onsdag 31 januari 2018

Florence Stephens förlorade värld


Bokens titel: Florence Stephens förlorade värld
Författare: Lena Ebervall och Per E Samuelson
Förlag: Pocketförlaget, 2017
Antal sidor: 338

Jag är väldigt förtjust i historia, kanske i synnerhet svensk kvinnohistoria - verkliga berättelser om verkliga människor. Att läsa om "fröken på Huseby" borde passa mig perfekt! Jag klickar aldrig fullständigt med den här boken, trots det intressanta ämnet, men den berör mig och jag lär mig en hel massa som jag inte tidigare haft en aning om.

Florence Stephens växer upp som en av tre döttrar på ett rikt bruk i Småland i slutet av 1800-talet. Mamma är en underskön kvinna från Stockholm, adlig, uppfostrad i societeten, kungafamiljens närmaste polare. Kanske lite mer än så, när man tänker efter... Pappa är en engelsman som har lekt imperialist i Indien och kommit hem med en vansinnig massa pengar, gift sig och flyttat ut på svenska landsbygden.

Florence är ful. Det berättar författarparet gång på gång, som ett faktum. Det tycks ha stor betydelse att hon hade ett ansikte som var en korsning av en häst och skådespelerskan Julia Ceasar.

Enligt min erfarenhet hittar dock nästan alla någon att älska och bli älskad av - och det är verkligen inte utseendet det handlar om, så mycket annat spelar in när man blir kär eller väljer partner. Jag misstänker att fröken Florence kanske inte var så rolig. Eller var hon korkad? Småelak? Fisförnäm? Långtråkig? Luktade illa? Det är sällan någon blir ratad ett helt liv för att den saknar klassisk skönhet. Nåväl, hon lever ensam hela sitt långa liv - så mycket vet vi.

Historien som berättas är helt horribel. Eftersom Florence sannolikt är oäkta dotter till kung Oscar II och delvis har tillbringat sin uppväxt i hans närhet, är hon omåttligt förtjust i kungafamiljen. När hennes föräldrar dör och systrarna flyttar hemifrån sitter hon själv som en gammal nucka på godset i Småland och trånar efter glans, glitter och glamour. Tänker nostalgiskt på hur livet var på gamle kungens tid och hur tråkigt det blivit.

Hon tar kontakt med prins Carl junior - med dagens terminologi skulle han väl kallats "brat" - som är så usel i skolan och värdelös i arbetslivet att hans egen familj inte orkar med honom. Gång på gång kallas han in till kungen för uppsträckning, men skärper sig inte. Han vill ha en nybyggd racerbåt, han vill ha en tjusig bil mitt under brinnande krig, han vill resa utomlands, han vill ha en fashionabel våning i stan. Pengar har han inga, men tant Florence går ju alltid att pressa! Hon betalar, betalar, betalar. Carl vet inget om det förmodade släktskapet, med tant Florence vet att hon är hans faster.

På godset lever statarna på i stort sett ingenting och bruket går med förlust - men Florence vägrar lyssna på alla goda rådgivare. Det är en ekonomisk katastrof, ja, hon hotar att bli ruinerad och värre än så. Prinsen åtalades och flydde sedan utomlands, skandalen var gigantisk och detta var ett stort samtalsämne under många år i Sverige.

Mitt omdöme: Berättelsen om fina fröken Florence på Huseby och den olidligt bortskämde prins Carl junior och hans kumpaner är ohyggligt upprörande på alla vis - men ibland tänker jag att hur hemskt det än var, så hade de här människorna det ändå bättre än Husebys statare och de slavande bruksarbetarna som knappt nämns i boken.

Länk till boken på Adlibris: POCKET och INBUNDEN

tisdag 30 januari 2018

En dag extra!


Jaså, är det trettioen dagar i januari? Hur har jag kunnat missa det?

Gissa om jag blev glad när jag bläddrade i kalendern och insåg att jag fått EN EXTRA DAG innan det är februari! Wow. I vår stressade värld, där man jagar minuter och timmar, är en hel dag nästan en skänk från ovan.

Har sällsynt bra flyt på jobbet just nu och massor av roliga uppdrag. Fick just ett sms där det stod "Du är bara bäst!" - sånt kan jag leva länge på. Tänk vad några uppskattande ord kan sätta guldkant på ens dag! Känns som att 2018 har börjat bra.

måndag 29 januari 2018

Språkcafé


Jag har engagerat mig i ett språkcafé här i förorten, där vi ses i vårt lokala bibliotek en kväll i veckan för att konversera med nyanlända och hjälpa dem att snabbare komma in i svenska språket - och därmed svenska samhället.

Tänkte att ett inlägg om det kan passa även på en bokblogg, eftersom vi faktiskt träffas på ett bibliotek, tittar i (pek-)böcker och utvecklar språkkunskap.

Vi hade väl idén att vem som helst som känner att den inte klarar av att uttrycka sig särskilt bra på svenska skulle kunna komma. Jag såg framför mig att det gällde de familjer från Syrien som bor i baracker i vårt område. Men nej, det visade sig att de flesta av dem hade flyttat till mer anständiga bostäder och därmed är svåra att nå (tydligen hemliga adresser - eller åtminstone okända).

Istället är det unga afghanska, ensamkommande killar som behöver vår hjälp. Många av dem verkar vara mycket ambitiösa och går i gymnasieskola på dagarna och tar alla chanser att gå på frivillig undervisning eller språkträffar på fritiden.


Det är lite svårt att veta vad man kan prata om. Vi har blivit ombedda att inte rota för mycket i "hur var det i ditt hemland" eller "vad har du flytt ifrån" och annat som kan vara jobbigt att prata om.

Förra gången försökte vi prata om skridskor, hockey, bandy, is, snö och pulkaåkning men det var inte lätt...

Det känns lite som minerad mark: kan jag fråga "har du några vänner" eller "har du några syskon"? Allt kan ju vara sorgligt, ledsamt, göra ont. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, faktiskt.

Vi ska inte heller prata barnsligt med dem, men samtidigt är deras kunskaper i svenska så oerhört basala att det är svårt att låta bli. Jag kommer på mig själv med att prata tydligare, långsammare och barnsligare hela tiden. Det är svårt att inte göra det!

De böcker vi har fått låna är tecknade och fulla av situationer som att gå och handla, att laga mat, att åka buss. Det förstärker ju känslan av att man ska prata enkelt.

Har ni tips på bra litteratur, fina böcker, vettiga samtalsämnen? Tas tacksamt emot isåfall!

lördag 27 januari 2018

Förintelsens minnesdag idag

Den 27 januari är Förintelsens minnesdag. Här är några böcker som jag läst de senaste åren som handlar om förföljelserna, trakasserierna, fängslandena, tortyren, experimenten, svälten, lidandet och det besinningslösa dödandet. Det är inte ens alla, utan bara ett urval, för jag har många böcker om Förintelsen och andra världskriget i bokhyllan:


"Aimée & Jaguar"


"Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz"


"Hemligheten"


"Herr Isakowitz skatt"


"Hur ska det gå för Pinnebergs?"


"Jag heter inte Miriam"


"Jag vill leva"

"Life after Life"


"Ljuset vi inte ser"


"Överlevarna"

Red for Revenge


Bokens titel: Red for Revenge
Författare: Fanny Blake
Förlag: Orion Books, 2015
Antal sidor: 91

Ännu en Quick Reads-novell som är skön avkoppling. Lite i simplaste laget, dock... men ibland är det sån här underhållning min hjärna behöver.

Upptakten är faktiskt riktigt rolig: Maggie har fått ett presentkort till en skönhetssalong i julklapp av sin man. Hon är medelålders, har två utflugna barn, är förbaskat präktig och sköter hemmet perfekt medan hennes make är någon sorts försäljningschef på en stor butik.

Maggie väljer att måla naglarna på den där salongen och i stolen intill henne sitter en härlig tjej, Carla, som gör detsamma. Hon har fått ett presentkort i julklapp av sin älskare...

Ja, ni kan ju gissa hur det hela hänger ihop! Bokens behållning är att den helt saknar gråt, snyft och sentimentalitet - istället är det "girl power" för hela slanten. Carla och Maggie gaddar ihop sig på ett underbart sätt (som inte går till såna överdrifter som det annars tenderar att göra i romaner) och framstår som kompetenta vinnare när slaget är över.

En underhållande liten bagatell.

Länk till boken på Adlibris: ENGELSK STORPOCKET

torsdag 25 januari 2018

Jodå, jag finns här i bakgrunden!


De där 24 timmarna per dygn räcker inte till just nu. Januari brukar vara rätt lugn på mitt jobb, så jag har i förväg bokat in mig på massor av föreläsningar, nätverksträffar, kundmöten, utflykter som har med mitt arbete att göra. Och så ramlar det in uppdrag som jag inte ens kämpat för att få! Det är bara att tacka och ta emot - en sån otrolig lyx för en liten egenföretagare! - men det innebär att sånt som bokbloggen får gå på sparlåga.

Jag har läst några böcker sedan sist, men inte mycket eftersom jag stupar i säng vid midnatt och studsar upp sex timmar senare... "Red for Revenge", en banal engelsk novell, har jag avnjutit liksom "Florence Stephens förlorade värld", en svensk reportagebok får man nog kalla det - som mest gjorde mig förbannad och ledsen. Recensioner kommer!

Och så har jag skaffat Instagram, visserligen privat men ändå. Har snokat reda på ett gäng av mina bokbloggarkompisar så att jag kan följa er där. Jag heter fantasi_mona där, om ni har lust att lägga till mig. Än så länge är jag nybörjare, men jag satsar på att skapa ett fint konto med mängder av fina bilder på sånt som rör formgivning i första hand (inte bara bokomslag utan även logotyper, förpackningsdesign, foto, konst, inredning etc).

Snart tillbaka!


torsdag 18 januari 2018

Dags att jag slutar gömma mig?!


Under fredagen kommer jag att berätta för ett gäng kompisar/affärsbekanta om bloggen - som jag hittills har hållit väldigt tyst om- på sin höjd hintat om. Bara ett fåtal känner till den. Inte ens mina släktingar och vänner vet om Boktanken, mer än bokklubbsväninnorna...

Lite läskigt att exponera sig så! Jag står visserligen för det jag skriver om böckerna, men tycker det är rätt skönt att gömma mig bakom ett luddigt alias och att inte länka bloggen till Facebook eller Instagram. Å andra sidan: hur hemskt är det inte att vara författare och få omdömen om sin bok?! Det är kanske dags att synas lite mer.

I alla fall: Välkomna hit, alla nya bokbloggsläsare! Hoppas ni tittar in även i fortsättningen. Om ni ber snällt så kan ni få varsitt hemmagjort bokmärke nästa gång vi ses.
//Mona alias Joelinda


tisdag 16 januari 2018

Blodlokan


Bokens titel: Blodlokan
Författare: Louise Boije av Gennäs
Förlag: Bookmark förlag, 2018
Antal sidor: 443

När man inte kan lita på sin gamla barndomsbästis men inte heller sin nya chica BFF-väninna (som ploppat upp från ingenstans), inte sina föräldrars allra äldsta vänner man känt hela sitt liv eller sina nya storstadsytliga arbetsgivare, inte sin komplett galna hyresvärdinna eller sin samtalsterapeut... vem ska man då lita på?

Man kan inte ens lita på sig själv, för uppenbarligen håller man på att bli galen! Det är den enda rimliga slutsatsen som Sara kan dra och det är fullt begripligt att hon tänker så. 

Hur sannolikt är det att i hennes hemstad Örebro drabbas av maffia-inspirerade mord, mystiska våldtäktsmän, inbrottstjuvar som inte stjäl något? Sara flyr till Stockholm men allt blir bara ännu värre, överallt är hon avlyssnad och bevakad. 

Av någon anledning manipulerar man hennes liv och omvärld. Sara lever i en sorts iscensatt, falsk, regisserad skräckfilm. Frågan är vem som ligger bakom spektaklet och varför någon vill utsätta henne för detta? (Man kan i och för sig också fråga sig: varför vill någon kosta på Sara en lägenhet på Storgatan, en lyxgarderob med märkeskläder och inträde till att hippa fester bara för att sedan skrämma livet ur henne, men sånt låter man bli för annars förstör man hela upplägget för en spänningsroman...)

"Blodlokan" är lätt att sträckläsa. Får mig att tänka på "Farlig förbindelse" med Michael Douglas och Glenn Close, där den lystne affärsmannen tänker sig ett sexuellt äventyr en helg då frun reser bort - men hamnar i klorna på en bindgalen kvinna. Blanda det med den underbart sorgliga Jim Carrey-filmen där han lever i en dygnet-runt-sänd teveshow ("The Truman show") och hela amerikanska folket följer allt han gör, medan han själv är totalt omedveten om att han levt hela sitt liv i direktsändning...

Boije af Gennäs varvar Saras spännande och extremt osannolika berättelse med autentiska svenska tidningsurklipp om både gamla och nya politiska skandaler. Jag tycker att de styckena är onödigt långa, de stoppar upp flytet i läsningen - i synnerhet som man faktiskt inte har den blekaste aning om varför Saras pappa sparat dessa tidningsurklipp och vad han ville med dem.

Som helhet gillar jag ändå att läsa om både gamla och nya oegentligheter som faktiskt hänt på riktigt och som inte alltid fått sin förklaring än. 

Vad jag däremot inte alls tycker om, är tidsmarkörerna som lagts in så övertydligt. "Sara, åk inte till Drottninggatan" ber mamman, för där har ju alldeles nyss några människor blivit nermejade av en galning i lastbil. Ingenting i handlingen är förlagt till Drottninggatan, utan detta är bara en passus för att vi ska känna att wow, det här hände ju igår! Fler exempel finns och de är ännu nyare, sånt som Metoo-kampanjen, som det refereras till på ett konstruerat sätt bara för att boken ska kännas rykande aktuell eller att prinsessan Madeleine är gravid igen.

Mitt omdöme: "Blodlokan" är första delen i en trilogi, vilket blir uppenbart ju närmare slutet man kommer. Den snarast kräver en fortsättning! En orealistisk historia som ändå är lättläst, spännande och en lyckad bladvändare.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN


Tack till Bookmark förlag för recensions-exet! Tyvärr hade Postnord varit vårdslösa med paketet ("Denna försändelse har skadats i posthanteringen"), så kuvertet kom öppnat, boken höll på att trilla ur men hade fastnat i påsens limsträng.

måndag 15 januari 2018

Tematrio: Lögner och svek

"Berätta om tre böcker vars handling bygger på lögner och svek!" lyder uppmaningen för Lyrans tematrio denna vecka.

Många böcker har en handling som kretsar just kring lögner och svek - i synnerhet deckare och kriminalromaner, av förklarliga skäl. Jag har valt dessa tre som snarare handlar om livslögner än om att dölja att man mördat någon... Nej, gemensam nämnare för dessa tre är att huvudpersonerna blir serverade lögner av sina allra närmaste.


Hemligheten av Philippe Grimbert handlar om en liten pojke i Paris strax efter andra världskriget - hur han inser att han haft en bror, Simon, som han inte kände till och som ingen vill prata om. Simon dog i koncentrationslägret under kriget...


Den hemliga skriften av Sebastian Barry handlar om irländska Roseanne som skriver dagbok då hon är hundra år gammal och berättar om sin oerhört fattiga uppväxt under 1930-talet och hur det gick till då hon spärrades in på mentalsjukhus för resten av livet.


Karthago av Joyce Carol Oates handlar om familjen Mayfield som drabbas av katastrofen att deras tonårsdotter Cressida försvinner och förmodas vara mördad av sin storasysters fästman - men också hur detta sliter på mamman, pappan, storasystern och alla andra kring familjen.



söndag 14 januari 2018

Utläst Blodloka - får vänta till tisdag


Det här fotot tog jag för några veckor sedan, när det hade snöat under natten och jättebjörnlokans kvarvarande blomsterstänglar fick otroligt vackra "bomullstussar" av pudersnö på sig - nästan som om den blommade igen!

Nu har jag läst ut "Blodlokan" av Louise Boije af Gennäs, den första delen i vad som utlovats bli en trilogi. Får dock inte säga något mer förrän på tisdag.

Jag misstänker att ni liksom jag kommer att få era favoritbloggslistor fyllda av just den boken om några dagar, för jag lär inte vara den enda som skriver om den då.

torsdag 11 januari 2018

Helgfrågan - och mitt motto

Mias bokhörna har en helgfråga som jag alltid är på tok för stressad för att hinna vara med på (torsdagskvällar är konstant den värsta kvällen på jobbet...) men idag gör jag ett ryck. Vi ska berätta vilken bok som utkommer under januari eller februari som vi allra mest ser fram emot att läsa.


Mitt svar får bli den nyaste boken av Jörn Lier Horst: Bottenskrap. Har tyckt om alla andra böckerna i denna serie och ser verkligen fram emot att läsa även den nyaste (som inte är den senaste).

-

Mia undrar också om vi har ett motto vi lever efter. Faktum är att jag har det! Annars brukar jag alltid svara nej på såna där frågor, men ända sedan tonåren har jag haft en devis som jag helt uppriktigt tänker på flera gånger i veckan, år ut och år in, och har så gjort i hela mitt vuxna liv. Ett tag hade jag ett uppsatt akvarellpapper där jag skrivit detta med kalligrafi - det sägs nämligen vara ett kinesiskt ordspråk:

Leendet du sänder ut kommer tillbaka till dig.

Jag kan ärligt säga att jag försöker applicera det i mitt liv varenda dag. När andra människor klagar på att ingen ler på pendeltåget, i affären, i köer, i rulltrappan, i väntrummet osv så känner jag sällan igen mig. Jag tror det beror på att jag ler mot folk och nästan alltid får ett leende tillbaka. Svenskar är inte hälften så tillknäppta och stela som ryktet säger! Och stockholmare är inte alls så dryga som ena halvan av min släkt försöker få det att låta som - tvärtom kan man möta oerhörd givmildhet, hjälpsamhet och omtanke. Ibland krävs det bara att man själv inte ser sur och inåtvänd ut. Dagarna blir så mycket gladare om man får ett leende eller en nick eller vänligt ord från en främling. (Usch, det där lät så sinnessjukt new-age-flummigt och carpe-diem-floskligt, men jag menar det.)

måndag 8 januari 2018

Återstoden av dagen


Bokens titel: Återstoden av dagen
Författare: Kazuo Ishiguro
Originalets titel: The Remains of the Day
Översättare: Annika Preis
Förlag: Wahlström & Widstrand, 1994
Antal sidor: 258

Min man köpte den här boken 1994, men när han hade läst klart den blev det liksom aldrig läge för mig att ta över: jag var nyförlöst förstagångsmamma och hade inte många minuter för mig själv resten av det året. Vänta, vad sa jag nu? Resten av det närmast följande decenniet, menar jag ju! För hur mycket jag än älskar att läsa, så var det en hopplös kombination att ha ett, två och senare tre små barn som satt fastnaglade som iglar på mig, konstant ammande eller gnälliga eller kramsjuka eller på annat vis behövande.

Så "Återstoden av dagen" stod kvar i bokhyllan och gulnade till förra veckan, då bokklubbsväninnan sa att vi skulle läsa något av nobelpristagaren Ishiguro. Eftersom jag redan har läst "Begravd jätte" valde jag att plocka fram den här lilla pocketboken och ge den en chans.

Vilken alldeles underbar berättelse! Jag borde ha läst den för länge sedan. Den är ju fantastisk! Så sorglig och vacker, så stillsamt berättad, på sina ställen lite komisk men mest av allt just sorglig.

Romanen är genialiskt komponerad så att vi läsare ser vad huvudpersonen, butlern Stevens, inte ser. Vi hör honom berätta om vad han varit med om - och vi förstår långt före honom vart det kommer att leda. Det är han som är berättarjaget, men han förstår inte riktigt själv hur han uppfattas av andra, det gör dock vi.

Det vackra engelska slottet - eller om det är en gigantisk herrgård? - Darlington Hall står tomt och öde efter andra världskriget. Endast mästerbutlern Stevens är kvar, tillsammans med någon enstaka hustjänarinna. Den nye ägaren är amerikan och han lovar Stevens lite semester och lånar ut sin bil. Stevens är gammal nu, men har tjänat Lord Darlington hela sitt vuxna liv och i stort sett aldrig varit ledig.

Under den korta resan genom det vackra engelska landskapet tänker han tillbaka på hur han förfinat sin yrkesutövning närmast till perfektion. Alla situationer han redde ut trots att de ställde orimliga krav på honom. Vi läsare hör honom berätta och lider i tysthet, när vi förstår hur tokigt och fel Stevens har handlat i så många avgörande lägen i sitt liv - i strävan efter att bli så bra en butler bara kan bli. Hur många människor han sårat, och hur hans eget liv bara runnit bort.

Mitt foto: Det är en fullständigt katastrof att husets nye ägare, mr Farraday, får en silvergaffel med lite smuts på. Stevens blir alldeles till sig över hur han ska agera - bort med gaffeln förstås, men ska han försiktigt lägga dit en ny eller demonstrativt slänga dit ett rent bestick istället?!

Mitt omdöme: En fantastisk bok, så är det bara. Om man någonsin ska använda det slitna uttrycket "en liten pärla" så är det nu.

Länk till boken på Adlibris: POCKET och INBUNDEN och ENGELSK HÄFTAD


Bödlar


Bokens titel: Bödlar - Liv, död och skam i svenskt 1600-tal
Författare: Annika Sandén
Förlag: Atlantis, 2017
Antal sidor: totalt 357 - varav 290 är själva texten och 67 (!) sidor är fotnoter, referenser etc

Jag älskade Sandéns bok om missdådare och hade därför sett fram emot denna bok om bödlar ett bra tag. Precis som i den tidigare boken är hon alldeles oerhört insatt, har gjort ett enormt arbete, måste ha lusläst hundratals handskrivna texter på ålderdomlig svenska och sammanställt det hela på ett ytterst vetenskapligt och pedagogiskt sätt.

Boken är grovt indelad i kapitel om hur bödlarna tillsattes (och avträdde!), hur de sågs av det omgivande samhället, vilka deras arbetsuppgifter var (förutom det alldeles uppenbara...) och mycket mer. Utdragen ur bland annat kyrkoböcker och tingets domar ger livfulla betraktelser av hur Sveriges rättsväsende fungerade för 300-400 år sedan och hur man såg på skam, skuld och att sona sina brott.

Jag läste noga, varenda rad, inte bara för att jag är väldigt intresserad (det är jag!) utan också för att det är närmast nödvändigt om man ska ta in all information och göra den till sin. Det här är inte en text som man suger i sig (jag höll på att säga "in genom ena ögat och ut genom andra" men det uttrycket finns väl inte).

Det är fotnoter och referenser efter vart och vartannat stycke, men det kan man bortse ifrån om man känner så. Värre är att Annika Sandén upprepar sig hela tiden. Några gånger börjar jag undra om jag kanske har bläddrat och "tjuvläst" i boken. Eller har jag bara en märklig déjà vu-känsla? Eller är det faktiskt så att jag redan har läst det här?!

Om vi exempelvis får veta att bödlarna även ägnade sig åt latrintömning, så berättas det inte en gång - utan en gång per kapitel. Kan det vara så att författaren tror att läsarna har svårt att minnas? "Bäst att jag säger samma sak igen, så de förstår hur signifikant just detta är" eller "jag upprepar samma sak en gång till så de kommer ihåg hur allt hänger ihop". Mest troligt är väl att hon inte alls har tänkt så, utan att detta är det gängse sättet att skriva en vetenskaplig uppsats på och att jag bara inte är van vid att läsa sådana.

För trots att det står på omslaget "...en faktabok lika svår att lägga ifrån sig som en deckare" så är det just en uppsats vi läser. En spännande sådan, förvisso, och väldigt välskriven. Uppenbarligen av en engagerad och kunnig forskare som brinner för sitt ämne.

Jag har i alla fall lärt mig mycket av "Bödlar - liv, död och skam i svenskt 1600-tal", där fanns massor som jag inte hade den blekaste aning om. Jag har fått en helt annan och mycket mer nyanserad syn på de män som sattes att avrätta dödsdömda fångar!

Och även på makten, myndigheterna, som i förvånansvärt hög grad benådade de dödsdömda och omvandlade deras straff till något hemskt som åtminstone inte innebar att mista livet...

Mitt omdöme: Läsvärd och lärorik bok, insatt författare, sprudlande entusiastisk inför sitt ämne.

Länk till boken på Adlibris: POCKET och INBUNDEN.

2018 börjar bra


Nya recensioner kommer inom kort - men idag är första arbetsdagen och jag måste rivstarta och åtminstone ge ett intryck av att vara i full färd framåt. Eller nej, förresten, jag ÄR verkligen på väg framåt. Tusen tankar och nya idéer! 2018 ska bli ett bra år , har jag bestämt.

Snart kommer i alla fall lite tyckanden om "Bödlar", "Återstoden av dagen" och "Blodlokan" (men den sistnämnda får jag inte säga ett pip om än på några dagar). 2018 har börjat bra, med tre synnerligen läsvärda böcker!

Nu ska jag fotografera omslagen och skriva ihop något vettigt, försöker återkomma inom kort med några bra boktips.

lördag 6 januari 2018

Lästakt


Promenadkompis i gråväder. Djuret på bilden har inget med texten att göra.

Den uppenbara skillnaden mellan att läsa en fängslande skönlitterär text och att läsa en oerhört intressant (vetenskaplig) uppsats blev mycket tydlig för mig igår kväll.

Två böcker med ungefär samma sidantal - sisådär 280 sidor - tämligen tättskrivet på billigt pocketbokspapper. Den ena med referenser och fotnoter efter snart sagt vartenda stycke. Den andra inte.

Jag gillar verkligen faktaboken. Den är jättebra men om jag till fullo ska ta till mig den och faktiskt kunna återberätta vad jag lärt mig, kunna känna att det sjunkit in i mig vad texten förmedlar - om jag på riktigt ska LÄRA MIG det som står! - så måste jag läsa allt och dessutom inte snubbla igenom det. Att skumma texten skulle vara meningslöst, man köper väl inte en bok för att säga "jag har läst den!" utan för att faktiskt läsa den och ta till sig innehållet?

Om jag ska kunna hålla reda på alla årtal, alla skillnader mellan olika härader, socknar och landsändar, om jag ska kunna se utvecklingen under ett århundrade - då måste jag läsa noga och inte skynda mig.

Det tog mig en vecka att bli klar med den boken. Visserligen har jag varit helt slutkörd och trött, men ändå. Den skönlitterära boken hann jag halvvägs igenom på en kväll. Vilken skillnad!

tisdag 2 januari 2018

Fyra mest lästa inläggen

Jag såg att några andra bloggare - inte bara bokbloggare, utan andra som jag kikar in på ibland - har sammanfattat 2017 genom att titta på vilka inlägg som var mest besökta eller vilka bilder som var mest "gillade".

De mest populära inläggen på Boktanken under förra året var (dessa fyra hade ungefär lika många sidvisningar allihop):


"Flugfällan" av Fredrik Sjöberg - läs recensionen HÄR.


"Tjockdrottningen" av Moa Herngren - läs recensionen HÄR.


"Innan väggen" av Anna Voltaire - läs recensionen HÄR.


"Sektens barn" av Mariette Lindstein - läs recensionen HÄR.

Mest läst av alla var dock "Min fantastiska väninna" av Elena Ferrante, men den tänker jag inte ens länka till. Alla har väl redan läst den och bildat sig en egen uppfattning...

måndag 1 januari 2018

Ugglans 3x3-utmaning för 2018

Förra året var jag med i Ugglans 3 x 3-utmaning, men misslyckades. Mina teman var Neil Gaiman, Asien och tidiga Augustprisvinnare. Jag blev endast klar med den förstnämnda trion. Men jag gör ett nytt försök! Mina teman för 2018 blir:


3 x Tidiga Augustprisvinnare
"Livläkarens besök" av Per Olof Enquist
"Skraplotter" av Kerstin Ekman
"Och i Wienerwald står träden kvar" av Elisabeth Åsbrink



3 x Ester Blenda Nordström
"Ett jävla solsken" av Fatima Bremmer
"En piga bland pigor" av Nordström själv
"En rackarunge" av Nordström själv


Av ovanstående sex böcker är fem skrivna av kvinnor, och samtliga skrivna av svenskar. Det måste jag ju råda bot på! Alltså hitta något av utländska män... Som jag förstår det, så syftar utmaningen till att läsa böcker som inte är pinfärska bestsellers, så det gäller att hitta något lite bortglömt. Min tredje trio blir:


3 x Medelålders vita (icke-svenska) män
"Rapporter" av Michael Herr
"Going solo" av Roald Dahl
"Den stillsamme amerikanen" av Graham Greene