Kalla fötter

Bokens titel: Kalla fötter
Författare: Karin Janson
Uppläsare: Frida Hallgren
Förlag: Storytel Original, 2019
Antal minuter: 11 tim 39 min (om jag räknat rätt)

Jag skäms lite för att skriva den här recensionen. Jag slutade alltså inte lyssna, trots att jag blev grundlurad. 

Är jag inte för gammal och läsvan för att bli lurad av en författare? Borde jag inte fattat redan halvvägs att det inte skulle bli bättre? Kan man ens säga att en bok inte är så himla bra om man de facto orkat lyssna sig igenom elva timmar av den - ända till slutet?

"Kalla fötter" är en sorts radioföljetong, eller ljudbok i tio delar. Den har den riktigt puckade storyn att australiensiska Holly, 27 år, åker (ensam) till svenska byn Kallberget (i ett obestämbart norr) för att leta efter sin svenske pappa som hon knappt har träffat (mitt i förberedelserna inför sitt stundande bröllop). 

Hon hyr in sig hos en svensk familj som är lätt dysfunktionell. Sedan börjar hon leta efter pappan, som ska ha varit från Kallberget men det är tydligen helt fel att nämna honom, ingen vill kännas vid honom och ingen vet ett dugg om vad som hänt honom. 

Såklart börjar Holly få känslor för alla möjliga män i byn, irrar bort sig i fjällen en smällkall vinternatt, blir osams med byns mäktigaste man, blir kompis med byns enda bögar, börjar undra om hennes fästman är kär i henne - och bestämmer sig för att bjuda hela Kallberget på australiensisk barbecue party. 

Varvat med den feelgood-romantiska delen av boken finns det som höll mig kvar: tillbakablickarna på syskonskaran som omhändertogs av myndigheterna i början av 1900-talet för att deras föräldrar tillhörde resandefolket. Jag vill så gärna veta hur det går för dem!

Elva timmar senare har jag tagit mig igenom en sliskigt söt feelgoodföljetong med ett tämligen värdelöst slut och ändå får jag inte veta så mycket om resandefolket.

En eloge dock till Karin Jonson som undviker de mest givna kyssarna, de allra vanligaste relationsförvecklingarna, de fånigaste kärleksproblemen, de löjligaste kulturella missförstånden och de mest standardiserade skildringarna av romer och resandefolk (de som kallades zigenare och tattare och som verkligen intresserade mig). Hon faller inte i fällan att beskriva allt så som det brukar beskrivas - vilket inte minst de sista kapitlen är ett bevis för. När man tror att det är uppenbart hur hon ska knyta ihop säcken så tar hon inte den enklaste vägen ut. 

Men nej, den här boken lär jag inte minnas om ett år.

Bokklubben som slutade läsa

Bokens titel: Bokklubben som slutade läsa
Författare: Helen Burman
Uppläsare: Sofia Berntsson
Förlag: Lind & c:o, 2023
Antal minuter: 6 tim 33 min.

Jag lyssnade på denna ljudbok när jag låg sjuk i vintras. Det var Storytel som rekommenderade den och jag gillade upplägget med metoo-engagemanget. Men hade jag för hög feber, kanske? För det här var platt som en pannkaka, i mitt tycke.

Bokklubb med sex kvinnor i medelåldern ses för att snacka böcker men börjar prata om mäns övergrepp och feltramp, i såväl privatlivet som på jobbet och i skolan. Metoo var bra, men räckte inte hela vägen - det krävs hårdare tag, menar bokklubbsväninnorna.

Det var en bra idé till roman, men ointressant utförd. Förutsägbar och helt utan spänning. Hände ingenting - det smaskiga som utspelade sig (läs: kvinnornas hämnd på männen) fick vi bara höra talas om långt senare i andra hand. Jag hade svårt att leva mig in i en enda av de här kvinnorna och brydde mig inte om hur det skulle gå för dem. Att de hade en bokklubb ihop var dessutom bara ett berättartekniskt grepp för att lyckas få några olika kvinnor med skiftande bakgrunder att samlas av en rimlig anledning. Något boksnack hade de inte.

Nej, "Bokklubben som slutade läsa" var inget för mig.

Skriften i vattnet

Bokens titel: Skriften i vattnet

Författare: John Ajvide Lindqvist

Uppläsare: Johan Ajvide Lindqvist
Förlag: Ordfront, 2022
Antal minuter: 11 tim 43 min.

Jag måste börja med att berätta att jag aldrig har läst Millennium-böckerna eller sett filmerna. (Det är sant.) 

Jag har såklart fattat att det finns en huvudperson som heter Lisbeth Salander och att hon är otroligt tuff. Det hör väl till allmänbildningen. Men vad böckerna handlar om, har jag faktiskt ingen aning om. Har aldrig känt ens en mild fläkt av intresse för att läsa Stieg Larssons böcker och än mindre uppföljarna av David Lagercrantz och Karin Smirnoff.

Däremot är jag ju ett stort fan av John Ajvide Lindqvist och har läst varenda bok han gett ut. Alltså måste jag spana in hans version av Millennium, som skrevs när han skulle få det uppdrag som Smirnoff sedan fick - men där hans version ratades och han i något raserianfall (?) skrev om boken så att den blev en hämnd på förlaget, en parodi på Millennium och samtidigt något nytt i hans egen utgivning: en actionthriller.

Här är Salander en ung androgyn man (Kim, såklart) med anemisk uppsyn, obefintliga muskler, übersmart hjärna, långt svart hår och med huden full av ärr. Och sinnessjukt mycket pengar, som gör att han kan ägna sig åt att vara ljusskygg hacker på heltid. 

Motparten, som i originalböckerna är journalisten Mikael Blomqvist, är här författaren Julia som skrivit en uppföljare till Millennium-serien men fått den refuserad. Hon är väldigt bitter, men kastas snart in i spännande äventyr om norska oljepengar, skummisar i Kina och knarkkarteller i Sydamerika. 

(Jag tänker att det knappast är en tillfällighet att Julia heter J-ohn A-jvide Li-ndqvist lite omkastat - men har inte sett det nämnas någonstans.)

Tillsammans har de sex (på Julias villkor), svävar i konstant livsfara samt löser mysteriet med de rika skärgårdssemesterfirarna som mejas ned med automatvapen. 

Jag lyssnade på författarens uppläsning - han har ju en ytterst märklig intonation (meningarna går "upp" i slutet på amerikanskt vis istället för "ned" som vi svenskar vanligen pratar), men om man kan överse med det så är det riktigt, riktigt bra inläst. 

Historien är ohyggligt brutal och extremt osannolik - men jag kommer på mig själv med att ha roligt under lyssningen och tycker mycket om boken. Här finns inga vampyrer, zombier eller spöken, utan osannolikt elaka människor istället. Men det är smart, klurigt och ofta komiskt! 

Om ni vet vem den fiktiva actionhjälten Jack Reacher är (två meter lång snygging med Hulken-kropp; kan bli skjuten, överkörd, innebränd och knivhuggen inom loppet av några minuter men ändå vrider han nacken av skurken och springer helskinnad därifrån...) så är det här lite åt det hållet, men klipskare och roligare skrivet. 

Sjöjungfrun

Bokens titel: Sjöjungfrun

Författare: Anki Edvinsson
Uppläsare: Maria Lyckow
Förlag: Norstedts, 2022
Antal minuter: 11 tim 42 min.

Polisen Charlotte löser ännu fler mord tillsammans med kollegan Per i centrala Umeå; hon är fortfarande lika snobbigt elegant och han är fortfarande lika upptagen med sin diabetes, men den här gången tycker jag bättre om själva mordgåtan de ska lösa. 

Några flyktingkillar i övre tonåren rånar unga, svenska killar på mobiltelefoner. Allt tar en ände med förskräckelse då en av dem kliver ut på Rådhustorget iförd en uppenbart apterad bombväst... I samma veva hittas en kvinna död under en bro - hon påminner om en sjöjungfru där hon flyter i vattnet. Finns det någon koppling?

Det här var i mångt och mycket samma som i förra boken: högt tempo, riktigt spännande periodvis, många figurer att hålla reda på, mängder av trassliga förhållanden och tänkbara förövare. En bra bok att lyssna på som underhållning. Och lika knastertorrt uppläst av Maria Lyckow, igen.

Om jag får ge ETT enda råd till författaren så är det att i bok tre - för jag förmodar att det kommer en sådan? - helt undvika uttrycket "rumpan mötte...". Det ger mig rysningar när man hör ett ganska udda uttryck och inte bara en gång utan fem i samma roman. "Hon lät rumpan möta stolen", "han sjönk ner och lät rumpan möta golvet", "hon lutade sig bakåt och lät rumpan möta den kalla stenväggen". Jag avskyr när konstiga, ovanliga uttryck överanvänds och i de här två böckerna har tillräckligt många rumpor mött en hård yta för att det ska räcka för resten av serien.

Snöängeln

Bokens titel: Snöängeln

Författare: Anki Edvinsson
Uppläsare: Maria Lyckow
Förlag: Norstedts, 2021
Antal minuter: 9 tim 10 min.

Flicka i övre tonåren försvinner under morgontimmarna efter en vild fest där hon både supit och drogat - och hånglat med en supersnygg, jämnårig knarklangare. Hon och hennes föräldrar lever med skyddade personuppgifter, men kanske har någon ändå luskat ut vem hennes far är och letat reda på henne? Flickans bästa kompis är förtvivlad, men har samtidigt aningar om att saker kan vara långt värre än polisen misstänker... Och en av deras skolkamrater ställer sig på en hög bro för att kasta sig ut, mitt framför ögonen på sina föräldrar. Vad är det som händer bland ungdomarna i Umeå?!

Nu ska jag inte skriva för mycket, men folk dör på tämligen bestialiska sätt i den här boken. Det är lätt att misstänka ungefär ett dussin olika typer för att vara ansvariga. (Jag gissade rätt på huvudbrottslingen den här gången också, men det är mer regel än undantag, knappast författarens fel.)

Poliserna i denna nya serie heter Charlotte och Per. De beskrivs väldigt enahanda och repetitivt: frånskilda, vackra, eleganta Charlotte är överklass så det stänker om det, har dyra kläder, bor i ett lyxigt hus i Umeås allra finaste kvarter (efter att ha flyttat slash flytt från Stockholm där hon såklart äger en kolossal våning på Östermalm) medan den enkle, vänlige familjefadern Per beskrivs som diabetiker som kollar sitt blodsocker precis hela tiden.

Uppläsaren Maria Lyckow låter som vanligt som om hon tuggar sig igenom land- och sjöväderrapporten snarare än en kriminalroman - men jag gillar henne, hon passar för det här. Själva storyn är rafflande action i högt tempo; faktiskt riktigt spännande och underhållande. Många människor att hålla reda på och en hel del scener där poliserna agerar som Bruce Willis i någon amerikansk thriller men det är helt okej. Jag högg in på del två direkt efter att jag lyssnat klart på denna. 

Försvunnen

Bokens titel: Försvunnen - Handbok i att hitta en medmänniska

Författare: Åsa Erlandsson
Illustrationer: Martin Thelander
Förlag: Bokförlaget Max Ström, 2021
Antal sidor: 141

Som ledare inom Friluftsfrämjandet har jag en god utbildning i Hitta Vilse, förstahjälpen för både barn och vuxna, krishantering, riskkalkylerande och friluftsliv. Jag försöker också läsa på själv, för att vara maximalt förberedd om det skulle hända mig eller "mina" barn något. 

Förutom att jag alltid bär med mig förbandsväska, fulladdad mobil med SOS-appen nedladdad, reflexer, pannlampor, förstärkningsplagg, mat, dryck, ved, redskap och väldigt mycket annat så känns det bra att ha KUNSKAPEN om hur jag räddar mig själv och andra om vi råkar ut för olyckor eller kriser av skiftande slag.

Största skräcken är att ett barn skulle försvinna i skogen. Därför köpte jag boken "Försvunnen" av Åsa Erlandsson - och jag kan härmed meddela att den blev en omedelbar favorit! 

Jag har redan läst den två gånger och i söndags drillade jag barnen i en del av innehållet. Bland annat gick vi skallgång eftersom vår maskot hade flugit i förväg (han är en kråka!) och nu kunde ingen av oss hitta honom.

Det här är en fantastiskt bra bok: lättläst, perfekt indelad i logiska kapitel, spännande (jo, faktiskt!) och med massor av matnyttig fakta om hur det går till när man själv går vilse eller om någon annan försvinner. Fina och informativa illustrationer av Martin Thelander. 

Jag misstänker att en del av boken lär vara inaktuellt om bara några år, när det gäller procentsatser och arbetssätt. Själva grejen med att överleva när man inte hittar hem, den är nog densamma även om tio år.
Här finns all fakta man kan behöva om polisens arbete, frivilligorganisationernas (stor tyngdpunkt på Missing People genom hela boken), sjö- och fjällräddningen samt hemvärnet. Vi får veta exakt hur allt går till från att larmet kommer in till hur försvinnande prioriteras och hur man arbetar under timmar och dagar därefter. Mycket intressant! Rekommenderas starkt till alla och envar. 

Jag lär läsa min tills den ramlar i småbitar!

Hur ser man djur?

Bokens titel: Hur ser man djur? En upptäckarbok för nyfikna
Författare: Björn Bergenholtz
Förlag: Rabén & Sjögren, 2022
Antal sidor: 36

Det här är en helt fantastisk bok i alla bemärkelser! Nu tänker jag strö superlativ över den och jag vill betona att jag har inte fått den av förlaget, känner inte författaren och har ingen som helst vinning av det hela. Men vilken bok, alltså! 

Som mullefröken har jag en ansenlig samling djur- och naturböcker i min bokhylla. Brukar försöka ladda upp med bra barnböcker när det är bokrea. Bland favoriterna finns Lars Klinting och Sarah Sheppard och nu har de fått en konkurrent: Björn Bergenholtz. 

Vem ÄR han, egentligen? Jag har aldrig hört talas om honom men han har gett ut sisådär fyrtio barnböcker! Hur kan jag ha missat honom? Ger han aldrig intervjuer? Är han aldrig med på författaraftnar/förlagsfrukostar/mingel/galor? Han verkar inte finnas på sociala medier, så han lär missa mitt översvallande beröm. Och jag har nog missat honom för att hans böcker kom efter att mina egna ungar blivit lite för stora.

Han har gett ut en serie om tio böcker som heter "Känn igen 25..." fiskar/fåglar/småkryp/blommor osv men jag har inte ens lockats att bläddra i dem. Jag vill veta roliga fakta, inte lära mig känna igen en gräsand eller gullviva. Ungefär så har jag tänkt. Korkat! Jag borde åtminstone ha öppnat någon av böckerna så hade jag förstått hur bra de är.

Men "Hur ser man djur?" är inte en sån faktabok. Den är ännu bättre! 

Illustrationerna är helt magiska. Jag älskar dem! Realistiska men gulliga, och tar inte upp all yta. Läsaren får tips om exempelvis hur man kan få syn på grodor och insjöfiskar - vilken tid dagen ska man gå ut, vilka redskap behöver man? Och kommentarer som att "...greppa kräftan över ryggen. Akta dig för klorna! Kräftor kan nypas riktigt ordentligt." Perfekt för barn, med en blandning av fakta och smarta tips kombinerat med underbara illustrationer. Inte löjligt korta texter heller, utan en matig bok!

"Visste du att (---) många fler sniglar och snäckor hasar omkring på natten än på dagen." Haha, så skönt citat! Och "Slemmet gör (---) så att de inte får skrapsår på magen." Jag är lite frälst på den här boken nu, som ni hör.

En bok för alla som gillar att gå på utflykt i vår underbara natur och inte bara kuta genom skogen eller över stranden utan faktiskt ta sig tid att stanna upp, njuta - och leta efter djur!

Nödvändigt ont

Bokens titel: Nödvändigt ont
Författare: Maria Adolfsson
Förlag: Wahlström & Widstrand, 2023
Antal sidor: 349

Den nyaste boken om kriminalarna i Doggerland håller ett högre tempo än den förra och är dessutom förlagd till en rolig miljö. Polisen kallas till en rik konstnärs överdådiga herrgård med figurklippta buxbomhäckar (i form av stora bröst och penisar), där målarens första hustru för tillfället bor med deras gemensamma son och hans andra hustru bor permanent med deras tweenie-dotter trots att paret är skilda och hans tredje kvinna, en ung nakenmodell, bor trots att hon inte är populär hos någon av de andra. 

Konstnären själv är som uppslukad av jorden. Mördad? Knappast. Allt tyder på att han begått självmord. Karen misstänker dock att han kanske bara fejkat allt och flytt från det galna huset där hans tre kvinnor käbblar och tjafsar dagarna i ända. 

Eftersom den nye polischefen, maktgalen och gravt otrevlig, är kompis med konstnären får försvinnandet högre prioritet än vad som är brukligt. Men när Karen hittar skumma ledtrådar tvingas hon backa ner och sluta rota i sånt hon inte har att göra med.

Man vet att man lever sig in alldeles för mycket i en vanlig deckare om man blir tårögd och snyftig av en sån här passage om midvinterfirandet (trots att vi inte ens har något sånt i Sverige):

"...de samlar ihop sina jackor, filtar, cigarettpaket och glas och reser sig. Utanför är luften klar och kall. Glöden under lammet skickar små flagor i den milda brisen, elden under den snart tomma gjutjärnskitteln sprakar fortfarande och ett tiotal eldkorgar lyser upp resten av gårdsplanen. De ställer sig (--- )och blickar ut över Forsetebukten, alla med varsitt glas i handen, alla med en blandning av förväntan och allvar.

-Säkert att du inte fryser? säger han och just som hon ska protestera hörs det första slaget av en kläpp mot en kyrkklocka någonstans. Bara sekunder senare kommer ljudet emot dem från alla håll, färdas över vattnet och tycks omsluta hela udden (---) Alla ringer för att vägleda trötta fiskare hem och för de själar som blivit kvar där ute."

Gulp. Den doggerska traditionen att servera slarvgryta ur stora kittlar, skåla i bubbel, äta helstekt lamm och stå i det kompakta midvintermörkret och lyssna när ögruppens alla kyrkklockor ringer verkar väldigt fin.

Tack för recensions-exet! Förlaget begrep antagligen att det här är en bok jag skulle bli väldigt glad över.

Fallvind

Bokens titel: Fallvind
Författare: Maria Adolfsson
Förlag: Wahlström & Widstrand, 2022
Antal sidor: 398

I den femte boken om kriminalinspektör Karen Eiken Hornby vid Rannsakningsavdelningen på Doggerlands kriminalpoliti får vi veta hur det går till när hon plötsligt - mitt under pandemin, innan vaccinen kom, med alla rådande restriktioner - går tillbaka till jobbet efter åtta månaders föräldraledighet. 

Hennes liv är lite stökigt eftersom mamman och hennes "pojkvän" räknas som äldre och måste aktas - de bör inte träffa Karen eller hennes lilla dotter, åtminstone inte inomhus. Det stora projektet med restaurang, bar, musikscen och annat kul som Karens sambo Leo dragit igång med deras tidigare inneboende Astrid riskerar att helt haverera nu när inga folksamlingar får förekomma och alla är rädda för smittan. En hastigt påkommen flytt gör ju inte det hela bättre.

Och så får Karen ett privat telefonsamtal från en kvinna som har omvälvande nyheter, något som skakar om hela Karens värld.

Lite mord hinner vi med också! Ett par ungdomar som dör precis innan de fyller 20 år - en av dem är mördad, en annan är det lite oklart med, men det skulle kunna finnas ett samband och hur som helst måste dödsfallet utredas. Kruxet är att föräldrar till omkomna tonåringar har aldrig en endaste dålig sak att säga om sina barn, och Karen kan inte lita på att de båda döda 19-åringarna var så himla trevliga som deras familjer utmålar dem...

Det var mindre fokus på det doggerska i denna bok och själva mordhistorien var inte särskilt actionfylld utan tvärtom corona-seg, just så som mycket var under de hemska pandemiåren. Det bästa i just denna roman är relationerna - i synnerhet den mellan poliserna.

"Än blommar visserligen inte något överdåd av stockrosor och klätterrosor mellan korsvirkeshus med halmtak och blyinfattade fönster. Men en tung doft letar sig in genom den nerrullade sidorutan när de passerar ett av de otaliga bagerierna som stoltserar med de lokala specialiteterna "sandekakor", flottyrkokta platta kakor vända i drivor med florsocker..." 

Mmm tänker jag, dit skulle jag vilja åka! Och det låter ju lite som krabbelurer, som jag gör med mullebarnen? Sedan kommer jag på att jag inte alls kan åka till Frisel... den sydligaste av de doggerska öarna. Suck.

En bok om året har utkommit och jag har förstås läst allihop:
Felsteg (2018)
Stormvarning (2019)
Mellan djävulen och havet (2020)
Spring eller dö (2021)
Fallvind (2022)
Nödvändigt ont (2023)