tisdag 31 december 2019

Innan ni tog oss


Bokens titel: Innan ni tog oss
Författare: Lisa Wingate
Originalets titel: Before We Were Yours
Översättare: Cecilia Falk
Förlag: Lavender Lit, 2019

Min svägerska sa att detta är den bästa boken hon läst i år. Fler bokbloggare än jag kan räkna till sa att det här är en roman man måste läsa. I slutet av året stod det klart att det är den bäst säljande pocketboken på Adlibris i år. Den låg under julgranen till fler än en person i vår släkt den här julen.

Nu har jag också läst berättelsen om det barnhem i Memphis, USA som under flera decennier tog hand om barn och adopterade bort dem - men som också på fula sätt (bland annat ren kidnappning och fräcka överlåtelseavtal) fick tag på småbarn som de kunde sälja till adoptivföräldrar för hiskeliga summor.

Själva bakgrundshistorien är helt sann, och detta har alltså skett under 1930-1950-talen i USA, men Lisa Wingate har skrivit en uppdiktad roman om händelserna.

Till viss del kan man väl förklara hemskheterna med att folk dåförtiden uppfattade att barnen blev räddade från sina fattiga föräldrar eller dysfunktionella familjer. Säkerligen var det så i vissa fall också, där vanvårdade barn fick en ljusare framtid i en annan familj.

Det är dock svårt att ta in att man betedde sig så omänskligt mot barnen: misshandel, svält och såna undermåliga förhållanden på barnhemmen att många hundra barn dog. Ja, dog. Helt vidrigt.

I "Innan ni tog oss" handlar det om ett väldigt ungt föräldrapar som lever med sina fem barn i en risig båt på floden. Äldsta dottern Rill är 12, sedan följer ytterligare tre döttrar och en liten son - och ett ofött tvillingpar. Den natten som mamman får värkar och barnmorskan inser att det är två barn i magen - och att de ligger fel - får man brått att ta sig till sjukhus för att rädda livet på både mor och barn. Kvarlämnade på flodbåten är de fem syskonen. Det dröjer inte många timmar innan några män kommer och letar efter dem.

Det här är en fruktansvärd berättelse om hur barnen stjäls, placeras i barnhem och säljs till rika familjer som önskar ett litet barn: beställningsvaror med blå ögon och blonda korkskruvslockar.

Parallellt med historien från 30-talet löper en nutida berättelse om en senators vuxna dotter som börjar rota i gamla dokument och upptäcker kopplingar till sin egen familjs historia. Det är den gulligaste och mest förutsägbara delen av boken, men den behövs för att väga upp mot misären.

Mitt omdöme: Jag är inte helt förtjust i översättningen, men i övrigt är detta en riktig sträckläsningsroman som griper tag och är hoppfull i allt elände. Som upplagt för filmatisering!

lördag 28 december 2019

Stormvarning


Bokens titel: Stormvarning
Författare: Maria Adolfsson
Förlag: Månpocket efter en överenskommelse med Wahlström & Widstrand, 2019
Antal sidor: 423

Jag älskar Doggerland, det gör jag verkligen! Den där ögruppen ute i Nordsjön, belägen mellan Skandinavien och Storbritannien, inte alltför långt från Nederländerna. Språket som är en salig blandning av fornnordiska och "breton", med lite gliringar åt holländska. Sederna som liknar våra men ändå inte. Det är helt underbart och jag önskar så att jag kunde åka till Doggerland men det är ju tyvärr omöjligt.

Nu är det juletid och vi får följa kriminalkommissarien Karen Eiken Hornby som vilar upp sig hemma efter de skador hon ådrog sig i slutet av förra boken. Julen firas lite annorlunda på de här öarna, det verkar som att julafton och nyårsafton är stora högtider men att "trekunga" är den stora grejen - jag förmodar att det är trettonhelgen då vi även firar de tre vise männen - med presentutdelning, god mat och trekungaaftonsfirande med släkten.

Det där att saker är så snarlika vårt liv men att Maria Adolfsson klämmer in påhittade företeelser mitt i allt, gör ju att man lätt sväljer hela berättelsen som om den vore sann. Exempelvis att man i Doggerland klär en en istället för en gran. Att de äldre invånarna reflexmässigt bugar för den stora enen ute på kyrkogården, då de passerar den - av respekt för trädets påstådda helande krafter. Att man serverar sockertång, svartbröd, mängder av fisk och lamm låter helt rimligt för en ö-nation, och att man sköljer ner det hela med öl och enbärsdricka.

Trots sjukskrivningen blir Karen tvungen att ta sig upp till blåsiga, karga Noorö för att lösa ett tänkbart mord. Halva hennes släkt bor kvar där och de är smått kriminella och därmed måttligt förtjusta i att kusinen kommer på besök. Mordoffren - ja, de blir flera! - har trassliga släktband till varandra och varenda annan noorö-bo, alla tycks vara släkt på något intrikat vis. Därmed finns också många lojaliteter att ta hänsyn till, arv att beakta och förbindelser som hålls hemliga.

En gammal gubbe ramlar nerför ett stup, ett whiskeydestilleri vill expandera trots att det hotar en tusenårig skeppsättning, ett motorcykelgäng håller på med något fuffens, arbetslösheten är stor sedan kolgruvan lades ner och mitt i allt detta vill den rikaste familjen marknadsföra en golfbana med utsikt över havet. Karen får fullt upp under julhelgen, kan man lugnt säga.

Den här boken är minst lika spännande och välskriven som den första, "Felsteg". Möjligen tycker jag ännu bättre om denna! Nog för att båda romanerna innehåller rafflande slutscener med biljakter, slagsmål à la actionfilm och en klocka som tickar men fram till de sista kapitlen är de ytterst sansade, oglamourösa och lite långsamma.

Mitt omdöme: Gillar skarpt.

Mitt foto: Enar är viktiga för befolkningen på Noorö, så en enekvist får vara med som dekoration.

fredag 27 december 2019

Tävlingsmänniskan


En låt som jag lyssnat mycket på under hösten är "Tävlingsmänniskan" av och med Ayla. Här är ett utdrag ur texten:

Tävlingsmänniskan vill prestera varje dag,
accepterar inga nedslag,
har svårt att chilla ner helt och hållet på en helgdag.

Kliar i fingrarna, man kollar siffrorna.
Resultat, resultat, ja, jag når det snart,
allt måste bara bli klart.

För ingenting kan vara halvfärdigt, halvdant eller gå på halvfart:
allt eller inget, får inte tappa stinget
släppa lös tigern i mig annars blir det inget
av alla planer och alla krav.

Det känns som att mitt huvud går på Redbull varje dag.
Min kropp den hänger inte med, nej den vill inte se
hur oprioriterad och trött den är.

Tagga ner, tagga ner, tagga ner
ta en paus pusta ut lite grann.
Tagga ner, tagga ner, tagga ner
ge kroppen en chans att vila ut sig ibland.

Det är fullt i huvudet, ont i kroppen
kanske har jag redan spottat ut den sista droppen
av min motivation, inspiration.
Vad hände med den?
Vad hände min vän?

Ayla Schatz

torsdag 26 december 2019

Mellan himmel och hav


Bokens titel: Mellan himmel och hav
Författare: Anna Fredriksson
Förlag: Månpocket efter en överenskommelse med bokförlaget Forum, 2019
Antal sidor: 353

Jag har alltid gillar Anna Fredrikssons böcker, för att de behandlar relationer på ett sätt jag kan känna igen mig i: alla är inte så gulliga, omtänksamma och kärleksfulla. Även inom en familj kan det gro en hel del missnöje och missunnsamhet. Man kan ha hemligheter. Och framför allt har inte alla så lätt att prata med varann öppet och respektfullt.

"Mellan himmel och hav" är mer av feelgood. Jag hade nog önskat mig mer svärta och lite djupare relationer, men är ändå nöjd med läsningen. Huvudpersonen är en kvinna i min egen ålder, en 52-åring som lever ensam sedan hennes unga vuxna dotter flyttat till Österlen med sin kärlek och blivit självförsörjande lantbrukare. Mor och dotter har ingen kontakt alls sedan några år tillbaka, just på grund av svårigheter att prata öppet och ärligt om det de känner.

För att komplicera saker litegrann har författaren slängt in några problematiska kärleksaffärer, men det är uppenbart planterat för att inte boken ska bli för söt (vilket den ändå är, kan jag tycka). Kärnfrågan är: varför tar vi inte bättre hand om varann, när vi i grund och botten älskar varann?

Mamman reser från lägenheten i Stockholm ner till sin släktgård på Österlen för att närvara vid en farbrors begravning och för att hon är hans enda arvinge. Nu är det tvunget att hon och dottern gör upp och pratar ut.

Kruxet är bara, att den unga dottern har letat reda på sin mormor - en bohemisk kvinna som i långa perioder också bor alldeles intill släktgården. Mormorn är en konstnärlig och egensinnig person i 70-årsåldern. Hon övergav sin dotter en gång för snart femtio år sedan och har aldrig återsett henne sedan dess. Nu har hon fin kontakt med sin nyfunna dotterdotter men varken den gamla kvinnan eller den unga vill avslöja för vår huvudperson att de hittat varann.

I tron att hon ska gå på begravning och konfronteras med sin dotter, åker den medelålders kvinnan ner till Österlen och får sitt livs chock: hennes mamma är där! Att hon ens lever?! Ett helt livs saknad. En mamma som aldrig funnits annat än i fantasin...

Mitt omdöme: Lite väl söt och rar på sina ställen, men jag gillar persongalleriet och miljöbeskrivningarna. En bra bok!

Mitt foto: Österlen, äppelpajer och ett projekt kring ett pensionat som ska heta Pomona - såklart var jag tvungen att ha några Ingrid Marie med på bilden!


Prestation


Det går flera veckor mellan mina inlägg här. Det tråkiga med det är bland annat att jag missar kontakten med alla andra fina bokbloggare, för jag är inte längre en bloggare man kan lita på svarar på enkäter, skriver recensioner om många böcker, hänger med på utmaningar, lämnar kommentarer.

Klart folk tröttnar. Jag ser det på Boktankens Instagramkonto också. Följarna försvinner. Förlagen tröttnar. Vem tycker det är värt att följa någon som inte producerar mer?

Effektivitet och prestation är ju de ledord vi alla tycks leva efter. Det hålls kurser i ämnet, det skrivs böcker. "Om du sover så här, så blir du dubbelt så effektiv" och "om du tränar så här så orkar du prestera tio gånger bättre" och "om du äter den här frukten varje dag så ökar du kapaciteten med tiotusen procent".

Högeffektiv, koncentrerad, strukturerad. Oavsett om det är i privatlivet eller på jobbet så gäller det att ge allt man har, maxa sina dagar, toppa sig själv. Leverera!

Just nu levererar jag verkligen inte alls.

Hösten och våren är alltid hektiska i mitt företag. Vintern är den bästa tiden för då är det ett acceptabelt tempo - medan sommaren är total stiltje. Den här hösten har, som så många andra, varit hektisk.

Att driva ett eget företag är inte ett jobb man är klar med efter 37,5 arbetstimmar. Snarare det dubbla med allt jobb kring att hålla igång sin företags-Facebooksida, sin perfekta LinkedIn-sida, sin hemsida, gå på affärsmöten, göra research, nätverka, skriva offerter och fakturor, gå fortbildningar, fixa företagets administration, sälja in sig själv för att få nya uppdrag.

Särskilt det där sistnämnda är emotionellt dränerande: att alltid vara sitt bästa jag, att försöka få affärsbekanta att tänka "HENNE måste vi anlita!". Jag önskar att jobben ramlade ner i knäet på mig, men det gör de ju inte.

Ska jag få lön så hänger det på hur bra jag lyckats marknadsföra mig själv, min kunskap, mina tjänster. Kom och köp Mona! Klart att det sliter på en känslomässigt.

Läsningen hör till avkopplingen. Tyvärr har jag inte kunnat läsa mycket alls sedan i våras, några få böcker bara. Det har en rent fysisk orsak, men det lämnar jag därhän i det här inlägget.

Mitt ursprungliga mål med den här bloggen - att läsa alla Augustpristagare genom tiderna - lär inte uppfyllas under nästa år heller. Men jag finns kvar även om inläggen inte kommer lika ofta.

Önskar er alla ett gott slut på 2019 och tack för i år - och ett gott nytt år 2020.
//Mona alias Joelinda

fredag 13 december 2019

Jag minns när jag läste...


Sofies bokblogg arrangerar återigen julbloggstafetten, där årets tema är "Jag minns när jag läste...". Igår var det Lottens bokblogg som berättade om ett starkt minne av en bokläsning tillsammans med sin svårt sjuke far. Imorgon bitti kan ni kika in hos C.R.M. Nilsson där lucka 14 öppnas!

--

Jag minns när jag läste "Dödsbädden". Det var en sommar för trettio (!) år sedan. Jag och min charmige pojkvän - han som numera är min man - hade köpt interrailkort för en månad och klivit på tåget på centralstationen i Stockholm för att ta oss hela vägen ner till södra Europa. Målet var Toulon, den franska staden vid Medelhavet, där vi skulle tillbringa en vecka på ett aikidoläger.

Vi hade varsin stor ryggsäck i vaxat, militärgrönt tyg fäst på utvändiga aluminiumramar. Inte snygga men väldigt praktiska ryggsäckar av ett slag man sällan ser nuförtiden.

I packningen fanns somriga kläder för en månad, någon värmande tröja, vita gi och svart hakkama för kampsportsträningen, sandaler och badkläder, hygienartiklar och någon handduk.

Eftersom vi inte hade råd med hotell släpade vi på liggunderlag, sovsäckar och ett tungt tält. Den av oss som bar tältet slapp i gengäld kånka på Trangia-köket med tillhörande T-rödsflaska. I händerna bar vi lövtunna europeiska plastpåsar med proviant bestående av Nutella, nybakta baguetter och camembert...

I ryggsäckslocket låg det viktigaste: kartor och svenska pass, en kompaktkamera samt några extra rullar Kodak Gold med 24 exponeringar, obegripliga pengar från Europas alla länder (det fanns ju inga euro än) och resecheckar (slå upp det ni, småglin!).

Vi bar snudd på vår egen vikt. Åtminstone kändes det så.

Men vi var unga, starka, vältränade och tyckte nog inte att det var så farligt. Man fick snits på att langa upp 18 kilo otymplig ryggsäck på hatthyllan i en tågkupé. Man lärde sig likaså att dra ner ryggsäcken och graciöst sätta den på ryggen utan att knocka sina medpassagerare med det utstickande liggunderlaget. På några få minuter skulle man hinna samla ihop sina tillhörigheter och hoppa ner på en gassande het och kreosotdoftande perrong.

Hamburg, Essen, Würzburg, Paris, Lyon, Marseille, Nice, Florens. Jag minns det som om det var igår.

Noterar ni att jag inte nämnde mobiltelefoner? Det beror på att de inte fanns än. Man fick ringa hem från myntautomater och skrika till sina föräldrar över en knastrande telefonlinje att allt var bra, bara bra. Sedan var francen eller liran slut och mamma hade knappt hunnit säga något alls.

Hur fick vi plats med böcker i all den där packningen? Det gjorde vi inte.

Tungt att bära, dyrt att köpa. Den där momssänkningen på pocketböcker hade ännu inte inträffat. (Som ni ser var livet minsann inte alltid bättre förr.) Nej, det var kostsamt med böcker och vi hade nästan inga pengar alls. Lösningen fick bli att köpa en tjock bok som skulle räcka hela semestern och som båda kunde tycka om.


Vi valde "Dödsbädden" (org. "Night Shift") av Stephen King, utgiven på svenska 1985. Den  innehåller en samling skräcknoveller och är en av hans tidigaste böcker - den utkom 1978. Flera av berättelserna har filmatiserats, som "Children of the Corn".

Jag minns så väl att vi hade brett ut våra liggunderlag på det torra gräset på en camping i Italien, i skuggan av stora träd, och låg tätt intill varann. En läste, en lyssnade.

Vi ransonerade novellerna till en om dagen - jag tror det var tjugo berättelser allt som allt. På kvällen skulle vi sedan sova i tältet och det var inte det roligaste när vi skrämt upp varann med läskiga skräckhistorier... Men nu är det ett fint minne, av högläsning och nyförälskelse och en stekhet sommar vid Rivieran.

fredag 6 december 2019

Dvalan


Bokens titel: Dvalan
Författare: Camilla Grebe
Förlag: Månpocket efter en överenskommelse med Wahlström & Widstrand, 2019
Antal sidor: 479

Det är knepigt med kriminalromaner, för man vill ju gärna locka till läsning men ändå inte berätta för mycket. Jag kommer att hålla mig kort!

I "Dvalan" får vi återse åtskilliga av de personer som vi lärt känna i "Husdjuret" och "Älskaren från huvudkontoret" men fokus ligger denna gång främst på polisen Manfred. Allra mest handlar det dock om helt andra personer, för här är polisarbetet inte alls det viktigaste.

Man skulle väl kunna säga att den sammanhållande, röda tråden är alla människors fundamentala längtan efter kärlek och bekräftelse.

Jag anar att en ledtråd till hur boken kom till, ligger i en konversation i boken om forskningsrön kring hur alla "gilla-tummar" och hjärtan och peppande kommentarer på sociala medier kan växa till ett begär - att man hela tiden mäter sitt värde i "lajks" och att man är villig att gå väldigt långt för att få den där kicken av ständig uppskattning, bekräftelse och omtanke på nätet.

Jag tycker att Grebe flera gånger är inne på samma linje som Moa Herngren i "Tjockdrottningen", där en person lägger ut bilder på en döende släktings händer på sjukhustäcket... och skriver sorgliga inlägg som genast genererar mängder av sympati.

Här är det kriminalaren Manfred som måste ta ställning till hur mycket han kan acceptera att hans hustru lägger ut om deras gemensamma dotter på nätet. Det är inga gulliga sandlådebilder på barnet; hon är på sjukhus och svävar mellan liv och död.

En av de mammor som också delar bilder och sorgliga berättelser på nätet, i ett stöttande forum för föräldrar, är en kvinna vars son är totalt handikappad efter en bilolycka. Henne får vi lära känna närmare i boken, för det är till henne en ung man kommer när han flyr från knarklangare som hotat ta livet av honom efter en misslyckad affär. Snyggt ihoptrasslad historia, får jag väl säga!

Omdöme: Jag gillar verkligen Camilla Grebes sätt att skriva; det är lätt att följa med i, har bra flyt. De spännande inslagen varvas snyggt med passager där vi lär känna alla inblandade och förstår varför de agerar som de gör.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN, STORPOCKET och POCKET.