söndag 9 december 2018

Bottenskrap


Bokens titel: Bottenskrap
Författare: Jörn Lier Horst
Originalets titel: Bunnfall
Översättare: Cajsa Mitchell
Förlag: Lind&co, 2018
Antal sidor: 352

Serien om den trevlige kommissarie William Wisting i norska Stavern fortsätter. Eller snarare kanske man ska säga: backar. Vi i Sverige har ju fått läsa hela romanserien i fel ordning och nu börjar översättningarna av de äldsta böckerna komma.

Det är dock inte svårt att hänga med i tidsresorna för oss som läst de nyare böckerna först: hustrun är fortfarande död (bara lite mer nyligen!), dottern är fortfarande en osunt nyfiken journalist (bara lite mer oerfaren), dotterns pojkvän är densamma vi hört talas om förut (även om vi vet att hon inte kommer att hålla fast vid honom). Och Wistings osympatiske chef, Audun Vetti, är exakt lika självupptagen och besserwissrig som alltid!

Den här gången får de ett massmord att lösa: det flyter iland avhuggna vänsterfötter, sannolikt från lik som kastats i havet för ett bra tag sedan. Men var är kropparna? Och hur hänger allt detta ihop med de försvunna gamla männen som alla ingick i en specialstyrka efter andra världskriget?

Parallellt med mordgåtan löper - förstås! - historien om dottern Lines försök att kartlägga hur dömda mördare som avtjänat sina straff ser på detta med fängelsevistelse: blir man bättre av att sitta i fängelse, ångrar man sig, växer man som människa? Hur avgör samhället om det är värre att döda ett barn än en vuxen, en kvinna än en man, en polis än en civilperson?

Intervjuserien som Line gör, är väldigt intressant och den lyfts fram på bokens baksida - men i själva handlingen sjabblas den bort. Jag hade gärna läst mer om den biten, det moraliska i att låsa in folk - och hur man tidsbestämmer ett straff för någon som tagit en annan människas liv.

Mitt omdöme: "Bottenskrap" är en trevlig Wisting-deckare men inte alldeles lysande, den går inte tillräckligt mycket på djupet i vare sig relationer eller mordhistorien för att jag ska bli imponerad.

Länk till boken på Adlibris: POCKET.

torsdag 6 december 2018

Helgfrågan om önskelista och julgodis

Mias bokhörna tycker att det börjar bli dags att sätta ihop önskelistan. Vad vill vi andra bloggare ha i julklapp?
Tja, jag kan tänka mig massor av saker som har att göra med fred, frihet, jämlikhet, rättvisa och en ljus framtid - MEN om vi skippar det där som inte går att köpa för pengar så önskar jag mig:


Mästerlig skräckillustratör!

En tavla av Hans Arnold
Ett våffeljärn som kan göra två våfflor samtidigt
En uppsättning högtalare, förstärkare och sånt, så jag kan lyssna på musik i köket

Mia undrar också om vi köper eller tillverkar något speciellt godis till jul. Vi har faktiskt inte så mycket godis i vår familj utan mer sånt som lussebullar och bondkakor till sött. Men EN sak har vi varje år och det är min pappas djävulskt sega chokladkola. Mums! Som pappa brukar säga "Ta en bit och håll tyst!" (jag lovar att man inte har något val: det tar tio minuter innan man kan öppna käften igen).


Jag brukar ta en kökskniv modell mördarförskärare, sätta den mot den stelnade kolasmeten och trycka till med hela min kroppstyngd, så knakar kolan sönder i ett antal oregelbundna bitar...

onsdag 5 december 2018

Trick och lekar att lära din hund


Bokens titel: Trick och lekar att lära din hund
Författare: Sophie Collins - med Suellen Dainty
Originalets titel: Tricks and Games to Teach Your Dog
Översättare: Monika Andersson
Förlag: Lind & Co, 2018
Antal sidor: 192

Jag har en hund. Innan henne hade jag en annan. Totalt har jag varit hundägare i sju år nu. Jag är verkligen inget proffs och inte överdrivet hundintresserad heller, så jag har köpt en del böcker för att lära mig mer. Men det är så sjuuuuuukt tråkigt! "Belöning hit och belöning dit. Ha tålamod." Jag har dock inget tålamod - varken med övningarna eller hundboksläsningen. De där böckerna ligger inne i ett skåp nu och jag intalar mig att min hund har ett roligt liv trots att hennes matte inte är så kunnig.

Men det här, det är något helt annat!

"Trick och lekar att lära din hund" är på min nivå. Varje uppslag - för övrigt grymt snyggt layoutat! - har en övning. En fotograferad hund gör övningen. Texten förklarar enkelt, steg för steg. Klart! Nästa uppslag, nästa övning.



Jag lovar att den här boken kommer att användas i vårt hem! Perfekt när människan är sjuk och hängig eller om vädret är rent vidrigt ute. Likaså om hunden kanske skadat en tass eller på annat vis är smått konvalescent och måste hållas inne. Då kan man bläddra i boken och välja något man inte tränat på förut.

Här får man lära hunden sånt som att titta åt höger och vänster innan man går över vägen, att nicka en boll, att göra high five, att ligga ner med tassarna i kors, att fånga en godis som legat på hundens nos och mycket annat. Boken är mycket tjockare än jag trodde och innehåller uppskattningsvis 50-60 tricks.

Mitt omdöme: Ett stort plus för proffsfotona och den mycket snygga formgivningen. Likaså för de små faktatexterna som avråder vissa hundar från vissa övningar (om de har ont i leder, är gamla, är väldigt stora osv) och den trevliga tonen som på intet vis är mästrande. En superfin presentbok till hundägaren!

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN

Stort tack till förlaget för recensions-exet.

tisdag 4 december 2018

Veckans topplista: Julböcker

Johannas deckarhörna har en ambitiös bloggutmaning: att varje vecka skriva en topplista på ett aktuellt tema (som hon bestämmer). Jag kan sällan klämma ur mig tio boktitlar sådär, så jag är oftast inte med. Men nu gör jag ett försök!

Böcker om julen? Ja, då måste jag ju först och främst säga "Julfritt" av John Grisham! En kort, lättläst, underhållande och tänkvärd liten roman om vad som händer om en familj strejkar från julen och vägrar delta i pyntandet och förberedelserna...


Sedan minns jag att den osannolika monster-mördar-hämnar-action-boken "De vackra döda" av Belinda Bauer utspelar sig i en engelsk juletid och där både julskyltning och enorma julgranar spelar en roll i handlingen.


Planeringsboken "Julens vänner" av Maria Stenberg var en av de första böcker jag fick som recensions-ex. Ska jag vara riktigt ärlig, så tror jag att det är den sortens bok som den julälskande författaren mest skriver för sitt eget höga nöje och inte med någon direkt tanke på att den ska sälja - det här är statistik (som säkert hunnit bli gammal), reflektioner (helt personliga) och traditioner (som vi alla ändå känner till). Men en mycket trevlig bok!


För mig är julböcker snarast barnböcker, främst alla Astrid Lindgren-sagoböcker som handlar om julen.

måndag 3 december 2018

Nedräkning för jobbhetsen

Äntligen börjar jag kunna se ett slut på det här hetsiga jobbandet. Det brukar alltid vara så här på hösten (och en period på våren), men vartenda år blir jag ändå lika överrumplad.

Efter en lång sommar då jag aldrig har några uppdrag brukar beställningarna välla in vid skolstart. Plötsligt ska företag ha foldrar och broschyrer, mässmontrar och rolluper, visitkort, flygblad, nya logotyper, fotografier, illustrationer, en "social media manager", kundtidningar, rapporter...

Först är jag glad och förväntansfull inför alla uppdrag, sedan lite förvånad över att det fortsätter, och därpå lite stressad men uppe i varv.

Därefter kommer den där hemska stressen; den som gör att jag inte sover på nätterna, oroar mig för att jag inte ska hinna klart, får magkatarr. Den som gör att jag snäser åt maken, inte hinner ringa väninnorna, tvingas prioritera bort fikastunder och promenader och annat socialt.


Hela september, hela oktober, hela november. Det har varit roligt, men jag har många gånger tänkt "nu går jag snart in i väggen!". Märker att jag lätt glömmer saker, är dödstrött, inte kan fokusera lika hårt. Jag har jobbat sju dagar i veckan hela hösten och inte blir jag vare sig rik eller framgångsrik.

Nu är vi inne i december och jag börjar kunna bocka av de sista uppdragen. Jippie! (Nu kommer det där andra: köpa julklappar, baka, städa huset, planera julen - men det är mest kul och dessutom inte livsviktigt.)


Att vara egenföretagare är inte hälften så glassigt som många tycks tro. Det innebär stor frihet, men också att det är svårt att tacka nej till uppdrag och lätt att må illa av oro för hur man ska få ihop till en vettig lön.

Men jag värdesätter det ändå. Varje dag börjar med att jag en långpromenad med min hund. Ingen mobiltelefon, ingen musik i öronen, inget som låter mer än den monolog jag för med min hund som artigt lyssnar och lägger huvudet på sned.

Jag har gått på läkarbesök utan att behöva be chefen om lov. Jag har varit på bokträffar mitt på arbetsdagen eller på tidiga mornar. Jag har storhandlat när inga andra kommer loss, mer än pensionärer och föräldralediga.

Jag har världens roligaste jobb och jag älskar verkligen det jag gör, även om det hade varit taktiskt att bli ingenjör eller något annat nyttigt och efterfrågat istället för att arbeta inom konst, media och formgivning.


De senaste veckorna har inte varit kul, det händer att jag gråter av trötthet. Ändå tänker jag: vad lyckligt lottad jag är som kan styra över mitt liv. Och nu är snart hetsen över, nu kan jag snart läsa böcker och blogga igen. För att inte tala om att jag kommer att hinna vara en bättre kompis och roligare mamma.



torsdag 22 november 2018

Tipsa mig om ungdomsböcker!

En av böckerna som jag själv tipsade om.


Nu behöver jag lite backning från mina bokbloggarvänner! Kan ni hjälpa till?

Jag behöver hitta böcker till en tolvåring som är van läsare och gillar böcker, men som tröttnat på sånt som PAX-serien och alla dessa mysterier som man förväntas gilla när man är i gränslandet mellan barn och ungdom. Nej, hon föredrar riktiga människor och verkliga händelser ur vardagen.

Det får ju inte vara för brutalt och hemskt eftersom det inte är högläsning som man kan sitta och diskutera, utan böcker hon kommer att läsa själv. Hon är mogen och medveten, men man behöver ju inte nödvändigtvis kasta all världens elände i ansiktet på henne ändå (tänker jag, men det är inte mitt barn så det är ju inte jag som bestämmer).

Jag har gett hennes föräldrar flera tips redan men de tar glatt emot mer! Behöver inte vara nyutgivet, kan lika gärna vara äldre böcker att låna på bibblan. Överös oss!

Lena Andersson - livs levande!

(Visste väl att rubriken kunde locka hit någon.) Idag samlades jag och bokklubbsväninnorna snudd på mangrant på det lokala biblioteket för ett författarsamtal med Lena Andersson om boken "Sveas son". Mycket givande! Vi var väldigt nöjda efteråt. Riktigt intressant att höra hennes egna tankar kring folkhemmet. Åhörarsalen var fin och vi åt lunch vid långbord under tiden. Det var fullsatt till sista plats.

Extra kul förstås att hon avslutade lunchen med att läsa högt ur det mejl hon fått från oss, med våra frågor! Vi kände att vi verkligen fick svar på det vi undrat och spekulerat kring på vår egen bokträff i fredags. Det ger onekligen en extra dimension till läsandet att få höra författaren själv berätta om sina intentioner och hur hon själv ser på bokens huvudpersoner och den tid de levde i.

onsdag 21 november 2018

Sveas son


Bokens titel: Sveas son
Författare: Lena Andersson
Förlag: Polaris, 2018
Antal sidor: (glömde kolla men förlaget påstår 248)

Ragnar föds just när begreppet folkhemmet myntas - 1932, i boken kallat år noll eftersom det var då allt började - och det är kring honom romanen kretsar. Han är folkhemmet personifierat, så till den milda grad att en forskare från Uppsala universitet avböjer att intervjua honom eftersom han är "för vanlig" för hennes projekt.

Han är Sveas son, men han är ingen god son. Någonstans älskar han nog sina föräldrar, men samtidigt ser han ner på dem eftersom de inte begriper det moderna livet. De är reliker från bondesamhället och han föraktar dem, om än i smyg. Att Svea bakar kakor med äkta smör är en sak som Ragnar fnyser åt, eftersom det vore mycket bättre med margarin. Att hon hjärtinnerligt berömmer sin son upplever han som kletigt, påträngande och krävande.

Han är Elisabets man, men drivs kanske inte av passion och dunkande kärlek. Elisabet är rejäl och praktisk, han gillar henne och hon är en bra mamma till de två barnen. Men han begriper sig inte på henne: hon vill resa, se och uppleva. Vad är vitsen med det?

Han är Eriks och Elsas pappa, men barnen fyller för honom mest den viktiga funktionen att förverkliga hans drömmar om en sportkarriär. När så Erik ger upp cyklingen, trots att han är så lovande, vänder sig Ragnar istället mot Elsa och driver henne stenhårt att bli en längdskidåkerska på elitnivå. Någon större värme känner han inte gentemot barnen och inte de mot honom, vad jag kan se.

Ändå tycker jag på något vis om Ragnar!

Jag förstår hur han menar att det socialdemokratiska samhället skulle kunna vara det närmast perfekta, där staten vet bäst om hur vi ska sköta våra liv. Det finns en trygghet i det genomtänkta, rationella, strukturerade och ordnade.

Det gör Ragnar stolt att bo i ett radhus identiskt med alla andras, att gå på Hem & Skola-möten, att jobba ett helt liv i statens eller kommunens tjänst, att äta frysrätter, att skjutsa barnen till tävlingar på helgerna. Han drivs av att vara med i föreningslivet, skriva protokoll, sitta med i styrelser, sköta allt enligt agendan.

Han är lite känslomässigt stympad, Ragnar, det strålar inte direkt av värme om honom... men jag sympatiserar ändå med honom. Och jag känner igen min farfar och diverse andra män i honom, åtminstone i fragment.

"Sveas son" är en intressant bok om det svenska folkhemsexperimentet och vad det förde med sig. Min upplevelse är att det talas varmt om Per Albin Hansson och den svenska modellen, alla fördelarna den innebar. I Lena Anderssons bok kommer en annan sida fram - den som handlar om kollektivism och där den enskilda människan aldrig är så viktig som samhället hon bor i.

Mitt foto: Vad passar väl bättre än en klassisk Viola Gråsten-pläd till folkhemsinteriören?!

Omdöme: Personerna kring Ragnar är platta, nästan pappdockor i historien, men beskrivningarna av familjens liv är ändå lätta att leva sig in i och känna igen sig i. Gillar mycket! Särskilt uppskattar jag författarens (eller om det är Ragnars?) tankar kring klass, kultur och kollektiv. En mycket läsvärd bok.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN.

Tack till bokklubbsväninnan för valet av bok - och lånet av densamma, eftersom det lokala biblioteket hade en evighetslång kö till de fem ex de äger.

Innanför murarna


Bokens titel: Innanför murarna
Författare: Maria Ernestam
Förlag: Bokförlaget Forum, 2018
Antal sidor: 263

Jag var ju inte direkt översvallande i mina kommentarer när jag berättade att jag börjat läsa Maria Ernestams senaste roman. Och nu vet jag varför. Hon utnyttjar nämligen det gamla knepet att insinuera att något dramatiskt har hänt huvudpersonen, men exakt vad ska vi sväva i ovisshet om.

Ibland funkar det. Ibland blir det en fantastisk twist och det är väl då som bokrecensionerna svämmar över av superlativ när läsarna blir överraskade, när hela historien vrids ett halvt varv och man inser att författaren har gjort ett supersmart upplägg och lurat oss allihop. 

Jag gillar sånt! Om det fyller en funktion och om det är snyggt gjort. 

Om det däremot är så här: En lättskrämd, neurotisk, överspänd och uppenbart traumatiserad svensk kvinna åker till franskt kloster för att skriva på sin forskningsrapport. Hon flyr från något, det fattar man redan i första stycket. 

Hon ältar tonårssonen Axel (lätt gissat vad som hänt honom men det dröjer till sidan 182 av 263 innan man får det bekräftat...) och maken Björn (svårare att gissa vad han gjort och vi läsare får inte veta förrän i mitten av boken). 

Under tiden i klostret grinar hon, drömmer mardrömmar, är rädd för ungefär alla människor hon möter (klosterföreståndare, andra forskare, fransk gubbe, byns doktor...), får hallucinationer och springer galet skrikande ut i ösregnet eftersom hon tror sig se barnsoldater från andra världskriget. Hon svimmar nästan när hon ser krigsmonument och bleknar (!) när någon nämner att det dog folk på den här platsen för sjuttio år sedan.

Ja, jag vet inte. Jag har lust att sätta henne på närmaste flyg hem till Sverige och begära någon slags akut psykologisk hjälp för henne. 

Miljöbeskrivningarna är som vanligt bra, personerna ännu mer så. Det förväntar jag mig av Ernestam för hon är mycket skicklig på att mejsla ut karaktärer och krydda med udda detaljer. Historien däremot - nä, den engagerade mig inte överhuvudtaget.

Till författaren skulle jag vilja säga: Jag gillar verkligen dina böcker och du skriver så otroligt bra, men du skulle berättat redan i första kapitlet vad som hade hänt Sofis man och son, så hade vi sluppit "om jag bara hade vetat vad som skulle komma-" och "då hade jag ingen aning om vad som väntade"-tramset. Det höjer inte spänningen alls, utan mest ligger i vägen för läsupplevelsen. 

Jag hade kunnat känna med Sofi om jag visste från början varför hon är så otroligt känslosam (ett nervvrak är väl mer korrekt). Nu blev jag mest bara irriterad på henne och de inte så överraskande "avslöjanden" som sent i boken gjordes om hennes förflutna.

Mitt foto: Sofis rum på klostret är helt målat i rött och sängen har röda lakan, röd kudde och rött täcke...

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN

Tack till förlaget för recensions-exet! Jag borde nog ha läst författarens nyutkomna julbok istället.