torsdag 14 december 2017

A Baby at the Beach Café


Bokens titel: A Baby at the Beach Café
Författare: Lucy Diamond
Förlag: Pan Books, 2016
Antal sidor: 106

Unga Evie äger ett gammalt, gulligt strandcafé i Cornwall. Hon bor på övervåningen tillsammans med sin man Ed och nu väntar de sitt första barn tillsammans. Evie planerar att jobba ända fram till förlossningen och så fort det bara går därefter. Ed som är kock på caféet tycker däremot att Evie ska ta det lite lugnt, så han anställer en ny värdinna: Helen.

Problemet är bara att Helen vägrar att ens titta på Evie och de två unga kvinnorna hamnar på kollisionskurs. Vad Helen inte berättat för sina nya arbetsgivare är att hon i åratal har försökt bli mamma, men om hon alls blir gravid så slutar det i missfall. Det sista hon vill göra är att umgås med en lycklig blivande mor som vaggar omkring inne på caféet med sin jättemage.

Omdöme: Lättläst, extremt förutsägbart, lite gulligt, gravt oengagerande. Gillar formatet med hundra lättlästa sidor - det är en höjdare! - men i övrigt var det här inte mycket att hurra för.

Länk till boken på Adlibris: ENGELSK STORPOCKET

Det lilla Attefallshuset...



Jag skrev ju ett spydigt inlägg om alla små bagerier och caféer som tycks finnas på engelska strandpromenader och hur frekvent dessa förekommer i feelgoodböcker. Det tog mig ett tag att begripa att det inte var EN författare, utan minst TVÅ.




Jenny Colgan har sprutat ur sig böcker om caféer, bagerier och små mysiga affärer. Lucy Diamond verkar inte fullt så produktiv, kanske bara ett tiotal sockersöta böcker om "en natt i Italien", "hemligheten med lycka", "sommar med min syster" - och caféer på strandpromenader...




Nu har jag i alla fall vågat mig på en av dem: novellen - eller kortromanen kanske? - som ingår i QuickReads-serien. Ytterst simpel. Kommer inte att läsa fler böcker i serien eller av den författaren.

Är uppriktigt förvånad över att man kan tjäna pengar och bli känd författare på att skriva något så enkelt. Funderar på om jag skulle knåpa ihop en serie om "Det lilla Attefallshuset" följt av "Sommarlov i det lilla Attefallshuset" och "Vi firar jul i det lilla Attefallshuset".



måndag 11 december 2017

När man inte känner till ett bokcitat...

Som barn hade jag en klasskamrat, vi kan kalla honom Ludde, som jag blev god vän med redan i andra klass. Jag vet inte egentligen vad det var som fick oss att bli så goda vänner men antagligen var det att vi började diskutera B.Wahlströms grönryggade ungdomsböcker om Hitchcock - åtminstone är det så jag minns det, så här flera decennier senare.


Jag var den där flickan som hörde till de bästa i klassen utan att ens vara en pluggis, jag läste massor och ritade och filosoferade. Jag var också sjuk en stor del av de första fyra-fem åren i skolan, med ständiga öroninflammationer och luftrörsproblem som gjorde att jag fick stanna hemma.

Ludde var en osedvanligt söt liten kille men han var också just ...liten. Mycket kortare än de andra grabbarna och inte hälften så sportig. Han hade dessutom ett manér som stack ut: trots att vi var lågstadiebarn var han en sådan som höll upp dörrar, bockade, tog i hand och var allmänt lillgammal. Iklädd rutig skjorta och en stickad pullover, det minns jag, för på alla vis såg han ut att vara plockad rakt från 1940-talet och inslängd i 70-talet.


Jag och Ludde brevväxlade sedan under många, många år då han bodde utomlands. Mamman hade en position på Sveriges Television, skulle man väl kunna säga. Under stora delar av mellan- och högstadiet skickade Ludde sina betraktelser från de fina engelska skolor där han gick och jag svarade med redogörelser för den väsensskilda svenska.

Vi hade inte sett varann på många år då familjen flyttade tillbaka till Sverige och bosatte sig på den finaste adressen i det finaste kvarteret i Stockholms innerstad. Jag blev ditbjuden. Det var en närmast formell inbjudan: hans mamma ringde min mamma och meddelade dag och tid då jag förväntades infinna mig för middag.

Ludde och jag hade nu hunnit bli tonåringar och det hela kändes mycket märkligt. Som om vi levde i två världar. Jag tog mig fram och tillbaka över min förort till fots, på cykel eller med buss. Hade vänner, gick på fester, tränade mycket, spelade teater. Ludde levde ett mer skyddat liv i de fina kvarteren. Hans intressen och fritidsaktiviteter liknade inga som jag kom i kontakt med. Storebror spelade något obskyrt blåsinstrument, lillasyster dansade balett, pappan tjänade pengar som gräs och mamman var ett stort namn på teve.


Jag blev visad in i den vackra våningen (de här adresserna i Stockholm har inte lägenheter, de har våååååningar) - ni förstår själva: fyra meter i tak, stuckatur, kakelugnar, fiskbensmönstrad ekparkett, Josef Frank-tyger på varenda klädd möbel, snittblommor i höga vaser, massiva bokhyllor fyllda med böcker. Middagsbordet rymde ungefär halva Östermalm och hade vit manglad linneduk, dyrt porslin och silverbestick.

Vi blev serverade Flygande Jakob, något jag aldrig ätit förut och tyckte var bland det äckligaste jag smakat (hur kan man få för sig att ha varm banan i maten?!). När desserten var utdukad - den minns jag inte men förmodligen bestod den inte av varm banan åtminstone - skulle vi dricka kaffe och konversera. Berömda mamman tog fram senaste numret av MånadsJournalen.

Nu började helvetet. Där satt alltså Familjen Framgångsrik och lilla jag och skulle "ha roligt" med någon sorts frågesport från ett intellektuellt månadsmagasin. Det var utdrag ur böcker, där man fick fem poäng om man genast klarade att svara rätt, sedan enklare och enklare citat ner till den simpla enpoängaren.

Tänk, så trevligt!


Där sitter jag i min nya kjol och en fin polotröja, kinaskor på fötterna (det var en sorts inneskor av svart sammet, med en tunn gummisula - "alla" hade dem), midjelångt brunt hår noggrant borstat, desperat i min önskan att smälta in och inte göra bort mig. Jag som läst så mycket! Hela Sagan om ringen innan jag ens började fyran, alla Fridegårds böcker, det mesta av min Fredrika Bremer-inspirerade mammas kvinnolitteratur (Marilyn French, Erica Jong), Singer, Lagerlöf - men främst enklare litteratur.

Ludde och hans familj skrattar högt och har jätteroligt, uppenbart väldigt tävlingslystna. De pikar varann för att inte klara citaten på fempoängsnivån, hånar den som inte klarar på fyra poäng heller. Där sitter jag helt tillintetgjord och vill bara försvinna - jag kan inte svaren, jag känner inte till böckerna, jag vet ingenting. Jag hör knappt vad Fina Mamman läser högt ur tidningen för jag är så generad.

Jag tror inte jag kan något alls. "Men Strindberg har du väl ändå läst?" utbrister Fina Mamman (ännu en anledning till varför jag inte tycker om den karln) som om jag är gravt obildad. Det får väl anses vara ett minimikrav att en 14-åring läst Strindbergs samlade verk?

Jag gick med tårar i ögonen till tunnelbanan den kvällen, så fort jag kunnat ta mig från middagsbjudningen utan att vara oförskämd - efter att ha mumsat lite snyggt på en ohyggligt dyr pralin från Nordiska Kompaniets konfektyravdelning och därefter beundrat Luddes fula kakadua som inte intresserade mig ett dyft.


Det här är anledningen till varför jag avskyr när man ska tävla i bildning. Men också anledningen till varför jag triumferande står och skriker ut de rätta svaren på "Vem vill bli miljonär?" eller "Jeopardy" när jag är ensam. Eller gissar rätt på vem som skrivit vad i alla de bokbloggskalendrar som cirkulerar på nätet så här års.

Det är en revansch för den fasansfulla middagen för trettio år sedan, då jag insåg att en stor del av mitt värde bestod i mina kunskaper och prestationer - inte i hurdan jag är som människa.


lördag 9 december 2017

Penguinklassiker med nya titlar

Hittade det här genom ett Facebookinlägg, faktiskt, och tyckte det var värt att puffa lite för. HÄR är en länk om man vill se hela inlägget med samtliga fejkomslag.







måndag 4 december 2017

Tematrio: Vad jag måste få i julklapp!

Vilka tre böcker känner jag ett starkt behov av att få i julklapp? Lyrans tematrio denna vecka handlar om just det: nödvändiga bokklappar!


Jag vill jättegärna ha "Kristina Gyllenstierna - kvinnan som stod upp mot Kristian Tyrann" av Marie-Louise Flemberg. Och något som jag verkligen önskar mig är "1793" av Niklas Natt och Dag - jag tror det är en bok jag skulle älska!

Min önskelista på nätbokhandeln är så lång så det är skrattretande. Inga problem att välja en tredje bok sålunda - men vilken av alla? Jag drar till med "Mitt namn är Lucy Barton" av Elizabeth Strout, som jag tror att jag skulle tycka om.


Dödsdömd


Bokens titel: Dödsdömd
Författare: Sharon Bolton
Originalets titel: Dead Woman Walking
Översättare: Lilian Fredriksson
Förlag: Modernista, 2017
Antal sidor: 398

Sharon Bolton har skrivit ett dussin deckare och gjort sig ett namn som en av de främsta kvinnliga deckarförfattarna (det där med kvinnlig nämns alltid, av någon anledning, jag tror faktiskt det är menat som något extra positivt just i detta fall - för folk tycks gilla kvinnliga deckarförfattare). Hon bor i England och det verkar som att hennes böcker alltid utspelar sig där också. Trots min kritik här nedan, så ger romanen mersmak och jag kommer nog att läsa mer av henne framöver.

Boken är skriven i korta, rappa kapitel och berättas ur flera personers synvinklar. I centrum står dock de vuxna systrarna Isabel och Jessica. Tyvärr kan jag inte säga nästan någonting, inser jag när jag försöker sätta ihop den här recensionen, för Bolton bygger upp hela sin roman genom att just slänga till oss fakta allteftersom:

"Här får ni! Jessica är xxxxxx." (yrke av avgörande betydelse) och "Kolla, kolla: Xxxxx är bara ett smeknamn för Xxx" (person som rör sig i två diametralt motsatta samhällsskikt under två olika namn) och "Förresten, har jag sagt att Xxxx inte är den du trodde? I själva verket är hon...." (och så får vi veta något som ändrar hela förutsättningarna för mordgåtan).

Alltså stannar jag här. Ni behöver inte veta mer om vad som händer. Det räcker nog med att säga att det är väldigt spännande.

Boken inleds med en adrenalinhöjande sekvens om en luftballong som kraschar under en vidunderligt vacker flygning över ett naturreservat. Kanske är det så att någon i ballongens korg ser något man inte borde sett, kanske är det ett mord. Jag har sällan läst en så skrämmande inledning på en vanlig deckare.

Tyvärr måste jag säga att jag blir helt bestört över zigenarna i boken. De som har "tattarinstinkter" (verkligen inte mitt ord!) och lever precis sådär zigenarsluskigt som vi alla vet att de ju gör.

Husvagnar i risigt skick. Jättestora familjer där man lider av inavel och kusingiften. Middagsmaten lagas ute över öppen eld, campingstolarna är utplacerade på den leriga gårdsplanen där skitiga småungar och skällande schäferhundar springer runt, ljuskällan består av brinnande oljefat.

De vuxna drar kniv och ljuger med blixtrande, svarta ögon - om de inte häller i sig mer sprit än de tål. De snor bilar och är kriminella, ja, det verkar som att de lätt kan skära halsen av någon också. Lever i utkanten av samhället och gör inget för att passa in.

Det enda författaren gör för att mildra den sanslösa beskrivningen är att kalla dem för romer. Som om detta enda lilla ord skulle kunna ursäkta skildringen i övrigt.

Mitt omdöme: Författaren är skicklig på att avslöja precis lagom mycket hela tiden. Inte för att jag inte genomskådar det mesta (det gör jag tyvärr, önskar att jag hade varit mer lättlurad!) men det är snyggt gjort att pytsa ut relationer och bakgrundshistorier sådär i lagom takt under romanens gång, så att man hela tiden får en ny vinkling av det mord som verkade så enkelt i förstone. Sharon Bolton kan verkligen konsten att bygga upp en rafflande kriminalroman, det får man ge henne. Och att smutskasta romerna.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN.

Tack till förlaget för recensions-exet! Väldigt snyggt omslag med ett stängsel i relief.

torsdag 30 november 2017

Kan man välja "de bästa böckerna" 2017?







Bäst 2017? Undrar om man ens KAN säga så. "Tiden är inte än" av Elin Boardy och "Kåda" av Ane Riel samt "Störst av allt" av Malin Persson Giolito utser jag till de tre bästa böckerna jag läst under det gångna året. Fantastiska böcker!

---

"Guds barmhärtighet (Vargskinnet del 1)" av Kerstin Ekman, en av mina favoritförfattare, svårt att inte tycka om hennes berättariver och inlevelse.

"Vänd dig inte om" av Tove Alsterdal är visserligen en deckare och kanske inte så märkvärdig egentligen, men mycket välskriven och med ett socialt patos.

"Flugfällan" av Fredrik Sjöberg, så smart och humoristisk!

"Björnstad" av Fredrik Backman, om man försöker bortse från floskler och Allvetande Berättarröst och diverse annat så är det en underbar roman om vänskap och lojalitet.

"Tjockdrottningen" av Moa Herngren, egentligen en lättviktig bok om ett tungt ämne - kanske kommer den inte att stanna kvar i minnet heller, men den är så träffsäkert skriven och Herngren är så skicklig på att fånga människors ångest.

"Sekten på Dimön" och "Sektens barn" av Mariette Lindstein, kanske inte litterärt, men för att det drog igång bra diskussioner hemma och en härlig mejlkonversation med den trevliga författaren.

"Kyrkogårdsboken" och "Den sovande och sländan" av Neil Gaiman är ruskiga barn- och ungdomsböcker som vrider och vänder på genus och det mesta annat vi är vana vid i klassiska sagor.

måndag 27 november 2017

Tematrio: Långt och poetiskt i titeln

Långa, poetiska titlar är temat för Lyrans utmaning denna vecka. Jag vet inte om jag har så många såna böcker. Känns som ett ovanligt svårt tema.

"Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige" tycker jag är långt och åtminstone rätt fint, om än inte väldigt poetiskt. Förstås av Selma Lagerlöf, kanske bäst att påpeka det så här i bokkanontider... Jag har en vacker inbunden utgåva som jag fick när jag började skolan.




"I Djursholm och Tensta kindpussar vi varann" - en bok av Pontus Herin, som verkar romantisk och poetisk att döma av titeln men verkligen inte är det ett enda dugg (utan istället en reportagebok från förorten).

"I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv" av Tom Malmquist - längre och mer poetiskt kan det väl knappast bli?

"Mellan sommarens längtan och vinterns köld" av Leif G.W. Persson är visserligen en deckare om Palme-mordet, men har en mycket lång och poetisk titel.

Ojdå, det blev visst fyra. Då väljer jag bort kindpussarboken som kanske är minst poetisk - eller vad säger ni andra?



onsdag 22 november 2017

Den röda adressboken


Bokens titel: Den röda adressboken
Författare: Sofia Lundberg
Förlag: Bokförlaget Forum, 2017
Antal sidor: 290


Vad jag förstår så utkom romanen redan 2015 och har hunnit ges ut
med två andra omslag än det nuvarande.  



Bokomaten skriver "En riktig pärla det här som jag varmt kan rekommendera"
Bina´s Books tycker att den förtjänar 3,5 av 5 poäng.
Malins bokblogg menar att det är en bok hon varmt kan rekommendera.
...och dagarna går skriver "Charmigt och lättläst!"
Bokstunder gillar den så mycket att den hamnar bland årets tio bästa!

---

Författaren är så otroligt driven så det går inte att förstå att detta skulle vara hennes första roman. Ingenstans hakar jag upp mig på ordval, upprepningar eller klichéer. Till och med dialogerna är välformulerade och det är ju inte det vanligaste!

Det här att gamla människor har upplevt så enormt mycket och att deras minnen går förlorade för alltid den dag de dör, det har jag tänkt många gånger. Att man borde be dem berätta, så man kan skriva ner litegrann och föra vidare.

När mina äldre släktingar har legat döende eller varit dementa, har jag gjort collage med bilder för att sjuksköterskor och hemtjänst ska kunna se hur farmor, svärmor, gammelmormor såg ut en gång i tiden. Ytterst korta, sammanfattande texter - som personalen hinner läsa! - för att ge en bild av kvinnan i sjuksängen, som varit någon helt annan ända fram till nu.

Sofia Lundberg låter 96-åriga Doris berätta om sitt liv. En skröplig dam som bor i en liten lägenhet på Söder i Stockholm. Hennes liv tickar bort medan hon väntar på hemtjänstens microvärmda mat och att få skypa med sin systers dotterdotter Jenny i USA.

Doris har haft ett spännande liv men nu står hon alldeles ensam - inga släktingar på den här sidan jordklotet, inga vänner som lever. Hon vill göra ett sista försök att berätta för Jenny om vad hon varit med om. Bläddrar i sin gamla röda adressbok och bland sina bleknande fotografier, skriver ett långt Word-dokument på sin laptop. Vi får ta del av Doris livsöde som börjar och slutar i Stockholm, men som tar de märkligaste vändningar däremellan.

Jag tycker jättemycket om själva idén med att visa på vad varje människa bär inom sig. Kruxet är väl vad Doris råkar ut för. Ska inte förstöra läsnöjet för er andra, men man kan väl säga att hon hamnar i helt otroliga situationer. Jag får oerhört obehagliga minnesbilder av Estonias förlisning (glömmer aldrig live-sändningarna från havet den morgonen!) när Doris är med om något liknande - och det känns bara som för mycket och närmast osmakligt.

Det är då jag minns Nisse Hult, som jag refererade till i ett inlägg igår. Den historiskt bevandrade Nisse som får vara med om alla viktiga händelser i Sveriges historia. Doris är också med om allt. Hon är som en icke-komisk, kvinnlig och tjusig version av Nisse Hult - kastas mellan Stockholm, Paris, New York och engelska kusten på ett ofantligt dramatiskt vis.

Omdöme: En varm roman om varje människas unika liv och många minnen; lättläst och lite slisksöt men med en bra känsla.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN

Tack till förlaget för recensions-exet som låg i min goodie-bag efter bokfrukosten förra veckan.