onsdag 18 oktober 2017

Avskedsfesten


Bokens titel: Avskedsfesten
Författare: Anna Fredriksson
Förlag: Månpocket efter en överenskommelse med Bokförlaget Forum, 2017
Antal sidor: 299

Jag har (nog) läst alla Anna Fredrikssons tidigare böcker, gillar hennes trovärdiga sätt att beskriva relationer oavsett om det är mellan älskande par, vuxna barn mot sina föräldrar, syskon emellan eller kompisar.

Det började med Sommarhuset, som jag verkligen tyckte mycket om. Sedan kom Lyckostigen som också var väldigt bra. Därefter följde Augustiresan och Tisdagsklubben som båda var okej.

Nu är Fredriksson tillbaka med en riktigt bra relationsroman - den här tycker jag nog bäst om av allihop! Tempot är rätt långsamt, känslorna inte överdrivet yviga, inget dramatiskt händer - tja, inte mycket händer överhuvudtaget när jag tänker efter. Men människorna det kretsar kring blir så verkliga trots att vi bara får följa deras möten. Det finns nästan inga beskrivningar av deras utseenden (man inser hur ovanligt detta är, när man konfronteras med det!) utan vi får själva bilda oss en föreställning av dem.

Rebecca och Jacob som varit ett par i evigheter och har två barn ihop, är bästa vänner och känner varann utan och innan. Men de har glidit isär och tillsammans har de fattat beslutet att skiljas. En lycklig skilsmässa, i all vänskaplighet.

Rebecca kommer med idén att de ska släppa nyheten på kompisgängets årliga svampplockarhelg. En avskedsfest som ska markera en början på något nytt i livet! Varför inte, när man har dop, förlovningar, begravningar, 30-årsfester och baby showers? Det är väl bara naturligt och inte alls dramatiskt.

Tyvärr tar inte vännerna lika lätt på skilsmässan som Rebecca och Jacob. Det är ett svek att de inte har hintat något! Att de valde den heliga svampplockarhelgen för att berätta. Vems fel är det att de ska skiljas? Varför kan de inte bara fortsätta vara ett par, om de ändå är bästa vänner?!

Vi får växelvis följa Jacob och Rebecca samt de två männen och två kvinnorna i de andra paren som ger sin syn på den där avskedsfesten, på äktenskap och relationer, på vänskap som prövas hårt och kanske inte håller...

Omdöme: Nyanserad bild av äktenskap och framför allt skilsmässor, välskrivet, trovärdigt - och med ett helt gäng realistiska, kompetenta, handlingskraftiga kvinnor i huvudrollerna.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN eller POCKET

lördag 14 oktober 2017

Rätt svar på bokcitaten:

Det var tydligen knepigare än jag trodde, det här med citat ur böcker. Jag som tänkte att jag lämnade hintar i texterna...

Bok A är Åsne Seierstads oerhört viktiga bok om de två norska systrarna som blir IS-brudar i Syrien. Försökte plocka ett avsnitt ur "Två systrar" där man tydligt ser den ena flickans radikalisering.


Bok B är en av mina favoriter och jag trodde att jag röjde den genom att ta ett stycke där Karin Bojs berättar om hur impopulära vissa DNA-fynd är, för dem som vill se någon sorts nordeuropeisk "ras" som svenskarnas ursprung. Lion´s Library genomskådade mig när hon gissade på Augustprisvinnaren "Min europeiska familj de senaste 54.000 åren".


Bok C trodde jag var svårast, men den lyckades ju Vargnatt knäcka: den fantastiskt detaljerade historien om Sir Arthur Conan Doyle och hur han försöker ta livet av sin egen skapelse: Sherlock Holmes. "Från Holmes till Sherlock", lysande berättad av Mattias Boström.


Bok D var jag säker på att varenda en skulle klara. Dels för att "Karin" nämns, dels för talspråket som är så speciellt, dels för att det handlar om andra världskriget - men främst för att hon skriver om Vasastan. Det är förstås Astrid Lindgrens "Krigsdagböcker 1939-1945" som jag vet att många av er har läst.


Bok E var nominerad till Augustpriset förra året och blev mycket omskriven, så jag trodde inte den skulle vara så svår. Det är "Fattigfällan" av Charlotta von Zweigbergk, en ögonöppnare för många då den berättar om hur skamfyllt det är med fattigdom - och att fattigdom i en storstad i Sverige idag inte ser ut så som många tror.






fredag 13 oktober 2017

Kan du böckerna?

Liten förströelse för den som inte tänker gå ut i höstrusket denna helg. Ur vilka böcker i min faktaboksbokhylla är dessa citat hämtade (jag har med flit valt böcker som kommit ut de senaste åren och blivit så pass uppmärksammade att det finns en rimlig chans för alla bokbloggare att klara utmaningen!):


A.
"Spelades det musik lämnade hon klassrummet. Visades det film gick hon ut. När de hade rollspel ville hon inte vara med för hon kunde inte låtsas som hon var en annan än den hon var. Det var också haram.
Hon strök sig som Leila från Facebook, skapade en ny profil där hon kallade sig Bintu Sadiq, Sadiqs dotter, och postade bara religiösa texter."


B.
"En del av dessa kritiker kan avfärdas som besvikna rasister. De ogillade idén att invandrare från Mellanöstern skulle ha haft någon avgörande betydelse för den svenska befolkningens tidiga historia."


C.
"Många läsare grät. Tjugotusen sa upp prenumerationen. Prinsen av Wales var, sades det, ytterst bestört. Det ryktades att unga herrar i city satt sorgflor på sina höga hattar. (---)
Conan Doyle kunde för sitt liv inte förstå det. Han var fullständigt kallsinnig till vad han gjort. Sherlock Holmes var hans eget påfund och han hade rätt att göra vad han ville med honom. Nu skulle det till slut bli tyst om detektiven."


D.
"Sen la jag å till jobbet, och i nyheterna klockan 10 meddelades att strax innan hade främmande flygplan flugit in över Stockholm och slängt ner fullt med bomber över Hammarbyhöjden, sen fortsatte de över Södertälje och Strängnäs och tappade bomber där också.
(---) Jag är tacksam, att inte bomberna ramlade över Vasastan, för då hade väl Karins nervsystem kommit i allvarlig oordning."


E.
"Den här svampiga kroppen är inte min, det är inte den kropp jag är van vid. Nej, det här är inte vanligt hull, det här är fattigdomssvampet, det alldeles speciella geléartade ytterskiktet som kommer sig av dålig mat. Det är en sorts svullet fläsk (---)."







torsdag 12 oktober 2017

Älska, glömma och förlåta


Bokens titel: Älska, glömma och förlåta
Författare: Lori Nelson Spielman
Originalets titel: Sweet Forgiveness
Översättare: Ing-Britt Björklund
Förlag: Albert Bonniers Förlag, 2017
Antal sidor: 345

Jag fick nästan ett skrattanfall när jag öppnade det oväntade bokpaketet med ett recensions-ex från Bonniers. Vem får för sig att skicka något med titeln "Älska, glömma och förlåta" till mig?! Det måste vara ett misstag. Jag är inte rätt målgrupp. Och kolla: i paketet ligger även en liten tyllpåse med ett par små stenar...

Den här romanen är så förutsägbar så ordet förutsägbar räcker nästan inte till. Precis allt går inledningsvis exakt så som jag tänkt.

Men! Någonstans ungefär två tredjedelar in i handlingen lurar författaren mig första gången - och sedan fortsätter det så. Huvudpersonen beter sig annorlunda än jag trott och framför allt gör hennes omgivning det. Härligt! Om man trodde att man uttråkat skulle sucka sig genom hela boken så är det fel, för ingenting är fullt så enkelt för Hannah som det tycks i början.

Hannah är alltså en framgångsrik tevepersonlighet med ett eget pratprogram på en tevekanal i New Orleans. Hon är populär och får mängder av beundrarbrev, men släpper aldrig någon inpå livet. Hennes älskare är en affärsman som kandiderar till senator, tror jag, och som ständigt glider på svaret när hon frågar om de ska gifta sig och bli ett etablerat par.

En dag får Hannah läsa i lokaltidningen att hennes gamla mobbare Fiona ska ge ut en självhjälpsbok och åka på turné i ämnet "förlåt dig själv och andra". Fiona har kläckt den lysande idén att man ska skicka två små fina stenar till någon man vill be om förlåtelse. Den ena stenen ska personen sända tillbaka till en om man blir förlåten, den andra stenen ska personen i sin tur skicka vidare till någon som den betett sig illa mot.

Hannah har fått ett sånt brev från Fiona, men kan inte förlåta henne för elakheterna under skoltiden.  Frågan är dock om hon inte till slut måste, eftersom Fiona bjuds in till tevestudion för att visa publiken en försoning mellan den populära programledaren och den lika populära författaren...

Som sagt, stora delar av boken är rena rama Sandra Bullock-filmen där den charmerande huvudpersonen extremt förutsägbart parerar ex-pojkvännen (varför i himlens namn gjorde hon slut med en så fin kille?), älskaren (fattar hon inte hur taskig han är?), älskarens bortskämda dotter (men säg åt henne, för tusan!), sin mamma (som hon vägrat prata med på tjugo år), sin styvpappa (var han verkligen så hemsk som hon vill minnas?), den underbart mjuke och mysige mannen hon träffar men inte tänker bli kär i och den löjligt karriärslystna unga Claudia som försöker sno Hannahs jobb.

Mitt foto: Jag tror inte det skulle räcka med en enda sten om jag skulle säga förlåt till andra. Men dessa skönheter plockade jag en lycklig dag för länge sedan i Jugoslavien (på den tiden det var just Jugoslavien, förstås) och dem ger jag inte bort i första taget.

Omdöme: En feelgoodbok där förlåtelse och acceptans spelar en större roll än romantik. (Även om det är rätt gullegulligt också.) Det är ofrånkomligt att börja tänka på vad förlåtelse egentligen är och om det är bra att dra upp saker som ligger decennier tillbaka i tiden. Och vem är jag själv skyldig ett förlåt?

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN

onsdag 11 oktober 2017

Jag lever allena

Jag har visst redan skrutit om att jag är rätt duktig på svåra korsord. (Tänk att det ska bära så emot att säga "Jag är faktiskt himla bra på det här!") Den gången handlade det om en av de vackraste dikterna jag vet: En gång är den allra sista gången.

Nu tänkte jag i all enkelhet tipsa om samma sak igen: Jag löser på söndagarna det dubbelkryss som Dagens Nyheter har. Det är oftast en utmaning, i synnerhet om det är dikter eller lite äldre språk.

Fördelen med Dubbelkrysset i DN är att jag lär mig en massa om författare som jag inte känt till tidigare. Det slutar nästan varenda söndag med att jag slår upp just den dikten eller den författaren för att läsa lite till. Undantaget när det nyligen var Lars Kepler och ett utdrag ur den bisarrt blodiga och stereotypa Kaninmördaren (heter den så?).

Häromveckan var det exempelvis Sandro Key Åberg som jag bara känner till namnet men aldrig läst något av. Förra veckan var det Agatha Christie. Denna vecka var det - med risk för att jag nu avslöjar för mycket eftersom det fortfarande går att tävla! - Erik Axel Karlfeldts dikt "Jag lever allena". Just den hade jag inte läst tidigare.


"Jag lever allena" ur Fridolins visor (1898)
Jag lever allena, jag fingrar min flöjt,
jag suger min sura pipa förnöjt.
Jag brygger mitt dricka och kysser mitt stop
som själv jag stävat ihop.
Så masar en dag och ännu en dag;
mitt dalur slår sina sävliga slag.
Och längesen, tycks mig, ringde det ut
min ungdoms sista minut.

Inte nog med att man lär sig underliga ord genom korsord (att asa och att ina är verb som förekommer ofta!), man lär sig också mer om vitt skilda författare.

tisdag 10 oktober 2017

Tiden räcker inte till

Veckorna flyger förbi. Jag läser intressanta artiklar på kultursidorna och tänker att "det här kan jag spinna vidare på" eller "det här måste jag berätta för någon!". Jag läser böcker också, men har inte hunnit recensera dem. Jag ser andras spännande inlägg på bokbloggar men hinner inte kommentera. Utmaningar som verkar roliga, men som jag inte har ork att delta i.

Den senaste tiden har allt handlat om att jobba dygnet runt för att lansera ett nytt företag. Lyckas det så kommer jag inte att behöva oroa mig för pengar hela tiden. Man kan inte köpa lycka för pengar, men banne mig om det inte hjälper till!

Och den lilla andhämtningstid som har funnits därutöver, har jag ägnat åt att planera, marknadsföra och genomdriva ett av alla hundratals firanden som Friluftsfrämjandet hållit runtom i landet den gångna veckan. Föreningen fyller 125 år denna höst och har drygt 90.000 medlemmar som värnar om allemansrätten och friluftslivet. En av dem är jag!


Vi grillade marshmallows.

torsdag 5 oktober 2017

Någon jag har läst!

Jaha, det här var ju fantastiskt: en Nobelpristagare som jag faktiskt har läst innan utmärkelsen. Har det hänt förut? (Jo, förresten, Alice Munro.)

När alla kultursidor, bokbloggar och litteraturintresserade vänner frossar i spekulationer om vilken författare som kan tänkas vinna just den här gången - det är samma visa vartenda år! - så sitter jag mest tyst och känner mig oinsatt. Det är inte kul. Man vill ju inte känna sig obildad.

Det flyger namn i luften, långt över huvudet på mig. Författare som jag inte känner till, eller bara har hört om men aldrig läst. Sällan känner mig suktad att läsa heller.

Det finns andra bokpriser som jag följer och andra topplistor som inspirerar, men just Nobelpriset i litteratur hör inte till dem.

Men det här var ju roligt! Senast i måndags puffade jag för denna i Lyrans "tematrio":


Edit: Jag var tvungen att stryka en del i denna text eftersom jag virrat till det för mig och blandat ihop några av alla dessa tidigare pristagare som jag aldrig läst.

måndag 2 oktober 2017

Tematrio: Tanter och farbröder

Tematrion inne hos Lyran har denna vecka "Tanter och farbröder" som ämne. Man får välja fritt så länge böckerna handlar om lite äldre personer - och då tar jag:


Arthur Peppers diskreta charm av Phaedra Patrick.
Tant som dör och farbror som längtar sig tokig efter henne och börjar gräva i hennes förflutna för att lära känna henne postumt. Udda feelgood.



De fördömdas drottning av Anne Rice.
Tanter och farbröder som är flera hundra år gamla och som "älskar" genom att slurpa i sig varandras blod. Det här är fortsättningen på "En vampyrs bekännelser" och "Nattens furste".


Begravd jätte av Kazuo Ishiguro.
Tant och farbror vandrar genom sagolandskap i England för tusen år sedan, bland riddare, drakar och Döden som väntar... Kan inte annat än rekommendera denna!



Ett amatöräktenskap av Anne Tyler.
Tant och farbror som varit gifta i många decennier trots att de är väldigt omaka och egentligen inte begriper sig på varann. Inte Tylers bästa, men bra ändå.

Ojdå, det blev visst fyra - men nu orkar jag inte sudda.


Yxmannen


Bokens titel: Yxmannen
Författare: Ray Celestin
Originalets titel: The Axeman´s Jazz
Översättare: Hanna Williamsson
Förlag: Kalla Kulor, 2017
Antal sidor: 473

Bokens stora behållning - tja, bokens enda! - är de helt otroliga beskrivningarna av staden New Orleans för hundra år sedan. Det är för dem jag läser boken och för dem jag orkar läsa klart.

Det börjar med en beskrivning av ett begravningsfölje med svarta människor som går genom staden i morgondimman i en lång procession, iklädda svarta kläder och med en överdådigt dekorerad likvagn. Efter att ha vandrat runt och samlat på sig gäster i flera timmar och därefter hållit begravningen ger predikanten klartecken till fest: han vänder sina kläder ut-och-in och avslöjar färgsprakande vackra, afrikanska tyger och glada mönster. Alla andra gör likadant och snart dansar de gatorna fram i en karneval, tar fram sina brassinstrument och spelar livlig jazzmusik, häller i sig öl och flödande bourbon.

New Orleans i Louisiana i södra USA är träskmarker med en egen kultur, som skiljer sig skarpt från resten av landets. Korruptionen är stor, den italienska maffian är direktimporterad från Sicilien, borgmästaren är mutad. Här finns kreoler och svarta blandat med vita plantageägare och nya europeiska invandrare.

Hjulångare tuffar på floden, mangroveträsken är täta, tropiska oväder sveper in. I staden var husen en gång vackra, påkostade och överdådiga - nu är de förfallna och fuktskadade. I hamnarna ligger fiskebåtar och piratskepp, här säljs både fisk och otillåtna varor. Spådamer läser tarotkort, häxor kokar örtteer, världskrigets överlevare vandrar traumatiserade på gatorna, i kinesiska opiumhålor röker de unga bort sina liv.

Miljöbeskrivningarna är den stora behållningen, tveklöst. Likaså de stora rasmotsättningar och den svåra diskriminering som drabbar de flesta av bokens karaktärer, på ett sätt eller annat. Jag älskar de bitarna av boken och vill bara ha mer!

Ray Celestin har planterat en helt äkta mordgåta i sin bok, en serie grymma dödanden som faktiskt utfördes i New Orleans under åren 1918-1919. Han vill gärna försöka lösa gåtan genom att låta oss följa tre olika personer som alla letar efter mördaren, men kruxet för mig är att det stannar inte vid tre. Det är snarare ett tiotal och jag kan knappt hålla isär dem:

Den svarta flickan Ida som är så vit i hyn att hon blir utstött. Hon jobbar på en detektivbyrå och är vän med mannen som ska komma att bli den berömde jazzmusikern Louis Armstrong. De två hjälps åt på sitt håll för att hitta mördaren.
Polismannen Michael som har en hemlighet som inte får komma ut, men som förstås gör det ändå. Han jobbar tillsammans med en ung irländsk man som inte avslöjar sin bakgrund.
Den medelålders italienaren Luca som tidigare varit Michaels mentor men som nu spenderat åratal i fångenskap efter att adepten avslöjade hans samröre med maffian.

Utöver det är en journalist insyltad och på tok för många starka, maktlystna, förmögna män (jag orkar inte hålla koll på vem som är vem till slut) samt ett antal färgade människor på samhällets botten. Mordhistorien engagerar mig inte det minsta. Det är för rörigt, för många namn, för många människor, för många kriminella nätverk att hålla reda på. För blodigt och brutalt, för snaskigt och våldsamt. För stereotypa beskrivningar av båda könen.

Ingen mer Ray Celestin för min del, tack. I nästa bok ska han tydligen ta med sig Ida och Louis till Chicago och låta dem träffa Al Capone...

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN eller POCKET.