Tiden räcker inte till

Veckorna flyger förbi. Jag läser intressanta artiklar på kultursidorna och tänker att "det här kan jag spinna vidare på" eller "det här måste jag berätta för någon!". Jag läser böcker också, men har inte hunnit recensera dem. Jag ser andras spännande inlägg på bokbloggar men hinner inte kommentera. Utmaningar som verkar roliga, men som jag inte har ork att delta i.

Den senaste tiden har allt handlat om att jobba dygnet runt för att lansera ett nytt företag. Lyckas det så kommer jag inte att behöva oroa mig för pengar hela tiden. Man kan inte köpa lycka för pengar, men banne mig om det inte hjälper till!

Och den lilla andhämtningstid som har funnits därutöver, har jag ägnat åt att planera, marknadsföra och genomdriva ett av alla hundratals firanden som Friluftsfrämjandet hållit runtom i landet den gångna veckan. Föreningen fyller 125 år denna höst och har drygt 90.000 medlemmar som värnar om allemansrätten och friluftslivet. En av dem är jag!

Vi grillade marshmallows.

Någon jag har läst!

Jaha, det här var ju fantastiskt: en Nobelpristagare som jag faktiskt har läst innan utmärkelsen. Har det hänt förut? (Jo, förresten, Alice Munro.)

När alla kultursidor, bokbloggar och litteraturintresserade vänner frossar i spekulationer om vilken författare som kan tänkas vinna just den här gången - det är samma visa vartenda år! - så sitter jag mest tyst och känner mig oinsatt. Det är inte kul. Man vill ju inte känna sig obildad.

Det flyger namn i luften, långt över huvudet på mig. Författare som jag inte känner till, eller bara har hört om men aldrig läst. Sällan känner mig suktad att läsa heller.

Det finns andra bokpriser som jag följer och andra topplistor som inspirerar, men just Nobelpriset i litteratur hör inte till dem.

Men det här var ju roligt! Senast i måndags puffade jag för denna i Lyrans "tematrio":

Edit: Jag var tvungen att stryka en del i denna text eftersom jag virrat till det för mig och blandat ihop några av alla dessa tidigare pristagare som jag aldrig läst.

Tematrio: Tanter och farbröder

Tematrion inne hos Lyran har denna vecka "Tanter och farbröder" som ämne. Man får välja fritt så länge böckerna handlar om lite äldre personer - och då tar jag:

Arthur Peppers diskreta charm av Phaedra Patrick.
Tant som dör och farbror som längtar sig tokig efter henne och börjar gräva i hennes förflutna för att lära känna henne postumt. Udda feelgood.

De fördömdas drottning av Anne Rice.
Tanter och farbröder som är flera hundra år gamla och som "älskar" genom att slurpa i sig varandras blod. Det här är fortsättningen på "En vampyrs bekännelser" och "Nattens furste".

Begravd jätte av Kazuo Ishiguro.
Tant och farbror vandrar genom sagolandskap i England för tusen år sedan, bland riddare, drakar och Döden som väntar... Kan inte annat än rekommendera denna!

Ett amatöräktenskap av Anne Tyler.
Tant och farbror som varit gifta i många decennier trots att de är väldigt omaka och egentligen inte begriper sig på varann. Inte Tylers bästa, men bra ändå.

Ojdå, det blev visst fyra - men nu orkar jag inte sudda.

Yxmannen

Bokens titel: Yxmannen
Författare: Ray Celestin
Originalets titel: The Axeman´s Jazz
Översättare: Hanna Williamsson
Förlag: Kalla Kulor, 2017
Antal sidor: 473

Bokens stora behållning - tja, bokens enda! - är de helt otroliga beskrivningarna av staden New Orleans för hundra år sedan. Det är för dem jag läser boken och för dem jag orkar läsa klart.

Det börjar med en beskrivning av ett begravningsfölje med svarta människor som går genom staden i morgondimman i en lång procession, iklädda svarta kläder och med en överdådigt dekorerad likvagn. Efter att ha vandrat runt och samlat på sig gäster i flera timmar och därefter hållit begravningen ger predikanten klartecken till fest: han vänder sina kläder ut-och-in och avslöjar färgsprakande vackra, afrikanska tyger och glada mönster. Alla andra gör likadant och snart dansar de gatorna fram i en karneval, tar fram sina brassinstrument och spelar livlig jazzmusik, häller i sig öl och flödande bourbon.

New Orleans i Louisiana i södra USA är träskmarker med en egen kultur, som skiljer sig skarpt från resten av landets. Korruptionen är stor, den italienska maffian är direktimporterad från Sicilien, borgmästaren är mutad. Här finns kreoler och svarta blandat med vita plantageägare och nya europeiska invandrare.

Hjulångare tuffar på floden, mangroveträsken är täta, tropiska oväder sveper in. I staden var husen en gång vackra, påkostade och överdådiga - nu är de förfallna och fuktskadade. I hamnarna ligger fiskebåtar och piratskepp, här säljs både fisk och otillåtna varor. Spådamer läser tarotkort, häxor kokar örtteer, världskrigets överlevare vandrar traumatiserade på gatorna, i kinesiska opiumhålor röker de unga bort sina liv.

Miljöbeskrivningarna är den stora behållningen, tveklöst. Likaså de stora rasmotsättningar och den svåra diskriminering som drabbar de flesta av bokens karaktärer, på ett sätt eller annat. Jag älskar de bitarna av boken och vill bara ha mer!

Ray Celestin har planterat en helt äkta mordgåta i sin bok, en serie grymma dödanden som faktiskt utfördes i New Orleans under åren 1918-1919. Han vill gärna försöka lösa gåtan genom att låta oss följa tre olika personer som alla letar efter mördaren, men kruxet för mig är att det stannar inte vid tre. Det är snarare ett tiotal och jag kan knappt hålla isär dem:

Den svarta flickan Ida som är så vit i hyn att hon blir utstött. Hon jobbar på en detektivbyrå och är vän med mannen som ska komma att bli den berömde jazzmusikern Louis Armstrong. De två hjälps åt på sitt håll för att hitta mördaren.
Polismannen Michael som har en hemlighet som inte får komma ut, men som förstås gör det ändå. Han jobbar tillsammans med en ung irländsk man som inte avslöjar sin bakgrund.
Den medelålders italienaren Luca som tidigare varit Michaels mentor men som nu spenderat åratal i fångenskap efter att adepten avslöjade hans samröre med maffian.

Utöver det är en journalist insyltad och på tok för många starka, maktlystna, förmögna män (jag orkar inte hålla koll på vem som är vem till slut) samt ett antal färgade människor på samhällets botten. Mordhistorien engagerar mig inte det minsta. Det är för rörigt, för många namn, för många människor, för många kriminella nätverk att hålla reda på. För blodigt och brutalt, för snaskigt och våldsamt. För stereotypa beskrivningar av båda könen.

Ingen mer Ray Celestin för min del, tack. I nästa bok ska han tydligen ta med sig Ida och Louis till Chicago och låta dem träffa Al Capone...

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN eller POCKET.

Futura - med framtiden för sig

Jag är oerhört förtjust i Futura. När typsnittet kom, 1927, var det något alldeles extraordinärt. Innan dess var man inte van vid linjärer utan i stort sett allt var antikvor.

En antikva har "fötter", serifer, som gör att ögat lättare kan följa linjen när man läser. Fötterna binder ihop bokstäverna till ord med tydliga mellanrum. Det är därför det upplevs som enklare att läsa en hel text (en inlaga i en bok, exempelvis) i ett typsnitt med serifer än ett utan.

Numera kallas många linjärer inte längre för linjärer, gothic eller grotesker utan just för "sans serifer" - åtminstone om man tittar bland datorns förinstallerade fonter. Jag misstänker att det är det uttrycket som helt kommer att ta över, om det inte redan gjort det.

De linjära typsnitten funkar utmärkt i rubriker, mellanrubriker, logotyper och på skyltar. Många av dem är skapade med just Futura som utgångspunkt.

Futura är ett sällsynt vackert typsnitt, enligt min mening. Det är nämligen inte rakt på ett tråkigt sätt som Helvetica och Arial, utan rakt med finesser och integritet (om nu ett typsnitt kan ha det!). De vassa kanterna! Jag älskar dem. De perfekta cirklarna i bokstäver som O och gemena e. Armbågarna på versala M, måste vara bland de snyggaste bland snygga fonter! Balansen är perfekt.

---

Ett användningsområde där man hittar Futura i mängd, är på bokomslag. På senare tid har jag noterat att i synnerhet deckare och spänningsromaner gärna får en rubrik i Futura.

Som formgivare kan man numera lätt gå in och pilla i fonterna digitalt, förvränga dem och justera lite hur som helst. Men ursprungsformen känns igen i alla fall, den går inte att ta miste på. Jag kan inte svära på att alla nedanstående exempel (jag har letat reda på dem på nätbokhandeln) är Futura i original, det kan även vara en förvrängd version eller en ny font som bygger på Futura - men ni fattar säkert vad jag menar:

Not: Skaparen av detta vackra och omåttligt populära typsnitt är tysken Paul Renner.

Tematrio: Starka känslor

När jag just sagt att jag inte har så mycket att ge i dessa bloggutmaningar, så kommer Lyrans tematrio med veckans tema på starka känslor. En bra bok måste nästan med nödvändighet innehålla starka känslor, tycker jag, eller med sin handling röra upp starka känslor i mig.

Jag väljer tre svenska böcker av tre kvinnliga författare, för jag gillar att ha ett tema inom temat.

"Än klappar hjärtan" av Helena von Zweigbergk är en bok där allt, precis allt, kretsar kring känslor. Syskonrivalitet, trasiga relationer, krångliga tonårsbarn, nya förälskelser, gamla kärlekshistorier. 

Den här antologin från i år, "Brev till min dotter", berörde mig något alldeles oerhört. Jag är lite förvånad att det inte har snackats mer om den. Väldigt starka känslor från mödrar till sina döttrar - men mycket mer än så.

Man kan vara full av känslor men inte riktigt våga ge utlopp för dem, som Maj i "Sörja för de sina" av Kristina Sandberg. Fantastisk bok - tja, alla tre i serien - som var en stor läsupplevelse för mig.

+

En bonusbok också, även den svensk och skriven av en kvinna. Egentligen är det en saga bland många i en samling (Nils Karlsson Pyssling), men den har även getts ut för sig. Jag får nästan lite ont i kroppen bara av att tänka på den... En av de sagor jag tyckt allra mest om som barn:

Allra käraste syster av Astrid Lindgren, här med makalösa illustrationer av Hans Arnold.

Om det nödvändiga i att blogga varje dag

Jag har funderat lite. Bloggen är ett sätt för mig att berätta för andra om de böcker jag läst, och för mig själv att minnas. Den är också en utmärkt väg att nå andra människor som älskar att läsa.

De första åren bloggade jag sporadiskt. Senare insåg jag att korta inlägg med korta mellanrum är bättre. Om jag vill behålla de där tusentals besöken per månad så kräver det en insats från min sida: att jag helst ska ha något vettigt att säga varenda dag, om nya böcker och gamla, om bokmässor och litteratursidor, om författare eller bokpriser. Eller att jag deltar i en massa utmaningar. Men jag har ju inget vettigt att säga om en massa kulturevenemang som jag aldrig hinner gå på - och jag är ju sällan med i utmaningarna!

Nu sedan skolan började, semestrarna tog slut och vardagen kastade sig över mig så har jag plötsligt inte tid alls. Boken jag läser känns som att den aldrig kommer att ta slut. Inte för att det på något vis är ett självändamål att läsa klart den fort, men ändå.

Jag vill betona det där sista. Hade en diskussion i familjen om det, när jag beklagade mig över att det känns som att jag hållit på med samma bok en evighet. "Men läser du för nöjes skull eller läser du för att kunna blogga om den?" undrade en familjemedlem - och han hade förstås rätt.

Jag har väl inte bråttom? Det spelar väl ingen roll för någon i hela universum om jag bara läser en enda bok på hela månaden?

Ett tips till den som känner för en bok som är svår att hänga med i om man är det minsta trött och disträ: "Yxmannen".

När jag för fyrtioelfte gången läste samma mening igår kväll (och detta är alltså samma bok som ramlat ner i huvudet på mig ett antal gånger eftersom jag somnar medan jag läser den...) så slog det mig att den är lite lik Leif G. W. Perssons böcker. Jag har visserligen bara läst en enda, ungefär "Mellan sommarens köld och Palmemordets hetta" - men den kryllade av personligheter som samtliga var män och samtliga titulerades med sitt efternamn.

"Yxmannen" är en orgie i manliga detektiver, poliser, maffiosos och trumpetspelare som omväxlande kallas vid förnamn eller efternamn vilket gör att det känns som att persongalleriet består av femtio pers när det sannolikt är tjugofem. Män, naturligtvis.

Boken rakt i huvudet

Jag har verkligen, verkligen sett fram emot att läsa "Yxmannen". Det är nästan omöjligt att inte suktas av det snygga omslaget i kombination med handlingen som utspelar sig i New Orleans för hundra år sedan.

Men vad är det med den här boken?! Jag har fått den i ansiktet TRE kvällar på raken nu. Det måste vara personligt rekord för mig, som alltid läser innan jag somnar men ytterst sällan somnar medan jag läser.

Fortsätter det på det här viset lär det dröja två veckor innan jag har något vettigt att blogga om.

Tjockdrottningen

Bokens titel: Tjockdrottningen
Författare: Moa Herngren
Förlag: Norstedts, 2017
Antal sidor: 409

Johanna är en trådsmal - för att inte säga mager! - programledare som kämpar hårt för att bli lite mer betydande, få lite större jobb, bli lite mer känd. Hon bor i en snyggt inredd lägenhet på Östermalm och shoppar groteskt dyra märkeskläder trots att hon inte har råd med någondera. Karriären är inte så lysande som hon drömmer om och hon blir ständigt snuvad på programledarrollen för de där stora tevesatsningarna som hon så fruktansvärt gärna skulle vilja ha. Och behöver av ekonomiska skäl!

Johanna berör mig verkligen starkt. Ni kommer att förstå varför om ni läser boken. Hon är en skör människa och i sin desperata jakt på "likes" och hjärtan på Instagram och Facebook kommer hon att svika dem hon älskar allra mest. Det är rätt fruktansvärt läsning, eftersom den är så sannolik. Verkligheten ser ut sådär för många; lägg ut bilder på dina lyckligaste och sorgligaste stunder för att skapa uppmärksamhet kring din egen person.

Du är ditt eget varumärke!

Just den devisen verkar alla i romanen "Tjockdrottningen" leva efter. Teveproducenten Jarmo som totalt tappar kontrollen över sig själv och är så omdömeslös att man häpnar. Hans manipulativa assistent Camilla, lysande ihopdiktad och beskriven av Moa Herngren, som "bondar" med alla och får dem att tro att de är hennes närmaste vänner när hon i själva verket bara utnyttjar dem för egen vinnings skull.

Och så tjockdrottningen själv då, hon som kanske minst av alla bryr sig om att hon är ett levande varumärke, en kändis - om än temporärt - och ständigt figurerar på tidningarnas löpsedlar och i morgonsoffornas teveprogram.

Hon heter Annie, är lite över trettio och har aldrig blivit kysst. Hennes liv har bestått av förödmjukelser och elakheter, ensamhet och skuldkänslor. Så blir det lätt när man väger över tvåhundra kilo och alla bara tittar på en med avsmak. Porträttet av henne är hjärtknipande och i synnerhet hennes längtan efter tjejkompisar, en pojkvän, en framtid som strålar av kärlek och vänskap.

Vilket otroligt bra bok detta är! Det är inte bara de verklighetstrogna sekvenserna kring "Biggest Loser" (här kallat "Du är vad du väger") och Facebookhysterin som fångar mig, utan främst den sorgliga känslan av att många slänger bort sina dyrbara enda liv på att bli populära, vackra, kända. Bli Någon. Även när de måste ge avkall på sin egen etik och moral.

Omdöme: Jag har läst flera romaner av Herngren förut och den här är precis lika bra som exempelvis "Jag ska bara fixa en grej i köket". Författaren måste vara en lysande observatör, tänker jag, för personerna i hennes böcker skulle kunna vara våra egna systrar, grannar och arbetskompisar. En mycket bra bok som skulle passa i bokcirklar och gärna delas ut till unga människor på gymnasiet och högskolan som tror att så mycket av deras framtid handlar om yta, skönhet och popularitet snarare än genuina känslor och mellanmänsklig värme.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN

Tack till förlaget för recensions-exet! Det här är en av ytterst få böcker jag vågat be om ett recensions-ex av, inte bara fått som en överraskning. Jag misstänkte redan på förhand att jag skulle gilla den. Herngren är en favorit hos mig och jag blev verkligen inte besviken.

Här är fler som har läst och tyckt: ...och dagarna går, Boklysten, Stories from the city, Hyllan, och Just här - just nu.