecensenter, har Facebook-event och jippon på små bokhandlar.

Jag ska erkänna att det finns en hel del egenutgivet som inte fullt motsvarar mina förväntningar på en välskriven bok. Stavfel, upprepningar, klichéer, allmänt platt språk och ganska torftiga intriger.

Men det finns också enormt mycket som är fantastiskt bra och som ges ut på pyttesmå, kämpande bokförlag (eller just som egenutgivning). Jag skulle vilja puffa för dem!

Jo, jag känner verkligen det starkt. Just nu har jag jobb upp över öronen, men när jag får en stund över ska jag göra en ansats att hjälpa till och marknadsföra de där begåvade, svenska författarna som ges ut på små förlag och som är värda all uppmuntran.

Dagens Boktanke: Fjärilen i glaskupan

"Fjärilen i glaskupan", (org. Le scaphandre et le papillon) skriven av Jean-Dominique Bauby, utgiven av Bokförlaget DN 1999.

Historien om Jean-Dominique Bauby har knappast undgått någon som var vuxen kring millennieskiftet och intresserad av litteratur. Den 42-årige fransmannen drabbades av ett slaganfall som gjorde honom mer eller mindre till en levande död. Hans enda sätt att kommunicera med omvärlden var genom att blinka med vänster öga... Ofattbart nog lyckades han bokstavera en hel liten bok på detta vis - "Le scaphandre et le papillon", som den heter på franska, utkom den 6 mars 1997. Tre dagar senare dog författaren.

Själva skyddsomslaget är himla fint, tycker jag, men det bästa väntar när man plockar bort det:

Det förvånar mig inte att det är fantastiska Lotta Kühlhorn som är formgivaren bakom detta omslag!

Fatta vad fasansfullt att bara kunna blinka med ditt ena öga mot en stor skärm med bokstäver, och någon sitter vid din sida och antecknar bokstav för bokstav... tills din text vuxit fram. Det är alldeles oerhört!

-

Dagens Boktanke-bok presenterar böcker ur en rent konstnärlig synvinkel. Här tycker jag till om sättning, rubriker, omslag, illustrationer, papper och annat som inte egentligen rör innehållet.

Dagens Boktanke-bok: Blåbärsmaskinen

"Blåbärsmaskinen", skriven av Nils Claesson, utgiven av Ruin år 2009.

Omslagsfotot föreställer väl författarens far Slas, får jag förmoda, och är måttligt intresseväckande. Men så fort man öppnar boken ser man att den är inbunden i blått med en insida fodrad i exakt den där nyansen som blåbär har inuti. Mums! Jag nästan känner smaken av färska blåbär som spricker och rinner ut i munnen, med den där djupt blåröda bärsaften som färgar tänder och tunga.

På den invikta fliken till skyddsomslaget finns en fin liten illustration av ett hopprep och ett par boxningshandskar. Det är författaren själv som gjort den tilltalande vinjetten och man hittar den även tryckt i vitt på det blå omslaget. Fint!

-

Dagens Boktanke-bok presenterar böcker ur en rent konstnärlig synvinkel. Här tycker jag till om sättning, rubriker, omslag, illustrationer, papper och annat som inte egentligen rör innehållet.

Jag läser tydligen gamla böcker - och helt nya!

Jag hade en känsla av att jag har läst ovanligt många gamla böcker det här året. Var tvungen att göra en liten undersökning! Det visade sig att under det första halvåret i år har jag läst ungefär lika många helt nya böcker som rejält gamla...

22 st som första gången gavs ut på svenska 2014, 2015 eller 2016.
21 st som första gången gavs ut på svenska någon gång under 1900-talet eller 2000-2013.
Det känner jag mig faktiskt väldigt nöjd med!

Såklart är det roligt att läsa helt nyutkomna, omtalade och uppmärksammade böcker - men jag tycker det är väldigt roligt att hitta en äldre bok och läsa den långt efter att den utkom, när bruset runtomkring har tystnat och ingen längre bryr sig om den.

För er som gillar listor kommer en sammanställning som gäller från 1 januari till 4 juni:

Böcker utgivna 2016 (4 st):
2016: Olyckan av Valérie Tong Cuong
2016: Härifrån till verkligheten av Eva Rydinger
2016: Clementine Churchill av Sonia Purnell
2016: Gånglåt av Elin Olofsson

Intressant att notera att samtliga är recensions-ex. Tyder kanske på att jag är för snål för att köpa sprillans nya, inbundna böcker...

- - -

Böcker utgivna 2015 (11 st):
2015: Domaren av Ian McEwan
2015: Mord är ingen barnlek av Alan Bradley
2015: I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv av Tom Malmquist
2015: Skymningsflickan av Katarina Wennstam
2015: Män förklarar saker för mig av Rebecca Solnit
2015: Tisdagsklubben av Anna Fredriksson
2015: Ljuset vi inte ser av Anthony Doerr
2015: Fas 3 av Ann Heberlein
2015: Tillbaka till Magi av Jennifer Andersson
2015: Enkelrum av Hans Gunnarsson
2015: Sjörövarhjärta av E. S. Leijnse

De här böckerna räknar jag som helt nya - och med två undantag (för recensions-ex) så har jag betalat för samtliga. Jag väntar helt enkelt tills de kommer som pocket! Det blir väldigt tydligt när jag studerar den här listan. Jag vill läsa nya böcker, men lugnar mig trekvarts år tills de ges ut i billigt pocketformat.

- - -

Böcker utgivna 2014 (7 st):
2014: Min pappa Ann-Christine av Ester Roxberg
2014: Vi av David Nicholls
2014: Du store gud? av Christopher Hitchens
2014: Life after Life av Kate Atkinson
2014: Britt-Marie var här av Fredrik Backman
2014: Marshmallowtestet av Walter Mischel
2014: Till havet av Stefan Lindberg

De här böckerna räknar jag också som nya - men här ser jag tydligt att de skiljer sig från böckerna från 2015. Nämligen: dessa har jag ofta köpt som inbundna på bokrean. Då har man chansen att köpa nya böcker utan att behöva läsa pocket.

- - -

Böcker utgivna 2013, 2012 och 2011 (5 st):
2013: Ojura av Stina Stoor
2013: Hedra mysteriet av Klas Hallberg
2012: Jag skulle aldrig ljuga för dig av Moa Herngren
2011: Pojkarna av Jessica Schiefauer
2011: Lära sig av Cilla Naumann

Visserligen är det här ganska nya böcker, men de har några år på nacken. Den gemensamma nämnaren här är att jag har köpt dem av en speciell anledning, exempelvis för att de ingår i min Augustprisutmaning eller för att någon i min bokklubb har valt ut dem som gemensam läsning.

- - -

Böcker utgivna 2010 eller tidigare detta århundrade (4 st):
2005: Hångla mer! av Klas Hallberg
2002: De bortglömdas skuggor av Karin Edvall
2000: Populärmusik från Vittula av Mikael Niemi
2000: Järnnätter av Mirja Unge

De här böckerna är rätt gamla och jag har läst dem av olika anledningar, men främst av samma orsaker som ovan: de ingår i en utmaning, jag har fått dem, min bokklubb vill läsa dem, jag har köpt dem men glömt bort att läsa dem.

- - -

Böcker utgivna under 1900-talet - och en innan dess (12 st):
1992: Karolinas Poltava av Elsie Rydsjö
1992: Jag saknar dig, jag saknar dig! av Peter Pohl och Kinna Gieth
1985: Den tionde mannen av Graham Greene
1970: Staden sover av Maria Lang
1956: Mörkögda augustinatt av Maria Lang
1953: Rosor, kyssar och döden av Maria Lang
1952: En skugga blott av Maria Lang
1951: Inte flera mord! av Maria Lang
1949: Mördaren ljuger inte ensam av Maria Lang
1938: ABC-morden av Agatha Christie
1903: Fästmön av Anton Tjechov
1877: En löjlig människas dröm av Fjodor Dostojevskij

Här kan man lätt se att jag fått för mig att läsa gamla deckare som äldre släktingar lämnat efter sig (och som jag kompletterat med köp på Bokbörsen). Det är härligt med de gamla, biblioteksdoftande, gulnade böckerna!
De allra äldsta på listan är dock inte gamla utgåvor, utan Novellix-noveller som jag köpt nyss.

De bortglömdas skuggor

Bokens titel: De bortglömdas skuggor
Författare: Karin Edvall
Förlag: Ord & visor förlag, 2002
Antal sidor: 170

Den här boken skulle jag aldrig ha läst om det inte vore för att jag hittade den då jag städade svärmors bokhylla efter hennes död. Eftersom jag är larvigt intresserad av svensk historia snappade jag åt mig boken, som utlovas handla om autentiska rättsfall rörande svenska kvinnor på 1700- och 1800-talen.

"Författaren Karin Edvall för läsaren långt in i arkivens gömmor. Hon berättar om tolv kvinnor i den svenska historien, som gått vitt skilda öden till mötes. Kvinnor som tysta pockar på att få göra sina röster hörda."

Nu följer en inte särskilt snäll recension. Blunda om ni är känsliga.

Till att börja med: varför skriver man "Författaren Karin Edvall" på baksidan av en bok som skrivits av sagda Edvall? Måste förlaget påpeka för mig att boken jag håller i är skriven av en författare? En "författare" som dessutom aldrig gett ut något tidigare, utan debuterar med just den här boken...

Och med risk för att verka ytlig, men hur fult omslag är det tillåtet att göra egentligen?

Låt mig beskriva: det är alltså ett vitt, blankt skyddspapper runt boken. Över hela framsidan syns en silhuett av något som tycks vara ett kvinnohuvud, där håret är kortklippt på ena sidan men långt och suddigt på den andra. Vem föreställer det? Fanns det kvinnor som hade sådär kortklippt hår?!

Infällt i silhuettbilden är ett rektangulärt foto, uppenbarligen ett helt vanligt amatörfoto, som föreställer en gul byggnad. Författaren vet väl vad det där är för hus, men vi andra gör det inte. Ett fängelse? Ett horhus? Ett barnbördshus? Ingen aning. Och bokens titel är placerad så långt ner på sidan att man nästan missar den.

Jag hoppas att förlaget Ord & visor har börjat anlita duktiga formgivare efter den här veritabla katastrofen.

Innehållet då? Karin Edvall har gjort något väldigt spännande. Hon har rotat i gamla kyrkböcker, rättegångsprotokoll och annat material för att berätta helt sanna historier om kvinnors liv i Sverige för flera hundra år sedan. Sånt älskar jag!

De kvinnor hon berättar om är verkligen mycket intressanta och hon har gjort en grundlig research som vi får ta del av, exempelvis hur det fungerade med jordemödrars utbildning och vad gatflickor tilläts göra och hur man behandlade psykiskt sjuka.

Problemet är framställningen. Kapitlen kan börja med att vi får veta att Elisabeth Kristina Eriksdotter kommer gående på landsvägen och är hungrig. I nästa mening så sätter sig Lisa Stina Eriksdotter på en sten. Hon letar efter en skorpa i förklädesfickan. Längre fram på vägen möter hon en man och presenterar sig som Elisabeth Lövgren (för det hette hon som gift och det får vi väl ändå fatta!). Sju år tidigare hade hon fått sitt första barn. Hon blev änka 1813 och stod ensam med fyra barn. Hjälp, stopp och belägg - kan vi ta det här i ordning? När utspelar sig scenen med landsvägen och var hon gift eller inte vid det tillfället och hade hon en unge eller fyra?

Det är rörigt och nästan arrogant mot oss läsare som inte sitter inne med källmaterial och bakgrundsfakta. Historierna är värda att berättas men det skulle gjorts skickligare. Dramatiseringen består av enkla saker som "hon strök håret ur pannan" eller "han kastade förälskade blickar på henne" (obs ej äkta citat). Det är onödigt banalt och intetsägande.

Jag hade velat ha en mustigare beskrivning i de dramatiserade avsnitten. Hur såg husen ut, omgivningarna, människorna, kläderna? Vad åt man, vad jobbade man med, hur var livet där? Edvalls beskrivningar är inte bara torftiga utan så simpla att de känns som ur en högstadieelevs uppsatser. Om man älskar historiska romaner och faktaböcker så är den här boken alltför platt, kvinnorna stiger inte fram ur mörkret och blir levande för oss.

Omdöme: Otroligt intressant stoff. Men jag hade kunnat göra det bättre själv!

Länk till boken på Adlibris: DANSKT BAND som kallas för förstautgåva från 2012 trots att min inbundna upplaga är från 2002. I den nya versionen har de plockat bort det gula huset från omslaget (men inte orkat göra något åt resten - så bedrövligt).

P.S. Adlibris har lagt in boken under "Humor och presentböcker". Det är ännu en katastrof. Ingen vettig människa kan tycka att detta är en vacker presentbok eller en humoristisk faktasamling.

Tisdagsklubben

Bokens titel: Tisdagsklubben
Författare: Anna Fredriksson
Förlag: Månpocket enligt en överenskommelse med Bokförlaget Forum, 2016
Antal sidor: 281

Om man är 63 år så är det nog inte det minsta underligt att man lever ett hyfsat jämlikt liv, där både mannen och kvinnan viker tvätt och plockar in i diskmaskinen. Sannolikt förvärvsarbetar man fortfarande och planerar att göra det några år till. På fritiden kanske man spelar golf, fjällvandrar eller går en italienskakurs inför höstens husbilsresa till södra Europa. Att man lyssnar på Rolling Stones är inte det minsta underligt - de var ju ens idoler när man var ung.

Precis så är det för Karin och Sten. De har en vuxen dotter som klarar sig utmärkt i sitt eget liv, i sin egen nya familj. De har sålt den fina villan och bytt ner sig till ett mindre radhus i ett lugnt och trevligt förortsområde där de umgås med andra sextioåringar, äter trevliga lördagsmiddagar ihop och planerar långresor tillsammans med kompisgänget.

Men så händer två saker ungefär samtidigt: Sten, som är en aktiv egenföretagare inom reklambranschen, får en stroke och hamnar på sjukhus. Karin, som till vardags arbetar som erkänt duktig kokerska på ett äldreboende, anmäler sig till en avancerad matlagningskurs inne i Stockholm.

Därefter spinner författaren vidare på historien och involverar parets vänner, den vuxna dottern och hennes familj, kursledaren Henrik och det matbloggande kurskamraten Monica för att nämna några. Egentligen händer det inte mycket alls i boken. Tempot är långsamt, det saknas all form av "action"!

Jag gillar verkligen Fredrikssons sätt att beskriva människor. Vi får inte veta ett endaste dugg om hur de ser ut men desto mer om hur de pratar, rör sig och beter sig. Det är lätt att se dem för sitt inre! Jag skulle vilja säga att detta är en enkel historia som känns realistisk i sin vardaglighet - men så är det inte heller:

Omgivningens reaktioner på Karins tilltag att en gång varannan vecka gå på en kvällskurs i asiatisk matlagning är helt orimliga. Helt! Nära släktingar och bästa vänner anmärker på Karins beteende och tycker att hon är fruktansvärt fel ute; hennes man har fått en stroke och ligger på sjukhus - hur kan hon ens tänka på att gå iväg var fjortonde dag i några timmar?! Så sanslöst egoistiskt. Fattar hon inte det? Jo, det gör hon, för hon skäms.

Själv tycker jag att det är en mänsklig rättighet att inte tvingas leva som en siamesisk tvilling med sin äkta hälft. Jag skulle bli galen om jag fick ta emot såna anklagelser från min omgivning! (Men å andra sidan tror jag inte att någon av mina vänner skulle ens tänka tanken...) Seriöst? Om man redan är en människa som anstränger sig hårt på sitt jobb och curlar sin man och sin vuxna dotter - ska man då inte kunna gå iväg och simma någon kväll eller gå en kurs varannan tisdag?

Jag har svårt att tro att det existerar folk som Karins släktingar och vänner. De beter sig ruskigt omodernt och jag undrar vad som får dem att tro att deras åsikter spelar någon roll.

Omdöme: Som i sina tidigare böcker är Anna Fredriksson skicklig på att måla fram realistiska personer, beskriva vardagskonflikter och dilemman. Däremot krockar de moderna 63-åringarna med ålderdomliga attityder som får mig att undra om jag plötsligt förflyttats till 1950-talet. Det är en varm, vänlig och lite bagatellartad feelgood-bok.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN och POCKET.