En av oss sover

Bokens titel: En av oss sover
Författare: Josefine Klougart
Originalets titel: Én af os sover
Översättare: Johanne Lykke Holm
Förlag: Månpocket efter en överenskommelse med Albert Bonniers Förlag, 2014
Antal sidor: 224

Här kan man snacka om en haussad bok, överallt hyllas den och recensionerna är lysande. Redan när jag först läste om "En av oss sover" i DN för något år sedan så tänkte jag att den boken måste jag läsa! Den har nominerats till Nordiska Rådets Litteraturpris 2013 och jag har inte hört något annat än att den ska vara fantastisk.

"Danska Josefine Klougarts roman "En av oss sover" har bilder som slår upp och svider till i ögonen. Elisabeth Hjort har aldrig läst något så vackert om att göra slut. (---) Fantastiskt, är det. Jag har svårt att välja ut ett ord för detta." SvD:s recensent är fullständigt tagen och måste läsa boken om och om igen - se HÄR.

DN:s Maria Schottenius menar att det är en av årets bästa böcker och en mästerlig roman: "Även om inte Josefine Klougarts böcker alltid leder till priser, så leder de till hjärtat. Det kan man utläsa av recensionerna, som genomgående uttrycker ett andaktsfullt beröm. Jag förstår att det är lätt att falla in i en högtidlig stämning när man skriver om Josefine Klougart. Hon förhåller sig så starkt koncentererad till det hon beskriver. Långt från ironi eller komik. Utan skyddande distans. Men det är också det som gör hennes texter mäktiga i sitt nakna allvar." Se hennes recension HÄR.

Själv tänker jag: det är den sortens bok som man måste vara en driven läsare för att uppskatta. En person som plöjt igenom hyllmeter efter hyllmeter av poesi och skönlitteratur, analyserat, jämfört, kritiserat, ventilerat. Det här är långt ifrån lättsmält!

Som motvikt till de fullkomligt lyriska proffsrecensenterna - de duktiga, pålästa litteraturvetarna - så vill jag bara referera till de vanliga svenskar som beställer via nätbokhandlarna och skriver korta omdömen om den köpta boken. En Emma Svensson skriver: "Det mest bajsnödiga på länge. Som att författaren har lagt all sin kraft på att skriva fina ord och glömt bort att berätta något med dem. Jag får i alla fall inte ut mycket av det, mer än att det är någon som kanske är ledsen." Så kan man också tycka.

"En av oss sover" är vidunderligt vacker och väldigt konstig. Det är en berättelse som man måste våga läsa med helt öppna sinnen, inte försöka gissa vad som har hänt eller vem som just ringde eller vart de har rest eller vilket hus de är i. Man får inte ha bråttom och inte leta efter förklaringar.

Historien växer sakta fram och man får ta de små ledtrådar som ges. Tempus växlar, ibland i samma mening. Berättaren är både "hon" och "jag", ibland i samma stycke. Meningarna kan låta så här: "Vakna drömmar, idéer rätt och slätt, som river med sig allting som vågor tillbaka tillbaka, ansikten som tvättas bort, tvättas rena på mänsklighet."

Betyg: Väldigt vackert och egensinnigt, lite tålamodsprövande också.

Rekommenderas till: folk som gillar poetiska texter och djupsinniga tankar.

Snackis: Vet inte om det skulle vara så konstruktivt att diskutera - boken ska snarare liksom absorberas...

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN och POCKET.

Sirener

Bokens titel: Sirener
Författare: Gabriella Ahlström
Förlag: Norstedts, 2014
Antal sidor: 308

En bokrecension ska förvisso inte handla om författaren, utan om den lästa boken, men jag blir nyfiken på vem Gabriella Ahlström är och nosar reda på henne på nätet; hon har en egen hemsida som är förvånansvärt inaktuell (boken "Sirener" finns överhuvudtaget inte med och det verkar som att ingen har uppdaterat på ett år eller två...) men där jag kan läsa mig till vad hon har jobbat med. Många tunga, prestigefyllda uppdrag! Inte bara som journalist och författare, utan även som talare, moderator och.... bokrecensent. Gulp.

Hela tiden medan jag läser boken tänker jag "meta, meta, meta". Jag vet inte varför jag hakar upp mig så - till råga på allt på ett uttryck som jag kanske inte till fullo behärskar. Lite pinsamt, faktiskt. Men jag minns att på mitt (vårt!) bröllop var det en släkting som höll ett meta-tal, det vill säga ett tal om talet han skulle hålla till brudparet. Det där har jag senare varit med om även vid andra bröllop; att man beskriver sig själv och sina våndor inför att skriva ett högstämt tal till brudparets ära - och till slut handlar ingenting om brudparet utan allt fokuseras på talets tillkomst.

I centrum för handlingen står Henrik, en duktig forskare som dock aldrig tycks bli klar med sin avhandling om författaren Richard Yates. Hans hustru Lotte är en extremt ambitiös läkare, som gärna skulle jobba dygnet runt om det inte vore för att hon hamnat i en depression efter att paret förlorat sitt förstfödda barn sent i graviditeten.

Henrik kommer från en utåt sett välmående medelklassfamilj där pappan är präst, mamman går hemma och skrotar med ett obestämbart projekt som det aldrig blir något av. Lillasyster Klara är en kvinna i 35-årsåldern, mager och nervös, med dåligt självförtroende. Hon är undersköterska och diakonissa, men har en gudssyn som skiljer sig från faderns. Hon kommer ut som homosexuell, till pappans fasa, och hennes flickvän är en påfrestande bekantskap som inte beter sig särskilt konventionellt. Bokens stora behållning är att läsa om den här dysfunktionella kärnfamiljen med mamma, pappa, pojke, flicka och alla deras inbördes stridigheter, lojaliteter och undantryckta känslor. I synnerhet pappan, den dömande prästen tillika framgångsrike författaren Gunnar Bohr, är lysande beskriven! Han skulle platsa i vilket skandinaviskt drama som helst.

Henriks svala relation till Lotte och senare hans passionerade förhållande till den betydligt yngre Vanja är inte alls lika intressanta delar av boken. Ahlströms styrka tycks vara att beskriva familjen. Bokens tema är rakt igenom skuld. Det visar sig att de flesta av personerna i romanen känner skuld för något och att det påverkar deras liv.

Böcker och författande spelar också en stor roll. Henrik har lagt åratal av sitt liv på att läsa Yates och analysera honom; han skriver på sin avhandling men undrar om någon alls kommer att vilja läsa den. Hans syster Klara skriver dikter, mamman läser mängder av böcker, Vanja - som Henrik handleder - har just börjat skriva om en annan amerikansk författare. Viktigast av allt är dock att fadern skriver en bestsellerbok om hur han överlevde en katastrof, där en färja började brinna, och ber Henrik om hjälp med den omfattande redigeringen.

Det är här det där med "meta" kommer in. Jag undrar om författaren skriver om sig själv och hur hon blivit bemött av omgivningen. Alla kan ju skriva! Alla vill väl ge ut en bok! Henrik skickar ut den ena smockan efter den andra och jag kan inte låta bli att undra om det är ett sätt för att Ahlström att försvara sig mot smockor hon själv tagit emot under den tid hon arbetat med romanen.

"Det var otänkbart att han skulle lämna arbetet och institutionen. Vad skulle han göra istället? Skriva litteraturrecensioner som ingen betalade för och snart inte ens skulle efterfråga? 
Kritiken var på utdöende, det sa alla. Tidningar slogs ihop och det offentliga samtalet var på väg att tystna. Åtminstone var det knappt någon som var beredd att investera den tid och de pengar som krävdes för att få fram kvalificerade åsikter. Bloggarna och krönikörerna hade tagit över och den enda lilla anständiga rest som fanns kvar utgjordes av institutioner som den där han befann sig."

Ja, jag är ju en av de okvalificerade och icke-avlönade recensenterna som har en bokblogg men jag hoppas ändå att mina tyckanden kan bidra på något vis.

Hade jag fått göra om något i boken så hade jag
1) strukit rätt hårt i det interna snacket mellan Vanja och Henrik om författaren Carson McCullers för de passagerna är bra sega...
2) helt tagit bort stycket om när Henrik besöker något slags massageterapeut som visar sig vara en flummig helare. Det är visserligen roligt beskrivet men tillför absolut ingenting, känns total malplacé och jag undrade länge vad det syftade till: skulle Lotte bli ihop med helbrägdagöraren? Skulle Henrik bli vän med honom senare i boken? Skulle hans pappa konvertera till något New Age-flum?
3) bett författaren att skriva lite mer om Henriks och Klaras mamma, henne blev jag nyfiken på!

Betyg: Välskrivet, engagerande, inkännande.

Rekommenderas till: alla som gillar relationsromaner och i synnerhet om man vill avhandla begreppet skuld.

Snackis: En alldeles utmärkt snackis.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN.

Tack till Norstedts för recensions-exet!

Liv till varje pris

Bokens titel: Liv till varje pris
Författare: Kristina Sandberg
Förlag: Norstedts, 2014
Antal sidor: 554

Det var ett bra tag sedan jag läste ut "Liv till varje pris", men jag har inte kommit mig för att skriva en recension förrän nu. På något vis tog det bara tvärstopp, när det var så hysteriskt mycket skriverier inför och efter Augustprisutdelningen. Om alla andra skriver om exakt samma sak - vad ska då jag tillföra?

En annan anledning - kanske större - var att jag känner så starkt för den här bokserien och då blir det svårt att hitta rätt ord.

För några år sedan läste jag "Att föda ett barn" och tyckte den var helt fantastisk (även om jag först höll på att bli tokig på att meningarna var så långa och att man initialt var tvungen att vänja sig vid om huvudpersonen Maj tänkte tankar tyst eller yttrade dem högt). Jag berättade för vänner och bekanta om boken, men ingen hade hört talas om den. Inte ens mina kultursidesläsande bokklubbsvänner visste vad jag pratade om för bok. Jag har senare hört Kristina Sandberg säga att det faktiskt inte var så många dagstidningar som recenserade den första boken - det var istället bloggarna som skrev omdömen och pratade varmt om denna den första boken i trilogin.

Länk till recensionen av den då rätt okända "Att föda ett barn": HÄR!

Jag tänkte en hel del på "Att föda ett barn" och hoppades att uppföljaren skulle komma i pocket rätt kvickt. Det är inte ofta jag känner så, faktiskt. Att en bok stannar kvar sådär och att man ser fram emot en fortsättning.

Så kom "Sörja för de sina", som jag hade sett fram emot. Den skiljer sig en del från den första boken, såtillvida att det är betydligt enklare att hänga med i vem som tänker och säger vad. Och handlingen, den blev som ett knytnävsslag i magen på mig. Plötsligt stod min farmor M där framför mig, hon som är jämngammal med Maj, och som är så ruskigt lik henne på alla vis.

Länk till recensionen av "Sörja för de sina": HÄR!

Den boken grep mig verkligen djupt. Jag var nog inte den enda som kände igen min farmor - jag har förstått att väldigt många känner igen sina mor- och farmödrar, svärmödrar, en moster, någons gamla mamma. Många tycks också känna igen sig själva i Maj, även om tiden och miljön är en helt annan.

Jag kunde ändå inte släppa att det var just min farmor M som Kristina Sandberg skrivit om, för min farmor har också den där nervigheten, lätta ångesten över saker som inte borde spela någon roll, det dåliga självförtroendet över att ha gått så få år i folkskolan, den där kluvenheten till maken och barnet, det där nynnandet ute i 50-talsköket medan hon trollade fram makalösa kakor och goda maträtter som hon jämt bad om ursäkt för och nedvärderade.

Farmor som var oklanderligt klädd i rejäla trosor och bysthållare, nylonstrumpbyxor och klackskor, kjol och jumperset, det ljusa håret i mjuka papiljottlockar, platta bismarcklänkar av guld runt handleden, en Palmroth-rottingväska i handen, poplinkappa och handskar. Bara för att gå ner till torget och handla någon ingrediens till kvällens middag och kanske en tidning!

Farmor som sällan opponerade sig högt eller tog plats men kunde vara nog så tjurig, hon som alltid tyckte det var jobbigt med min mamma som minsann var högutbildad och lämnade oss ungar på dagis och knappt kunde laga någon husmanskost. För Maj liksom för min farmor blev hemmet det allra viktigaste, något hon ville vara stolt över, sättet på vilket man visade att man dög.

Jag har förstått att vi är många som kände den här generationen kvinnor - de som knappt finns längre! - och har sett deras strävan men inte förrän nu läst något som visar historien sedd ur deras egna ögon. Ändå kändes det märkligt att höra Sandberg säga i teves "Babel" att hon fått kommentarer som den jag skrev på min blogg: att vi måste vara systrar eller kusiner för det är ju MIN farmor hon skriver om.

Den tredje och avslutande delen i serien, "Liv till varje pris", är lika bra som de tidigare böckerna och känns helt logisk på alla vis. Jag "visste" ju hur Maj skulle reagera på de unga mödrarna som ägnar sig mer åt självförverkligande, familjeförsörjning och jämlikhet. Glad att det faktiskt också blev så i boken, annars hade jag tyckt att Maj tappat en del av sin trovärdighet. Även Maj och Tomas förändras en del, även om det inte är något revolutionerande, och det är skönt att se. Det smyger sig in en sorts acceptans ändå och ett slut som känns varmare än jag vågat hoppas på.

Jag var inbjuden till Norstedts på en träff i höstas tillsammans med många andra bokbloggare och förstås författaren och förläggaren. Någon vecka innan fick vi "Liv till varje pris" i inbunden utgåva - jag skulle visserligen ha köpt boken ändå, men antagligen väntat till pocketupplagan, så jag blev väldigt glad över presenten. På träffen hade jag bara hunnit en bit in i boken, vilket tycktes gälla de allra flesta, så jag visste inte allt som Maj skulle få vara med om.

Någon av deltagarna drog upp en sekvens där Maj fyller 90 år och Kristina Sandberg berättade vidare om just den delen. Jag trodde knappt mina öron! Det var som ett utdrag ur min egen farmors historia, kusligt likt. Jag satt med tårar i ögonen och tänkte att det var tur att rummet var så svagt belyst så inte de andra såg mig sitta där och gråta av överraskning. Jag blev så tagen av det, att jag skrev ett långt brev till författaren när jag kom hem. Det kändes viktigt att få berätta hur glad och rörd jag är över att någon har skrivit min farmors historia och uppmärksammat en hel generation av kvinnor som de flesta av hos har känt och haft i vår närhet.

Mitt foto: Jag har en svaghet för gamla plåtaskar, burkar, förpackningar. Här är det mormors gamla vanillinsocker och bakpulver som får illustrera Majs eviga bakande.

Betyg: En underbar bok och en fin avslutning på trilogin om Maj.

Rekommenderas till: dem som gillar att läsa om kvinnohistoria och relationer. Egentligen till många fler!

Snackis: Jag tror man kan sitta en hel bokklubbskväll och avhandla Maj.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN.

Tack till Norstedts för recensions-exet!

Betat av ytterligare Augustvinnare...

För någon vecka sedan skrev jag: "Mitt val av tema - på obestämd tid, nota bene! - blir alltså Samtliga Augustprisvinnare i skönlitteratur. Det ska bli riktigt roligt." Nu har jag hunnit läsa och recensera ytterligare några och så här ser min lista ut nu:

2014: Kristina Sandberg, Liv till varje pris
2014: Jakob Wegelius, Mördarens apa
2013: Lena Andersson, Egenmäktigt förfarande

2013: Bea Uusma, Expeditionen. Min kärlekshistoria.

2012: Göran Rosenberg, Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz

2012: Ingrid Carlberg, Det står ett rum här och väntar på dig.
2011: Tomas Bannerhed, Korparna
2011: Elisabeth Åsbrink, Och i Wienerwald står träden kvar.
2010: Sigrid Combüchen, Spill. En damroman

2010: Jenny Jägerfeld, Här ligger jag och blöder

2009: Steve Sem-Sandberg, De fattiga i Łódź
2008: Per Olov Enquist, Ett annat liv
2008: Jakob Wegelius, Legenden om Sally Jones.

2007: Carl-Henning Wijkmark, Stundande natten
2006: Susanna Alakoski, Svinalängorna
2005: Monika Fagerholm, Den amerikanska flickan
2004: Bengt Ohlsson, Gregorius
2003: Kerstin Ekman, Skraplotter

2003: Johanna Thydell, I taket lyser stjärnorna.

2002: Carl-Johan Vallgren, Den vidunderliga kärlekens historia

2001: Torbjörn Flygt, Underdog

2000: Mikael Niemi, Populärmusik från Vittula
1999: Per Olov Enquist, Livläkarens besök
1998: Göran Tunström, Berömda män som varit i Sunne
1997: Majgull Axelsson, Aprilhäxan
1996: Tomas Tranströmer, Sorgegondolen

1995: Torgny Lindgren, Hummelhonung

1994: Björn Ranelid, Synden
1993: Kerstin Ekman: Händelser vid vatten

1992: Niklas Rådström, Medan tiden tänker på annat

Många av de andra har jag redan läst för länge sedan, recensioner kommer. Några av författarna vet jag redan på förhand att jag gillar, men andra ska bli spännande att bekanta sig med. Majgull Axelsson till exempel - henne har jag aldrig läst en enda rad av.
//Joelinda

The Bonesetter´s Daughter

Bokens titel: The Bonesetter´s Daughter
Författare: Amy Tan
Förlag: Ballantine Books, 2002
Antal sidor: 403

Jag har tyckt om Amy Tans böcker sedan jag läste "Joy Luck Club" för hundra år sedan. Även  "Köksgudens hustru" och "Hundra hemliga förnimmelser" är väldigt bra, bättre än den första faktiskt. Den här boken, som heter "Bendoktorns dotter" på svenska, valde jag att köpa som engelsk pocket eftersom jag inte orkade vänta på en översättning (detta var 2005).

Det är lite tråkigt att se hur Amy Tan behandlas av svenska läsare och förlag, att döma av vilka böcker som går att köpa genom internetbokhandlarna. Nästan ingenting finns på svenska, utan man måste välja de engelska originalen. Nu är inte Tans engelska särskilt svår att hänga med i, men ändå. Förknippar man henne alltför mycket med filmatiseringen av Joy Luck Club? Eller är det hennes boktitlar som låter för mycket som tramsigt tantsnusk - det kan jag själv nämligen tycka, men böckerna som sådana är ju inte hälften så söta som titlarna.

Amy Tan har en underbart rörig och fult designad hemsida som jag rekommenderar att ni går in på, om ni gillar henne och hennes romaner: HÄR. Hon skriver att det finns en tanke bakom att ha en så plottrig förstasida (ja, vi får veta vilken!) och hon tackar sina förfäders andar för inspirationen.

De där förfäderna har ju spelat en stor roll i alla hennes vuxenromaner och så också i denna bok. Än idag kan jag förflyttas till den kinesiska landsbygden i tanken bara av att hålla boken "The Bonesetter´s Daughter" i handen. Det är en mäktig roman om kvinnors slitsamma liv med mycket intressanta beskrivningar av Kina före kulturrevolutionen, om arrangerade äktenskap, om andetro och familjeband, om spöken och förbannelser, om en familjs isolering och en ung flicka som vill gå sin egen väg.

På många vis liknar den Tans tidigare böcker - och hennes eget liv - genom att grundhistorien bygger på att en gammal kinesisk kvinna i USA berättar för sin mycket amerikaniserade dotter om sitt spännande förflutna och om sitt liv i hemlandet för flera decennier sedan. Dåtid och nutid blandas om vartannat. Mamman och dottern lär i slutänden känna varann på ett sätt som de aldrig tidigare gjort. Det är fascinerande skrivet om två kvinnors öden (eller många kvinnors egentligen). Jag tycker absolut bäst om de delarna som avhandlar Kina i dåtid.

Betyg: Jag tycker verkligen om den här boken!

Rekommenderas till: alla som gillar Kina och österlandets historia.

Snackis: Kanske.

Länk till boken på ENGELSK POCKET.

En god människa

Bokens titel: En god människa
Författare: Nick Hornby
Originalets titel: How to be Good
Översättare: Erik Andersson
Förlag: Månpocket efter en överenskommelse med Forum, 2002
Antal sidor: 296

Ett intressant tankeexperiment om vad som utmärker en god människa, hur man överhuvudtaget lyckas bli en god människa och vad som är meningen med att vara god.

Nick Hornby är ju en sån där succéförfattare som tycks lyckas med allt han skriver, han säljer stora upplagor och hans böcker filmatiseras. Han är författare till "High Fidelity", "Fever pitch", "Fallhöjd", "Slam", "Juliet, naked", "Om en pojke" och många fler. Den här boken, "How to be Good" utkom på engelska 2001 eller 2002 så den har några år på nacken.

"En god människa" handlar om läkaren Katie och hennes man David, som har ett äktenskap som knakar betänkligt i fogarna. Katie funderar på att skiljas, har faktiskt redan hittat en älskare. David tråkar ut henne. Men så hamnar han av olika anledningar hos en flummig alternativmedicinare som heter GoodNews. Efter det blir sig ingenting likt.

David blir helt besatt av GoodNews och hans helande. Han bestämmer sig för att bli en god människa, skänker villigt bort söndagssteken till några uteliggare, ger bort barnens leksaker till främmande, bjuder hem folk som han inte känner, gör alla möjliga uppoffringar för att bli en god, snäll och barmhärtig människa.

Katie, hon som varit så snäll, bra, duktig och vänlig på alla vis, märker att det är rätt olidligt att leva tillsammans med en god människa.

Omslaget: Suddigt foto som visar två barn som inte ens existerar i boken, ett hundhuvud, en pytteliten boktitel och författarens namn som skriven av en Dymo-maskin. Märkligt och fult.

Mitt foto: Pepparkakor blir man som bekant snäll av!

Betyg: Rappt skrivet, lätt att läsa, humoristiskt samtidigt som det är rätt svartsynt om relationer och om vår tids alla nojor.

Rekommenderas till: folk som gillar den sortens engelska böcker som just "Om en pojke" eller julens långkörare "Love actually" eller kanske bästsäljaren "En dag".

Snackis: Vad som gör en människa god torde räcka som samtalsämne för en hel kväll.

Boken finns inte kvar på svenska, men i flera utgåvor på engelska - och den är inte det minsta svår att läsa på originalspråket ens för någon som inte är van vid att läsa engelska texter.

Länk till boken på Adlibris: ENGELSK POCKET.

Tre sekunder

Bokens titel: Tre sekunder
Författare: Roslund & Hellström (Anders Roslund och Börge Hellström)
Förlag: Pocketförlaget, 2010
Antal sidor: 587

"Tre sekunder" är den femte boken om kommissarie Ewert Grens, vilket jag inte visste när jag köpte den. Eftersom den ingick i vår bokklubb och det inte var jag som valde den, hade jag ingen anledning att ta reda på det heller. Visserligen är det inga som helst problem att läsa boken helt fristående från de andra, men jag har en känsla av att det skulle varit roligare om jag hade följt kriminalkommissarien och hans arbetskamrater i de tidigare böckerna.

Kort kan man väl säga att det här är en perfekt bok för en längre tåg- eller flygresa. Eller förströelse när man är lite för sjuk för att gå till jobbet men för frisk för att ligga nerbäddad och bara blunda.

Historien är enkel, miljöerna välkända, persongalleriet närmast standard. Det är den sortens über-brottslingar som inte drar sig för att vrida om nacken på folk med en hård knyck, såna som har en bringa som en Ken-docka, såna som kan kalkylera som värsta datorn i huvudet samtidigt som de kastar sig ut från ett fönster på sjunde våningen - den sortens häftiga grabbar. Lägg till några dysfunktionella poliser (är inte alla poliser dysfunktionella i alla svenska kriminalromaner?) och en massa vapen som beskrivs in i detalj. Spänning och action ovanpå det. Bra roman när man inte orkar anstränga huvudet.

Så här skrev jag i min läsdagbok för några år sedan: "Hårdkokta brottslingar och livströtta poliser. Typisk svensk kriminalroman - men med en fäbless för extremt detaljerade skildringar av hur man stoppar in kokain i tulpaner (!) eller gömmer sig i ett ventilationsrör. Suck. Passar som tevefilm."

Observera dock att jag är i klar minoritet här, att döma av sajten "Boktipsets" många översvallande recensioner. Folk älskar den här boken! Den får fyra-fem stjärnor av i stort sett alla läsare och folk sträckläser den som förhäxade, menar att det är internationell klass på romanen och att den hör till de mest spännande de läst. Men nu är det här min bokblogg och just jag förstår inte storheten i denna sortens massproducerade polisromaner.

Grymt snyggt designade omslag om man köper hela serien med Ewert Grens-böcker. Vilket jag alltså aldrig kommer att göra. Trist nog har man sabbat just den recenserade boken genom att lägga två svarta tonplattor över hela omslaget, inte hyggligt mot formgivaren Eric Thunfors:

Betyg: Känns som en produkt framtagen för att Roslund & Hellström (bara det, att de sitter ihop som ett företagsnamn!) ska tjäna pengar.

Rekommenderas till: alla svenskar som gillar Mikael Persbrandt, antar jag (själv har jag inte sett en enda Beck-film i hela mitt liv, men jag föreställer mig att det här är samma grej - baserad på alla långa trailers TV4 jämt visar...) och slow motion-bilder av hur man pular in knark i en blomstjälk ackompagnerat av hjärtklappningsmusik.

Snackis: Nej.

Länk till boken på Adlibris: POCKET.

Påven Johanna

Bokens titel: Påven Johanna
Författare: Donna Woolfolk Cross
Originalets titel: Pope Joan
Översättare: Marianne Öjerskog
Förlag: Månpocket efter en överenskommelse med Forum, 2000
Antal sidor: 423

Jag känner mig rätt kluven kring den här romanen.

Det som är bra med den:
1. Fascinerande tanke att det kanske funnits en kvinnlig påve!
2. Känns som att författaren gjort ett gediget arbete med researchen.
3. Historiska romaner har ju alltid varit något av det bästa jag vet.
4. Underhållande, spännande och faktiskt tankeväckande på sina ställen.

Det som är dåligt med den:
1. Johanna är äckligt god.
2. Johanna är även äckligt perfekt: söt, smart, ambitiös, klok och rar.
3. Johanna är Bara För Mycket...
4. Alla andra är antingen goda eller onda. Och de onda är väldigt onda.
5. Det är svårt att engagera sig i karaktärerna.
6. I stort sett alla händelser inträffar så lägligt, slag i slag, så man retar sig på det.
7. Hela berättelsen är egentligen löjligt osannolik.

Betyg: Okej underhållning.

Rekommenderas till: dem som gillar fängslande romaner i historisk miljö, företrädelsevis såna med starka, smarta, välutbildade och kompetenta kvinnor på 800-talet.

Snackis: Jo, för all del.

Länk till boken på Adlibris: POCKET.

Julenkät - även om ingen frågat mig

Okej, om alla andra bokbloggare fyller i en julenkät så kan ju jag också göra det. Trots att jag egentligen sagt att jag ska hålla mig enbart till recensioner i bloggen och inte skriva så mycket annat.

Ingen har taggat mig (tacka sjutton för det, jag känner ju inga därute i bokbloggarcyberrymden!) men jag snor listan från I Elinas hylla och Bokdivisionen och Fantastiska berättelser som är några av alla dem jag har sett den hos.

JULENKÄT


1. Julen närmar sig med stormsteg. Vilken bok önskar du dig i julklapp i år?
Ingen har frågat efter min önskelista i år. Men om jag fick önska fritt så skulle jag vilja ha "We are all completely beside ourselves" av Karen Joy Fowler.

2. Har du något bra tips på en riktigt bra bok att ge bort i julklapp?
Jag skulle föreslå "Pretty monsters" av Kelly Link. Har inte recenserat den på min blogg än, fastän jag läste boken för länge sedan. Bedrövligt! Den förtjänar ett fint omdöme. Poetisk, vacker, läskig och en riktigt härlig bok att försvinna in i, oavsett om man är tonåring eller vuxen.

3. Har du planerat din julläsning? Kanske sparat någon godbit eller köpt hem enbart för att förgylla din jul- och nyårshelg?
Nja, det kan jag inte påstå. Tänkte nog att jag skulle läsa hela Mobergs utvandrarsvit, faktiskt. När man förhoppningsvis har tid! Och omslagen är så fantastiskt fina. Jag har fått alla de nya pocketböckerna i present men inte hunnit läsa dem.


4. Julen är ju en social högtid med släkt och familj i centrum. Hur gör man då för att hitta lästiden? Har du någon bra ursäkt för att slippa ifrån sällskapsspel och grönkål och få läsa en stund i lugn och ro?
Nej, jag slipper fabricera ursäkter - alla vet att jag är dödstråkig och föredrar att läsa! De försöker inte ens. Jag är åtminstone social såtillvida att jag sitter i en fåtölj intill dem medan jag läser.


5. Många läser höstens pristagare (typ Nobel- eller Augustpris) under julen. Brukar du göra det?
Nej, aldrig. Oftast är jag inte lockad av Nobelpristagarna - och Augustprisvinnarna brukar jag läsa så fort deras böcker kommer ut i pocket (vilket de inte hinner göra till jul).


6. Brukar du läsa någon särskild bok eller bokgenre för att komma i julstämning?
Nej, för jag jäktar omkring så förbaskat för att hinna baka, städa, laga mat, städa mera, köpa presenter, oroa mig över klappar jag inte hunnit köpa, oroa mig över kakor jag inte hunnit baka... så jag skippar helt det där med "julstämning" i mitt läsande.


7. Finns det någonting du absolut inte vill ha i julklapp?
Jag antar att det här åsyftas något i bokväg? Jag vill inte ha en enda science fiction-bok. Och får jag någon kokbok av flotthårige Per Morberg så eldar jag upp den. Böcker om kattskötsel, småbarnsuppfostran, trädgårdsodling eller LCHF-dieter går också bort.

8. Vad är det godaste tilltugget till en bok under julen?
Obegränsat med hembakta pepparkakor, seg chokladkola och mjuka lussebullar. Nedsköljt med en kanna hett Lady Grey-te. Jajaja, jag inser själv hur onyttigt det låter...

9. Har du något speciellt minne av en fantastisk läsupplevelse från någon tidigare jul?
Narnia, säger jag bara. Aslan - detta Jesuslika lejon - som pulsade runt i djup nysnö i Narnias skogar. Underbar, underbar julläsning för en liten skolflicka.

10. Finns det något speciellt du har som tradition att läsa varje jul?
Ja, faktiskt! Sedan barnen var små har vi varje jul haft högläsning av "Snickar Andersson och Jultomten" (Alf Pröysen och Jens Ahlbom). Numera är mina egna barn för stora för julsagan, men det finns andra små släktingar som uppskattar den.

//Joelinda