Borta bäst

Bokens titel: Borta bäst
Författare: Sara Kadefors
Förlag: Pocketförlaget, 2010
Antal sidor: 346 + extramaterial

Det är länge sedan nu, men 2001 belönades Sara Kadefors med Augustpriset för sin ungdomsbok "Sandor slash Ida". Jag har ännu inte läst den, men minns mycket väl uppståndelsen kring den. Några år senare, 2006, kom "Fågelbrovägen 32" som jag ska recensera vid ett annat tillfälle; en mycket bra bok med många moraliska frågor. Och sedan kom alltså "Borta bäst" 2009, som denna recension handlar om.

För mig är fortfarande Sara Kadefors ett namn jag mest associerar med radion, ärligt talat, för hur många gånger har man inte hört påannonseras att hon leder ett radioprogram? Men hon är också en mycket duktig författare och förutom romaner skriver hon tydligen dramatik (att döma av vad det står på omslagets insida).

"Borta bäst" är en bok som på många vis engagerar och ställer knepiga frågor om livsval, etik och moral. Den är också rolig, rent av lite tramsig och väldigt orealistisk många gånger, men jag försöker ha överseende med det mest utflippade och koncentrera mig på kärnfrågorna som är bokens behållning.

Kadefors skrivet lätt och ledigt, hela historien egentligen är komplett absurd och huvudpersonen Sylvia varken är trevlig eller trovärdig, men det viktiga här är att servera existentiella frågor på ett lättsmält och underhållande sätt. Så ser åtminstone jag på det.

Romanen handlar om den medelålders Sylvia som blivit hemlös och tvingas bo i en skruttig bil. Hon har inga pengar, hon sköter sin hygien på IKEA:s kundtoalett och hon käkar rester ur papperskorgar. Varför har hon hamnat i den sitsen, vad ledde dit? Hur mycket är tvång och hur mycket är egen fri vilja? Och allt det där som Sylvia tyckte var så viktigt - pengar, fint hus, lyckad man, välartade barn - spelar det egentligen någon roll?

Mitt foto: Ölburkarna får symbolisera de hemlösa som letar pantburkar på gatan.

Betyg: En osannolik historia och ett överdrivet märkligt leverne drar ner mitt betyg, men tanken är spännande och boken är klart läsvärd.

Rekommenderas till: dem som gillar lättsmälta bladvändare med sens moral och viktiga frågor.

Snackis: Det här borde vara en bra bokcirkelbok, med tanke på diskussionerna kring hur långt man själv skulle kunna gå och vilka val man själv har gjort.

Länk till boken på Adlibris: POCKET.

Tema: Augustpriset

Ha! Nu ska banne mig även jag ha ett tema på min bokblogg! Alla andra är ju så duktiga och har nya teman varje vecka:

• Läsa tio klassiker. 
• Läsa två böcker från Franska Polynesien, på franska.
• Läsa Joyce Carol Oates samlade produktion. 
• Läsa alla nobelpristagare i litteratur, i tur och ordning.
• Läsa en bok från varje land på jordklotet. 
• Läsa fem skräckböcker på fem dagar. 

Den sortens utmaningar! (Som jag aldrig är med på och heller aldrig själv initierar.)

När jag startade bloggen sa jag att

• Den skulle enbart handla om böcker, åtminstone till absolut största delen.
• Den skulle möjligen kunna handla om sånt som relaterar till böcker, såsom bokhyllor och bokstöd, läslampor och vackra bokmärken.
• Den skulle aldrig handla om mig! Fokus är helt och hållet på de böcker jag läser. 
• Den skulle inte ha några tävlingar eller jippon.

Men nu börjar jag alltså undra om jag kanske ska töja lite på den sista punkten. Funderar på om jag ska skaffa mig ett lästema, trots allt! Man måste ju inte utmana andra. Man måste ju inte känna någon press...

Mitt tema kommer sig av den korta "brevväxlingen" med Elisabeth Åsbrink, apropå min recension av "Smärtpunkten". Den blev hon ju nominerad till Augustpriset för (och på många andra vis hyllad för) så det är bara att konstatera att mängder av belästa och i litteratur insatta personer tyckte att den var bra. Likaså hennes senare bok, "Och i Wienerwald står träden kvar", som hon faktiskt fick just Augustpriset för. Den har jag inte läst, men nu blev jag ju suktad!

Börjar snoka på hemsidan för Augustpriset och hittar en lång lista med böcker, där jag hört talas om de allra flesta och läst säkert hälften. Det här kan ju bli kul! Sätter nästan teet i vrångstrupen när jag inser att en annan av de ytterst få böcker som jag gått riktigt hårt åt i bloggen OCKSÅ hör till vinnarna: "Hummelhonung" av Torgny Lindgren. Ojdå. Jag får nog passa mig litegrann i fortsättningen...

Mitt val av tema - på obestämd tid, nota bene! - blir alltså Samtliga Augustprisvinnare i skönlitteratur. Det ska bli riktigt roligt. Så här ser min lista ut, efter att jag skalat bort nästan alla fakta-, barn- och ungdomsböcker:

2014: Kristina Sandberg, Liv till varje pris
2014: Jakob Wegelius, Mördarens apa (BARN OCH UNGDOM)
2013: Lena Andersson, Egenmäktigt förfarande
2013: Bea Uusma, Expeditionen. Min kärlekshistoria (FAKTA)
2012: Göran Rosenberg, Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz
2012: Ingrid Carlberg, Det står ett rum här och väntar på dig (FAKTA)
2011: Tomas Bannerhed, Korparna
2011: Elisabeth Åsbrink, Och i Wienerwald står träden kvar (FAKTA)
2010: Sigrid Combüchen, Spill. En damroman
2010: Jenny Jägerfeld, Här ligger jag och blöder (BARN OCH UNGDOM)

2009: Steve Sem-Sandberg, De fattiga i Łódź
2008: Per Olov Enquist, Ett annat liv
2008: Jakob Wegelius, Legenden om Sally Jones (BARN OCH UNGDOM)

2007: Carl-Henning Wijkmark, Stundande natten
2006: Susanna Alakoski, Svinalängorna
2005: Monika Fagerholm, Den amerikanska flickan
2004: Bengt Ohlsson, Gregorius
2003: Kerstin Ekman, Skraplotter
2003: Johanna Thydell, I taket lyser stjärnorna (BARN OCH UNGDOM)
2002: Carl-Johan Vallgren, Den vidunderliga kärlekens historia
2001: Torbjörn Flygt, Underdog
2000: Mikael Niemi, Populärmusik från Vittula
1999: Per Olov Enquist, Livläkarens besök
1998: Göran Tunström, Berömda män som varit i Sunne
1997: Majgull Axelsson, Aprilhäxan
1996: Tomas Tranströmer, Sorgegondolen
1995: Torgny Lindgren, Hummelhonung
1994: Björn Ranelid, Synden
1993: Kerstin Ekman: Händelser vid vatten
1992: Niklas Rådström, Medan tiden tänker på annat

Många av dem har jag redan läst för länge sedan, men jag ska anstränga mig att lägga ut recensioner för dem också.
//Joelinda

Sekten

Bokens titel: Sekten
Författare: Peter Pohl
Förlag: Alfabeta Pocket, 2006
Antal sidor: 253

Verklighetsbaserat (eller kanske helt igenom sant, det beror ju på vem man frågar...) om hur en familj sugs in i en manipulativ sekt och hur mamman kämpar för att ta sig därifrån med sina barn. Extra skrämmande var det att detta inte är någon amerikansk familj på andra sidan jordklotet, utan en svensk familj av idag. Det är helt otroligt vad folk vill tro på och sedan håller fast vid trots att både de och deras barn far illa.

Ruggigt läskigt och lärorikt men jag stör mig kopiöst på att man inte får veta mer om "före" och "efter". Tyvärr var boken inte så bra som den hade kunnat vara om vi fått en djupare förståelse för familjemedlemmarna, deras tankar och känsloliv. Jag vill veta mer om dem, vilka de var i grunden, vad som hände med dem sedan, vad som gjorde att just de var så mottagliga för den hjärntvätt de utsattes för.

Betyg: Bra, men inte tillräckligt för att få ett högre betyg. Känner mig snuvad på den totala inlevelsen, står mest utanför som betraktare.

Rekommenderas till: new age-flummisar, religiöst intresserade, sektmotståndare eller vem som helst som vill veta mer om hur man hamnar i det där träsket.

Snackis: En bra snackis!

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN.

Mitt dåliga samvete

Bokens titel: Mitt dåliga samvete
Författare: Stina Hjelm
Förlag: Kolik förlag, 2014
Antal sidor: (inte paginerad och jag orkar inte räkna)

Otroligt modigt att ge ut något så självutlämnande - när det dessutom till övervägande delen handlar om att författaren (och seriens huvudperson) ligger med främmande killar var och varannan helg för att komma över att hennes pojkvän dumpat henne, super på tok för mycket och gör en massa pinsamheter under tiden och röker hasch trots att hon själv anlitats för ett anti-drog-projekt. Inte direkt såna sidor man brukar vilja visa upp!

Boken är snyggt formgiven av Josefin Svenske och framför allt otroligt fint tecknad av Stina Hjelm, på papper och Post-it-lappar, myndighetskuvert och randiga block, dyra Moleskin-anteckningsböcker och vad som finns till hands. Den kan sägas vara utdrag ur en ung kvinnas dagbok under ett turbulent år i hennes liv. Hon har just fått veta att hennes mamma är svårt sjuk - och hennes pojkvän, hennes Stora Kärlek, har gjort slut. Hon är nerstämd och sorgsen, kanske rent av deprimerad, och gör vad som krävs för att dämpa ångesten (promenader i obefintligt novembersolsken, sex med främmande män, självmedicinering med hjälps av sprit och tabletter samt terapisamtal med tålmodigt lyssnande vänner).

Dagboken får ta emot alla möjliga förtroenden som nog inte var menade för omvärlden. I slutet får man se en av hennes bästa vänner säga just det, "Jag vet inte om jag VILL att du visar det här för alla!".

Något dåligt samvete tycker jag verkligen inte att Stina Hjelm borde ha! Vet inte vad titeln syftar på, men hon tycks ju inte ha glömt eller försummat någon mer än möjligen sig själv och hon verkar inte ha varit elak mot någon heller.

Jag själv är nog så långt man kan komma från den här huvudpersonen - som jag uppfattar faktiskt ÄR Stina Hjelm, på riktigt - för jag kan knappt komma på en enda sak vi delar.

Hon bor i lägenhet i Malmö, hon dricker mer på ett sommarlov än jag gör på ett år, hon röker cannabis och springer på klubbar och sover över hos kompisar och har tuffa dreadlocks och kan massor om musik och ligger med någon enstaka tjej och mängder av killar och jobbar som serietecknare och verkar bo äckligt stökigt och har massor av sköna kompisar som hon kan stövla in till när som helst på dygnet. Dessutom tycks hon pendla mellan ångest och eufori.

Jag känner inte igen mig ett enda dugg. Jag är som ett ufo. En präktig tant i jämförelse, en tönt, någon som gått miste om allt det där man förväntas göra när man äntligen blivit myndig men ändå inte är fullständigt stelnad vuxen.

Men det hindrar inte att jag sitter på pendeltåget och fnissar högt åt hennes underbara serier, beundrar hennes osannolika liv som skiljer sig så totalt från mitt, gläds åt att se äkta "girl power" och feminism. Eller att jag tar med mig boken in i badrummet där min man senare tar ett foto av mig med sin mobil (han tyckte väl att hans läshungriga fru gått över alla gränser som satt och borstade tänderna på badrumspallen och läste en seriebok och frustade så att det sprutade vitt tandkrämsskum i luften).

Mitt foto: Några (oanvända) tamponger vid sidan av den uppslagna boken, som en hint till den läbbiga strippen med näsblod och mensblod...

Betyg: Fin och underhållande!

Rekommenderas till: kanske lite yngre människor, som har ännu mer att känna igen sig i - eller alla som gillar smarta serier. En fantastisk present till en 25-åring!

Snackis: Kanske, men eftersom det är en dagbok så blir det inte så mycket att analysera och ha åsikter kring; så här är huvudpersonens liv och det är väl bara att förhålla sig till det.

Länk till boken på Adlibris: HÄFTAT ALBUM

P.S. Nu när jag har skrivit klart recensionen, hittade jag att författaren har en egen blogg. Gå in och kolla där!

Recensions-ex: Jag uppfattade det som att jag fick detta recensions-ex av Norstedts, men tydligen är det Kolik förlag jag ska tacka! Eller så är de egentligen samma? Kolik är tydligen ett hyfsat nytt förlag och deras paroll är passande nog "intelligent underhållning", läser jag på nätet.

Min mormors historia

Bokens titel: Min mormors historia
Författare:
Agneta Pleijel
Birgitta Stenberg
Bodil Malmsten
Emma Hamberg
Inger Frimansson
Katarina Mazetti
Maria Ernestam
Maria Sveland
Mian Lodalen

Märta Tikkanen

Zinat Pirzadeh
Åsa Linderborg
Förlag: Månpocket efter en överenskommelse med Bokförlaget Forum, 2010
Antal sidor: 219

Jag har flera gånger refererat till min kära bokklubb och nu måste jag göra det igen. Vi är en tämligen homogen grupp bestående av sex kvinnor i hyfsat samma ålder, alla med varsin man, alla med en uppsättning ungar i skolåldern, alla med krävande men också mycket givande yrken och alla med ett stort behov av att ständigt läsa. Utåt sett lever vi väldigt lika liv, med hus i förorten och en ordnad tillvaro, men såklart skiljer sig våra erfarenheter och värderingar åt, även om jag inte skulle säga att det är radikalt.

Ens bakgrund är förstås en viktig del av vem man är. Förhållandet till föräldrarna och de eventuella syskonen. Uppväxtmiljön, skolgången, vännerna, ekonomin. Men även längre tillbaka - vilka var våra mor- och farföräldrar och hur har de påverkat oss i våra liv?

Av det dryga 40-tal böcker som vi hunnit läsa tillsammans under våra år som sammansvetsad bokklubb, är det två som sticker ut extra mycket. Jag gjorde en undersökning där alla tjejerna fick kryssa i vilka böcker (fem av då kanske trettio) som de tyckte bäst om. Först gick diskussionerna i riktningen "Kan man säga att EN bok är bättre än de andra?" och "Vad betyder egentligen Den Bästa Boken?" - tills vi enades om att kriteriet skulle vara: den bok som betytt mest för dig personligen eller som gjort störst intryck på dig eller som du helt enkelt anser vara den bästa du läst i vår bokcirkel.

De överlägsna vinnarna var McCarthys dystopi "Vägen" samt den svenska antologin "Min mormors historia". Vi var rörande överens om dessa två, men i övrigt hade vi ganska olika åsikter. Det är något i denna samling med kända svenska kvinnliga författare som berättar om sina egna mormödrar som är så fantastiskt bra och engagerande. Jag kan inte annat än rekommendera boken! Har faktiskt köpt flera stycken och gett bort till vänner.

Det behövs just ingen förklaring till själva boken. Var och en av de tolv mycket skickliga och uppskattade författarna har skrivit en kort berättelse om sin egen mormor. Ibland ur mormoderns perspektiv, ibland ur sitt eget. Det är så otroligt bra, så jag nöjer mig med att konstatera det. En lättläst bok som verkligen har förmågan att suga tag i en och beröra.

Betyg: Högsta betyg för en så jämn kvalitet på samtliga tolv "noveller" i antologin.

Rekommenderas till: dem som är intresserade av kvinnohistoria.

Snackis: En given snackis, för (nästan) alla har ju en egen mormor att referera till!

Obegripligt nog är boken slut på både Forum och Månpocket. Jag vill att fler ska läsa denna samling, kanske kan ni skriva till Månpocket och tjata lite? Länk till bokens presentation: HÄR!

I skuggan av ett brott

Bokens titel: I skuggan av ett brott
Författare: Helena Henschen
Förlag: Brombergs bokförlag, 2005
Antal sidor: 253

Det här är en på många vis fantastisk bok, där Helena Henschen berättar om sin mamma som 15 år gammal mister sin familj i ett gruvligt mord. Mammans sjukliga mor dog några år tidigare, och nu mördas hennes far Hjalmar von Sydow.

Det är ingen mindre än mammans 23-årige storebror Fredrik som håller i vapnet. Han tar även livet av kokerskan Karolina och husan Ebba samt slutligen även sin unga hustru Sofie och sig själv. Kvar lämnas Fredriks och Sofies lilla dotter, som tycks ha fått ett svårt liv då ingen ville kännas vid ett barn vars far var en mördare.

Kvar är också Fredriks lillasyster, hon som senare blir Helenas mor, även om jag har för mig att det finns två betydligt äldre systrar också någonstans i periferin. För resten av sitt liv ska traumat påverka henne - och även hennes omgivning. Därav den passande titeln "I skuggan av ett brott".

Helenas mamma talade aldrig om morden eller vad hon varit med om som barn. Då ska man veta att 1932 var det här en skandal utan dess like, med braskande tidningsrubriker. Brottet blev känt över hela riket som "de sydowska morden". Tänk själv, en son skjuter ihjäl sin far och två av familjens trotjänarinnor, flyr med sin hustru och dödar sedan även henne innan han tar livet av sig.

Familjen är mycket förmögen, adlig, bor centralt i Stockholm. Fadern har mängder av värdefulla kontakter och stor pondus. Klart folk spekulerar i vad som kan ha gått så fruktansvärt fel.

Jag tycker mycket om Henschens sätt att skriva, detaljerat och fullt av fakta, ihopvävt med uppdiktade scener som tycks mycket sannolika och gör att berättelsen flyter på. Det är en sorglig och gripande bok, men också mycket intressant för mig som har nära släkt som växt upp och levt i dessa omgivningar.

Läs gärna även Henschens andra bok, "Hon älskade", om sin farmor Signe Thiel. Den är lika underbar, den! Jag kan inte låta bli att förundras över de fyra som blev Henschens mormor och morfar, farmor och farfar. Alla kom från släkter med stort inflytande, god bildning, mängder av pengar - och djup tragik. Vilken uppväxt författarinnan måste haft och vad mycket det finns att berätta om hennes mors och fars arv. Så tråkigt att hon inte lever längre, för jag skulle gärna läst mer av henne...

Betyg: Högsta möjliga! Den här boken är en av mina favoriter.

Rekommenderas till: historie- och dokumentärintresserade människor.

Snackis: Kanske, kanske inte.

Länk till boken på Adlibris: POCKET.

Vintersaga

Bokens titel: Vintersaga
Författare: Mark Helprin
Originalets titel: Winter´s Tale
Översättare: Rose-Marie Nielsen
Förlag: Wahlström & Widstrand, 1986
Antal sidor: 500

Någon tyckte väl att pocketboken redan var så tjock så den inte kunde bli större - femhundra sidor, nä nu får det räcka! Bokryggen knäcks ju nästan. Att man har satt texten med Times New Roman 7,5 p/10 verkar inte bekymra förlaget. Även med perfekt syn är det lite, lite jobbigt att palla sig igenom en sådan tegelsten till bok när bokstäverna är som små fluglortar...

Men bortsett från det: Det här är en magisk bok. Jag har bara orkat läsa den en enda gång, det var vintern 1986, men jag minns fortfarande att jag aldrig ville att den skulle ta slut. Den är så märklig och mäktig på samma gång. En äkta saga! Att berätta vad den handlar om känns nästan omöjligt. En grandios vinterfantasi är det och både titeln och omslaget passar så otroligt bra!

Jag tänker inte ens försöka berätta vad den handlar om. Det är modern tid men samtidigt en sagoålder och här utspelar sig underliga och spännande saker i kampen mellan det goda och det onda.

Det är lite komiskt att när jag har haft bokbloggen i något år utan att nämna "Vintersaga", så ser jag nu att just när jag väljer att recensera boken så har den filmats för bio och dessutom kommit ut under ny titel "A New York Winter´s Tale", februari 2014. Jag kände inte till någondera, utan såg det nu när jag skulle leta reda på boken på internetbokhandlarna.

Betyg: Saga för vuxna. En värld att fly till, när man riktigt vill försvinna in i en god bok.

Rekommenderas till: passionerade boknördar.

Snackis: Nej, den här upplevs nog bäst i tystnad.

Länk till boken på Adlibris: POCKET A winter´s tale eller POCKET A New York Winter´s Tale

Ur vulkanens mun

Bokens titel: Ur vulkanens mun
Författare: Helena von Zweigbergk
Förlag: Norstedts, 2009
Antal sidor: 364

I min läsdagbok från augusti 2009 står det "Mycket bra språk och beskrivningar som är lätta att känna igen sig i - en bok att sträckläsa men faktiskt inte att lägga på minnet. Handlingen kretsar kring ett par som har svåra äktenskapsproblem."

Och precis så blev det! Fem år senare sitter jag med boken i handen och tänker "Det här var en himla bra bok och Helena von Zweigbergk skriver ju så otroligt bra, men vad handlade den egentligen om? En kvinna och en man som åker till Sicilien och bråkar istället för att lappa ihop sitt äktenskap och något om en annan kvinna som skickar sms, har jag för mig..."

Hur som helst är det en bok att rekommendera, för alla oss 60- och 70-talister som kan känna igen oss så väl i vad som beskrivs. Kärlek, slitningar, förtroenden, bitterhet, dagdrömmar och missräkningar, jobbiga ungar, slitsamt arbete och en efterlängtad semester som kraschlandar.

Jag blir lite irriterad på Anna och Mats, det påfrestande paret som aldrig kan resonera vettigt, utan hela tiden dras med i känslostormarna. Som vanligt välskrivet. Det är inte konstigt att Helena von Zweigbergk är en så uppskattad författarinna, hon har en sällsynt blick för det där som utspelar sig mellan människor och kan sätta ord på det.

Omslaget: Men hallå, Lotta Kühlhorn, hur tänkte du här?! Du som är en av landets bästa omslagsmakare. Jag som alltid sett upp så till dig. Här går jag in och tänker skriva "Vilket fult och svårbegripligt omslag" och ser till min besvikelse att det är gjort av en person som jag aldrig trodde jag skulle skriva något sådant om.

Betyg: Gott betyg!

Rekommenderas till: Medelålders människor i långvariga kärleksrelationer.

Snackis: Perfekt diskussionsunderlag!

Länk till boken på Adlibris: POCKET.

Varför skulle någon vilja läsa vad jag skriver?

Det här är ingen stor bokblogg.
Sverige kryllar av bokbloggar som den här, där någon bokälskade person lägger upp en beskrivning, recension eller tanke om den senaste boken han eller hon har läst. En handfull andra bokälskande personer hittar inlägget och läser. Kanske har man hundra besökare i veckan, kanske femhundra.

Det här är ingen professionell bokblogg.
Jag har inte läst litteraturvetenskap på högskolan, jag är inte bibliotekarie (som många tycks vara), jag jobbar inte på ett förlag. Jag har inga akademiska meriter som motiverar varför folk skulle vara ett dugg intresserade av att läsa just mina åsikter.
Inte heller tjänar jag några pengar på bloggen, men jag har väl fått ett tiotal böcker gratis sedan jag startade. Sånt blir jag väldigt glad för, men det är ju inte därför jag skriver.

Hur i hela fridens namn får man för sig att börja bokblogga, om man inte tjänar en spänn på det och inte har utbildningen för det? Varifrån får man läsekretsen? Hur kan man för ett ögonblick inbilla sig att någon skulle vilja LÄSA det här?

Jag vet faktiskt inte. Men jag älskar ju böcker, omger mig med dem, läser konstant. Kanske vill jag berätta för andra om vad jag läst. Något exhibitionistiskt, något egocentriskt ligger det väl i det - som om min recension skulle ha någon betydelse. Jag skriver inte ens under eget namn - hur fegt är inte det?! Men det har förstås sin anledning, det med, och jag trivs än så länge med att dölja mig bakom "Joelinda". Då kan jag vara helt ärlig.

Ambitionen med bloggen är att bjuda på genomtänkta, djupt personliga recensioner och så långt det går med ett fotografi som jag själv tagit. Förhoppningen är ju att den som sitter där och letar på nätet efter en god bok ska trilla in på just min sida och tänka "Å, DEN boken vill jag ha!".

Jag har de senaste dagarna tittat på räkneverket här på bloggen och sett fram emot när det ska slå över till 20.000 besökare. För mig är det stort. För många andra bloggare är det säkert en fnysning.

Såklart jag blir glad när det just idag är över 20.000 besök på min lilla blogg.
Såklart jag undrar varför det igår plötsligt var 41 personer inne på en och samma dag och läste min taskiga recension av "Smärtpunkten".
Såklart det låg utanför min egen bloggs attraktionskraft!
Jag förstod det när jag letade reda på Elisabeth Åsbrink på Facebook för att jag hade tänkt tacka för att hon skrivit på min blogg och erbjudit sig att "skypa" med mig och resten av bokklubben. På hennes sida fanns en länk till Boktanken. Naturligtvis! Så tråkigt att en så dålig recension av en bok jag inte tyckte om, skulle vara det som får besöksstatistiken att explodera.

Jag blir lite ställd inför uppmärksamheten. Jag har ju läst massor av Elisabeth Åsbrink i DN, då hon skriver bokrecensioner (!), söndagskåserier, artiklar - alltid välformulerad, alltid om spännande ämnen.

Jag tänker att hon är så framgångsrik som man överhuvudtaget kan bli som författare i Sverige idag: Hon har gett ut flera böcker på de stora förlagen, hon har fått fina litterära priser för dem, hon får åka land och rike runt för att hålla föredrag, hon får arbeta på DN (bara det!), hon får hålla ett alldeles eget Sommarprogram på radio. Kan man bli mer lyckad än så? I mina ögon, nej.

Och jag tänker att om jag hade skrivit så uppskattade och prisade böcker som Elisabeth Åsbrink har, om jag vunnit ära och berömmelse, gjort mig ett namn, blivit en aktad och eftertraktad person - då skulle en liten bokklubb i en Stockholmsförort och deras åsikter om min bok inte vara så viktiga. Inte i den stora massan av läsare. Man kan ju respektera och uppskatta en författare utan att tycka om allt som den människan skriver.

Jag har fått mig en tankeställare. Jag valde avsiktligt att inte skriva recensionen av "Smärtpunkten" tidigare. På något vis tänkte jag väl att efter fyra och ett halvt år så vågar man skriva att den här boken inte var något för mig. Jag tror att jag tänkte att det fanns en preskriptionstid. Men jag får ta mig en funderare på om det verkligen är så - och hur jag ska agera framöver.

//Joelinda