Sedan finns det böcker som ändrar en. Som får en att ända åsikt eller ändra livsstil eller som tillför kunskap man verkligen inte hade och därmed gör att man tänker på ett annat sätt än tidigare. "Jorden de ärvde" av Björn af Kleen är en sån bok. Jag tror min man anföll varenda människa som besökte oss i stugan den sommaren han läste om fideikommissen och adeln.
Nu läser jag "Fattigfällan" av Charlotta von Zweigbergk men trots att den är lättläst är den inte lätt att läsa... Jag har sett fram emot den boken och föreställt mig att jag skulle gilla den - och det gör jag med, men jag måste ta pauser ibland för det blir bara för mycket. Jag hade helt enkelt inte föreställt mig att den skulle ÄNDRA hur jag ser på saker utan mer bekräfta och lägga till litegrann.
I (den sanna) berättelsen om hur Beata rasar ner från en helt okej tillvaro till djupaste botten - där hon bokstavligt talat inte äger någonting, svälter, är sjuk, inte får någon hjälp och inte vill leva - inser jag plågsamt väl hur lik hennes väninnor jag antagligen är. Jag skulle absolut hjälpa, precis som flera av dem också gör, men frågan är om jag skulle förstå riktigt hur illa Beata har det.
De där sakerna hennes välmenande väninnor gör, dem skulle jag antagligen också kunnat göra: sagt att det ordnar sig - du kan alltid få bidrag, sagt att hon väl får köpa storpack och laga hela laddningar med billiga grytor för att frysa in, sagt att det finns många gratisnöjen på stan, sagt att hon får väl fokusera på att jobba som tusan och dra in lite pengar, sagt att "hör av dig om det krisar" utan att begripa att det redan är total kris.
Det är plågsamt att läsa om hur Beata har så knapert efter en sjukhusvistelse och obefintlig hjälp från socialen att hon inte har schampo eller toapapper, inte kryddor till sin äckliga middag bestående av krossade tomater, inte har råd till en bussbiljett som hon verkligen behöver och hur hon blir glad över att hitta en guldtia på gatan.
För en tiokrona kan man få den billigaste, minsta McD-burgaren.
Mat man ska stå sig på i flera dagar.
Usch. Den här boken är riktigt, riktigt jobbig att läsa dels för att jag misstänker att jag skulle kunna vara den där gulliga men totalt naiva vännen och dels för att jag själv skulle kunna vara Beata.
Vi delar en hel del, hon och jag.
Varsin enskild firma (inte aktiebolag) med den livsviktiga F-skattsedeln och med verksamhet i en tuff och konstnärlig bransch.
Vetskapen om att man efter tjugo år som egenföretagare aldrig en endaste gång tagit ut en sjukdag, för man har två veckors karens och så länge har man ju inte råd att vara sjuk.
Paniken över att ändå bli sjuk - man är ju inte mer än människa! - och inse att man måste sitta framför datorn och göra klart uppdragen fast man har feberfrossa, för annars tar kunden en annan.
Skräcken för Skatteverket och ångesten över om man inte kan betala in skatt och alla avgifter exakt i tid.
Okunskapen hos omgivningen - de som själva är fast anställda - som tror att om man fakturerar tjugotusen så får man behålla det också, fast man bara får ha kvar hälften... Som säger "sätt det på firman" så fort man ska betala något eller "det kan du väl dra av på företaget?". Alla som har eget företag är verkligen inte storkapitalister, skattesmitare och deklarationstrixare! Jag inser nu att som enmansföretagare utan några undanstoppade pengar lever man farligt.
