En julsaga (och En julgran)

Bokens titel: En julsaga
Författare: Charles Dickens
Illustratör: Robert Ingpen
Originalets titel: A Christmas Carol
Översättare: Christina Westman
Förlag: B. Wahlströms Bokförlag, 2013
Antal sidor: 192

Som ni kanske minns, har jag tidigare skrivit om Wahlströms serie med barn-, ungdoms- och äventyrsklassiker. Mitt mellanbarn har numera flera böcker i den underbara samlingen:
J. M. Barries "Peter Pan och Wendy" (från 1921),
Lewis Carrolls "Alice i Underlandet" (från 1865),
Robert Louis Stevensons "Skattkammarön" (från 1883) och
Rudyard Kiplings "Djungelboken" (från 1894).
Nu har jag fått den nyutgivna "En julsaga" (från 1843) som recensions-ex och ingen kunde vara gladare för det!

Till skillnad från de flesta böcker som kallas klassiker, är dessa inte alls träliga att ta sig igenom. Pappret är styvt som i en påkostad konstbok, matt och tjockt och härligt för en pappersnörd som jag själv. Typsnittet är rent, enkelt och tydligt spärrat. Layouten är luftig med breda marginaler och tilltaget radavstånd.

Det här måste vara första gången som jag ser klassiker som är gjorda för att avnjutas! Många andra har man väl plågsamt pallat sig igenom på ren vilja, genom tättskrivna sidor på gulnat biblioteksbokpapper, kanske med ett svart tryck av en gravyr på några enstaka uppslag.

Präglingen på "Skattkammaröns" framsida:

Alla böckerna är vackert inbundna och präglade på framsidan: Skattkammarön har en dödskalle, Djungelboken en elefant, Peter Pan en älva och så vidare. Alla böckerna har fina skyddsomslag med ljuvliga illustrationer och metallictryck i texten.

Fyra av min sons fem böcker:

Alla böckerna har minst hundra år på nacken och är översatta till svenska av Christina Westman, som gjort dem mycket lättbegripliga för dagens unga utan att tramsa till det (jag tänker med rysningar på Maj Bylock som har styckat sönder varenda ungdomsklassiker och förvandlat dem till rena dyngan...).

I min Peter Pan-bok står det Damm Förlag, men i alla övriga B. Wahlströms - jag vet inte varför de bytte mitt i serien.

När jag snokar lite på AdLibris, hittar jag även "Trollkarlen från Oz" - den utkom redan 2011 men jag har inte sett den förrän nu - som jag aldrig har läst och känner mig lite allergisk mot efter att ha sett snuttar av filmer på teve. Men där finns också "Jorden runt på 80 dagar" som ju är en helt fantastisk bok; måste införskaffas! Dessutom "Den hemliga trädgården" som jag redan recenserat här i bloggen och "Alice i Underlandet" som min son har någonstans i sin bokhylla.

Skattkammarön är verkligen en skatt i sig! Här är omslaget och ett uppslag. Inuti är den rikt illustrerad med kartor och annat spännande:

Tillbaka till recensionen. Charles Dickens klassiker lever vidare och här får vi en smak av hur England tedde sig på 1840-talet, med smog och smuts, isande kyla om vintern och ingen värme i bostäderna, en fattigdom och svält som är svår att begripa. Ebenezer Scrooge är den stormrike affärsmannen som varken har vänner eller bekanta och som tackar nej till allt umgänge med släkten. Han bryr sig inte om någon annan än sig själv - tills tre andar besöker honom på julaftons natt och visar honom de jular som varit, den som är och de som ska komma. Under denna natt får Scrooge upp ögonen för hur han har förvandlats från att själv ha varit en fattig pojke till en snål och ensam man som ingen kommer att sakna då han dör.

Två uppslag från boken "En julsaga":

"Djungelboken" är väl kanske inte för de minsta - den är mer tättskriven och innehåller långa ramsor och dikter. "Peter Pan och Wendy" är betydligt mer lättläst och sagoboksaktig. Boken "En julsaga" innehåller även "En julgran" och dessa båda är också lättare att ta till sig, skulle jag tro. "Skattkammarön" är den mest kompakta av böckerna, med en mindre grad på fonten och lite mastigare - enligt mitt barn, som fick jobba lite med att läsa den.

Här är inledningen till "Peter Pan" och ett uppslag med den berömde kapten Krok:

Vad vore väl serien utan Robert Ingpens illustrationer? De är helt magiska. Jag visade ju några uppslag ur Djungelboken i min förra recension:

Det enda trista i sammanhanget är att man naturligtvis inte kan göra så enormt vackra och påkostade böcker här i Sverige. Mig veterligt har i stort sett alla bokbinderier lagt ner, utom ett i Västerås, och det är med en djup suck jag konstaterar att Wahlströms serie är tryckt i Kina. Jag hade gissat på Estland, där man numera trycker många svenska böcker, men tydligen är även esterna för dyra... Jag antar att det är marknadsekonomins krafter och att man bara får foga sig, men det är himla trist när ett så fantastiskt hantverk dör ut och faller i glömska - och när vi inte ens har råd att anlita svenska tryckerier och bokbinderier eftersom de är för dyra.

Just Charles Dickens "A Christmas Carol" har jag läst på engelska då jag bodde i USA och jag har sett den i otaliga teateruppsättningar och filmer. Ändå läser jag boken med stor behållning. Någon har sagt att det är världens första feelgood-roman och det kanske man kan instämma i. Sens moralen överträffar Bamses präktiga moralkakor... Det gäller att vara god och omtänksam, annars blir man ensam och avskydd!

Jag hade så gärna velat hinna recensera denna bok i god tid innan julafton - men blev sjuk och hann inte med det - för det här är en härlig högläsningsbok som man gott skulle kunna ha som tradition att läsa under adventshelgerna.

Efter min förra recension fick jag ett mejl från Christina Westman som översatt så förtjänstfullt. Jag tycker mycket om hur hon lyckas hitta ett sånt flyt i texten och ändå få den att kännas lite gammalmodig (för alla dessa böckerna är ju från 1800-talet ursprungligen).
"Läste just dina entusiastiska tankar om B Wahlströms klassiker och i synnerhet Djungelboken. Du gjorde mig så glad (jag har översatt hela serien hittills) eftersom just den är min favorit. Bra historier med driv i berättandet, det märks att Kipling började sitt skrivande liv som reporter. (---) Strax kommer Dickens En julsaga, den ska du titta i också."
Christina, jag tycker att du har lyckats minst lika bra med "En julsaga" som med "Djungelboken". Med tanke på att texten är 170 år gammal så skulle den kunna vara svårbegriplig för dagens barn, men jag tycker tvärtom att den är lätt att ta till sig.

Mitt foto: Min morsmorsmors julprydnad - en piprensartomte med bokmärksansikte och en halmbock under armen - får symbolisera en gammaldags jul.

Betyg: Välskrivet, fängslande och så väldigt vackert. Vad är väl en e-bok mot något sånt här?!

Rekommenderas till: alla som skulle vilja läsa en äventyrsklassiker men som hittills tyckt att det är jobbigt att ta sig igenom dem. Jag skulle säga att detta är en fin dopgåva eller present till ett skolbarn.

Snackis: En sedelärande historia som nog tål att diskuteras än.

Recensions-ex: Jag säger som förra gången: jag må vara helt översvallande men recensionen är faktiskt helt uppriktig och hade sett likadan ut även om jag hade betalat för boken.

Länk till boken på AdLibris: INBUNDEN.

Att skriva - en hantverkares memoarer

Bokens titel: Att skriva - en hantverkares memoarer

Författare: Stephen King 

Originalets titel: On Writing - A Memoir of the Craft

Översättare: Tove Borglund Jansson 

Förlag: Bra Böcker, 2011

Antal sidor: 256

Jag har tänkt - jag som ungefär varannan svensk! - att jag någon gång ska skriva en bok. Vissa perioder skriver jag och lägger undan (inga manus i skrivbordslådan men halvdana bokskisser i datorns hårddisk...) och vissa perioder prioriterar jag annat skapande. Nu har jag dock köpt ett antal böcker om konsten att skriva.

När vi i bokklubben fick i uppgift att läsa Olof Lagercrantz "Om konsten att läsa och skriva" så snappade jag upp att många, många menar att Stephen Kings "Att skriva - en hantverkares memoarer" är den bästa i hela genren. Jag hade aldrig hört talas om den förut, trots att den kom ut redan år 2000. Men ju mer jag läste om den, desto mer insåg jag att det var något för mig.

Vilken bok! Det här är lysande underhållning och undervisning på samma gång.

Den första halvan av boken handlar om Kings barndom, uppväxt och liv som ung vuxen - och hur han hela tiden skriver. Det lockar till skratt och tanke, det är enormt underhållande och självutlämnande. Jag får en helt annan syn på mannen som för mig tidigare varit synonym med den blodiga tonårstjejen Carrie, den otroligt hemska Jack Nicholson-filmen The Shining, den helt vidriga Det (It) om en clown som kan få vem som helst att hata clowner för resten av livet, Jurtjyrkogården, Lida, Den gröna milen och många andra skräckböcker. Jag visste egentligen inget alls om King som person. Hans uppväxt i USA under 1950- och 60-talen är onekligen intressant. Dessutom sprudlar boken av berättariver och en passion för skrivande.

Den andra halvan av boken fokuserar på själva skrivandet, dess verktyg och hur man lägger upp arbetet. Författaren kommer med många tips, ytterst få pekpinnar, mängder av inspiration och ryggdunkningar och "det här fixar du!". Det är lärorikt och roligt - och garanterat en bok jag kommer att läsa om när jag hunnit lite längre i min strävan efter att själv ge ut en bok. Jag håller med alla de som sagt att det här måste vara den bästa boken i ämnet. 

Betyg: enbart positivt, uppmuntrande, enormt underhållande och lättslukat skrivet!

Rekommenderas: till de som antingen planerar att ge ut en novell eller roman - eller som är nyfikna på den ofantligt framgångsrike skräckförfattaren Stephen King.

Snackis: Ja, tillsammans med andra nybörjarsförfattare skulle man kunna få en intressant diskussion.

Länk till boken på AdLibris: STORPOCKET.

Kabal

Bokens titel: Kabal
Författare: Theodore Bergqvist
Förlag: RiotMinds Förlag, 2013
Antal sidor: 326

Theodore Bergqvist har dedicerat denna bok till sina döttrar, men jag får väl hoppas att de väntar med att läsa den - för det här är i snaskigaste laget om man inte är vuxen. Uppsprättade bukar och folk som misshandlas sönder och samman förekommer i vartenda kapitel.

Jag fick detta recensions-ex ungefär samtidigt som jag fick "Stockholm Octavo". De har onekligen en hel del likheter! Båda böckerna utspelar sig i Stockholm på 1700-talet, båda beskriver varsin sammansvärjning mot kungen, båda har en ung manlig huvudperson.

"Kabal" är tidsbestämd till 1747 då landet styrdes av kung Fredrik I som jag inte minns att jag någonsin lärt mig något om i skolan - och det har nog sin förklaring i att han var en tysk greve som gifte in sig i kungahuset, inte gjorde en vettig grej mer än retade upp adeln, förlustade sig, hade älskarinnor och levde ett allmänt dekadent liv alltmedan han aldrig lärde sig tala svenska. "Stockholm Octavo" utspelar sig 1791 och handlar om uppviglingarna som ledde till kung Gustav III:s död.

Båda böckerna beskriver Stockholm som ofattbart smutsigt, fattigt och farligt. Det tycks finnas fler horor och tiggare än hederliga människor. Folk kan döda för en brödbit. Barn dör som flugor, folk är konstant sjuka och svältande, trasiga och lever i armod. Kontrasten är i båda böckerna mycket skarp till den överklass som frotterar sig med kungahuset; här finns sidenprasslande klänningar, vackra dräkter, dyrbara solfjädrar, musköter av silver, dignande matbord, droskor dragna av fina hästar.

Jag hade lite svårt för att man aldrig riktigt lärde känna huvudpersonen i "Stockholm Octavo" och tyvärr gäller detsamma för Johan Hjortenberg som virrar runt i "Kabal". Visst får man veta en del om honom, men man kommer honom aldrig nära och hans livsval tycks obegripliga. Han är groteskt elak mot sin hustru Lina, bedrar henne medan hon är långsamt döende i en sjukdom och säger de hemskaste saker till henne. Han tycks endast ha två vänner, förutom sin bror, och han verkar inte vårda dem särskilt väl.

Inte är han sympatisk heller. Jag har svårt att känna med eller för honom! Johan är rätt platt som romanfigur betraktat men fyller sin funktion - lite av en Tintin, tänker jag när jag ser honom framför mig men med sorg, hat, smärta och svartsyn i sig. Han är dock äventyrlig och handlingskraftig, det får man ge honom.

Kring Johan Hjortenberg finns bara död, död, död. Utan att säga för mycket så kan man konstatera att författaren inte låter Johan behålla särskilt många närstående i livet...

När jag ska recensera boken inser jag att intrigen är tämligen tunn och konstlad, människoödena ganska så kulissartade. Bryr jag mig om ifall Johan kommer att hitta den eftertraktade boken han söker efter, den som han riskerar livet för? Bryr jag mig om ifall kungen dör? Bryr jag överhuvudtaget mig om ifall Mästaren lyckas hitta ett dussin unga flickor att döda och våldta och använda i sina magiska riter? Egentligen inte. Men boken är mycket mustigt skriven, har ett bra språk, högt tempo, stort driv och är spännande. Theodore Bergquist verkar påläst, insatt i historia, har ett rikt ordförråd och en god förmåga att beskriva miljöer. Jag läser sida upp och sida ner, trots att jag tänker att det är en ganska tunn berättelse.

Det här är action i en synnerligen rå 1700-talsmiljö. Det är grabbigt så det förslår, med hemliga sällskap och mystiska riter och vackra älskarinnor och det hejdlösa supandet på Stockholms otaliga små ölstugor. Det är (i min smak) onödigt många hängda män, uppsprättade män, sönderslagna män - toppade med några ceremoniellt offrade tonårsflickor. Dolkarna glimmar i skenet av talgdanksljusen, blodet droppar från knivseggen, skriken ekar över kullerstenstorgen. Om det hade varit en actionfilm så skulle hästarna ha galopperat med fladdrande manar och gruset stänkande kring hovarna, som en variant på James Bonds sportbilar.

Det förekommer några solfjädrar och en hel del vackra kläder, nogsamt beskrivna, men det är ingenting mot vad "Stockholm Octavo" innehöll. Jag föredrar det här.

Betyg: Spännande skrivet med ett språk jag tycker mycket om!

Rekommenderas till: den som gillar action à la Steven Seagal och Jean-Claude Van Damme blandat med en smutsig dåtid, historiska referenser, ockultism, adelsmän, dekadens och våldsamheter.

Snackis: Nej, detta är underhållning.

Länk till boken på Adlibris: HÄR.
Tack för recensions-exet, RiotMinds!

Helenas hämnd

Bokens titel: Helenas hämnd
Författare: Maria Gustavsdotter
Förlag: Pocketförlaget efter en överenskommelse med Historiska Media, 2013
Antal sidor: 346 + extramaterial

Det är ju rent märkligt hur bra författare Historiska Media har lyckats skramla ihop till att skriva historiska romaner i stafettform. Det här är den tredje boken jag läser och blir förtjust i! Boken ingår i serien "Släkten". Här kommer en kort resumé för er som inte slaviskt följt min blogg:

Den första delen skrevs av Katarina Mazetti och heter "Blandat blod". Jag har inte läst den.

Den andra delen skrevs av Karin Wahlberg och heter "Sigrids hemlighet". Jag har recenserat den här.

Den tredje delen skrevs av Catharina Ingelman-Sundberg och den heter "Tempelbranden". Jag har recenserat den här.

Den fjärde delen skrevs av Maria Gustavsdotter och den heter "Helenas hämnd". Som synes ett lika fånigt omslag som de tidigare...

Den femte delen skrevs av Ingrid Kampås och den heter "Drottningkronan", men den har ännu ej utkommit på pocket.

Helenas hämnd knyter an till de personer jag lärt känna i de tidigare böckerna, men här får vi följa Helena som bor i Västergötland - en bra bit från Uppland där den senaste boken utspelade sig - och hennes familj. Helena är en förmögen kvinna med tre halvvuxna barn: Lars, Agnes och minstingen Ingrid. Maken är död men familjen klarar sig bra på sin gård tillsammans med trälar och arbetare. Helena är kristen och drömmer om att låta uppföra en kyrka eller ett litet kapell till Guds ära.

En dag kommer Sten Haraldsson, hans bröder och morbror ridande till gården för att anhålla om Agnes hand. Sten är ättling till de huvudpersoner som presenterats tidigare i serien. Stens yngre bror Adam flirtar med lillasystern Ingrid. Båda flickorna är smickrade och glada, när deras mor och storebror efter mycket förhandlande går med på att gifta bort Agnes med Sten (och kanske Ingrid med Adam). Men livet blir inte alls som de båda flickorna tänkt sig. Långt ifrån...

Agnes far iväg till Sten Haraldssons gård och lever där i rikedom men utan kontakt med sin familj. Hennes nye make är inte den charmör han utgav sig för. Tvärtom slår han Agnes så ofta och så hårt att det får fruktansvärda konsekvenser. Den biten av romanen är svår att läsa, för det är klart att även idag är det många kvinnor som får utstå misshandel på samma sätt som den unga Agnes.

Även Lars och Ingrid som är kvar på gården med mor Helena lider svåra kval, av olika anledningar. Men Helena tar upp kampen för sin äldsta dotter och gör vad hon kan för att få hem henne igen.

Jag ska inte avslöja mer om handlingen. En liten grej bara: jag har så himla svårt för att läsa om korståg och pilgrimsvandringar. Vet inte varför men det är så tråkigt och jag önskar bara att de kunde komma fram till Jerusalem och sedan ta ett flygplan hem så jag slapp läsa mer om det.

Det är komplett obegripligt för mig hur man ens kan tänka tanken att till häst ta sig genom hela Sverige. Tänk då det dubbla för att ta sig ner till Italien! Och sedan båt över Medelhavet - på medeltiden! - det är helt ofattbart. Det är banne mig fullt i klass med att bestiga Mount Everest, i mina ögon. Inga bilar, inga tåg, inga flyg, knappt ens vettiga hästdroskor. Bara en sadel och en massa packning och så rida, rida, rida genom Europa i ur och skur för att få se det heliga landet. Jag förstår inte att de inte vände om redan i Danmark!

Maria Gustavsdotter har dock beskrivit en av de få pilgrimsfärder som jag läst vartenda ord av och det ska hon ha en eloge för, eftersom det egentligen inte intresserar mig. Dessutom bygger boken på fakta (så mycket fakta man nu kan ha om 1100-talet!) om Skövdes skyddshelgon den heliga Helena.

En obehaglig bok, såtillvida att den innehåller så mycket hustrumisshandel och elände, men mycket spännande, trovärdig, intressant och svår att lägga ifrån sig. Nu är jag på riktigt fast i den här serien. Ska "Drottningkronan" verkligen kunna leva upp till "Helenas hämnd"?

Betyg: Maria Gustavsson är helt okänd för mig, men nu kommer jag att hålla ett öga på henne. Mycket välskrivet, bra driv. Väl avvägd blandning av spänning i högt tempo och långsammare vardagsbetraktelser.

Rekommenderas: till dem som är intresserade av religionshistoria eller kvinnohistoria med action.

Snackis: Det finns en del att prata om, när det gäller kristendomens påbud om mannens överhöghet och kvinnans underlägsenhet som gör att kvinnor inte hade rätt att själva välja sina liv.

Länk till boken på AdLibris: POCKET.

Om konsten att läsa och skriva

Bokens titel: Om konsten att läsa och skriva
Författare: Olof Lagercrantz
Förlag: Wahlström & Widstrand / Bonnierpocket, 2012
Antal sidor: 109 paginerade sidor, generöst räknat...

(I dessa 109 sidor har man inkluderat sex blanka sidor innan boken ens börjat och därefter lika många sidor till i två komplett ointressanta förord - det ena av Olof Lagercrantz själv och den andra av någon som kallar sig Stefan Jonsson...)

En perfekt bok att ha i en bokcirkel, för att diskutera hur vi egentligen läser. Det var väl så vår bokgrupps värdinna tänkte när hon valde denna lilla bok som är en klassiker (utkom första gången 1985). Man kan lätt sluka boken i sin helhet under en kväll, åtminstone vad gäller omfånget. Själv höll jag på att storkna och därför tog det mig två kvällar.

Först ska sägas att Olof Lagercrantz är (var!) mycket skicklig i sitt sätt att använda det svenska språket, att välja orden och att bygga upp en mening, ett stycke, ett helt kapitel. Texten är lätt att läsa och vacker på samma gång.

Här finns många citat och stycken som jag tycker verkligt mycket om, men också massor som får mig att gäspa. Jag strök under följande:
"Joseph Conrad, den polsk-engelske diktaren, skrev till en vän, som han satte mycket högt: 
- Vilka underbart goda nyheter att just du tycker om min bok ty man skriver bara halva boken, andra hälften får läsaren ta hand om." Och just så är det, som Conrad säger, att läsupplevelsen formas ju i lika hög grad av läsaren som av författaren.

Här finns också en fin beskrivning av vad en omläsning betyder för läsupplevelsen och vari skillnaden ligger mellan att läsa något för första gången eller om igen. Det är dock inte Lagercrantz som har tänkt till; denna gång är det idéhistorikern Sven-Erik Liedman. Mycket intressant!

Lagercrantz skriver också "En levande text är ej endast ett mål utan också ett medel. Naturskildringar och berättelser om drömmar är ofta tråkiga - många läsare tar för vana att hoppa över dem - därför att författaren låser in oss i sin naturtavla eller sin dröm. Det är likadant med samlagsskildringar." Det var lite kul att läsa, tycker jag, för själv läser jag såväl drömmar som naturbeskrivningar men hoppar över detaljerade beskrivningar av vapen och strider (Kom till saken, säg om han dog eller inte?!) och jag hoppar definitivt över en del av Olof Lagercrantz mässande eftersom jag struntar fullkomligt i vilka gamla författare han beundrat och varför. Det är mig helt egalt. Av det kan jag sluta mig till att det tydligen inte stör mig att "bli inlåst i någons naturtavla" men däremot att bli uttråkad.

Efter halva boken byts temat från läsning till skrivande, och där finns det bra många roligare böcker i ämnet än denna.

Omslaget: Det bästa med hela boken! Briljant, Lina Bodén som gjort den underbara illustrationen på omslaget. Jag skulle kunna tänka mig att ha omslaget som tavla.

Betyg: Man vågar väl inte säga annat än att detta är lysande? Fast jag tycker inte alls det. Lite småtråkigt varvat med roliga iakttagelser, bra citat och träiga utläggningar om en älskarinna i Finland. Och inte får jag några nya kunskaper i läsandets konst heller...

Rekommenderas till: tja, litteraturstudenter med en fäbless för döda svenska författare kanske?

Snackis: Vi hade som vanligt en fantastisk bokträff och pratade i timtal om denna bok - men jag noterade att vi gång på gång halkade in på skrivandet snarare än läsandet. Det är helt enkelt lättare att prata om hur man skriver än om hur man läser.

Länk till boken på Adlibris: POCKET

Ett amatöräktenskap

Bokens titel: Ett amatöräktenskap

Författare: Anne Tyler

Originalets titel: The amateur marriage

Översättare: Ingegerd Thungström

Förlag: Månpocket, 2006 efter en överenskommelse med B. Wahlströms Bokförlag

Antal sidor: 304

Jag har nog läst det mesta som Anne Tyler skrivit och som getts ut på svenska. Tycker om hennes sätt att levandegöra personerna, använda språket. Den här boken läste jag för sju år sedan och den finns tyvärr inte kvar i svensk bokhandel - åtminstone inte på nätbokhandlarna - och det står "slutsåld på förlaget" på flera ställen när jag letat. Ni får gå till bibblan!

Detta är välskrivet, som allt annat hon gjort. Man får följa ett äkta par från andra världskriget och fram till millennieskiftet, med barn och barnbarn. Det är givande att läsa om ett par människors hela långa liv tillsammans. Synd bara att det mest fundamentala - att deras dotter övergav dem! - sjabblas bort i intrigen och att man inte fick några svar på sina frågor. Jag hade velat veta mer!

Så här ser boken ut på engelska:

Det här är bokförlagets beskrivning, som jag hittat på Bokus:
En rik och fängslande roman om ett omaka par, och de konsekvenser deras oförmåga att förstå varandra får för tre generationer. "Äktenskapet är som ett träd", säger Paulines mamma, "ett fruktträd med olika sorters frukter inympade på stammen. Det kan vara udda kombinationer - som äpplen på ett plommonträd - men de växer ihop, och sedan går det inte att sära på dem utan att vålla ohjälplig skada. 

Och nog kan Pauline och Michael framstå som en udda konstellation. Michael är allvarligt lagd, eftertänksam och rationell, medan Pauline är en impulsiv och temperamentsfull romantiker. Deras äktenskap varar i trettio år, men växer samman gör de aldrig - varken i glädjen över sina tre barn, eller genom den sorg som drabbar dem. 

De förblir, med Michaels egna ord, amatörer på äktenskapets område.

Betyg: Jag gillar Anne Tyler, så jag gillar boken närmast med automatik även om det inte är hennes bästa - karaktärerna är för platta för att boken ska få toppbetyg.

Rekommenderas: till dem som gillar relationsdramer, lite feelgood och lite vemod i ett.

Snackis: Ja, kanske lite.

Om man ännu finns

Bokens titel: Om man ännu finns
Författare: Rose Lagercrantz
Förlag: Bokförlaget Atlantis, 2013
Antal sidor: 233

Så vackert, så vackert! Det här får bli en av mina kortaste recensioner någonsin. Jag behöver just inte säga så mycket mer. Det här är magiskt vackert skrivet och djupt gripande, det känns så genomäkta och uppriktigt att jag nästan tror att Rose är en av mina vänner. 

Det här är den (förmodat) sanna berättelsen om Roses mamma och pappa, som båda är Överlevare, så som de själva berättat den för sin dotter - om än motvilligt. Hela deras liv tycks definieras av det faktum att de tog sig levande ur andra världskrigets judeförföljelser och koncentrationsläger. Det här är också berättelsen om alla de andra släktingarna som klarade sig med livet i behåll, hur de lyckades med det och hur deras liv sedan gick vidare. I bakgrunden, som ett vemodigt stråk genom hela boken, finns förstås de kvinnor, män och barn som dog under de mest fasansfulla former enbart för att de var judar. Utan dem och deras utplåning skulle det ju inte heller funnits några överlevare. 

Men mest av allt är det här berättelsen om släkternas ursprung - en gammelmormor i synnerhet - och om Rose som är ett av de få barn som föddes och som finns kvar. Hon snuddar själv vid det magiska att hon alls finns och även att hon nu lever kvar som en av de sällsynta som kan berätta om de familjer som helt försvann i förintelsen.

Mitt foto: Boken är fotograferad på insidan av ett gammalt fotoalbum från 1950-talet, just då Rose växte upp.

Betyg: Det här är fantastiskt. Punkt slut. Jag lägger omedelbart detta i kategorin Favoriter.

Rekommenderas till: dem som vill läsa om Roses familj - och det vill ni nog allihop!

Snackis: Ja, det tror jag.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN och POCKET.

Märkta för livet

Bokens titel: Märkta för livet
Författare: Emelie Schepp
Förlag: En & Ett, 2013
Antal sidor: 387


Jag köpte denna pocket eftersom Adlibris sålde den för en struntsumma och jag ändå inte har läst någon deckare eller kriminalroman på länge. Författaren har jag inte en susning om men känner en viss aversion mot att man på bokens baksida får veta att hon är reklamare, finns på Instagram, Twitter och har egen hemsida - som om det beskriver henne som glamourös, socialt aktiv och lyckad på något vis.

Jag blir inte riktigt klok på Schepps sätt att skriva. Först stör jag mig något kopiöst på det styltiga och tillgjorda sättet, retar mig på att det känns som att en gymnasieelev skrivit en uppsats med för krångliga ord och gammaldags uttryck bara för att uppfylla alla A-kriterier och få högsta betyg. "Brydde sig föga om", "spolade i klosetten", "på ringa sätt utmanande" och mängder av liknande uttryck som jag hakar upp mig på, i synnerhet som många av dem handlar om bokens ganska ruffiga polis Mia som inte direkt ger intryck av att ha ett stort ordförråd. Även om hon inte uttalar orden så passar de inte in i beskrivningen av henne - där borde berättarrösten vara en annan, känner jag.

Texten känns konstruerad för att imponera. Bättre än så kan jag inte beskriva det, hur luddigt det än låter. Och stavfel finns det alldeles för många av.

Men nu ska jag säga vad jag tycker är positivt: Det är ruggigt skönt att detta inte utspelar sig i Skåne eller Stockholm. Jag har läst för många andra polishistorier som utspelar sig antingen i huvudstaden (högt tempo) eller nere i södra Sverige (lite kontinentalt, sådär). Istället får vi vara med om en gigantisk mordutredning i Norrköping! Mycket bra, tycker jag.

En annan skön sak är personligheterna. De är befriande olika dem man brukar möta i såna här böcker.

Dels poliserna Henrik och Mia, som är som de är... Henrik är pedantisk på gränsen till manisk, noggrann i allt, eftertänksam, längtar efter sin familj och i synnerhet efter att ha lite mer kroppskontakt med sin fru. Mia är rätt vidrig. Hon svär och surar, är negativ och gnällig, super på lördagskvällarna, trycker i sig kanelbullar så det sprutar ut genom öronen, skryter om sina tillfälliga sexförbindelser, gör av med alla sina pengar innan löning, stoltserar med sin uppväxt i något förortsträsk, är allmänt obstinat och - bäst av allt! - hon utvecklas inte ett dugg. Det gläder mig oerhört att inte Emelie Schepp har lagt in något sliskigt slut där Mia blir en mjuk, varm och härlig kvinna med förlåtande drag. Nej, karaktären får fortsätta vara lika osympatiskt tjurig hela boken igenom.

Dels åklagaren Jana, som är sval och elegant, klipsk och högpresterande, inbunden till sättet, en förmögen överklasskvinna med goda kontakter. Och hon har en fasansfull historia i bagaget, men man kan lugnt säga att Schepp inte fallit för att göra Jana till deprimerad alkoholist, utagerande sexmissbrukare eller en allmän skitstövel för det. Tack för att vi slapp de stereotyperna! Jag ska inte avslöja här vad Jana är kapabel till, men kan säga så mycket som att det är grejer man definitivt inte brukar få läsa om vare sig vackra unga kvinnor eller högutbildade akademiker eller folk inom rättsväsendet...

Själva intrigen är kanske spännande, konstaterar jag lite lojt. "Andlöst spännande sträckläsningsroman" står det på bokens omslag men det kan jag nog inte hålla med om. Eller är jag avtrubbad?

Bokens handling ska jag inte heller gå in på, men jag avslöjar inte något om jag säger att det handlar om barn som skolas att göra ondskefulla handlingar - och att sättet att få dem att göra detta är genom att de vuxna "tränarna" är brukar hämningslöst våld mot dem och är totalt utan empati.

Just detta har jag väldigt svårt för, måste jag säga. Stora stycken av boken är närmast äcklande, om man har svårt för att läsa om våld mot barn eller (nästan ännu värre) barns utstuderat råa våld mot andra barn. Det känns spekulativt och omåttligt obehagligt. För mig spelar det ingen roll att författaren låter sina huvudpersoner diskutera ämnet och klämmer in att redan i Bibeln beskrivs barns grymheter - och att man i alla tider fostrat små ungar till soldater. Det må vara sant, men jag äcklas på riktigt av att man plockar in dessa obegripliga grymheter i en underhållande polisroman.

Betyg: Osannolik och motbjudande grundintrig, som kan ursäktas med att detta i övrigt är en spännande bok om Norrköpingspolisens arbete med att hitta en (eller flera!) massmördare.

Rekommenderas till: dem som gillar svenska deckare - här kommer något nytt! Underbart att slippa alla elaka polischefer, deppiga kriminalkommissarier, nedsupna detektiver och genialiska savanter som är überduktiga på att lösa mordgåtor.

Snackis: Nej. Jag har redan sagt allt jag har att säga i ämnet.

Länk till boken på Adlibris: POCKET.

Det händer när du vilar

Bokens titel: Det händer när du vilar
Författare: Tomas Sjödin
Förlag: Libris förlag, 2013
Antal sidor: 206

Bokens prolog är smått genialisk. Bland de bästa jag har läst (sedan jag häpnade över den fina inledningen till Charles Darwins memoarer på svenska) och efter dessa 2½ sidor har författaren mig fast. Det är en liten anekdot om hur vi inte tillåter oss själva - och andra! - att ta det lugnt, sova ut, vila, låta var sak ha sin tid.

Boken fick jag som ett recensions-ex av Libris förlag. Jag skulle aldrig ha köpt den själv, kan jag säga. Bara grejen att författaren är pastor gör att jag tappar intresset. Jag är ingen marxist men tycker nog att Karl Marx (tillika Kants, Geijers och Lenins) åsikt att "religionen är ett opium för folket" är en mycket bra beskrivning...

Och visst kryllar denna vackra lilla bok av såna där floskler som hängivna kristna tenderar att slänga sig med, bibliska liknelser och ordval som är så typiska så man skulle kunna ropa "frikyrkoförsamling!" direkt när man hör det. Men det står väl var och en fritt att läsa boken så som man själv vill och jag skummar glatt igenom allt om skapelseberättelser och Guds storhet för att fokusera på den livsvisdom som Tomas Sjödin onekligen tycks besitta.

Boken fokuserar på människans uråldriga och starka behov av återkommande vila, som ett sätt att "pånyttfödas", ta itu med dagliga problem, hitta ork och glädje i livet. Den behandlar sabbaten och propagerar för att varje människa bör hitta sin egen sabbat - en regelbunden vilostund för att lära sig uppskatta livet. "Vilan är inte till för skapande, den är till för att återskapa oss" menar författaren.

Tomas Sjödin skriver mycket bra, har många kluriga funderingar och småroliga iakttagelser. Han skriver med ett djup och en eftertänksamhet som jag uppskattar. Jag tycker om hans berättande sätt och känner igen mig i nästan alla hans små vardagsberättelser, som till exempel hur saker nästan aldrig blir färdiga - riktigt färdiga - och hur vi "ska bara" precis som Alfons Åbergs pappa.

På sidan 55 skriver han, efter en lång redogörelse om den judiska sabbaten och vad den heliga vilodagen betyder för judarna:
"Om allt detta skulle man kunna nöja sig med att säga: Intressant! För dem. Men man kan också fråga vad som finns att lära av ett folk som lyckats bevara den äldsta och mest beprövade av alla livsrytmer. Vad det något dyrbart som gick förlorat när vi tillät alla dagar att bli ungefär likadana, när gränsen mellan vardag och helg försvann?"
Så väl formulerat, Tomas Sjödin! Jag tar med mig din tanke och grunnar på den.

Betyg: Om man är villig att som ateist läsa en bok skriven av någon som uppenbart är troende så kan man få nöjet att läsa en välformulerad, klarsynt, genomtänkt och vacker liten filosofibok.

Rekommenderas till: stressade människor med en något grunnande och grubblande läggning.

Snackis: ja, det här skulle vara en mycket bra bokcirkelbok - eller studiecirkelbok kanske. Inget som orsakar upphetsade diskussioner, skulle jag tro, men som väcker tankar och kanske sätter igång en förändring i läsarnas liv.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN.