onsdag 15 augusti 2018

Sommarens läsning: elva böcker

Sommarens läsning var inte alls så omfattande som den brukar vara. Här är i alla fall vad jag hann med, för er som inte följt mig under sommarmånaderna:


"Fördelarna med en kollaps" - pubertalt trams om en döende man.


"Vi möts på museet" - en brevroman med feelgoodkänsla.


"Vi mot er" - den spännande uppföljaren till "Björnstad".


"Tjänarinnans berättelse" - om en tänkbar framtid utan demokrati.


"De förlorade" - ungdomsroman om en parallell värld.


"Dagbok från ditt försvinnande" om lusten att leva, mitt i övermäktig sorg.


"Going Solo" om ung, ensam engelsman i livsfarliga strider under andra världskriget.


"Himmelstrand" är en blodig skräckbok om mörkret inom oss...


...och "Rörelsen" är en blodig skräckbok om ensamma människor.


"Ormen i Essex" kan väl beskrivas som en klassisk roman.


"Knutbykoden" - om en skruvad kristen sekt.

Det var vad jag hann med under sommaren i år. Nu gäller "Oryx och Crake", men den fixar jag bara att läsa i portioner.


tisdag 14 augusti 2018

Going Solo


Bokens titel: Going Solo
Författare: Roald Dahl
Förlag: Puffin Books, 2016
Antal sidor: 210

Roald Dahl är precis lika underhållande när han berättar om sin egen barndom som när han berättar om listiga rävar, utbytta sköldpaddor, sluskiga gamlingar eller barn som besöker en chokladfabrik.

Jag gillar hans lite syrliga humor blandad med svärta - allt är verkligen inte gulligt eller roligt i hans böcker! - och det gäller lika mycket för självbiografin "Boy - Tales of Childhood" som för alla underbara barn- och ungdomsböcker han skrivit.


Efter att ha läst om Roald uppväxt ville jag såklart veta hur det gick för honom som ung vuxen. Den förra boken slutade med en hint om Afrika och flygplan, så jag blev inte överraskad när "Going Solo" inleds med att den 22-årige engelsmannen reser med ett stort fartyg från London till Mombasa i Kenya. Det tar två veckor och han hinner vara med om en hel del roligt ombord.

Afrika är förtrollande vackert. Allting är helt fantastiskt - utom ormarna, som Roald Dahl fortsatte att vara rädd för hela sitt liv. Hösten 1938 kommer han fram till östra Afrika och reser genom flera länder - vars namn ändrats sedan dess - och njuter av de vackra blommorna, det härliga vädret, de fascinerande djuren och hur uppassad han blir. Han är engelsman på en kontinent där Imperiet roffat åt sig det mesta och där befolkningen förväntas lyda sina härskare.

Det här stör mig enormt, men jag försöker tänka att det var ju faktiskt så här Roald upplevde tillvaron - och det är hans självbiografi. Vi kan inte ta ifrån honom hur han tänkte, vi kan inte i efterhand ändra på det som skedde, vi kan inte sudda ut att det var så här de vita behandlade de svarta och vice versa.

Jag väljer att se det som en nyttig historielektion, berättad av en som var med på den tiden och som var uppfostrad i den andan. En som på plats upplevde rasismen, segregationen och det brittiska imperiets styre.

Roald Dahl är alltså väldigt ung och oerfaren, anställd av Shell som ingenjör och reparatör. Han reser runt massor och får uppleva möten med närgångna lejon, giftiga ormar, giraffer och annat spännande. Han stortrivs!

Den svarta lokalbefolkningen beskrivs som varma, vänliga, generösa, arbetsvilliga, plikttrogna. De lagar god mat, är yrkesskickliga och kunniga inom det mesta. De är vackra och vältränade, snabba och slanka. Men man får väl inse att de helt enkelt inte är så klipska utan det är bäst att engelsmännen förklarar för dem hur saker fungerar här i livet...

Kombinationen underhållande anekdoter från kolonial-Afrika och de utlovade illustrationerna av Quentin Blake (det finns inga i boken, bara på omslaget) förbereder mig inte på det som komma ska:

Kriget.

Dahl får en snabbkurs i flygteknik och sedan skickas han som stridspilot in i döden. Jo, just så. Jag ska inte säga hur, men den nye piloten skickas alltså ut på ett uppdrag som är millimeter från att kosta honom livet.

Efter en konvalescens skickas han vidare till Grekland. De är 16 unga engelska piloter mot tusen (!) tyska. Tretton av dem dog, bara tre överlevde krigets fasor. Befälens beslut gör mig vansinnig. Jag vet att miljoner människor dog i andra världskriget, men jag blir komplett galen när jag läser om hur lättvindigt man skickade iväg unga, friska män i trasiga flygplan utan någon som helst teknisk hjälp för att lätt bli nedmejade av Messerschmittar - och hur befälen sedan bara ryckte på axlarna.

Det gör mig rent illamående. Jag är tvungen att avbryta läsningen flera gånger.

Även Dahl själv får mig att vilja skrika högt. Han konstaterar lakoniskt att nu kom inte den och den hem efter dagens flygning; han visar ingen sorg eller ångest över förlusterna, bara en avsky mot hur de blev behandlade som utbytbara spelpjäser.

"Going Solo" är hemsk. Jag har lust att gråta över alla spillda liv, allt dödande, alla föräldrar som fick besked om att deras söner stupat i främmande land när det handlade om ett cyniskt spel med människoliv.

Ursäkta en alldeles för lång recension, men jag blir verkligen berörd. Krig är vidrigt! Även när det gått åttio år och även om hemskheterna berättas av en sagoförfattare.

Länk till boken på Adlibris: ENGELSK HÄFTAD


fredag 10 augusti 2018

Vi möts på museet


Bokens titel: Vi möts på museet
Författare: Anne Youngson
Originalets titel: Meet me at the museum
Översättare: Camilla Jacobsson
Förlag: Sekwa förlag, 2018
Antal sidor: 262

Detta är en brevroman - och det är ju lite speciellt tycker jag, när man saknar en berättarröst eller ett "jag", och istället får följa ett skeende genom två olika personer som brevväxlar sinsemellan.

Den ena brevskrivaren är den medelålders museiintendenten Anders som arbetar på museet i Silkeborg i Danmark där man förvarar Tollundmannen (ni vet, det där mossliket som är så välbevarat). Han är änkling och mycket ensam, eftersom barnen flyttat hemifrån och han helt tycks sakna vänner. Jobbet är hans allt, tills han får kontakt med en engelsk kvinna. Hon skriver till museet för att ställa några ganska luddiga frågor - och Anders gör allt för att svara korrekt på dem.

Den andra brevskrivaren är alltså Tina, den engelska kvinnan i 60-årsåldern som drömmer om att någon gång få åka till Danmark och se Tollundmannen. Hon lever i ett äktenskap med en lantbrukare som mest ser henne som hushållerska. De tre vuxna barnen arbetar på gården, men Tina är ändå ensam eftersom hennes bästa väninna nyss dött i cancer.

Den formella brevväxlingen övergår till att bli något mer privat, där Anders och Tina hittar en potentiell vän i varandra. När de båda två råkar ut för svårigheter hemma - jag ska inte avslöja vilka! - så finns den andre där med goda råd, stöd och framför allt nya infallsvinklar.

Deras vänskap ger styrka när allt annat känns nattsvart. Det låter sliskigt, men är det inte. Romanen är en berättelse om varm kärlek mellan människor som aldrig någonsin har träffats eller ens pratat med varann. 

Jag har själv haft många brevvänner - både som barn och nu som vuxen - och vet av egen erfarenhet att man faktiskt kan få vänner för livet bara genom att skriva brev. Det är inte osannolikt eller underligt alls. I brev kan man kanske tillåta sig att säga sånt man inte skulle våga om man stod ansikte mot ansikte. Dessutom tar man sig nog oftare tid att välja sina formuleringar, till skillnad från i ett verkligt möte där man kan kasta ur sig något obetänksamt.

Mitt omdöme: Detta är en feelgood i dess rätta bemärkelse med saknad, vemod och trassliga relationer där värme, omtanke och välmening ändå dominerar. En skön må-bra-bok!

Länk till boken på Adlibris: DANSKT BAND

Tack till förlaget för recensions-exet!

torsdag 9 augusti 2018

Sorglig Roald Dahl och ännu sorgligare Atwood

Jodå, jag finns kvar. Dock har jag inget att rapportera på bokfronten. Läste just ut Roald Dahl andra självbiografi "Going solo" - och den var hemsk på alla möjliga vis. Håller nu på med Margaret Atwoods "Oryx och Crake" som är så deprimerande att jag bara orkar några kapitel i taget. I vanliga fall ägnar jag massor av tid åt att läsa på somrarna, men så har det inte blivit i år.



onsdag 1 augusti 2018

Puzzle i Reno - i morfars bokhylla

I min egen bokhylla står numera även ärvda romaner som min mormorsmor, mormor och morfar har ägt. Det är inte ofta jag läser någon av dem, men ibland tar jag fram dem och bläddrar litegrann. Och drar in doften av gulnat papper och trycksvärta, förstås!


"Pappa och vi" av Clarence Day utkom på Albert Bonniers förlag år 1940. Den är tämligen trasig nu, men jag kan inte se att det saknas några sidor. Mitt exemplar köptes av mormors mor Sigrid, det kostade 6 kronor och 25 öre.

På baksidan står:
"Clarence Days "Life with Father" hör redan till de mindre klassikerna. Det är nu några år sedan den kort efter författarens död första gången utgavs, men sedan dess har dess popularitet varit i oavbrutet växande.
I slutet av förra året kunde den amerikanske förläggaren notera 126,940 tryckta exemplar, varjämte tusentals människor gjort bekantskap med Pappa och hans familj via den scenbearbetning som var den stora teatersuccén i New York förliden vinter och som snart torde komma att uppföras även i Stockholm."


Patrick Quentin minns jag väldigt bra, för det fanns nämligen böcker av Quentin Patrick också! Det var min morfar som köpte dem. De kallades "detektivkomedi i romanform". Samme författare skrev även under namnet Jonathan Stagge. Jag vet inte vilket av alla namnen som var hans riktiga, om ens något. Mitt exemplar av "Puzzle i Reno" utkom på Skogslund Bokförlag år 1946 och såldes för 6 kronor och 75 öre.

"Det mest anmärkningsvärda med denna bok, som på svenska fått titeln PUZZLE I RENO är att den kanske är Quentins b ä s t a  b o k  h i t t i l l s !" står det på baksidan (versaler och spärrningar helt enligt originalet...).


Klassikern "Varg-Larsen" av Jack London hittade jag också i mormors bokhylla, när sommarhuset städades ut då hon var gammal och sjuk. Den gavs ut av Forum, trycktes 1946 och kostade "per volym" 4 kronor och 50 öre.

En lite beskäftig baksidestext deklarerar:
"Ingen klassisk bok kommer in i serien (Forumbiblioteket, min anm.) enbart därför att den är berömd (---). Ingen modern bok kommer med enbart därför att den haft stor framgång, den måste först och främst vara god litteratur som har utsikter att stå sig genom tiderna."

De hade godkänt "Stolthet och fördom" (Austen) samt "Candide" (Voltaire) och "Klockan klämtar för dig" (Hemingway) noterar jag. Personligen skulle jag bli avskräckt av en sån baksidestext, men mormor verkar inte ha brytt sig.



måndag 30 juli 2018

Pocket vackra nog att rama in






Ibland ramlar man ju över omslag som är så snygga att man nästan "måste" ha boken, trots att man kanske redan äger den. Eller ännu värre: trots att man inte ens har några planer på att läsa den! Vissa omslag är så otroligt snygga att jag får ett begär att köpa böckerna för att slakta dem och rama in.

Norstedts har gett ut fyra Haruki Murakami som pocket, designad av några som kallar sig Noma Bar/Dutch Uncle och de är just sådär supersnygga.

I synnerhet omslaget till "Vad jag pratar om när jag pratar om löpning" är ju genialiskt - och katten i "Kafka på stranden" är otroligt snitsigt ritad. Dreglar litegrann över så här fina bilder! Och gläds åt det fina hantverket.


Rätt signaler för en chiclit

Jag sitter i åskmuller, tryckande värme och klibbig luft och slösurfar på nätbokhandlarnas sidor för att se vad som ska komma ut i höst.

Inser att jag just sett samma bok - eller typ samma bok! - i fem olika upplagor intill varann. Vad är det här? Kollar lite noggrannare och ser:
  • Det är böcker som utkommit nu under 2018, helt nya alltså.
  • Det är böcker skrivna av kvinnor och sannolikt FÖR kvinnor (eller åtminstone förväntas dessa böcker mestadels köpas av kvinnor).
  • Det är skönlitterärt, lite feelgood, lite chiclit, lite trevlig trassliga-relationer-som-löser-sig-till-slut.
  • Det är lätt pastellfärgat och rart.
  • Det är en bortvänd kvinna på varenda en, varav flertalet dessutom vandrar ut ur bilden.
  • Det är inte en serie skriven av samma författare, utan helt olika romaner skrivna av helt olika människor och utgivna på olika förlag.
  • Det är väldigt snarlika kursiva typsnitt på samtliga omslag. Gaaaaah!
Jag har sorterat bort ett gäng andra böcker där omslagen också var söta och hade titlar i kursiv stil, behöll dessa för att de är så ruggigt lika varann så man lätt kan tro att de hänger ihop. 

Ett perfekt exempel på hur man nischar en bok för att sälja den till den tänkta målgruppen. Lätt att känna igen, när ögonen snabbt scannar av nyheter i såväl virtuella som verkliga bokhandlar.











Bingobricka nr 8, 9 och 10


Bingobricka nr 8, 9 och 10 kommer här:

"En bok med vanliga kvinns" får representeras av Tjänarinnans berättelse, där helt vanliga moderna kvinnor tvingas in i en absurd men inte helt otänkbar situation.

"En bok med skolmiljö i" - där placerar jag De förlorade, som beskriver hur den intelligenta men väldigt udda högstadieeleven Adam råkar ut för hallucinationer i skolan och blir förlöjligad av klasskamrater och lärare.

"En bok om något smutsigt" är lite långsökt, men jag lägger in Fördelarna med en kollaps där, eftersom huvudpersonen lever i en vidrig ungkarlslya med odiskade tallrikar, lakan som aldrig tvättats och själv är så grisig att han får tvingas in i duschen av sin åldrige far...

Jag har alltså sex böcker kvar att läsa innan sommaren är slut, om jag ska pricka in alla rutorna. Men HUR hittar man en bok om något Brighton-likt? Ska jag tvingas läsa en av alla dessa "lilla caféet på stranden"-böckerna?

söndag 29 juli 2018

De förlorade - Den sista illusionen


Bokens titel: De förlorade - Den sista illusionen.
Författare: Henrik Fexeus
Förlag: Rabén & Sjögren, 2017
Antal sidor: 335

Lagom till förra sommaren kom ett recensions-ex i min brevlåda, utan att jag ens hintat att jag önskade läsa boken. Det var "De förlorade" av Henrik Fexeus, tillsammans med ett brev där han berättar hur han som barn "slukade allt som stod på den "konstiga" hyllan på det lokala biblioteket". Liksom att recensions-exet är en "skönlitterär bok för unga vuxna: fantasythrillern De förlorade".

Ledsen, men jag gillar inte fantasy och konstiga böcker. Och inte böcker som sägs vara för unga vuxna (eller ännu värre: young adults).
Och inte en roman vars huvudperson heter Ky, eftersom jag (av någon anledning som sannolikt borde sökas terapi för) gillar att begripa hur namnet ska uttalas och om det är en tjej eller kille.
Och absolut inte baksidestexter som avslutas med "Ky dras in i en kamp för att försöka rädda staden - och världen - från undergång".

Så boken hamnade i en dammig hög. Ett helt år blev den liggande, och sannolikt skulle jag aldrig någonsin läst den om det inte vore för den där bokbloggarfrukosten på Rabén & Sjögren under försommaren.

Då var Henrik Fexeus där och pratade så vansinnigt inlevelsefullt och tokengagerat om del två i serien, boken "De ihåliga". Jag tänkte att den måste jag ju läsa! Något om en hemlig gång under Riddarholmskyrkan och att Henrik själv kravlat omkring därnere på prov, tja, det lät ju jättespännande!

Nu har jag alltså läst den första delen och kan säga att jag tar tillbaka allt jag skrivit här ovan.

Handlingen inleds redan på första sidorna med ett moment som jag fullkomligt älskar - vanlig hiss fortsätter upp till ett våningsplan som inte finns, blommig tapet vattnas så rosorna får liv, stort klädskåp med malätna pälskappor rymmer en helt annan värld (tre av mina favoritböcker!) - och i det här fallet är det en tavla som bankas fast lite väl bryskt i gipsväggen, så att det blir ett stort hål som blottar ett hemligt utrymme...

Där var jag fast! Jag är barnsligt förtjust i sånt.

Huvudpersonen Ky är en mjuk-tuff tjej som bor med sin deprimerade alkisfarsa i en liten lägenhet. Hon är snitsig på att dyrka upp lås och hennes idol är Houdini. Det är också han som är motivet på den tavla hon tänker sätta upp i sitt rum, då hon råkar göra hål i väggen och hittar en smal gång där bakom. Såklart kryper hon in och utforskar de trånga, vindlande gångarna som leder till väldigt spännande äventyr under Stockholms gator. Ky får både goda vänner, möter kärleken och blir utsatt för en elak ledartyp.

Jag väljer att blunda för att "monstren" är löjliga och att det är lite svårt att begripa vad som egentligen är deras syfte. Världen under stan, med tunnlar och schakt, kulvertar och kloaker, är bra beskriven. Jag gillar det skarpt och nu måste jag försöka få tag på uppföljaren!

Extra bonus: till Henrik Fexeus för att inte trilla i en enda genusfälla. Tjejerna är smarta, starka, kompetenta, jävliga mot varann, griniga, kärlekstörstande och lättlurade samtidigt som de är kvicktänkta och logiska. Killarna är tuffa, känslokalla, hårda, gråtmilda, svaga, ömsinta, stukade och analytiska. Det är vanliga människor som skildras, just så komplexa som vi alla är. Pluspoäng på sånt!

Mitt omdöme: En handfull ungdomar på gränsen till vuxenlivet träffas när de är på flykt undan märkliga, intelligenta monster under storstaden. En bok som passar allt från läshungriga elvaåringar via fantasytokiga tonåringar och upp till sagoälskande mammor i 50-årsåldern.

Länk till boken på Adlibris: POCKET.