tisdag 20 september 2016

Misslyckad tematrio om Göteborg

Här gick jag och väntade på att Lyran skulle lägga upp en inspirerande tematrio igår måndag, men så GLÖMDE hon! Och hela tisdagen hann nästan passera innan det äntligen kom upp ett tema. Klickar mig snabbt in när jag ser att det äntligen kommit upp något nytt. GÖTEBORG! Göteborg? Vad tusan. Jag har väl inte läst någon bok om Göteborg.

Det här blir en misslyckad tematrio för jag har nog inget att säga om Göteborg. Kan inte påminna mig några böcker som utspelar sig där.

Okej, om jag rotar i minnet så finns ju den där doku-romanen som jag gick så hårt åt i början av sommaren: "De bortglömdas skuggor" av Karin Edvall. Där avhandlas fnask och fnulputtar i Göteborg för hundratals år sedan.



Nästa förslag är inte helt klockrent, men jag har inget bättre att komma med. Maria Ernestam har en rad böcker som utspelar sig på svenska västkusten, dock inte specifikt Göteborg. I "Alltid hos dig" och "På andra sidan solen" utgår man dock från livet i Göteborg förr i tiden. Ernestam är en av mina stora favoriter, så ruggigt bra! Men just de här två är väl de sämsta hon skrivit.


Känner att jag måste ta tag i det här. Det kan inte vara rimligt att det är så svårt att hitta romaner som utspelar sig i Göteborg!

torsdag 15 september 2016

Det härliga med en bokserie som aldrig tar slut

Nu har min bokklubb valt Lee Child till vår nästa träff. En helt ny bekantskap för mig. Hade aldrig hört talas om människan och visste inte ens om det var en man eller en kvinna (nu vet jag att det är en man och att namnet är en pseudonym för Jim Grant).

Böckerna om tuffingen Jack Reacher är tydligen storsäljare. En sorts blandning av Rambo och James Bond, skulle jag säga så här långt - men jag har inte läst klart boken och det finns tjugo (20!) i serien, så det är bäst att jag inte uttalar mig för kategoriskt.

Är det här något ni har läst? Jag kan inte påstå att jag är överförtjust i huvudpersonen eller för den delen snacket om onda skurkar, sexiga tjejer och coola vapen men jag tilltalas av detta att följa en romanfigur under en lång tid och genom många äventyr.










tisdag 13 september 2016

Om man vill ha följare...

Fick en fråga via mejl, från en person som undrar om man kan prenumerera på mina inlägg. (Smickrande!) Jag vet inte. Kan man?

Som jag förstår det, så kan man scrolla allra längst ner på sidan och där står "Prenumerera på: Inlägg (Atom)", en klickbar länk som jag förmodar leder någon vettig stans.

Men många bloggare använder ju särskilda verktyg för det här, har jag sett. "Följ mig på bloglovin´" står det. Är det något att ha? undrar en novis.

Illustrationen norpade jag från pallin.net


Tematrio: Bibliotek


Det var evigheter sedan jag var med i en tematrio, men denna vecka tycker Lyran att vi ska skriva om fiktiva texter som handlar om bibliotek, läsning, böcker, bokhandlar etc. Det var ju rätt lätt!

Rosens namn av Umberto Eco
Denna underbara bok om medeltida munkar som är så elaka och förslagna! Inne i klostret finns ett makalöst bibliotek och i skrivsalarna sitter munkarna och illuminerar anfanger med bladguld och målar helgon i marginalerna. Alla läsare minns väl det storslagna bokbålet (jag skriver inte ut det tydligare än så, eftersom det riskerar att förstöra för dem som inte läst boken)? Jag älskade den romanen, läste den flera gånger.

Den oändliga historien av Michael Ende
Läs boken istället för att se barnfilmen! Skolpojken Bastian drömmer sig bort från ett händelsefattigt liv genom att läsa boken "Den oändliga historien" som han stjäl på ett antikvariat. Han sugs in i handlingen och blir faktiskt en del av den. Tänkvärd och spännande historia som passar alla åldrar.

Mordet i Eiffeltornet av Claude Izner
Underhållande, fånig mysdeckare att ha i handväskan och plocka upp när man åker pendeltåg. Huvudpersonerna driver en liten boklåda i Paris vid Seines strand i slutet av 1800-talet. Lite mord och lite kärlek och en god portion dammiga böcker förekommer.

tisdag 6 september 2016

Minns du den stad


Bokens titel: Minns du den stad
Författare: Per Anders Fogelström
Förlag: Albert Bonniers Förlag, 1964
Antal sidor: 314

"Mina drömmars stad" utkom 1960, "Barn av sin stad" utkom 1962 och "Minns du den stad" utkom 1964. Per Anders Fogelström verkar ha jobbat som besatt för att ge ut de fem böcker som beskriver Stockholms utveckling från mitten av 1800-talet och hundra år framåt i tiden.

Jag drog mig länge för att läsa böckerna, även om jag insåg att det hörde till allmänbildningen att ha gjort det. Men de är fantastiska! Lättillgängliga, ett bra driv, engagerande och lärorika.

Man bör vara genuint intresserad av historia eftersom Fogelström är noga med att berätta detaljerat om industrialismens framfart och arbetarrörelsens tillblivelse, mängder av yrken som helt enkelt inte finns längre, mat vi slipper äta, bostäder vi inte behöver bo i.

Det är nog också en fördel att hitta hyfsat bra i Stockholm, för det förekommer täta beskrivningar av hur hela kvarter växer fram, berg som sprängs, gator som stenläggs, stugor som rivs och ersätts av flerfamiljshus. För oss som kan vårt Stockholm är det otroligt spännande och jag tror man missar en dimension om man inte vet var de olika gatorna är belägna.

Nu har vi hunnit fram till sekelskiftet och får följa Emelie under 1900-talets början, då staden växer så det knakar och arbetarna strejkar för bättre villkor. Hon släpar på Bärta, som super och slarvar istället för att ta hand om sina fyra småbarn. Hon har redan hand om Bärtas äldste son, Gunnar, som ju är Emelies brorson - men det är fortfarande hemligt. Dessutom bor svägerskan Jenny hos dem tillsammans med sin lilla dotter Maj, nu när Emelies bror Olof är död och hans änka behöver hjälp med husrum och barnpassning.

Emelie är ogift och barnlös, men har ständigt en skara ungar runt sig som förväntar sig mat och kläder. Hon sliter för att ha råd att försörja dem alla. Varje dag går hon till tvålfabriken där hon blivit föreståndarinna - men när storstrejken bryter ut i Stockholm måste hon välja: lojalitet med arbetsgivaren som ger henne en bra lön eller med de fattiga arbetarna som strider för bättre arbetsvillkor? Hur hon än väljer blir det ödesdigert.


Recension av Mina drömmars stad (del 1)


Recension av Barn av sin stad (del 2)

Omdöme: En historiebeskrivning som är omöjlig att inte dras med i, där vi ser stadens snabba framväxt och hur livet förändras för stockholmarna under 1900-talets första årtionden. Det är ofattbart att det bara är hundra år sedan rivningsfärdiga stugor hängde över bergskanterna på Söders höjder, fulla av svältande och loppbitna barn med slutkörda föräldrar som bokstavligt talat arbetade ihjäl sig.

söndag 4 september 2016

Sista sockerärterna


Min mamma sådde de här sockerärterna, men hon får inte skörda dem. För all del, jag är helt säker på att hon skulle vilja att jag åt upp dem - men jag önskar att hon fanns kvar och kunde säga det själv, plocka dem till mig, och att vi båda skulle veta att det skulle komma fler nästa år och året efter det.

Jag önskar att hon skulle ringt på min födelsedag förra veckan och sjungit "Med en enkel tulipan..." som ingen annan människa gör eller någonsin mer kommer att göra.

Jag trodde att tiden tillsammans var oändlig. Sånt här händer andra, inte mig! Andras mammor dör, inte min. Jag kommer att sakna henne resten av mitt liv.

---

Det kan hända att det blir stiltje på bloggen nu. Försöker läsa men det är som att orden inte går in. Jag begriper knappt vad det står. I vanliga fall brukar böcker vara mitt botemedel på allt, men just nu fungerar det tydligen inte.

torsdag 1 september 2016

Egenutgivning är per definition värdelös?


I morgontidningen (DN Kultur torsdag 1 september) läser jag en liten text av Kristina Lindqvist, "Hembakta böcker hamnar i skåpet". Så här lyder den:

"En gång, på en annan tidning, var det jag som tog emot och packade upp bokleveranserna. Ibland kändes det som ett practical joke - en aldrig sinande flod som dränkte redaktionen. Vissa veckor var minst hälften av böckerna egenutgivna, och hamnade utan undantag direkt i de jäsande skåpen med utrensade titlar.

I en ny artikelserie i tidningen Skriva dissekeras det här fenomenet: Hur gör man? Och - hur når man ut? Ja, uppenbarligen inte genom att skicka böcker till undertecknad.

Då och då diskuteras om inte tidningarna borde sluta vara så tröga i relation till egenutgivningen, och ja - det är fullt möjligt att ett enstaka guldkorn går under radarn. Men den som på allvar menar att kulturredaktionerna ska agera försteläsare av drivor av hemredigerade manuskript - hen är faktiskt ute på orimlig mark."

Mycket intressant, tycker jag.

Efter att ha läst en hel del egenutgivna böcker har jag sett att det finns massor av begåvade författare som inte annars skulle fått chansen. Och massor av författare som borde få chansen men som i viss mån sjabblar bort den med dålig korrekturläsning, fula omslag och för snällt redigerad text eftersom de inte har uppbackningen av ett stort förlag. Samt en klick med bedrövliga böcker som bara fyller funktionen att vara sin författares förverkligade dröm, förstås...

Det verkar ju som att var och varannan människa vill skriva en bok. Många försöker också. Några envisa lyckas. En bråkdel av dem kan försörja sig på det. Jag vill gärna själv ge ut en bok - eller många! - men fattar inte hur jag ska lyckas ha råd att skriva på heltid. Hela mitt liv har jag skrivit, skrivit, skrivit. Något borde komma ut av allt det, men då måste jag finansiera det på ett sätt som jag just nu inte klurat ut...

Kristina Lindqvists lilla text i DN var ytterligare en sån där smäll som får mig att tänka att hela idén med att ge ut en egen bok är idiotisk.

Mitt foto: Bilden har ingenting med någonting att göra, utan tjänar bara som blickfång.

tisdag 30 augusti 2016

Rosengädda nästa!


Bokens titel: Rosengädda nästa!
Författare: Emma Hamberg
Förlag: Pocketförlaget, 2016
Antal sidor: 348

Vad är det här för dravel? undrade jag när jag hade läst de första korta kapitlen. Boken hade jag fått i present av en välmenande och mycket omtänksam bokklubbsväninna som nyligen mist sin ena förälder och som vet hur väl man kan behöva avkopplande litteratur när man är mitt uppe i en tung period i livet.

Jag har aldrig läst något av Emma Hamberg förr även om jag har koll på vem hon är. Det skulle inte fallit mig in att köpa en bok med en så fånig titel som "Rosengädda nästa!" och mycket riktigt tyckte jag att de första kapitlen var påfrestande. Som en B-variant av Fredrik Backman men utan den vassa humorn.

Naturligtvis ska det bli vänskap "över gränserna", författare verkar älska att tussa ihop folk av olika åldrar och göra dem till vänner för livet.

Här är det en 13-åring som älskar Serge Gainsbourg, har vattenkammat hår, går klädd i kostym året runt (enbart såna som är sydda på 1950-talet, gärna i glada färger) och vars favoritbok är "Främlingen". Visst, alla ska få vara som de är - men jag har lätt att storkna på barn som vill åka till Stanford på sommarlovet för att ta en kurs i fransk poesi... Bror, ja, han heter så, är så lillgammal så han borde få förtida rynkor. Han tar sig till Stockholm och möter där Tessan som är på rymmen från sitt usla förortsliv och Jane som hjälper skadade, vilda djur i sin trädgårdstäppa mitt inne i stan.

Naturligtvis kommer det in lite kärlek i bilden också, för dem allihop, men det är inte alls som jag föreställde mig att feelgoodböcker skulle vara. Bror gör mig lätt knollrig med sitt udda sätt, men de andra figurerna är tämligen realistiska som personer (dock inte allt de råkar ut för). Det är varmt, ombonat, mysigt som fluffig sockervadd.

Mitt foto: Gatuköks-Tessan förvandlas till en annan person när hon lär sig göra hollandaisesås och ägg benedicte...

Omdöme: Jag gillar inte feelgood och den här sortens glättiga romaner med en snudd på icke-existerande intrig. Men! Jag ger min väninna rätt i att det här var perfekt läsning i en jobbig situation. Där fanns inga orosmoment, ingen större igenkänning, inget som kunde skava eller såra. Det var bara übermysig och ganska fånig läsning från början till slut. Sammanfattningsvis en lugnande medicin - receptfri och utan biverkningar!

Länk till boken på Adlibris: POCKET

måndag 29 augusti 2016

Jag härmar den engelska drottningen


Det här fotot tog jag i vårt närområde en dag under det för mig fasansfulla året 2009,
när jag var ledsen och tog en lång promenad.


Jag kommer tydligt ihåg när jag första gången hörde uttrycket annus horribilis. Uppenbarligen var jag inte ensam om att lära mig något nytt den dagen, för nu finns en särskild text på Wikipedia om det tillfället, senhösten 1992.

Den 24 november 1992 höll drottning Elisabeth II ett tal i samband med firandet av 40 år på tronen. Hon sa då:
"1992 is not a year on which I shall look back with undiluted pleasure.
In the words of one of my more sympathetic correspondents, it has turned out to be an annus horribilis."
Det var henne förre privatsekreterare som hade uttryckt sig på det viset och som sedan fick drottningen och alla oss andra att lära oss något nytt. Vad de syftade på var en serie händelser som gjorde att hennes 40-årsjubileum var ungefär det enda roliga som hände det året.
  • Hennes son prins Andrew separerade från sin hustru Sarah.
  • Sarah orsakade skandal då paparazzi fotograferade hennes "vän" John kyssandes hennes fötter...
  • Hennes dotter prinsessan Anne skilde sig från sin man Mark.
  • Hennes son prins Charles och hans hustru prinsessan Diana bestämde sig för att skiljas (det visste inte allmänheten vid detta tillfälle, men garanterat drottningen eftersom beskedet kom bara två veckor senare).
  • Diana gav ut en bok där hon vräkte ur sig all skit hon varit med om under sin tid i det engelska kungahuset och hur olycklig hon varit under hela sitt äktenskap.
  • Prins Charles ertappades med en rad snuskiga telefonsamtal till sin älskarinna Camilla Parker-Bowles - och hans hustru Diana råkade ut för en liknande historia med sin älskare...
  • Och så brann ju Windsor Castle bara fyra dagar innan drottningens tal och blev svårt eldhärjat.
Eländes elände. Det är ju lätt att fnysa åt det, för drottningen är väl en av världens rikaste människor och det går knappast någon nöd på hennes barn och barnbarn heller. Men ändå. Tre av hennes fyra ungar lyckas orsaka skandaler - och ett oersättligt slott (som började byggas redan 1100-talet) börjar brinna.

Annus horribilis. Jag minns så väl när jag lärde mig det uttrycket.

Jag har använt det själv, en gång, 2009. Det året dog min farmor, min svärmor och min farfar. Tre begravningar på ett år. Det året kördes hela vår ekonomi i sank på grund av ett husbygge. Vi hade bokstavligt talat inte en spänn över, barnen fick inga julklappar, maten var lågbudget, inga inköp gjordes som inte var absolut nödvändiga. Det var dessutom en massa annat jobbigt det året, tjafs i släkten och sånt som tär på psyket. 2009 var ett riktigt vidrigt år.

Efter det har allt framstått som en dröm i relation till vad vi var med om då. Men nu lutar jag åt att 2016 blir ett annus horribilis, det också. Vilket jävla år det här har varit, rent ut sagt.
//Joelinda