söndag 25 juni 2017

De vackra döda


Bokens titel: De vackra döda
Författare: Belinda Bauer
Originalets titel: The Beautiful Dead
Översättare: Leif Janzon
Förlag: Modernista, 2017
Antal sidor: 349

Av Belinda Bauer har jag tidigare endast läst "Mörk jord", trots att hon gett ut många fler böcker sedan dess och trots att jag verkligen gillade den.

När jag fick boken "De vackra döda" valde jag att inte ens snegla på baksidestexten (och det har nästan aldrig hänt, ska jag säga, för jag läser jämt på baksidan först!) för att inte få veta alltför mycket om handlingen.

Istället öppnade jag boken - och fullständigt vräktes in i en obehaglig scen där en ung kvinna jagas genom ett kontor, mördas och läggs ut till beskådan. Vidrigt! Jag övervägde starkt att inte ens läsa nästa kapitel.

Nu har jag i alla fall läst hela boken och kan konstatera att det var en välskriven, actionfylld, spännande och alldeles extremt filmtillvänd thriller. Författaren måste vara övertygad om att boken ska filmatiseras. Det är en blandning av rysarklassikern "När lammen tystnar" (det vill säga: udda, skogstokig mördare) och någon av de spekulativt blodiga och skrattretande overkliga Scream-filmerna (tänk: ensam korkad tjej går in i mördarens hus och låser om sig...).

Belinda Bauer skriver så man får adrenalinpåslag och mardrömmar. Samtidigt som jag tycker hon är skicklig så kommer jag på mig med att nästan bli förbannad på alla effektsökande och Hollywoodaktiga förvecklingar. Det blir löjligt. Såna här människor finns inte! Och det ska vi nog vara tacksamma för...

För er som vill veta kort och utan spoilers vad boken handlar om, så kommer en hårt åtstramad kortrecension här:

Den unga, vackra tevereportern Eve bor i London och gör hänsynslösa reportage om dödsfall. Hon är dum nog att söka kontakt med mördaren som slaktade en kontorstjej i bokens inledningsscen. Efter det leker mördaren katt-och-råtta-lek med Eve, med människors liv som insats. Och han tänker inte döda dem med ett snyggt pistolskott utan bra mycket äckligare metoder, om man säger så... Kanske kommer Eve och hennes familj att bli nästa offer som visas upp som på ett vernissage?

Bland det jag uppskattar i boken är dels skildringen av Eves svårt demente far, som hon med blandade känslor tvingas vårda samt dels hur författaren lyfter fram det ömsesidiga behovet mellan mördaren och den sensationslystna tevekanalen.

Mitt foto: Man får lära sig en hel del om motvikter i tvättmaskiner. Någon kanske till och med mister livet på grund av en tvättmaskin.

Omdöme: Borde ha en varningstext för känsliga personer. Ruggigt spännande och mycket välkomponerat crescendo - men med en så fullständigt utflippad och pinsamt teatralisk mördare vet jag inte om jag ska bli äcklad eller bara skratta. En bok man inte rekommenderas att läsa ensam i ett mörkt hus.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN.

Tack till förlaget för det överraskande recensions-exet! Lite märkligt kanske att första recensionsdag var på midsommardagen?

lördag 24 juni 2017

På andra sidan förlåtelsen


Bokens titel: På andra sidan förlåtelsen
Författare: Thordis Elva och Tom Stranger
Originalets titel: South of forgiveness
Översättare: Örjan Sjögren
Förlag: Bokförlaget Forum, 2017
Antal sidor: 302 + lite extra

Av olika anledningar kunde och ville jag inte läsa den här boken, men eftersom jag tänkte att den nog är väldigt viktig så ville jag ändå lägga ut en recension här på bloggen. 
Min bokklubbsväninna har nu läst och skrivit om "På andra sidan förlåtelsen" (tack!) och här följer hennes recension:

”På andra sidan förlåtelsen. En sann historia.” är resultatet av en ovanlig och oväntad inre och yttre resa som offret för en tonårsvåldtäkt ger sig ut på tillsammans med sin våldtäktsman. Vid första anblicken kan upplägget möjligen förebåda om en bok full av våldsamheter och smärtsam läsning, men boken är en resa som verkligen handlar om förlåtelse, som titeln anger, och också om förståelse och självrannsakan. Och befrielse.

Både Thordis och Tom vill bli fria, fria från en mörk och oväntad händelse i tonåren, fria från en tung börda de båda kämpat med under många år, och fria att leva återstoden av sina liv med någon form av själslig frid. Bägge två drar ibland åt det lätt religiösa i sin syn på sånt de upplever tillsammans under processen, som utspelar sig under en vecka när de stämt träff i Kapstaden, efter att ha samtalat via epost under ett antal års tid om det som hänt.

Det sägs tydligt i boken att ett av de främsta syftena med att skriva den är att göra ett konstruktivt bidrag till debatten om sexuellt våld och sexuella övergrepp. I Sydafrika besöker de ett center för offer för sexuellt våld och intervjuar personalen. Tom arbetar med ungdomar, och stöter ibland på offer för sexuellt våld. Thordis skrev en bok om sexuellt våld och är sedan flera år tillbaka en flitigt anlitad föreläsare i ämnet.

Deras egen historia känns dock långt ifrån genomsnittlig, och bitvis är det som läsare svårt att begripa hur en sån här gemensam process ens är möjlig. Det känns oerhört privilegierat – om än känslomässigt mycket påfrestande – att få gå tillbaka i sitt förflutna, återuppleva övergreppet, och gemensamt arbeta sig igenom det och bearbeta samt försöka förstå det som skedde.

För Thordis och Tom verkar det ha fungerat. Det är alldeles fantastiskt, och man känner sig privilegierad som får följa deras resa. Samtidigt är det i ärlighetens namn en ganska lång bok, och halvvägs igenom den frågar jag mig om jag faktiskt ska orka avsluta den. De är så uppslukade av sin egen process, och Thordis beskriver det så oerhört detaljerat och utförligt att man ibland är på gränsen till att tröttna och bara slå igen boken. Toms inslag, i form av dagboksanteckningar, utgör bara en liten del av boken.

Författarnas uttalade syfte är att analysera precis allt som hände, och hur och varför. Man blir mycket berörd, men ibland längtar man efter korta, enkla förklaringar. Och de kommer, de också, inflikade här och där. Som att Tom våldförde sig på Thordis där och då, i tonåren, för att han kunde. Kanske det räcker som analys.

För att vara en bok som vill vara ett inlägg i våldtäktsdebatten diskuteras det ändå bara i begränsad utsträckning om generella, sociala och kulturella faktorer. Det allra mesta är förankrat i deras egna personer. Varför gjorde just Tom detta, mot just Thordis, och hur förklarar och förstår just de två det som skedde.

Ibland blir alla beskrivningar av hur miljön och naturen i och kring Kapstaden, samt människor de möter, till och med horoskop de råkar läsa under resan, lite väl mycket av det goda. Precis allt pekar dem i riktning mot den efterlängtade förlåtelsen. Det känns nästan lite väl konstruerat. Så snart de luftat en särskilt svår, smärtsam fråga så bedarrar stormvindarna utanför för första gången, osv. Å andra sidan var det säkert så att hela processen var så laddad för dem båda att de faktiskt uppfattade att allt pekade dem i en viss riktning. Ungefär som när man är eller vill bli gravid, och plötsligt tycker sig se stora magar och barnvagnar precis överallt. Boken är fullspäckad av symbolik, på gott och ont.

Boken berör, men är inte alldeles enkel att läsa. Det personerna i boken åstadkommer är beundransvärt, och det känns märkligt nog som en historia med ett lyckligt slut. Man skulle önska att fler fick möjlighet att bearbeta trauman så här utförligt och ingående. Thordis är väl medveten om att detta i sig är ett privilegium, att hon kan och får tillåta sig detta. Det känns helt enkelt nästan för bra för att vara sant. Å andra sidan är jag så oerhört glad för deras skull, och för alla deras nära och käras skull, att just den här sagan fick ett ganska lyckligt slut. Det är väldigt, väldigt långt ifrån det normala när det gäller något så traumatiskt och fruktansvärt som våldtäkt.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN


Tack till Thordis Elva för boken och en fin inskription! 


torsdag 22 juni 2017

Midsommar!


Imorgon är det midsommarafton och den firar vi tillsammans med goda vänner samt ett gästande par från Schweiz, som tycker att det är otroligt roligt med sill, potatis, jordgubbstårta (och saltlakrits!) och fåniga svenska lekar.

Jag håller som bäst på att läsa klart ett gäng böcker så recensioner kommer efter midsommarhelgen - och bilder som jag ännu inte hunnit med till redan gjorda inlägg. Även om jag planerar att jobba ovanligt mycket i sommar, så tänker jag unna mig rejält med tid för läsning också!

söndag 18 juni 2017

Manglade dukar och vikta servetter


Bokens titel: Manglade dukar och vikta servetter
Författare: Ewa Klingberg
Förlag: Historiska Media, 2017
Antal sidor: 358

Ewa Klingberg har gett ut några faktaböcker om kyrkor tidigare, men det enda jag läst av henne är "Stenhuggarens dotter", del sju i släktkrönikan som ges ut med olika författare till varje bok. Den var bra, men kanske lite väl ytlig och rar för min smak. Nackdelen med just den serien är ju att varje bok måste innehålla minst en generation, annars skulle man väl aldrig ta sig från järnåldern fram till 1900-talet.

Däremot har jag följt Klingberg på hennes egen blogg och fått känslan att jag verkligen skulle gilla hennes böcker, om hon kunde få fokusera på en mer avgränsad tid än en 1300-talskvinnas hela liv... Jag var nyfiken på hennes nyutkomna feelgood som huvudsakligen utspelar sig i Huskvarna av idag, "Manglade dukar och vikta servetter".

Felicia och hennes man ska skiljas, de sitter hos mäklaren redo att sälja sitt hyreshus i Huskvarna där de själva bor i en av de stora lägenheterna. Men Felicia har inte alls lust att vare sig sälja eller flytta! Istället köper hon ut sin make och står plötsligt med en ekande tom lägenhet i ett hus där de övriga boende ser henne som sin hyresvärd. Hur ska hon ha råd med allt? Vem kan hjälpa henne?

En varm vänskap växer fram mellan Felicia och nagelskulptrisen Lollo som hyr affärslokalen i bottenvåningen, händige Lars med de stora bicepsen, Anders som är en hejare på att montera Ikea-möbler, Ann-Marie som är en åldrad dam vars far en gång byggde det stora huset. In ramlar dessutom antikhandlaren Jonathan som gärna vill låna Felicias vackra, tomma sekelskifteslägenhet för att ställa in tjusiga gamla möbler han ska sälja och behöver fotografera i en tidstypisk miljö.

Det hela varvas med berättelsen om pigan Nanny som passar upp i en rik familj i Karlshamn i slutet av 1800-talet.På något vis hör Nanny ihop med möblemanget som Jonathan tar med sig till lägenheten för att fotografera...

Min enda invändning mot texten är väl att Felicia är totalt nersprungen i sin egen privata sfär på ett sätt som känns helt osannolikt. Alla - bokstavligen alla! - kliver bara rakt in i hennes lägenhet (påtagligt ofta med en pava vin...) och struntar i att hon duschar, äter, jobbar eller vill vara ifred. Även hennes så kallade bästa kompis som bara tar över, möblerar hur hon vill och sedan bosätter sig i en av de lediga lägenheterna. Nej, det är inte trovärdigt - och det upptar en stor del av handlingen.

Mitt foto: Jag råkar själv vara väldigt förtjust i de manglade vita linnedukar och monogramprydda linneservetter som jag äger, så det var givet att de skulle få finnas med på bild tillsammans med boken!

Omdöme: Personerna är intressanta att följa, både i nutid och dåtid. Har man en förkärlek för antikviteter, släktforskning och inredning så kommer man absolut att gilla berättelsen! Jag uppskattar en svensk feelgood förlagd till småstäder.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN.

Boklysten har också recenserat, likaså Ewelinas bokblogg och Västmanländskans bokblogg.

Tack till författaren som bad förlaget skicka mig ett recensions-ex!

fredag 16 juni 2017

Monster i garderoben


Bokens titel: Monster i garderoben - En bok om Anthony Perkins och tiden som skapade Norman Bates
Författare: Johan Hilton
Förlag: Natur & Kultur, 2015
Antal sidor: 313 + referenser

Jag gillar Johan Hiltons krönikor i DN och tycker att han ofta har vettiga saker att säga på ett välformulerat sätt. Det var självklart att läsa hans bok om Anthony Perkins, mannen som spelar Norman Bates i Hitchcocks "Psycho", och hur skådespelarens liv liknade filmkaraktärens. Tyvärr har jag inte hunnit läsa boken förrän nu, men bättre sent än aldrig.

Det här är en riktig ont-i-magen-bok. Jag blir så förbannad när jag läser den och jag lider verkligen med de arma människor som tvingats dölja sin kärlek, sin lust, sitt riktiga jag. De som straffats för att de blir kära i någon av det egna könet, de som tvingats i terapi för att ändra sig, de som kallats perversa och värre än så. Ja, det är rakt igenom vidrigt. Långt mycket värre än skräckfilmen Psycho.

Boken börjar lite träigt med redogörelser för psykoanalytiker och olika terapeuters syn på homosexualitet alldeles i början av 1900-talet - men tar sig snabbt och blir en plågsam (och faktiskt spännande, om det nu är okej att säga så) läsning om dels Perkins liv och hur många andra homosexuella män behandlades av det amerikanska samhället under 1900-talets senare hälft.

Hilton är påläst, inte bara om Anthony Perkins i mitt tycke sorgliga liv utan om hela tidsandan under det lättskrämda 1950-talet och fram till aidsepidemins hysteri på 1980-talet.

Nog för att jag har begripit att det i alla tider har varit svårt att öppet erkänna sig som homosexuell, men i vissa stycken blir jag ändå överraskad och närmast illamående över den trångsynthet och elakhet som demonstreras. Som sagt: en bok man får ont i magen av. För mig var den lärorik.

Omdöme: Välskrivet, insatt och skrämmande om hetsjakten på "perversa" bögar som borde utplånas eller omvändas - och parallellt med detta historien om Anthony Perkins liv i den berömda garderoben... Läs!

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN

torsdag 15 juni 2017

Helgfrågan: Årets Bok 2017


Årets Bok 2017 är en tävling som Bonniers Bokklubbar utlyst och där allmänheten kan gå in och rösta på sina favoriter bland de nominerade. Man får rösta fram till den 20 augusti, så det gäller väl att läsa så många som möjligt i sommar om man ska kunna göra ett rättvist val.

I veckans helgfråga undrar Mia som har bokbloggen Mias bokhörna om man har läst någon av böckerna.

Jag gjorde mig besväret att skriva av titlarna och författarnas namn från Bonniers hemsida:


"Störst av allt" av Malin Persson Giolito - har jag läst och tyckte var otroligt välskriven
"Sanning och skvaller" av Curtis Sittenfeld - har jag läst på engelska och älskade!



"Glöm mig" av Alex Schulman - den här måste jag läsa i sommar, har bara hört gott om den!
"Lykttändaren" av Pontus Ljunghill - ska försöka hinna läsa den någon gång i år, verkar bra!

"Björnstad" av Fredrik Backman - har jag inte läst men köpte på bokrean
"Flickorna" av Emma Cline - den här är jag nyfiken på

"Vargarnas tid" av Elisabeth Nemert - känner inte till den
"Ett litet liv" av Hanya Yanagihara - nej, tack.
"Törst" av Jo Nesbö - skulle inte falla mig in, har läst en bok tidigare och det var inget för mig
"Italienska nätter" av Katherine Webb - omslaget ger mig rysningar...
"Hennes nya namn" av Elena Ferrante - läste den första boken och fick nog
"Andras vänner" av Liane Moriarty - nja

Så svaret är att av tolv böcker har jag läst två och planerar att läsa ytterligare två. Det här engagerar mig inget alls, jag bryr mig mer om Augustpriset.

Författare ombord på färjor?


Vad ÄR detta med Finlandsbåtar?! Förra året ville jag åka på en särskild kryssning för oss små egenföretagare och på en annan kryssning med deckarförfattare. Nu är det en kryssning som jag jättegärna skulle vilja åka på eftersom bland andra Katarina Wennstam, Majgull Axelsson och ett gäng andra supermegajättekända författare (i Sverige!) ska med och prata om böcker, författarskap och inspiration. Dagens Nyheter arrangerar, det kostar rätt mycket pengar men är snäppet billigare för oss prenumeranter.

Men varför i helskotta ska man åka båt varenda gång?

Jag är så sjösjuk så det är helt uteslutet för mig att följa med på såna här aktiviteter. Spelar ingen roll om jag så trycker i mig åksjuketabletter, resan är bara en plåga. Färjor är kräkframkallande. Jag hamnar alltid längst fram i fören och står som tjejen i Titanic och gulpar i mig frisk luft för att inte tuppa av.

Kan vi möjligen få en sån här fantastisk samling författare att samlas på någon av alla fina herrgårdar som det kryllar av i Sverige? Då skulle jag gladeligen följa med.

Fyren mellan haven


Bokens titel: Fyren mellan haven
Författare: M. L. Stedman
Originalets titel: The Light Between Oceans
Översättare: Katarina Falk
Förlag: Massolit förlag, 2014
Antal sidor: 378

Tom Sherbourne har tillbringat flera år på västfronten och stridit under första världskriget. Han har sett vänner dö och han har själv dödat. Nu har han återvänt till Australien och vill börja ett nytt liv, i ensamhet och stillhet. Han tar tjänst som fyrvaktare på den ensligt belägna ön Janus Rock för flera års tjänstgöring innan han får semester på fastlandet - och bara en gång i kvartalet kommer en båt med förnödenheter till honom.

Under romanens gång får vi dels lära känna Tom och veta mer om hans egen sorgliga uppväxt men också hans unga hustru Isabel som kommer för att leva med honom på ön. Paret försöker under lång tid få barn men drabbas av det ena missfallet efter det andra. Då kommer Gud med en perfekt lösning: en ilanddriven båt med ett nyfött barn...

Ska man behålla den lilla bebisen eller inte? Vem ska man berätta för - om någon alls? Hur länge ska det isåfall förbli en hemlighet? Vems intressen är det egentligen man bevakar?

Romanen handlar om stora existentiella frågor - i synnerhet kring föräldraskap - men också om lögn och sanning och hur svårt det kan vara att veta vad som är "det rätta".

Omdöme: Boken har blivit hyllad, omskriven och en veritabel försäljningssuccé. Jag tyckte mycket om den och gillade att de många vuxna som dras in i hemligheten kring barnet var så pass nyanserade och föränderliga. Konstigt nog kan jag inte säga att jag blev djupt gripen - det hade jag förväntat mig att bli! - men det var kanske alltför många livsöden som redogjordes för i en och samma bok.

Länk till boken på Adlibris: POCKET och FILMOMSLAGSPOCKET (själv har jag en inbunden bok köpt på bokrean, men det verkar bara finnas pocket nu).

onsdag 14 juni 2017

När man somnar i gräset...


Stress, jäkt, stress, ännu mer jäkt. Sedan: lång, lång bilresa från Stockholm ner till havet på andra sidan landet - äntligen en chans att prata ifred med maken (och äta vedervärdig snabbmat eftersom det är ungefär det enda som erbjuds utmed E4:an).

Väl framme väntade knähögt gräs - tusentals kvadratmeter av det! - och en gräsklippare. Jag var helt slut efter första dagens klippande, när gräsklipparen bara fastnade i det blöta gräset och tuvorna stack upp som morgonrufsigt hår. Alla grannarna har golfgreen-gräsmattor, vi har en tussig äng perforerad av sorkhål.

Dag två ägnades åt att klippa snyggt. Kände mig mycket nöjd med resultatet. Skulle unna mig att läsa lite i Johan Hiltons bok om Psycho men somnade med ansiktet rakt ner i gräset och vaknade inte förrän fukten under mig började göra att det kändes som att sova i ett våtvarmt omslag. Tror jag behövde en paus från jobbet och alla förpliktelser - kan inte minnas när jag senast somnade mitt på dagen så där.

Men nu är jag hemma och kan lägga ut recensioner igen!