torsdag 17 september 2020

Fjärilsvägen


Bokens titel: Fjärilsvägen
Författare: Patrik Lundberg
Uppläsare: Martin Wallström
Förlag: Albert Bonniers förlag, 2020
Antal minuter: 4 tim 49 minuter

Jaha. Hur ska jag sammanfatta det här? En bok som jag lyssnat på - inte läst med ögonen - och som jag verkligen lyssnat oerhört intensivt på; vartenda ord, varje mening. Ibland var det nästan så jag hade lust att stoppa och backa (om det inte vore så krångligt...) för att jag ville höra vissa meningar en gång till. 

Det är så otroligt bra; skildringen av Patriks mamma Birgitta som föds på 1950-talet och som borde ha en lysande framtid, med tanke på folkhemmet, efterkrigstiden, socialdemokraternas politik med dagisplatser åt alla och nästan ingen arbetslöshet alls. Solidaritet, jämlikhet. Ut med det gamla, in med det nya! Birgittas föräldrar hade vuxit upp med stampat jordgolv och ett fattig-Sverige som knappt går att föreställa sig. Så skulle inte hennes liv bli!

Det blev inte som föräldrarnas, men det blev inte bra heller. Birgittas son tecknar ett fantastiskt porträtt av henne och den enorma kämpaglöd hon hade: hur hon klarar sig trots en uppslitande skilsmässa från barnens pappa, hur hon jobbar långa dagar utan lunch för att ha råd att sätta mat på bordet hemma, hur hon beställer kläder på postorder men knappt har råd med en tröja till sig själv. 

Det griper tag i mig att höra om hur hon aldrig unnar sig själv något och får vända på varenda slant, men alltid överöser sina barn - Patrik och Paula - med kärlek. Båda barnen är adopterade från Sydkorea och de är sin mors stolthet i livet. 

Den här romanen är helt fantastisk. Framför allt skildringen av tidsandan, hur den ändras från Birgittas barndom och då hon är ung vuxen, till hur det är då barnen kommer till Sverige på 80-talet, hur hennes föräldrar åldras, hur hela samhället förändras mot ett där man ser mer till individen än till kollektivet. Flyktingarna från kriget i forna Jugoslavien. Patrik som är den förste att ta studenten i sin familj. Vilda studieår då båda syskonen flyttar hemifrån - och mamman lämnas ensam kvar. Gradvis förfaller hon. 

Slutet är hemskt. Birgittas liv är en misär och hon blir både lurad och utnyttjad. Skildringen av hennes död får mig att gråta, sammanfattningen på slutet gör att jag måste hämta andan innan jag kan fortsätta med det jag höll på med under lyssningen. Helt enkelt: "Fjärilsvägen" är ett tidsdokument av Sverige från 50-talet fram till nu, det är en otroligt bra skildring av klassamhället (det är nog den biten som kommer att stanna kvar i mig) och en kärleksförklaring till en kvinna som gav upp sina egna drömmar för att anpassa sig efter männen och barnen som betydde allt för henne. 

Mitt omdöme: I år har jag nog sagt "bland det bästa jag läst i år!" fler gånger än någonsin tidigare, men nu måste jag säga det igen. Det här är helt klart bland det bästa jag läst i år. Blir man inte tagen av denna uppväxtskildring, så vet jag inte vad.

lördag 12 september 2020

Den som lämnas ensam kvar


Bokens titel: Den som lämnas ensam kvar
Författare: Viktoria Höglund
Uppläsare: Sofia Berntsson
Förlag: Southside Stories, 2020
Antal minuter: 12 tim 03 min

I denna den tredje boken börjar huvudpersonerna i Höglunds romaner kännas bekanta: polisen Stefan som är äckligt kvinnoföraktande, macho och sarkastisk (utåt, för det är enklast) och hans kollegor på mordroteln, psykologen Malin som engagerar sig lite väl mycket i enskilda fall, Malins chefer och medarbetare på de två ställen hon arbetar, hennes knastertorre man och deras två små ungar.

Nu har Malins äktenskap totalhavererat. Det är både sorgligt och skönt, på samma gång. Niklas har förstås gjort ett Excel-ark med hur de ska dela upp barnen mellan sig (och Malin får bara acceptera det). Efter att Niklas surat sig igenom dessa tre romaner så känner jag ingen som helst sympati för honom, utan tycker mest att det är skönt att Malin blir av med honom. Han kan ju sitta där och pluta med underläppen i sin ensamhet, tänker jag, och sortera konservburkarna i storleksordning i skafferiet.

På jobbet har Malin fått i uppdrag att leda samtalsgrupper för anhöriga till döende cancerpatienter. I gruppen kommer det minsann att dö folk - och inte bara av cancer!

Detta är i viss mån en kriminalroman, men i lika hög grad handlar den om sjukvården och nedskärningarna, prioriteringarna, bristen på en helhetssyn. Ibland framstår överläkarens ord nästan som en agitators, och jag kommer på mig med att tycka att de är placerade där för att föra fram en brinnande åsikt snarare än att de har någon relevans för bokens handling eller karaktärer. 

Bokens tema är familjeband; om kärleken mellan makar, syskon, barn och föräldrar - och ofta om avsaknaden därav. Vilka kan man räkna med i en svår situation? Det gäller både Malin privat men också alla de sjuka och deras närstående.

Mitt omdöme: Jag gillar både handlingen och dialogerna (och står ut med uppläsaren, vilket annars inte är fallet särskilt ofta...). Viktoria Höglund har en fallenhet för att skriva, det finns ingenting nybörjaraktigt eller amatörigt över hennes böcker. Lite segt var det periodvis, när fokus hamnade på anhöriggrupper, stödsamtal, sorgbearbetning - inte för att det var ointressant utan för att jag inte var upplagd för filosofiska resonemang eller socialrealism. Jag hade väntat mig mer av deckare och blev förvånad över hur lite mordgåta det var. Har man inte den förväntningen så lär man inte bli besviken!

lördag 5 september 2020

Folk med ångest


Bokens titel: Folk med ångest
Författare: Fredrik Backman
Förlag: Månpocket, efter en överenskommelse med Bokförlaget Forum, 2020
Antal sidor: 347

En lägenhetsvisning urartar totalt då en värdelös rånare störtar in och råkar ta spekulanterna som gisslan. De som finns där inne kommer under några timmar att lära känna varann och inse att de olikheter man först lagt märke till är underordnade; i slutändan är de flesta av oss ganska lika och alla bär vi på likartade tankar, känslor och erfarenheter. Och ångest!

Några av personerna är redan sammanlänkade för livet, men vet faktiskt inte om det. Andra blir det under de där instängda timmarna då man väntar på att gisslantagaren ska bestämma sig för att kräva pizza och nyårsfyrverkerier. Bostadsspekulanterna ska försöka komma levande därifrån och rånaren vill försöka smyga ut obemärkt, hur nu det ska gå till när både den lokala polisen och de dryga kriminalarna från Stockholm står utanför byggnaden och väntar.

Jag tycker väldigt mycket om Björnstad-serien, "En man som heter Ove", "Ditt livs affär" och flera av Backmans kåserier. Däremot är jag måttligt förtjust i "Min mormor hälsar och säger förlåt" och "Britt-Marie var här" eftersom det känns som att folk spelar över, blir tramsiga och overkliga på ett sätt jag har väldigt svårt för. Delar av mormor-boken hittar man här i "Folk med ångest". Några gånger under läsningen tänker jag nej, nej, nej, lägg av. Inte en tonåring som är så uppkäftig mot en polis! Nej, inte en gammal gumma med en hemlighet, jag pallar inte! Nej, lägg av - bajsande kanin, jag står inte ut...

Men att personligheterna är tillspetsade får man ta. Värmen, kärleken och de karaktäristiska backmanska visdomsorden väger upp.

Sammantaget är det en väldigt fin bok om livsglädje och avsaknaden av densamma, om vad som är verkligt viktigt i livet och vad vi kan avstå ifrån.

fredag 4 september 2020

Ett system så magnifikt att det bländar


Bokens titel: Ett system så magnifikt att det bländar
Författare: Amanda Svensson
Förlag: Norstedts, 2020
Antal sidor: 599

Det är näst intill omöjligt att sammanfatta en sån här bok, som består av så många vindlande tankar och stickspår. Uppenbarligen klarar inte ens förlaget av det, för baksidestexten är bland det dummaste jag läst på länge (tro inte på den!).

Jag har svårt att läsa mycket och länge - pga taskiga ögon - men den här boken var ren njutning för mig, trots att den är sexhundra sidor lång. Jag prickade för mängder av stycken, som jag gladeligen hade läst högt om någon bara ville lyssna. 

Amanda Svensson är helt fantastisk på att skriva, hon framstår som blixtrande intelligent och mycket påläst, måste rimligen ha en enorm fantasi och lyckas dessutom få dessa nästan feberdrömsliknande scener att kännas helt rimliga. 

Trillingarna Sebastian, Clara och Matilda är unga vuxna och har sedan några år gått skilda vägar. Kvar i uppväxtstaden Lund finns mamma kyrkoherden; pappa har dragit till Berlin för att förverkliga sig och hitta en ny kvinna. 

Clara är tokneurotisk och rädd för exakt allt. Av en mycket speciell anledning bestämmer hon sig för att åka till Påskön - inte för att se de märkliga stenstatyerna utan för att träffa Jordan, en jordens-undergång-är-nära-profet med Jesus-vibbar som har en känd blogg och numera en liten klan runt omkring sig som bor på stranden och väntar på domedagen.

Matilda kallar sig själv för en elak människa, tänker på sig själv som den av trillingarna som alltid obstruerat och bråkat. Hon har åkt in på psyket ett antal gånger men nu medicinerar hon och mår bra. Eller nja, hon mår jättedåligt för hon får ont i huvudet av färgen blå. Jobbigt, när så mycket runt oss är blått! Billy, hennes pojkvän, kommer från Berlin (men ingen av dem vet att Matildas pappa är där) och har en dotter med samma namn som mobiltelefonernas automatiska svarare. Matilda tycker inte att hon förtjänar Billys kärlek, eller någon annans heller, allra minst Siris.

Sebastian ska vara den lugna, trygga och stabila av trillingarna men han mår fruktansvärt dåligt efter att hans flickvän begått självmord. Han reser till London och får genast jobb på ett institut som är bland det märkligaste man kan tänka sig; lite som en mix av James Bonds MI5, "The talented mr Ripley" och andra spionhistorier. Där ska Sebastian forska på spektakulära, mänskliga hjärnor - levande sådana! Till sin hjälp har han en gorilla med osvikligt god moral och hög integritet samt en bindgalen snygging som tycker sig se chiffrerade utmaningar och hemliga koder i allt. Kanske har hon rätt? Vad Sebastian inte vet, är att hans mystiske chef har väldigt bra koll på allt som sker inom institutet och att han har en helt egen agenda.

Mitt omdöme: Det här är rasande bra! Helt underbar bok om man önskar sig en tjock roman att bara försjunka i och njuta av, trots att den osar av ångest och deppighet. Klipsk är den också. Och lite läskig, eftersom namn och händelser upprepar sig och återkommer på ett ganska skrämmande sätt. Det är väl just det som gett boken dess titel: att allt hänger ihop, allt ingår i ett system - och det är inte bara så imponerande så det bländar, det är också i sig ett bländverk.

onsdag 2 september 2020

Oduglingen


Bokens titel: Oduglingen 
Författare: Viktoria Höglund
Uppläsare: Sofia Berntsson
Förlag: Southside Stories, 2020
Antal minuter: 2 tim 12 min

Direkt efter att jag lyssnat klart på "Den som haver barnen kär" började jag på kortromanen "Oduglingen", som är en fristående fortsättning på den förstnämnda. 

Här har Malin just hunnit pusta ut efter den dramatiska avslutningen på förra boken när hon får en panikslagen ung patient på halsen; Emil som är en begåvad musikstuderande som inte alls vill plugga musik.

Emils mamma har länge pressat honom att bli något hon själv velat bli och under hela sin uppväxt har han ställt upp på hennes orimliga krav. Nu varken vill eller orkar han längre. Han berättar för sin mamma att han tänker sluta spela. Hon blir ohyggligt besviken och efter det får han inte längre tag på henne. Vad har hänt mamman?

Mitt omdöme: En riktig Roald Dahl-novell, med hat och kärlek, skuld och ånger. Inte alls så oförutsägbar som det står i omdömena, men det kvittar: jag gillar den!

tisdag 1 september 2020

Den som haver barnen kär


Bokens titel: Den som haver barnen kär
Författare: Viktoria Höglund
Uppläsare: Sofia Berntsson
Förlag: Southside Stories, 2019
Antal minuter: 13 tim 43 min

Det är roligt när man blir tipsad om en författare man aldrig hört talas om och en bok man inte visste existerade; en typisk sån där Amazon-grej (nej, jag handlar inte på Amazon, aldrig någonsin) där det dyker upp "andra gillade också..." och ett förslag på vad likasinnade minsann läst.

"Den som haver barnen kär" är en välskriven deckare med en samhällsfråga eller ett angeläget budskap, sådär som jag uppfattade de tidiga böckerna av Katarina Wennstam. Här är det uppenbart vad författaren vill prata om: barnlöshet. Lite som att ämnet barnlöshet är så angeläget att man hittar på en deckarintrig för att få läsarna att tugga i sig det man vill ha sagt, upplever jag det.

I tusen - nåja, men 133 (!) - korta kapitel med cliffhangers, får vi följa psykologen Malin Dahl genom jakten på en människa som kidnappar små barn i Stockholm. Mördar dem, kanske till och med... 

Småpojkar försvinner och i fokus är psykologen Malin och polisen Stefan, utan även en vansinnig massa förskolelärare, rektorer, arbetskamrater, patienter, familjemedlemmar samt barnens mammor och pappor. Ett tag trodde jag att jag skulle behöva en karta över persongalleriet, för jag blev helt snurrig av alla dessa människor som samtliga spelar en viktig roll.

Malin fungerar som förskolepersonalens krishanterande psykolog när en liten pojke försvinner därifrån under en utflykt, ungefär samtidigt som en annan liten pojke hittas död i ett skogsparti i närheten. Hon engagerar sig väldigt hårt i ärendet och det går ut över hennes redan dåliga äktenskap (med en tämligen självupptagen, grinig och oflexibel man, tycker jag, men så är det nog inte meningen att man ska uppfatta honom...)

Det är spännande, väldigt svenskt, väldigt nutida, och handlar mer om känslor och kärleksrelationer än om våld och hemskheter. Hela boken är underbart fri från kommentarer om utseenden och sexism. Tycker det är så skönt när man slipper beskrivningar av folks utseenden, och bryr sig mer om hur de är till sättet.

En enda sak tycker jag illa om: de anonyma dagboksanteckningar som inflikas här och var i den i övrigt rappa texten. Gud, vad innerligt trött jag är på sånt! Tycker det förekommer i var och varannan bok jag läst på sistone... "Brev till min älskade" heter de plågsamt löjliga kapitlen i denna bok där vi läsare ska undra vem som skrivit dem och till vem de är adresserade. 

Mitt omdöme: En trevlig ny bekantskap, en sympatisk huvudperson som är långt ifrån perfekt och som lever ett ganska vardagligt svensson-liv i huvudstaden. Grattis till en stark debut, Viktoria Höglund!


tisdag 25 augusti 2020

Svärmodern (The mother-in-law)


Bokens titel: Svärmodern
Författare: Sally Hepworth
Uppläsare: Maria Lyckow
Originalets titel: The Mother-in-Law
Översättare: Christoffer Holst
Förlag: Printz Publishing, 2019
Antal minuter: 9 tim 3 min

Nu plagierar jag rakt av den text jag skrev på Instagram för några veckor sedan:

Jisses, vad hon gapar över mycket, Sally Hepworth! Tonårsgraviditeter, förbjudna förhållanden, hem för ogifta mödrar, otrohet.

Ofrivillig barnlöshet och alla potentiella lösningar på den. Aktiv dödshjälp och mord, dråp, hämnd och hat. 

Mammor som dör unga, mammor som överger. Svärmor vs ingift ung kvinna. Invandrare utan jobb. Ja, men vad tusan, jag slänger in flyktingkvinnor som föder barn på golvet också!

Det är en lysande idé hon har, författaren: att vi vet väldigt lite om varann även i våra närmaste relationer. Vi kan inte allt om varandras bakgrunder. Vi dömer varann utan att känna till allt. 

Handlingen, som utspelar sig i Australien, kretsar kring Lucy och hennes svärmor Diana. Vi får möta hela familjen: Lucys man och hans syster, som har samma mamma men olika fäder. Systerns vidrige man. Lucys små barn och pappa figurerar i bakgrunden, liksom hennes mor som dog ung. Åtskilliga affärskompanjoner och vänner. Diana får vi följa både i nutid och under hennes tonårstid, med och utan mannen som blev hennes make och barnens pappa. 

När Diana i bokens inledning hittas död, dras en polisutredning igång eftersom man inte vet om det hela är sjukdomsfall, mord eller självmord. Det visar sig att alla familjemedlemmarna har olika åsikter om den saken, och att de alla har pusselbitar till sanningen.

Mitt omdöme: Jag gillar idén, men tyvärr är det yxigt utfört. Lite för mycket om allt, lite för ytligt och oengagerande. Lucy lär vi aldrig riktigt känna, vilket är synd när boken hade sån potential.

måndag 24 augusti 2020

En sån som du


Bokens titel: En sån som du
Författare: Gillian Flynn
Uppläsare: Mirja Turestedt
Originalets titel: The Grownup
Översättare: Molle Kanmert Sjölander
Förlag: Bonniers Audio, 2015
Antal minuter: 1 tim 26 min

En Edgar Award för bästa novell år 2015 var ju att överdriva storheten hos den här lilla skräckhistorien. Den är underhållande, passade utmärkt att lyssna på under matlagning och disk, men inte märkvärdigare än så.

I en amerikansk stad finns en liten lokal dit man kan gå för att bli spådd av sierskor - eller smita in i det bakre rummet för att få vissa sexuella tjänster utförda. En av de prostituerade vikarierar som spådam och där får hon en dag besök av en kvinna som behöver hjälp att driva ut onda andar ur sitt hus. Eller en ond son, kanske? Eller är det maken hon vill åt? Det är alldeles oklart, för hon berättar ytterst lite utan insisterar istället på att spåkvinnan ska följa med henne hem.

I det fashionabla huset är ingenting som man kunnat tro. Vem ska man lita på: kvinnan eller hennes son? Och hur är det med hemsökelserna och spökena, blodet och...böckerna?

Mitt omdöme: Modern skräckhistoria med ett mycket traditionellt upplägg. Eller: traditionell skräckhistoria förlagd i en modern miljö, kanske man ska säga.


söndag 23 augusti 2020

Because I´m not worth it?!

Självhjälpsmänniskor, terapeuter och alla dessa coacher (som det tycks gå tretton på dussinet av...) säger gärna att det inte finns något sånt som "ont om tid". Alla har vi 24 timmar om dygnet. Det gäller bara att prioritera. PRIORITERA RÄTT! Om du inte hinner allt du tänkt dig så har du planerat taskigt. 

En jävla käftsmäll, det är vad jag anser om sånt.

Vet du, coachen, jag har aldrig sett på Netflix i hela mitt liv, har ingen teve inkopplad, glor inte orimligt mycket på datorn om jag kan undvika det. Jag sover inte bort mitt liv och inte heller ägnar jag mig (längre) åt en massa städning. Jag slipper skjutsa ungarna till alla deras aktiviteter, för de är inte ungar längre utan klarar sig utmärkt själva. 

Men tiden räcker ändå inte. 

Jag måste ha prioriterat uselt. Givetvis. 

"Vi har bara ETT liv, klart du ska hänga med ut och gå på den här restaurangen, bion, teatern, resan, spa:et. Man måste unna sig!" Så kan man bara säga om man faktiskt KAN unna sig. 

Jag är övertygad om att det är många som skulle vilja jobba mindre och istället unna sig att umgås med vänner, resa med familjen, äta fin mat och gå på allehanda roliga aktiviteter. Men unna sig har knappast att göra med om man är förtjänt av det eller inte. Att unna sig är inget man gör bara för att man insett att livet är ändligt och därför måste utnyttjas till max i varje sekund, carpe diem! Det är något man gör för att man KAN.

Jag har garanterat sagt det själv. Okej, inte "fånga dagen", men antagligen något liknande: vi lever bara en gång och det gäller att ta vara på det.

Mitt liv nu och de senaste åren: Jobb. Jobb måndag till söndag, jobb i nattlinne på morgonen och finkläder på kvällen och vanliga kläder däremellan, jobb på lördagseftermiddagar och söndagsmornar eller på natten när onsdagen övergår till torsdag. Ingen semester en Corona-sommar. 

Inte för att jag är dum i huvudet. Inte för att jag är dålig på att planera eller prioritera. Inte för att jag är arbetsnarkoman. För att jag ska få ihop till något som kan försörja mig och min familj i den sits vi sitter i nu. 

Det är inte synd om mig. Jag unnar mig! Blåbärsplockning, långa vardagsvandringar med hunden, hårda cykelträningar runt skogen, bokläsning i trädgården, småprat med vänner i telefon, många koppar te och DN:s svåraste korsord för att briljera inför mig själv.

Jag tänker: jag var naiv som hade det gott ställt och trodde att jag på något vis FÖRTJÄNADE det. Because I´m worth it, liksom - men isåfall finns det ju andra som inte är värda det, inte förtjänar bättre, inte borde unna sig? Så idiotiskt! 

Bloggen lever med konstgjord andning, men så får det vara. Såklart går ingen in och läser detta. Såklart kommer inga förlag att skicka mig recensions-ex mer. Såklart kommer jag att tappa följare på Instagram (om jag inte börjar visa gulliga kattbilder!). Men så får det vara, för jag måste göra som jag inledde; med att prioritera. 

Det tar lite för mycket tid att läsa en 400-sidorsbok, skriva en vettig och genomtänkt recension, fotografera snyggt, och sedan lägga upp TVÅ versioner på nätet: en nedkortad som ska knappas in på mobilen och en lång här på bloggen.

Ni som har Instagram: kolla på Boktanken där. Ni som inte har: det är faktiskt otroligt mycket trevligare än jag trodde. Lätt sätt att kolla igenom massor av bokbloggar och författare. Alla ni andra lojala och underbara bloggarvänner som jag lärt känna: snälla häng kvar, för jag kommer tillbaka!