måndag 21 augusti 2017

Tant!


Lite väl lugnt och tyst härinne den senaste veckan. Det beror på att jag håller på att springa benen av mig för att hinna klart med alla förberedelser inför mitt stora tårtkalas i helgen. Nu är det dags att ändra bloggens lite väl ungdomliga "jag är 40+" till det mer adekvata "50-åring".

Jag börjar förstå min farmor som kunde stå framför spegeln och stirra och säga att hon inte kände igen sig själv, att hon inte begrep hur det gick till när den ärtiga (farmors ord) unga kvinnan förvandlades till gråhårig, rynkig i ansiktet, med fläckiga handryggar och knöggliga blodådror på benen. Det är helt enkelt svårt att inse att jag själv inte är en av de där unga längre.

Men hellre 50 än inte alls, tänker jag.

onsdag 16 augusti 2017

Den lilla... feelgoodhjältinnan?


Det lilla bageriet på strandpromenaden och Strandcaféet.

Jaha, det är TVÅ OLIKA böcker?! "Det lilla bageriet på strandpromenaden" och "Strandcaféet". Det har ju inte jag fattat. Det här är inte min genre, jag läser inte så ofta myspysiga feelgoodromaner, men jag har noterat att det finns en uppsjö av strandcaféer, bagerier, antikhandlar, bed&breakfast och bokhandlar i den här miljön...

Men att man ger ut två böcker skrivna av varsin engelsk, kvinnlig, nutida författare där handlingen är placerad i likartade miljöer och titlar förvillande lika...? Lite klantigt, kan jag tycka. Eller smart kanske - folk köper möjligen den ena av bara farten och läser utan att upptäcka att det var "fel" bokserie.

Jag blev lite nyfiken, ville kolla vad de andra böckerna heter. Fick nästan kväljningar, så sött var det. Man MÅSTE tydligen ha något som är litet, annars är det inte gulligt? "Det lilla bageriet (---)", "Den lilla bokhandeln (---)" och ytterligare en "Den lilla bokhandeln (---)". 


Den lilla bokhandeln i Paris och Den lilla bokhandeln runt hörnet.

Antikviteter går också bra, åtminstone hittar jag två svenska författare som inspirerats av små retrobutiker, antikhandlare och Blocket-försäljare. Jag kan ha fel, men jag misstänker att de inte är fullt så sockersöta som de engelska böckerna.

Eller så är det bara fördomar från en som inte kan så mycket om feelgood (men har läst några Lucy Dillon-böcker där OCKSÅ alla driver en liten reklambyrå, ett litet hotell, en liten hundkennel, en liten inredningsaffär - i en liten stad).

Varför förhäva sig och vilja satsa stort, anställa folk och tjäna grovt med pengar? Eller jobba på en multinationell jättefirma, som en liten kugge i maskineriet? Nä, just det. Det är inte riktigt lika gulligt som den bohemiska och sällan lukrativa tillvaron som konstnärssjäl som väver trasmattor, linoljemålar gamla möbler, renoverar 1700-talstorp, bakar aprikostarteletter, samlar dammiga romaner i läderband eller kränger serviser med blommigt porslin.


Ska jag säga, som är exakt just en sån kreativ liten egenföretagare (minus det romantiska och definitivt minus det sjukt veliga som alla feelgoodböckers kvinnliga huvudpersoner verkar lida av).

tisdag 15 augusti 2017

Det finns alltid förlåtelse


Bokens titel: Det finns alltid förlåtelse
Författare: Anne B. Ragde
Originalets titel: Alltid tilgivelse
Översättare: Margareta Järnebrand
Förlag: Bokförlaget Forum, 2017
Antal sidor: 288

Sedan jag läste "Berlinerpopplarna", "Eremitkräftorna" och "Vila på gröna ängar" har jag i alla år rekommenderat dem, lånat ut dem, tjatat om hur bra de är, tagit alla tillfällen att puffa för dem.

Trilogin beskriver den ensligt belägna norska bondgården Neshov där matriarken Anna styr och ställer över sina söner Tor (tämligen butter svinbonde på gården), Margido (begravningsentreprenör som inte visar några känslor) och Erlend (estet, bög och boende i Danmark med sin man) samt den hunsade maken som mest bara kallas "gamlingen" och som lever helt i Annas våld. Till gården kommer Tors vuxna dotter Torunn. Man lär känna hela familjen och det känns trovärdigt beskrivet.

Det är nu tio år sedan böckerna kom ut på svenska. Tio år är en lång tid! Jag förstår inte riktigt varför författaren inte bara lät Torunn vara, utan bestämde sig för att skriva en fortsättning så här långt efteråt. Den nya boken saknar nämligen entusiasm. Oinspirerad känns den!


 Nyutgivning av böckerna, med omslag som matchar den senaste.

I detaljerade tillbakablickar får vi veta vad som hänt Erlend och Krumme i Köpenhamn under de tre år som - i boken! - gått sedan sist. Hur gick till när de fick barn tillsammans med ett lesbiskt par? Hur klarar de att vara fäder? Vilka Swarowski-kristaller har de köpt och ställt i vitrinskåpet? Exakt vilka H.C.Andersen-sagor har de läst för sina små barn?

Erlend är så förbannat överspänd så jag blir tokig på karln, men å andra sidan visar ju det att författaren ändå lyckats locka fram något i figurerna. Det är svårt att inte tycka om den här stora regnbågsfamiljen med två mammor, två pappor och tre nästan-trillingar.

Resten av romanen fokuserar på Torunn som flyttar tillbaka till det övergivna Neshov: en välskriven roman baserad på mina egna anteckningar från den utrensning av min svärmors lägenhet och stora sommarhus som jag gjorde då hon drabbades av demens.

Jamen, nästan så. Jag kommer ständigt på mig själv med att tänka att det här är misstänkt likt mina egna anteckningar från den tiden: "Idag har jag tvättat lakan, skurat golv, röjt på vinden, sorterat böcker. Kom ihåg att köpa Ajax, ta med dammsugarpåsar hit, fixa skjuts till soptippen."

Torunns nya liv berättas nämligen genom redogörelser av vilken affär hon går in i, vad hon köper där och av vilka märken, färger, smaksättningar - tja, en urtrist inköpslista, helt enkelt. Kombinerat med dagboksliknande noteringar om städningen på Neshov, för att färdigställa huset i beboeligt skick. Vi får veta exakt hur det går till när hon häller upp vatten i köket; en hel sida om hur vattnet kokas upp, bubblar, hälls i hink med stor spindel i, sköljs ur, blandas med Klorin, tja, ni fattar.

Jag gillar henne inte alls, Torunn. Hon dricker öl och konjak varje kväll, mosar sina cigarettfimpar i burkar som alltid innehåller en skvätt vatten och i hundra fall av hundra säger hon till alla hon går hem till "Du har inte en liten bit choklad?" eller "Vad gott det luktar! Räcker det till mig?" eller "Gud vad jag är hungrig, vad är det du lagar?". Hon släpper inte in vare sig sin pojkvän (knullkompis vore ett bättre epitet) eller mamma i sin närhet, men surar över att ingen förstår henne. Fyrtio år gammal bebis, skulle jag vilja säga.

Erlend vill gärna komma till Neshov och inreda en silo (!) till sommarhus, men då föredrar Torunn att riva framför att hennes farbror ska få en chans att njuta litegrann av sitt barndomshus - där han vuxit upp, men verkligen inte hon...

Egentligen är det väl det som är bra med Anne B. Ragde - att hon vågar låta sina huvudpersoner vara rätt oattraktiva, fega, gnälliga, självupptagna, snåla och ömkliga. Jag är besviken på att boken inte levde upp till mina förväntningar, men samtidigt är jag glad att ha fått veta lite mer om vad som hände släkten i en av mina absoluta favoritserier. Och det är uppenbart att det kommer en fortsättning!

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN

Tack till förlaget för recensions-exet!

söndag 13 augusti 2017

Dead Man Talking


Bokens titel: Dead Man Talking
Författare: Roddy Doyle
Förlag: Jonathan Cape, Penguin Random House, 2015
Antal sidor: 99

En bok som börjar med orden "I met Joe again the night before his funeral." bara måste man ju älska!

Den här lilla kortromanen ingår i serien Quick Reads som jag propagerat livligt för ett antal gånger nu. Billiga böcker som syftar till att öka läsglädjen hos de vuxna engelsmän som vanligen inte läser så mycket. Det spelar ingen roll för mig att boken är kort, lättläst och satt i sisådär 12 punkter - det är tvärtom lite skönt att sticka emellan med något sånt här ibland.

Roddy Doyle är en skicklig författare, men en bit in i boken börjar jag undra om antingen han eller jag själv är senil. Skrev han inte just den där saken? Nämnde han inte just exakt den där händelsen? Sa inte huvudpersonen precis den där meningen alldeles nyss? Gud, har jag så dåligt minne?! Eller tror författaren att jag är dum i huvudet och behöver påminnas?

Sedan inser jag att det är själva twisten i denna härliga lilla miniroman. Jag ska inte säga mycket mer, men den är verkligen skruvad. Rolig, lite knasig, nästan lite läskig som i den klassiska teveserien "The Twilight Zone" där man inte kan lita på någonting.

Pat och Joe är två irländska pojkar som växer upp tillsammans och är bästa vänner. De delar allt! Tills den dagen de är medelålders och hamnar i bråk om en häst och säger upp bekantskapen. Men så får Pat ett telefonsamtal: Joe har dött i lungcancer och nu hålls hans vaka. Ska inte Pat komma en sista gång och ta farväl av sin gode vän och sluta fred?

Jo, det gör han. Och historien som vecklar ut sig i änkans hus, där Joe ligger i sin kista i finrummet, är totalt bisarr och mycket underhållande.

Länk till boken på Adlibris: POCKET.

lördag 12 augusti 2017

Försvunnen


Bokens titel: Försvunnen
Författare: Mo Hayder
Originalets titel: Gone
Översättare: Åsa Brolin
Förlag: Modernista, 2017
Antal sidor: 424

Det här är en klassisk kriminalroman, med alla vanliga ingredienser. Inga överraskningar (vill inte säga för mycket här) trots att baksidestexten låter oss förstå att vi ska bli manipulerade att gissa fel hela tiden. Det kan låta gnälligt, men det är absolut inte så jag menar det för det är spännande läsning och snyggt upplagt.

Detta är Mo Hayders femte bok om kriminalinspektör Jack Caffery. Jag har trott att Mo är en man, men det var fel - vilket är intressant eftersom hon skriver på ett sätt som jag mest förknippar med hur manliga författare knåpar ihop sina thrillers: kommentarer om tjejers kroppar och utseende medan männen mer beskrivs efter egenskaper. Det hela är hårdkokt, rått, snudd på perverterat, lätt teknikfixerat och med en man i huvudrollen. Ja, jag blev förvånad när jag insåg att Mo är en kvinnlig författare!

Intrigen går i princip ut på att en man förklädd i tomtemask kapar bilar där det sitter ett litet barn i baksätet - och åker iväg med dem, medan de förtvivlade föräldrarna ligger kvar på asfalten och ser sina älsklingar försvinna med en potentiell pedofil och mördare. Den engelska polisen är långsam och ineffektiv, klantar sig hela tiden och ligger mystiskt nog alltid snäppet efter kidnapparen.

Varvat med jakten på barnen och den farlige mannen som tagit dem är glimtar av Jack Cafferys liv och en specialpolis som heter Flea som han är kär i. Det framkommer att man skulle veta mer om Flea och Jack om man hade läst de tidigare böckerna, men jag hade inga problem att hänga med i handlingen ändå. För övrigt var det underbart att slippa en nersupen, introvert, operaälskande polis... Jack verkar vara ganska vettig.

Omdöme: Det här var skön kvällsunderhållning och jag sträckläste boken även om jag tidigt begrep hur allt hängde ihop. Lite som att se en bra engelsk deckare på teve, uppkrupen i soffan med en stor kopp te och alldeles mörkt runt omkring en.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN

-

Det finns fyra böcker om Jack Caffery innan denna:
"Ritual" utkom mars 2013
"Fågelmannen" utkom mars 2014
"Hud" utkom november 2014
"Behandlingen" utkom april 2015

Tack till förlaget för recensions-exet - en glad överraskning!


fredag 11 augusti 2017

Symmetri och estetik



123.456 besökare på Boktanken! Jag råkade titta in just då och hann ta en skärmdump. Ja, det syns kanske inte alls om man inte har en jättestor skärm att titta på, men jag kan intyga att räkneverket visar just det talet.

Barnsligt förtjust i "snygga" sifferserier!

onsdag 9 augusti 2017

Äppel päppel must!


Bokens titel: Äppel päppel must! Besök på svenska musterier och klonarkiv
Författare: Ylva Tryselius
Förlag: Isabergs förlag, 2017
Antal sidor: 143

Jag, som alltid varit intresserad av äpplen och vuxit upp med en mormor som lärt mig mycket om dem, tycker mig ha sett en skiftning under årens lopp i hur man ser på detta med egen frukt.

När jag var liten på 1970-talet kokade mammor, farmödrar och granntanter äppelmos själva och använde överhuvudtaget trädgårdarnas frukter och bär till allt möjligt som kunde konserveras: sylt, mos, saft, inläggningar, geléer. Sedan följde en tid när man köpte det mesta fabrikstillverkat och vi som fortfarande bakade och syltade blev kallade präktiga.

Nu - de senaste tio åren - har jag sett hur även yngre människor återupptäcker glädjen med egen frukt, att använda till annat än bara en enstaka äppelpaj eller att äta rakt av.

Jag och mina föräldrar har i många, många år åkt iväg med bilen full av äpplen för att musta. Det har blivit en återkommande tradition. Med en hel allé av äppelträd hos min mormor - hon som lärde mig exakt hur man plockar och förvarar dyrgriparna, deras namn och ursprung - och många egna äppelträd på västkusten har vi kunnat åka till musterierna med hundratals kilo (!) och få tillbaka mängder av bag-in-box-kartonger med egen, ljuvligt god äppelmust.


Mitt Katja!

Ylva Tryselius bok "Äppel päppel must!" är helt rätt i tiden, nu när det poppar upp musterier lite varstans (här finns även mobila, har jag sett på marknadsdagar) och många villaägare förstår glädjen i att ha egen, nyttig must.

Boken är en riktig inspirationskälla! Tack och lov innehåller den inte så många recept - personligen letar jag hellre reda på recept på nätet eller ber vänner att skriva ner något som jag tyckte var ovanligt gott! - utan istället mängder av fina foton, fakta, rolig kunskap och massor av tips om besöksmål och extraläsning.

Boken inleds med redogörelser för skillnaderna mellan must, juice, cider och nektar samt hur själva mustningsprocessen går till. Därefter följer uppslag med tips på intressanta klonarkiv och musterier eller andra äppelrelaterade utflyktsmål. Det är rikligt med bilder, inspirerande texter, tydliga adressangivelser för den som själv vill besöka ställena samt en del äppelrecept och faktarutor om antalet äppelodlare, vilka träd de har, hur äpplen smakar, vilka sorter som passar till vad (och mycket annat).

Mitt foto: Vår egen must - just denna mestadels gjord på Oranie - får illustrera boken.

Omdöme: Böcker om äppelsorter, egen odling eller recept på äppelpajer finns i överflöd. Men mig veterligt är det här den första boken om svenska musterier och klonarkiv, med mycket fakta och inspiration om de fruktträd som passar i just vårt land. Perfekt present till äppelträdsägare så här på sensommaren och hösten!

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN.

Tack till författaren för recensions-exet och den fina inskriptionen. Boken hamnade hos helt rätt person; jag har alltid älskat äpplen.

tisdag 8 augusti 2017

Kort om sommarläsningen

Sommaren är slut för min del. Här är böckerna jag hann läsa under semestern. Inte hälften av vad jag hade tänkt. Hade släpat med mig ett antal böcker till landet, men det var tydligen svårt att hinna med allt. Tror det är hundrafyrtioelfte sommaren som jag inte läser "Ängeln på sjunde trappsteget" trots att jag har den intentionen vartenda år...



De vackra döda av Belinda Bauer


Annabelle av Lina Bengtsdotter


Två sekunder i Byron Hemmings liv av Rachel Joyce


Kaninjägaren av Lars Kepler


Flugfällan av Fredrik Sjöberg


Den sovande och sländan av Neil Gaiman


Rök av Dan Vyleta


Sekten på Dimön av Mariette Lindstein
Sekten som återuppstod av Mariette Lindstein
Sektens barn av Mariette Lindstein


Berömda män som varit i Sunne av Göran Tunström


söndag 30 juli 2017

Berömda män som varit i Sunne


Bokens titel: Berömda män som varit i Sunne
Författare: Göran Tunström
Förlag: Albert Bonniers förlag, 1998
Antal sidor: 276

Jag har inte tidigare läst något av Göran Tunström, trots att han räknas som en av de stora svenska författarna. Tunström föddes 1937 och dog innan han hunnit fylla 63 år. Han hade tydligen hjärtproblem och lungcancer och kanske gav det honom en del existentiell ångest och grubblande över livet - vad vet jag? - för huvudpersonerna i romanen jag just läst har såna tankar. "Berömda män som varit i Sunne" utkom 1998 och gav honom Augustpriset, bara ett drygt år innan han dog.

Sunne är en liten stad i Värmland, en sömnig stad vad det verkar, där just ingenting händer. Åtminstone inte under 1960- och 70-talen då handlingen utspelar sig. Huvudpersonen Stellan är butiksföreståndare till en liten livsmedelsaffär, eller kanske en lanthandel snarare. Han är medelålders, ensamstående, lite långsam i huvudet. Nyfiken och intresserad av att lära sig nytt - men inte särskilt klipsk. Full av känslor som han ägnat ett liv åt att trycka undan.

När Sunne ska fira stadens 700-årsjubileum ombeds handlaren att skriva ett kapitel i en minnesskrift där även kyrkan och idrottsföreningen presenteras. Kapitlet ska heta "Berömda män som varit i Sunne". Problemet är väl att det inte funnits några berömdheter att tala om...

Stellan Jonsson Lök (jo, han heter så!) börjar i alla fall skriva men väver in alldeles för mycket av sig själv och sina vänners levnadshistorier. Texten refuseras och skriften skrinläggs eftersom pengar saknas för utgivning. Nu bestämmer sig Stellan för att fortsätta skriva; han vill berätta sin egen historia och den hänger han upp på de märkvärdiga män som har - eller inte har, men borde ha! - kommit till Sunne. Ärkebiskopen, Fred Astaire och månfararen Aldrin bland andra...

Omdöme: Bitvis är boken svamlig och trasslar in sig i stickspår som bara är tråkiga och överdrivet intellektuella. I övrigt är det en alldeles underbar historia, så skickligt framtrollad genom den lätt infantile Stellans beskrivningar av sin miserabla uppväxt och sitt sorgligt kärlekslösa vuxenliv. Det är fascinerande hur en så händelsefattig bok kan kännas engagerande, då den ena pusselbiten efter den andra gör att läsaren förstår hur det egentligen ligger till.

Boken köpte jag på antikvariat. Den verkar inte säljas i bokhandeln längre.

---

P.S. När jag hunnit ett fyrtiotal sidor in, kommer några rader som jag kan utantill och läst i otaliga dödsannonser. Visste inte att det var Tunström som skrivit dem och även om jag hört det någon gång så visste jag i alla fall inte att det var från boken "Berömda män som varit i Sunne".

"När mammor dör, då förlorar man ett av väderstrecken.
Då förlorar man vartannat andetag, då förlorar man en glänta.
När mammor dör, då växer det sly överallt."