tisdag 17 september 2019

Havets hundar


Bokens titel: Havets hundar
Författare: Agneta Arnesson Westerdahl
Förlag: Historiska Media, 2019
Antal sidor: 375

Ni som hängt med här ett tag, vet att jag älskar historia. Vikingatiden ligger mig extra varmt om hjärtat; som jag berättat här tidigare så har jag själv numera en uppsättning vikingatida kläder och smycken. Jag har tillbringat en del av min sommar med att åka på vikingamarknader, besöka runstenar och hällristningar samt prata med barn om vikingatiden.


Min hund vid en av runstenarna vi besökte i somras.

Såklart jag är nyfiken på den här nya boken! Författaren kände jag till från Historiska Medias serie om Släkten (romanserien om en ring som ärvs genom generationer i ett årtusende). Hennes bok hör helt klart till de bästa av de nio jag läst i den sviten.

Om jag börjar med det negativa: Det är så plågsamt tydligt att "Havets hundar" är första boken av flera. Den här boken laddar så uppenbart för de följande. Det är inte riktigt schysst mot läsaren. Ge oss en hyfsat fristående roman som är komplett i sig själv, snegla inte så förbaskat på fortsättningen! Det känns för mycket som säljtaktik.

Det positiva då? Agneta Arnesson Westerdahl har uppenbarligen gjort god research och hon broderar inte ut med gullegulligt trams utan låter vikingatidens folk leva så slitsamt, smutsigt och farligt som de gjorde. Det är tydligt att hon är arkeolog och tycker om att berätta om hur folk levde och dog. Det är också lätt att föreställa sig husen och markerna där romanfigurerna lever.

Det vilar något lugnt och rogivande över berättelsen - tiden går sin gilla gång, det är sällan bråttom och saker får ta den tid de tar. Årstidsväxlingarna och naturen beskrivs väldigt fint, men utan att det tar plats, mer som en inramning. I det glest befolkade Norden kan man rida i dagar utan att träffa på en by eller segla en vecka utan att hitta en hamn. Där kan någon dö, men det tar halvår innan ryktet nått de berörda. Jag tycker om tempot, lunken.

Berättelsen kretsar kring den unga Saga. Hennes familj skulle helt klart klassas som dysfunktionell, om det vore idag. Efter ett våldsamt gräl flyr hon från släktgården i sydligaste Norge, kliver ombord på ett skepp för att via Danmark ta sig till Gotland på Sveriges östkust. Många människor hjälper henne på vägen, men det finns även åtskilliga som gärna skulle se henne död eller tillfångatagen.

I en av de hjälpande familjerna träffar hon två stiliga halvbröder, som givetvis blir förälskade i henne. I en annan familj dyker ytterligare en ung man upp, som blir kär i henne. Min omedelbara tanke är: "Nu kommer Saga att välja en av dem, men det visar sig vara fel kille; hon skulle valt en annan, men förstår det inte förrän det är försent. Och den tredje kommer att dö, för det är närmast obligatoriskt...." Jag ska inte avslöja vad som faktiskt sker, men mina tankegångar var inte helt fel (och det stör mig). Därmed inte sagt att boken är förutsägbar, för den bjuder på en hel del andra överraskningar som jag verkligen inte räknat med.


Fotot tog jag på Stallarholmens vikingamarknad i somras.

Mycket trevlig bok om vikingatidens människor; från trälar till kungafamiljer och alla däremellan. Nu räknar jag med att berättelsen fortsätter med Sagas dotter i huvudrollen!

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN
Länk till boken på Bokus: INBUNDEN

Tack till förlaget för recensions-exet, uppskattas mycket!




söndag 15 september 2019

Mumin - femte volymen


Bokens titel: Mumin - femte volymen
Författare: Tove Jansson
Originalets titel: The Complete Tove Jansson Comic Strip
Förlag: Alfabeta förlag, 2011
Antal sidor: 86

Jag erkände för en vän att jag aldrig läst Tove Janssons Muminböcker (var rädd för dem när jag var liten) och hon svarade "Men du har väl läst serierna?". Det hade jag inte, för jag visste inte ens att de existerade.

Ett dussin Mumin-romaner som gett upphov till tecknade filmer, teveserier och tusentals porslinsmuggar - det var vad jag kände till om de vita trollen.

Så jag fick en fantastiskt fin, inbunden bok om Mumintrollen av henne. Det är den femte volymen, de fyra tidigare har andra färger (och innehåller givetvis andra serier). Så supersnygg så man kunde ha den framme som coffee table-bok.

Jag förstår mig inte riktigt på den här familjen, ärligt talat. De säger mig just inget. Jag har tänkt att Tove Jansson är en livserfaren, klok person som människor ser upp till - och att hennes figurer därför ska klämma ur sig smarta saker om livet, döden och framför allt hösten (fråga mig inte varför...) Men gör de verkligen det? Eller så är det så många metaforer här, som går mig totalt förbi.


Muminfamiljen ska gå till sängs för att vintern nalkas - de går tydligen i ide - och deras hem fylls successivt av gäster, som de aldrig bett om. Krävande gäster, till råga på allt!

Men så växlar historien spår och börjar plötsligt handla om hur både familjemedlemmarna (som ger upp drömmen om att sova hela vintern eftersom de ideligen blir störda) och deras gäster har mängder av hemligheter som de inte vill berätta för varann.

Fanns det någon sens moral här, som gick mig helt förbi? Det är en trevlig serie men för mig är den just inte mycket mer. Hur har det kunnat bli en hel industri kring dessa? Det är lättare att begripa Bamse, som kämpar mot kapitalister som Krösus Sork och mobbare som Reinard Räv.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN

lördag 14 september 2019

Läsning som superkraft


Hittade den här gamla plastpåsen bland mina prylar; från Göteborgs stadsbibliotek. "Böcker var hans superkraft" står det.

Tänk vad många gånger det har hjälpt mig i livet, det att jag läser så mycket!

Jag har fått åtskilliga uppdrag bara för att kunderna fått klart för sig att jag läser mycket och kan hjälpa dem med deras texter. Jag skulle inte säga att böcker är min superkraft, eller ens att läsning eller litteratur är det. Men att något som är nöje, avkoppling och njutning för mig kan bidra till att jag får nya vänner (genom bloggen), nya uppdrag (som korrekturläsare och copywriter) och nya upplevelser (som Augustpriset, diverse release- och mingelfester, åtskilliga bokfrukostar och författarsamtal) - det är rätt fantastiskt.

Vårt eget bibliotek ger inte bort så här snygga plastpåsar men de har många bra grejer för sig. Nu har vi skrotat kvällarna för nyanlända-som-snackar-med-oss-infödda-över-en-kopp-kaffe men bibblan har många andra roliga temakvällar och projekt. Bra! Litteratur får gärna ta plats, läsning får gärna uppmuntras.

onsdag 4 september 2019

I tystnaden begravd


Bokens titel: I tystnaden begravd
Författare: Tove Alsterdal
Förlag: Lind & c:o, 2018
Antal sidor: 409

Jag har läst ett par böcker av Alsterdal tidigare, och varit imponerad av både språket, intrigerna och den gedigna researchen. Den här boken får jag säga samma sak om: hon är enormt skicklig med orden och det märks att insamlandet av bakgrundsfakta är en stor del av skrivprocessen.

Det ena spåret är jag inte särskilt förtjust i, vilket mest beror på att jag är komplett ointresserad av de där brottslingarna som är de kriminellas motsvarighet till kungar och presidenter; de värsta och mest kallhamrade yrkesmördarna som är rika som troll och tycks sakna allt samvete.

De andra spåret gillar jag desto mer! När jag gick i skolan fick vi aldrig höra talas om att svenskar åkte till Sovjet för att vara med om att bygga upp det utopiska kommunistiska samhälle där alla var jämlikar. Däremot har jag läst en hel del om det i skönlitterära böcker som vuxen (tänker exempelvis på Johan Theorins "Rörgast") och blivit rätt upprörd över att det kapitlet i svensk historia helt har tigits ihjäl i skolböckerna.

Romanens Katrine åker upp till byn Kivikangas i Tornedalen efter att ha upptäckt att hennes dementa mor äger ett hus där, som ingen i familjen tidigare känt till. Katrine har just fått sparken som journalist på Sveriges Radio, hon har en fästman i London men längtar inte så mycket tillbaka till honom och hennes relation till mamman är inte heller lysande. Kanske kan huset vara värt en massa pengar? Bäst att åtminstone se det innan det säljs.

När hon kommer upp till Tornedalen och de vita vidderna, tystnaden, stillheten, de gamla husen och de få invånarna som bor kvar inser hon att det inte är så lätt att göra sig av med huset. Där finns foton av hennes mormor och byborna börjar berätta om hennes okände morfar, mannen som hon knappt hört talas om eftersom hennes mamma vuxit upp utan sin far. Vem var han? Hon får snart veta att han tog sig till Sovjet i början av 1930-talet men att livet där blev allt annat än vad han hade drömt om.

Jag var helt fast i boken! I de delar som handlar om Katrine och Tornedalen, i de delar som handlar om hennes morfar när han var ung kommunist - men inte i de delar som handlar om den ryska maffian av idag.

Mitt omdöme: En riktigt bra bok! Av förlaget kallas den "både en kriminalroman och en storslagen, svart släktkrönika" - men där har de tagit i så de spricker. Kan vi inte spara ord som "storslagen" till det verkligt storslagna? Och så mycket till kriminalroman vet jag inte heller om det är. Men en lärorik, fängslande spänningsroman om en släkts öden!

Länk till boken på Adlibris: POCKET
Länk till boken på Bokus: POCKET

måndag 2 september 2019

Förgänglig framgång

Jag har funderat mycket på det där med att vara en lyckad människa. En lycklig människa behöver ju inte vara lyckad. En lyckad människa borde däremot vara lycklig. Och jag har grubblat över vad som är framgång, hur man uppnår den, hur man definierar den, hur man håller kvar vid den.

Jag har mycket att vara lycklig för.

Att jag lever! Det är minsann inte alla som gör det. Jag får ibland små rysningar av olust när jag tänker att jag fyllde 52 häromdagen. Hur kunde jag bli så gammal så fort? Samtidigt: vad underbart att jag faktiskt lever och är frisk. Att just jag helt oförtjänt fått lyckan att finnas till och finnas kvar.

Jag var med och vallade får i somras. Underbar upplevelse!

Framgång är ett kapitel för sig, eller en hel bok snarare. Vad som gör en till en "lyckad" människa. Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om det. Det är inte lätt att vara enmansföretagare, det kan jag säga. Åtminstone inte om man valt något så dumt som grafisk formgivning, fotografering, korrekturläsning och annat kreativt - allt sånt som är mitt yrke.

Jag slåss mot stora konkurrenter som slurpar i sig alla attraktiva uppdrag och vinner alla upphandlingar, jag slåss mot folk som jobbar snudd på gratis bara för att få in en fot på arbetsmarknaden, jag slåss mot den billiga arbetskraften i Indien som alla når med ett knapptryck nuförtiden.

Det är svårt att leva på att vara konstnärlig. Jag borde blivit elektriker eller geriatriker, då skulle jag inte behövt tänka de här tankarna. Varje dag hoppas jag kunna dra in nya uppdrag, göra ett bra jobb och ta betalt så jag får ihop till en vettig månadslön.

Vänner och släktingar som sitter på trygga anställningar med sex veckors semester, rätt att vabba, möjlighet att få sjukpenning och som kan gå hem från jobbet en fredag utan att behöva tänka på arbetsuppgifter förrän på måndag morgon igen - de har svårt att förstå den konstanta pressen.

Alltid vara presentabel, sitt bästa jag, tillgänglig, serviceinriktad, framåt.

Jag har drivit eget i 18 år nu och stortrivs på många vis. Jag får göra det jag älskar att göra! Men kampen om jobbet hårdnar och jag kan inte luta mig mot en deltidstjänst (som många gör) eller en partner (som många andra gör) eller ett långt uppdrag (gode gud kan någon ge mig ett tvåårskontrakt på ett magasin som jag får layouta?!)


Jag har tre stora intressen där jag kan vila ut, hämta kraft och bli inspirerad: läsning, friluftsliv och fotografering. Med läsningen kom den här bloggen och i våras startade jag Boktankens Instagram-konto. Det gick superbra, på fem månader hade jag fått 500 följare (några lämnade dock i någon sorts trots-anfall när de fick veta att jag hade nått upp till den magiska siffran).

Frågan är bara: levererar jag något? Nej. Varken här på bloggen eller på Instagram, för tillfället. Jag borde väl skriva något varenda dag, det gör ju jättemånga andra.

Vilka åtaganden har man som bokbloggare? Knappt några, skulle jag tro, förutom att inte ta emot recensions-ex om man inte tänker läsa dem.

Ändå känner jag ofta: jag borde skriva något. Bevisligen lyckas ju andra bokbloggare och "bookstagrammare" (visst är det så de kallar sig?) klämma ur sig stajlade foton av en nyligen utläst bok varannan dag. Hur bär de sig åt?! Jag hinner inte. Jag hinner varken läsa, ta fina bilder, skriva analyser eller hitta på roliga utmaningar.


Mitt enda fokus just nu är företaget. Det låter så förbannat krasst, kapitalistiskt och tråkigt - men så är det. Jag är medelålders och i mediavärlden är åldernojorna många och ungdomsfixeringen stor. Jag kan inte längre räkna med att det är huggsexa om mina kunskaper, utan jag måste hela tiden hålla mig framme.

Jag är i alla fall glad för de små meddelanden som emellanåt dyker upp från omtänksamma bloggare och de böcker som ibland skickas till mig av förhoppningsfulla förlag. Jag har inte gett upp! Jag kommer tillbaka! Jag ska bara få ordning på mitt liv först.


söndag 18 augusti 2019

Läget i landet


Bokens titel: Läget i landet
Författare: Po Tidholm
Förlag: TEG Publishing, 2017
Antal sidor: 95

"Läget i landet" är en fyndig titel, när man vet vad boken handlar om - men särskilt intresseväckande är den ju inte och inte heller det oengagerat designade omslaget. Men: nu hade ju bokklubbsväninnan bestämt att vi skulle läsa den här lilla boken och då gör man det oavsett hur trist framsidan ser ut.

Och vilken överraskning! Det här hör garanterat till det bästa jag läst den här sommaren. Po Tidholm är en "jätteduktig journalist" (det är inte jag som påstår det, utan han själv!) som här har skrivit 89 korta tankar om varför landsbygden är viktig även för storstadsborna. Eller borde vara det, åtminstone!

Tankarna är korta och mycket välformulerade. Jag föreställer mig att han lagt ner en hel del tid på formuleringarna, för de är exakta, kärnfulla och lättbegripliga på ett sätt som är svårt att åstadkomma när man ska begränsa sig.

Jag kom på mig själv med att anteckna mängder av passager, som jag tyckte var extra bra och som jag ville ta upp i bokklubben.

#67: "Den landsbygd som fungerar bäst är den som på ett tydligt sätt förmår leva upp till stadsbornas förväntningar och behov."

#87: "Positiva exempel har en tendens att ställa sig i vägen för strukturerna. Och det är ju trots allt strukturerna som är viktiga, allt annat är egentligen bara berättelser. På ett mänskligt plan kan jag förstå att det behövs, men i arbetet med att förändra svensk landsbygd är de ett hinder i det intellektuella arbetet."

#25: "Samtidigt som medborgarens upplevelse är att grannarna flyttar, kommunen krymper, ekonomin minskar, butiker försvinner, välfärdstjänster försämras och vakanserna på arbetsmarknaden uteblir, så berättar kommunen och regionen alltid om hur bra allting går. Helt enkelt därför att det politiska systemet så kräver. Varje utspel måste göras i förhållande till konkurrenten: den andra kommunen, den angränsande regionen."

Det är tänkvärt och insiktsfullt och rakt igenom intressant att läsa Tidholms tankar om landsbygdens problem - och hur de i allra högsta grad gäller storstaden också.

Länk till boken på Adlibris: DANSKT BAND

Tack till svägerskan på Göteborgs stadsbibliotek som återigen lyckades hitta en bok som är helt hopplös att få tag i här hemma!

torsdag 8 augusti 2019

Heligt förbannad


Bokens titel: Heligt förbannad
Författare: Jonas Gudmunds
Förlag: Stratex förlag, 2019
Antal sidor:

Nu börjar det likna något, Jonas Gudmunds! (Jag vågar väl inte skriva annat, för då kommer du sannolikt att först mejlbombardera mig och sedan googla min hemadress, för att slutligen ta din välvårdade gamla mörkblå Merca hem till mig och mörda mig...)

Jag läste författarens debutroman "Red Coconut" för inte länge sedan. Detta är uppföljaren. Visserligen var jag väldigt tydlig med att jag gillade storyn i den första romanen, tyckte intrigen var smart och att boken kunnat bli himla bra - men jag beklagade mig över att det var för många varumärken, för många stickspår, för många detaljer om ovidkommande saker.

Till viss del finns det kvar - i synnerhet sprit och bilar beskrivs extremt noggrant - och jag blir lite less på att läsa så utförliga beskrivningar av emissioner istället för emotioner. Det är ändå tydligt att någon har redigerat texten hårt jämfört med den första boken och (som jag föreställer mig) stramat åt berättelsen. Tack för det! Nu är Jonas Gudmunds inte värre än de där Roslund/Hellström som berättar om vapen, pistolhylsor och kaliber till förbannelse...

NOA-gänget med den småtriste polisen Jerker i spetsen engagerar mig måttligt, men det är ändå inte de som är viktiga. Någon mordgåta är det inte tal om, eftersom läsaren får följa mördaren "i realtid" och därmed ligger steget före utredarna. Glimtarna av Jerkers liv (med stort fokus på den unga, vackra filippinska han lyckats snärja - hon som är tacksam för kokt ris, Netflix på paddan och att få ligga...) - gäspar jag mig igenom.

Bokens intrig däremot, den gillar jag skarpt! "Heligt förbannad" syftar på att vi väl alla - åtminstone jag själv, det måste jag erkänna - kan bli förbannade på byråkratiskt myndighetsfolk, servicefolk utan känsla för just service, oseriösa affärsmän, grannar från helvetet (och folk som röjsågar hela ens semester!). Nog har man god lust att döda någon ibland?! Litegrann, åtminstone. Eller i alla fall hoppas att den jä--a röjsågen träffar en sten och går sönder. Sorry, spårade visst ur lite här.

Den driftige företagaren Torgny är rik, smart och vill att rätt ska vara rätt. Varför kan inte idioterna på BMW-verkstaden fatta det? Eller knäppgökarna på Facebook? Hmmm, man kanske skulle göra världen en tjänst och utrota dem?

Så det gör han. Med en elegant pistol, hinkvis med dyr konjak och åtskilliga PowerPoints som beskriver precis varför han retat upp sig så kopiöst på de där dumskallarna. Heja Torgny! Vi kan ju inte ha det så här, det begriper väl alla. Man kan inte lova att ringa tillbaka och sedan inte göra det! Hur skulle det se ut om alla betedde sig på det viset? Nej, *poff*, bort med dem bara.

Mitt foto: Det är Remy Martin i glaskaraffen. Dock inte av den exklusiva sort som mördaren klunkar i sig.

Mitt omdöme: Jag säger samma som förut: historierna är perfekta som teveserier i tre delar att visa på SVT. Humoristiska, spännande, über-grabbiga och med spektakulära mord. (Och i statlig television får man väl inte göra reklam, så vi slipper allt varumärkesbabblande och kan fokusera på de smarta IT-teknikerna, de kåta poliserna och de osannolika brottslingarna.)

Länk till boken på Adlibris: HÄFTAD
Länk till boken på Bokus: HÄFTAD

Tack till förlaget som gav mig ett recensions-ex trots att jag inte var jättesnäll förra gången.

onsdag 7 augusti 2019

Den utbrände kronofogden som fann lyckan


Bokens titel: Den utbrände kronofogden som fann lyckan
Författare: Fredrik Sjöberg
Förlag: Nya Doxa, 2011
Antal sidor: 302

Jag har gillat allt jag läst av Sjöberg hittills; han är smart och välformulerad, har humor och berättar om saker man inte ens visste att man saknade kunskap om.

Men jag begrep inte att boken jag köpte var en samling kåserier, essäer och tankar som är 15-20 år gamla och inte hänger ihop sinsemellan. Jag blev rätt besviken, faktiskt. Har alltid känt att jag lär mig så mycket av hans underhållande, kunniga kåserande - men nu var det spretigt, rent av tråkigt på sina ställen. Inga djupdykningar, som han annars är duktig på. Det där nördiga sättet att hitta ett smalt ämne och skriva insatt om det.

I den här pocketboken ryms inte mindre än 34 korta essäer. Det är texter om Linnés rival tillika bästa kompis, om Darwins rival tillika lojale beundrare, om varför människor har sex för skojs skull (året runt), en tråkig text om Nabokov som inte bara skrev "Lolita" utan tydligen samlade på blå fjärilar som han kategoriserade... och mycket om Runmarö och ännu mer om hur sorgligt det är att folk nuförtiden inte vet namnen på diverse halvt utdöda fåglar och flygfän.

I den sista texten berättas om hur Sjöberg blir haffad av en lärare ute i skogen, och ombedd att spontant föreläsa för en grupp elever på exkursion. Han hittar på en undanflykt för att slippa - för det är ju så jobbigt att vara den där som alla så gärna frågar hela tiden, den där som kan alla svar och förväntas vilja dela med sig av sin kunskap i alla lägen.

Och jag som hade tänkt att om jag fick den där klassiska frågan "Vem skulle du vilja ta med dig till en öde ö?" eller "Vem skulle du vilja bjuda på middag?" eller "Vem skulle du vilja ha som bordskavaljer/bordsdam på Nobelfesten?" - så har ett av mina förslag varit just Fredrik Sjöberg.

Nu inser jag att det var ett dumt val. Han vill skriva sina böcker. Han vill fånga sina fjärilar och bananflugor ifred. Han vill sannolikt inte alls prata en hel kväll med en begeistrad humanist som älskar böcker, konst och friluftsliv.

Mitt omdöme: Texterna hade tilltalat mig om jag läst dem en-och-en i en söndagsbilaga, men inte en hel bok som inte ens har ett gemensamt tema eller känns aktuell.

Länk till boken på Adlibris: POCKET

torsdag 25 juli 2019

Önskar en sträckläsningsbok


Grannens häst i hagen mellan deras hus och vårt.

Man kan ju få intrycket att jag knappt läser på sommaren, men det är inte sant. Jag läser just nu två böcker som jag sett fram emot mycket - men faktiskt inte är så imponerad av som jag trodde jag skulle bli:
Fredrik Sjöbergs "Den utbrände kronofogden som fann lyckan" och Alice Munros "Nära hem". Och så läser jag en liten bok till bokklubben också, men den berättar jag mer om en annan gång. Hade önskat att någon av dessa tre som ligger vid min säng skulle varit en sån där bladvändare som man bär med sig överallt och inte kan lägga ifrån sig - men nej.