söndag 29 maj 2016

Man borde inte lova bort sig på så mycket...


Jag utlovade ett inlägg om vilken bok jag borde skriva själv - men hinner inte. Och jag missar morgondagens Tematrio också. Och alla recensions-exen som jag inte hunnit öppna ens, än mindre läsa.

Och jobbet, JOBBET! Jag får hjärtinfarkt bara jag tänker på det. Det är inte alltid avundsvärt att vara egenföretagare.

Vad är det med maj månad, då man ska hinna med så förtvivlat många avslutningar, grillkvällar, bröllop och konfirmationer, dagispicknickar och skolgårdsstädningar, golf med jobbet och företagsträffar med mingel? Förutom att klippa gräsmattor och lägga i båtar, öppna upp sommarstugor och köpa skolavslutningskläder, fira mängder av födelsedagsbarn och tydligen även mödrar.

Maj som är en så vacker tid! När jag blir lite äldre ska jag
1) äntligen slippa allt som har med barn, dagis, skolor och studenter att göra
2) inte sitta i februari och planera in hundra grejer i maj, det är idioti! och
3) försöka ta ledigt för att njuta av den vackraste månaden.

Bloggen stänger ner en vecka, för nu ska den sönderstressade mamman åka iväg på klassresa och hålla reda på att inte någon tonåring slår ihjäl sig, drunknar, rymmer, ramlar ner från en klippa eller gör något annat dumt.

Jobbet hopar sig under tiden. Några böcker lär jag inte hinna läsa. Här är en bild istället! Ses om en vecka eller så.


torsdag 26 maj 2016

Det där hade jag kunnat göra bättre!

"Det där hade jag kunnat göra bättre själv!" lär vara den vanligaste kommentaren bland besökare som går in på konstmuséer och kritiskt granskar enfärgade oljemålningar. "Känd för det där? Tjänar pengar på att måla hela tavlan i samma färg, hmfff. Jag hade kunnat göra det där själv. Bättre!"


Men du gjorde det inte. Det är den stora skillnaden.

Ibland när jag ser matlagningsprogram på teve så tänker jag att min egen kokkonst är både mer avancerad och betydligt mycket mer aptitretande.

Ibland när jag ser freakshowdokumentärer om knasbollar som fyller sina hem med skräp och bråte (s.k. hoarders) så dyker det upp sorteringsproffs som berättar hur man ska städa upp och rensa ut och röja bort och märka upp. Men jag hade kunnat göra bättre, det vet jag. Är det något jag är snitsig på så är det att sortera noggrant och skriva snygga etiketter och stapla i fina högar.


Ibland när jag ser hemmaknåpat pyssel så undrar jag hur man ens kan vilja ha det framme (tänker i synnerhet på en nära släktings horribla bildvävar...) och jag får en infernalisk lust att gå hem och göra om, göra bättre, göra Som Det Borde Vara.

Men jag gör det inte. Skillnaden är att de faktiskt GÖR, medan jag bara tänker i huvudet.

Jag fattar att det låter förskräckligt, men krasst är jag övertygad om att vi alla tänker så här osympatiska tankar emellanåt om vår egen förträfflighet och andras tillkortakommanden.

Min bror uppfattar definitivt mina spacklade gipsskivor som världens största misslyckande - själv skulle han aldrig släppa igenom något så hafsigt. Min pappa tycker att jag är en slarvmaja för att jag inte tvättar bilen (och om jag gör det så kör jag genom en automattvätt istället för att gnugga bilplåten i en gör-det-själv-hall). Min granne skakar säkert på huvudet varenda gång han snokande smygkikar in i vår trädgård, där grusgångarna knappt syns under maskrosorna och blomkrukorna vid entrén stoltserar med bruna mumifierade växter.


Alla lägger vi vår kreativa kraft på olika saker.

Det är ytterst, ytterst sällsynt att jag tänker "Den här boken hade jag kunnat skriva själv. Och jag BORDE ha gjort det, för jag skulle gjort det bättre än vad den här författaren lyckades med." Men idag tror jag faktiskt just det hände.

När man har ett spännande material och lyckas sjabbla bort det på alla tänkbara vis: tråkigt och platt språk, ointressanta dramatiseringar, inkonsekvenser, ständiga hopp i tid och rum, en idé om att man kan förutsätta att läsaren har samma kunskaper som man själv, en faktabok där man inte förmår presentera fakta - då får jag god lust att lägga mitt vanliga jobb på hyllan och bli författare. Ge ut de där böckerna jag fantiserat om så länge! Och göra det bättre än vissa andra...

Bilderna har inget samband med någonting, utan är bara till för att pigga upp inlägget.



Skymningsflickan


Bokens titel: Skymningsflickan
Författare: Katarina Wennstam
Förlag: Bonnier Pocket, 2016
Antal sidor: 411

Jag har sett fram emot den här boken ända sedan jag hörde att Wennstam höll på att skriva den! Under de senaste åren har jag läst varje bok hon skrivit och tyckt om precis varenda en.
Smuts
Dödergök
Alfahannen
Svikaren
Stenhjärtat
Skuggorna
och nu Skymningsflickan.


Det som lockar är främst att de lyfter fram angelägna ämnen om det svenska samhället av idag: kvinnomisshandel, sexköp, våldtäkter och andra slags utnyttjanden, droghandel, grooming, fotbollshuliganism, polisvåld, integration, jämställdhet och feminism.

Det är engagerat skrivet och en sorts till kriminalhistorier förtäckta upprop mot vuxnas svek mot barn, och mäns våld mot kvinnor. Förlaget kallar böckerna för spänningsromaner, men det säger inte allt.

Gymnasiekompisarna Molly och Miranda hänger ihop i vått och torrt och är romanens huvudpersoner. "Skymningsflickan" börjar som en dålig tevedeckare med att kriminalkommissarie Charlotta Lugn (som vi läsare känner sedan tidigare) hör en massa gap och skrik i sin egen trappuppgång mitt i natten; det visar sig vara en skogstokig granne som slagit in en annan grannes lägenhetsdörr i ren ilska mot det oväsen som förs. Inne i lägenheten sitter en tonårsflicka, Molly, på tamburgolvet och vrålar som ett djur - hennes armar är sönderskurna och hon är nästan inte kontaktbar.

Ungefär där tänkte jag: "Men nej, Katarina, vad har du skrivit nu?! Ska det här bli en sån där bok med späda tonårstjejer som blivit drogade av satanister och inlåsta i en kolsvart lägenhet i ett år utan mat och vatten, såna som mist talförmågan och för övrigt inte är saknade av en enda människa?"

Jag hinner just bli allvarligt oroad över att jag ramlat in i ett fånigt amerikanskt drama, när det hela snudd på bekräftas av nästa scen: ett närliggande gymnasium drabbas mitt under Halloweenfirandet av ett hot om skolmassaker och ungdomarna väller ut ur skolan i panik. (Jag tror alla läsare får enormt obehagliga associationer till Trollhättan...)

Men - puh! - efter det inledande kapitlet känner jag snabbt igen Wennstam och hennes skickliga sätt att trolla fram påhittade personer så att de känns helt verkliga, hennes stora iver att berätta om sociala missförhållanden och de fula sidorna av vårt samhälle.

Det är befriande att saker sällan är svart-vita i hennes värld; snälla människor kan ha fruktansvärda sidor också, folk som skriver hatmejl kan vara positiva i övrigt, veka rektorer kan vara ytterst kompetenta i andra situationer, intellektuella professorer kan vara helt icke-tänkande i sitt privatliv, avstängda poliser må ha misslyckats i ett ärende men kan briljera i ett annat, vackra människor kan vara alkoholiserade, självmordsbenägna tonåringar kan hitta framtidstro igen.

Omdöme: Wennstam är en av mina favoritförfattare och jag ser fram emot varje bok hon ger ut. Det är så himla härligt att läsa om kompetenta kvinnor!
I just den här romanen skulle jag kunnat avstå några av sidospåren (om en viss Aleksandr, bland annat) och hört lite mer om de tre tonåringarnas familjer, som alla tre känns värda att spinna vidare på. Jag älskar den här sortens böcker som har något vettigt att säga.

Länk till boken på Adlibris: POCKET och INBUNDEN.

måndag 23 maj 2016

Dagens Boktanke-bok: Berättelsen om Pi


"Berättelsen om Pi" (org. Life of Pi) skriven av Yann Martel, utgiven på Brombergs Bokförlag år 2003.

Berättelsen om Pi har ett sällsynt vackert omslag, tycker jag. En öppen, vit båt sedd högt ovanifrån, med en ihopkurad pojke och en vakande indisk tiger ombord. I det blågröna vattnet kring dem ser man skiftningar av fiskar, sköldpaddor och hajar. Å, vad jag tycker om rörelsen i bilden!

Illustrationen är gjord av Andy Bridge som har gjort väldigt många fina omslagsillustrationer till böcker (här är en bråkdel, i mitt urval):





-

Dagens Boktanke-bok presenterar böcker ur en rent konstnärlig synvinkel. Här tycker jag till om sättning, rubriker, omslag, illustrationer, papper och annat som inte egentligen rör innehållet.

söndag 22 maj 2016

Dagens Boktanke-bok: Röde Orm



"Röde Orm. Sjöfarare i västerled. En berättelse från okristen tid", skriven av Frans G. Bengtsson, utgiven av Norstedts Förlag AB år 1993.

Jag gillar skyddsomslaget med kartan och illustrationerna, men har inte tänkt på att titta på hur själva boken egentligen ser ut därunder. Så fin! En röd bok med en runstensorm präglad i guld.

-

Dagens Boktanke-bok presenterar böcker ur en rent konstnärlig synvinkel. Här tycker jag till om sättning, rubriker, omslag, illustrationer, papper och annat som inte egentligen rör innehållet.

torsdag 19 maj 2016

I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv


Bokens titel: I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv
Författare: Tom Malmquist
Förlag: Natur & Kultur, 2016
Antal sidor: 318

Ja, ni kan ju historien och ni har väl läst hundraelva recensioner av boken tidigare, ni vet hur många fina utmärkelser den fått och hur både litteraturkritiker, recensenter och läsare har höjt "I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv" till skyarna. Så det är lite knepigt för mig att komma - så här ett år i efterhand - och säga "Det här bara måste du läsa!".

Det skulle kunna vara påhittat, så dramatiskt är det med kärlek och sorg, en ung mamma som dör och ett nytt litet liv som kommer till världen. Det här hade kunnat vara ett snyftdrama i en amerikansk film, men nu är det istället bland de mest krassa, avskalade och jordnära sorgeberättelser jag någonsin läst.

Karin och Tom är ett ungt par som bor i en trång lägenhet på Söder i Stockholm. Han skriver på en dokumentär bok, hon arbetar delvis på Kulturhuset. De väntar sitt första barn. Några veckor innan beräknad förlossning läggs Karin in akut då hon hastigt blivit sjuk med andnöd och svår trötthet. Det visar sig att hon drabbats av aggressiv leukemi som redan tagit hennes kropp i besittning.

Barnet förlöses med kejsarsnitt och mammans tillstånd blir bara allt sämre. Till slut försätts hon i koma medan läkarna arbetar dygnet runt för att förbättra hennes tillstånd så pass mycket att de kan påbörja cancerbehandlingen.

Tom ska hantera att hans livskamrat är döende samtidigt som han oväntat blivit pappa nästan två månader för tidigt. Det är förstås helt omöjligt att ta in och i en febrig frenesi, hög på adrenalin och närmast i chocktillstånd, samlar Tom in all medicinsk fakta han kan i det kollegieblock han bär med sig då han springer från nyfödda Livia på förlossningsavdelningen och barnintensiven till Karin som kämpar för sitt liv på andra sidan sjukhusområdet.

Det är ohyggligt sorgligt, nära, personligt och utlämnande.


Sorgliga böcker brukar ofta innehålla floder av gråt, men det finns knappt en enda passage där Tom gråter. Istället för långa kärleksförklaringar - vackra, sentimentala, gripande - berättar Tom om sitt vardagsliv med Karin och man får intrycket att han inte gör något för att försköna vare sig henne eller sig själv. Även de båda föräldraparen finns med och de beskrivs så fantastiskt fint, med fel och brister såväl som all omsorg och välvilja de visar både Tom och sitt nyfödda lilla barnbarn.

Det här var det bästa jag har läst i år. Jag hoppas Tom förstår hur mycket en sån här bok kan betyda för dem som är i stor sorg. Och jag hoppas han och lilla Livia har det bra nu, med Karin i vackert minne bevarad.

Omdöme: De inledande kapitlen på sjukhuset är så outhärdliga att jag sträckläser dem och nästan håller andan, trots att jag vet hur det ska sluta. Jag har själv sprungit i kulvertarna under Karolinska och kan plågsamt väl se framför mig det Tom beskriver.

När vi sedan får lära känna författaren och hans familj lugnar tempot ner sig men är så gripande så det är svårt att göra ens ett kort uppehåll i läsningen. Hanteringen kring Okänt Flickebarn Lagerlöf får mig att gå i taket (ni kommer att förstå vad jag menar om ni läser boken...) och är i sig värd mer uppmärksamhet.


P.S. Ni som följt bloggen ett tag vet nog att jag har enormt svårt för Joan Didions hyllade "Ett år av magiskt tänkande". Men här, här är boken som verkligen beskriver ett år av sorg med en genuin känsla och uppriktighet som Didion saknar.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN och POCKET.

onsdag 18 maj 2016

En skugga blott


Bokens titel: En skugga blott
Författare: Maria Lang (pseudonym för Dagmar Lange)
Förlag: B. Wahlströms Bokförlag, 1960
Antal sidor: 256

Det är knappast en spoiler att avslöja ett mord i en bok då dödsfallet dels inträffar redan i det första kapitlet och dels framgår av varenda recension. Boken är dessutom ett halvsekel gammal...

I "En skugga blott" kommer vår rara lilla ärthjärna Puck hem till en tom lägenhet (våååning!) efter en lång resa till Egypten. Puck och Einar Bure är nu nygifta, men maken är inte hemma till Pucks stora besvikelse. Istället hittar hon en död kvinna i sitt badkar!

Jaha, sedan dras förstås polisen in och det blir ett ständigt spring av konstaplar i den lilla stockholmsvåningen. Bland annat framkommer att det är en herrans massa vänner och bekanta till paret Bure har varit inne i tvårummaren under tiden Puck och Einar varit bortresta. Jag stör mig resten av boken igenom på att huvudpersonerna tar det med ro.
"Jaha, har si och så varit här? Jaha, tittade de i vår bokhylla och på vårt skrivbord? Jaha, de ville se hur vi bor? Jaha, de hade middag här i vår frånvaro?"
Men herregud, mänska! Jag skulle blivit skogstokig om ytligt bekanta hade bott i vårt hus och snokat bland våra grejer.

Det mest intressanta med hela boken är de underbara beskrivningarna av Hum B, Stockholms Humanistiska Bibliotek, som får mig att googla alldeles för mycket och för länge och drömma mig bort i stadsarkivets bilder.

När sista kapitlet kommer inser jag att jag faktiskt läst boken förr. Och att "En skugga blott" rimligen inte gjort något intryck på mig överhuvudtaget eftersom jag inte kom ihåg den förrän upplösningen ska ske med coole charmknutten Christer Wijk som röker pipa och bälgar i sig java medan han långsamt som en cirkusdirektör avslöjar vem som är mördaren.


Omslag: Snyggt mönster av bloddroppar!

Omdöme: Sömnigt. Gillar mordet och gillar biblioteksbeskrivningarna men får en stark lust att skälla ut Pucks vänner för deras respektlöshet (eftersom hon själv inte verkar begripa vilka intrång de gör).

Boken hittas med fördel på Bokbörsen.

---

Under åren 1949-1958 gavs Maria Langs första tio böcker ut:
1. Mördaren ljuger inte ensam
2. Farligt att förtära
3. Inte flera mord!
4. En skugga blott
5. Rosor, kyssar och döden
6. Tragedi på en lantkyrkogård
7. Se döden på dig väntar
8. Mörkögda augustinatt
9. Kung Liljekonvalje av dungen
10. Farliga drömmar

Dagens Boktanke-bok: Främlingen


"Främlingen" (org. "L´Étranger"), skriven av Albert Camus, utgiven av Albert Bonniers Förlag år 2010.

En tunn liten klassiker som skrevs redan 1942 och som kanske tyvärr inte lockar så många unga läsare idag, i alla fall om de ska läsa någon av de äldre utgåvorna. Bonniers gav ut den i ett attraktivt litet format för några år sedan och med ovanstående superba omslagsillustration av Liselotte Watkins, ni vet hon som tecknat massor av mode för de största magasinen och klädskaparna i världen.

Det virrvarr som bildar fond är tydligt inspirerat av nordafrikansk arkitektur, det såg jag inte först utan tyckte mest det liknade ett bibliotek eller lager.

-

Dagens Boktanke-bok presenterar böcker ur en rent konstnärlig synvinkel. Här tycker jag till om sättning, rubriker, omslag, illustrationer, papper och annat som inte egentligen rör innehållet.

tisdag 17 maj 2016

Dagens Boktanke-bok: Låt vargarna komma


"Låt vargarna komma" (org. "Tell the Wolves I´m Home"), skriven av Carol Rifka Brunt, utgiven av X Publishing AB år 2013.

Omslaget är gjort av Hanna Larsson och hon har lyckats fantastiskt bra jämfört med några av de amerikanska förlagorna, tycker jag. På det svenska omslaget sitter de två huvudpersonerna - tonårssystrarna som inte tycker om varandra - bland höstlöv i skogen och nära en dunge träd formade som en ylande varg.


Det här omslaget är fint, med en flicka, en björn och en tekanna - men det finns även två andra versioner i den engelskspråkiga världen och de är ytterst banala. Det svenska omslaget är fantastiskt, tycker jag! I synnerhet den ylande vargen förstås.

-

Dagens Boktanke-bok presenterar böcker ur en rent konstnärlig synvinkel. Här tycker jag till om sättning, rubriker, omslag, illustrationer, papper och annat som inte egentligen rör innehållet.

måndag 16 maj 2016

Dagens Boktanke-bok: Köksgudens hustru


"Köksgudens hustru" (org. "The kitchen god´s wife"), skriven av Amy Tan, utgiven av Albert Bonniers Förlag år 1992.

Makalöst snyggt! Mitt i det varmgula är ett präglat hanzi i blänkande metallicrött, med författarinnans namn. Så fint! Jag skulle också vilja ha mitt namn som ett vackert logogram som jag kunde gå runt med äganderättsbehov och applicera på allt möjligt, ett äkta bo-märke att stolt stämpla på det som är mitt.

-

Dagens Boktanke-bok presenterar böcker ur en rent konstnärlig synvinkel. Här tycker jag till om sättning, rubriker, omslag, illustrationer, papper och annat som inte egentligen rör innehållet.

söndag 15 maj 2016

Dagens Boktanke-bok: Skam


"Skam" (org. "Shame"), skriven av Salman Rushdie, utgiven av Bonniers Grafiska Industrier AB år 1984.

Från allra första gången jag såg boken har jag tyckt om omslaget! Illustrationen är så himla konstig och lite galen, färgerna så uppiggande och tja, alltihop är så okonventionellt.

Jag älskar att titeln och bokförlagets namn ser ut att vara handritade. Inte ens författarens namn är konsekvent om man tittar närmare på staplarna och bokstävernas bredd. Det är verkligen ett äkta hantverk, hela omslaget! Först idag insåg jag dock vem konstnären är: min favorit Per Åhlin. Inte undra på att jag alltid har tyckt så mycket om den här boken.

-

Dagens Boktanke-bok presenterar böcker ur en rent konstnärlig synvinkel. Här tycker jag till om sättning, rubriker, omslag, illustrationer, papper och annat som inte egentligen rör innehållet.

fredag 13 maj 2016

Härifrån till verkligheten


Bokens titel: Härifrån till verkligheten
Författare: Eva Rydinger
Förlag: Ordberoende förlag, 2016
Antal sidor: 267

Det är intressant att diskutera åldrande, tycker jag, nu när jag själv är medelålders. Minns med rysningar hur ignorant jag kunde vara mot mina föräldrar och äldre arbetskamrater när jag var i tjugofemårsåldern, men nu har jag snart levt dubbelt så länge och ser annorlunda på saken.

När är man uträknad från arbetsmarknaden? Vid vilken ålder är det "fult" att fortfarande ha sex? Kan man verkligen bli sådär förälskad som en tonåring när man är 40 eller 70 år? När är man tant snarare än tjej?

Då tänker jag alltså på hur samhället som helhet ser på saken. Hur familjen och de allra närmaste betraktar en mamma som är 75 år och blir kär på gamla dagar är en annan sak, då blir det plötsligt personligt och man väger in andra aspekter (som svek mot den bortgångne pappan) i omdömet.

Eva Rydinger och jag är i samma ålder, av samma kön, i samma bransch, bor i samma storstad. Och hennes bok handlar om förhållandet mellan en vuxen dotter och en åldrande mor, så jag tänkte att det fanns en hel del jag borde kunna känna igen mig i. Det gör det dock inte - men det spelar just ingen roll att jag varken kan identifiera mig eller min mamma i bokens Karin och Marianne.

"Härifrån till verkligheten" är en kanske något fånig och intetsägande titel på en verkligt bra roman om en djupt självupptagen och deprimerad ensamstående mamma, Karin, som ägnar mer tid åt att lägga ut foton av makens gravsten på Instagram än att ta hand om den sexårige sonen. Karin arbetar på ett bokförlag där hon läser andras manus - och refuserar det mesta! - samtidigt som hon drömmer om att själv någon gång få skriva.

I övrigt kretsar hennes tankar kring hur hon ska lyckas manipulera sin mamma Marianne, som snart fyller 75, att flytta från sin fina skånelänga (det vore ju så praktiskt och bra för mamman, samtidigt som Karin själv på så sätt får en gratis sommarstuga vid havet). Problemet är bara att Marianne inte är det minsta dement, utan klarar sig finfint själv och tvärtom tycker att hon vill leva livet till fullo nu när hon inte behöver ta hand om make, barn eller barnbarn längre.

Karin skulle jag vilja ställa mig och skaka våldsamt, så provocerad blir jag av hennes negativa inställning till allt och hennes totala oförmåga att leva sig in i andras människors känslor. Marianne framställs däremot som härligt livsbejakande, trygg och rar. Efter att ha sett på nära håll hur konsumerad man kan bli av djup sorg, så kan jag dock konstatera att det hjälper inte med vare sig våldsamma skakningar, kramar eller klämkäcka "ryck upp dig!".

Efter att ha läst de första sidorna var jag rätt frustrerad, måste jag erkänna. Här är en författare som inte serverar en enda ledtråd utan bara kastar in oss i handlingen! De inledande tre sidorna är närmast obegripliga: vem pratar till vem och om vem pratar de - och hos vem är de egentligen?! Jag har ju förstått att "show, don´t tell" är allenarådande bland nutida författare, men själv uppskattar jag att bli matad med lite fler adjektiv och rumsbeskrivningar.

Däremot gillar jag att man fortsättningsvis inte får veta nästan något alls om hur folk ser ut. Någon enstaka "blå blick" eller "mörk hårlock", men i övrigt tillåts läsarna själva forma alla karaktärerna.

Mitt foto: Majblommor spelar en viktig roll i boken och visserligen hade jag en helt egen majblommekrans från i år, men jag valde ändå att fotografera boken tillsammans med det bokmärke av filt som jag förmodar att författaren själv knåpat ihop och som kom tillsammans med recensions-exet (tack!).

Omdöme: Det är bara att gratulera Eva Rydinger till en välskriven, engagerande och tankeväckande roman som i mitt tycke främst handlar om hur mycket man egentligen kan tillåta sig att lägga sig i sina föräldrars, syskons och vuxna barns liv. Jag håller med Vargnatt om att man gärna läser lite till och lite till! Även om jag själv inte kände igen mig, min mamma eller mina syskon i berättelsen så var det en givande och underhållande läsning.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN.





onsdag 11 maj 2016

Mördaren ljuger inte ensam


Bokens titel: Mördaren ljuger inte ensam
Författare: Maria Lang (pseudonym för Dagmar Lange)
Förlag: Vingförlaget (Kooperativa Förbundet, LTs Förlag, Norstedts), 1952
Antal sidor: 220

När jag hade läst några Lang-deckare i följd, insåg jag att det var en miss att inte ha börjat med den allra första. Sagt och gjort: jag köpte ett fint, begagnat exemplar som passar utmärkt med de andra i serien.

Här får man för första gången träffa Puck Ekstedt, den lite småtramsiga hjältinnan i böckerna och se henne bli störtförälskad i Einar Bure, Eje, som senare ska bli hennes äkta man. Tillsammans med ett gäng litteraturforskare, filmfantaster, teaterfolk, diktare och konstnärer tillbringar de några sommarveckor ute på en stor ö i Bergslagen.

Såklart blir värmen tryckande, åskan rullar in från sjön och mitt under hällregn och muller kommer dramatiska urladdningar bland människorna... Och nu pratar jag inte om sexuella sådana, även om Maria Lang är förvånansvärt öppen med att semesterfirarna känner pirrande känslor och anser varandra vara "erotiska" (lustigt uttryck att säga så om någon!).

Vem som var mördare kunde jag inte klura ut denna gång heller, men däremot gissade jag omedelbart vilken mördarens hemlighet var. Maria Lang är överförtjust i dramatiska avslutningar à la Agatha Christie, där hela sällskapet samlas i en salong och dricker kaffe djupt nersjunkna i bekväma fåtöljer medan den förträfflige kommissarie Christer Wijk avslöjar vad hans skarpa hjärna tänkt ut...


Omdöme: Synd att huvudpersonen Puck har så nedlåtande tankar om sig själv, trots att hon är en ung, smart, akademiskt studerande person. Jag stör mig på att hon ständigt tänker "till och med jag kunde begripa" eller säger "mitt lilla huvud" som om hon vore ointelligent. Romanen är onödigt kryddad med vackra människor som mest är ute efter sex och het kärlek.

Det här var Langs debutbok som gjorde braksuccé och borgade för hennes livslånga karriär som svensk deckardrottning - men njaaa... En mysig deckare i svunnen tid men rätt tramsig på det hela taget.

---

Under åren 1949-1958 gavs Maria Langs första tio böcker ut:
1. Mördaren ljuger inte ensam
2. Farligt att förtära
3. Inte flera mord!
4. En skugga blott
5. Rosor, kyssar och döden
6. Tragedi på en lantkyrkogård
7. Se döden på dig väntar
8. Mörkögda augustinatt
9. Kung Liljekonvalje av dungen
10. Farliga drömmar


Boken tycks inte finnas att köpa längre, men här är länken till den INBUNDNA utgåvan från 2013.

måndag 9 maj 2016

Tematrio: Våldsamt festande...

Lyran vill uppmärksamma sin mammas födelsedag med temat "Fest". Jag skickar några tankar till Lyran och hennes nyligen bortgångna mamma - och vill förtydliga att jag nu väljer en egen variant på temat festande, som rimligen inte har med dem att göra.

Jag har funderat på det där med att man säger "vi ska ut och festa" när man menar "vi ska ut och supa", eller att man kan höra kommentarer som "festat rejält, va?" när man borde sagt "du har är ju full!". Som om festa alltid är synonymt med att hinka i sig omåttliga mängder alkohol.

Här är några som gör just det:


En våldsam 40-årsfest med hejdlöst vodkadrickande beskrivs i en underbar bok av Zbigniew Kuklarz: "Hjälp, jag heter Zbigniew".



En på många vis väldigt, väldigt vanlig svensk familj förekommer i den fina och sorgliga romanen av Moa Herngren: "Jag ska bara fixa en grej i köket" där den kvinnliga huvudpersonen dricker på tok för mycket och även hennes gamla mamma "festar" så fort tillfälle ges (vilket är snudd på varje dag).


Ett midsommarfirande som totalt spårar ur inleder en av mina favoritböcker, skriven av Kerstin Ekman: "Händelser vid vatten". Återigen ser man vad supande kan ställa till med mycket elände och våld.



Men om jag ska avsluta med en fin och positiv födelsedagsfest, som nog var det Lyran egentligen efterfrågade, så tipsar jag om hjärtevärmande Pettson och Findus som firar födelsedag ganska många gånger om året i barnboken av Sven Nordqvist: "Pannkakstårtan". Underbara illustrationer!

söndag 8 maj 2016

Ljuset vi inte ser

Bokens titel: Ljuset vi inte ser
Författare: Anthony Doerr
Originalets titel: All the Light We Cannot See
Översättare: Thomas Andersson
Förlag: Bookmark förlag, 2015
Antal sidor: 595

Jag är alltid noga med att inte skriva spoilers (det hoppas jag mina läsare vet vid det här laget!) och jag anstränger mig att inte recensera på ett sånt sätt att andra får sitt läsnöje förstört. Då är det bättre att jag utelämnar delar som jag egentligen skulle vilja kommentera.

Därför stör det mig att de stora dagstidningarna har en tendens att berätta alltför mycket om sånt som läsaren inte skulle upptäckt förrän halvvägs in i boken. När "Ljuset vi inte ser" recenserades i exempelvis Corren berättades avgörande detaljer som gör att deras recension är så ohyggligt mycket bättre formulerad, intressant och levande än vad min kommer att vara - men då får det väl vara så, då.


Om man får en bok som är fullkomligt översållad av priser, utmärkelser och lovord så är det svårt att inte påverkas av det. Enligt Adlibris har "All the Light We Cannot See" fått femstjärnigt toppbetyg av inte mindre än etthundra tusen läsare (!), den har mängder av citat på pärmens insida från stora tidningar som höjer den till skyarna, den har vunnit Pulitzerpriset 2015 och legat 82 veckor på New York Times bestsellerlista, den har vunnit så många priser världen över att jag inte ids skriva ner dem alla. En helt enastående bok, med andra ord!

Kapitlen är i klass med Da Vinci-kodens: oftast endast två-tre sidor långa och med tydliga (och ganska avslöjande) rubriker. En riktig bladvändare, en sträckläsningsbok där man lockas att hela tiden läsa lite till.

Handlingen kretsar kring ungdomarna Marie-Laure och Walter som båda växer upp i krigets Europa. De känner inte varann, men deras liv har ändå flera beröringspunkter.



Marie-Laure bor med sin pappa i Paris. Hon är blind och spenderar sina dagar bland forskarna på Naturhistoriska museet, där hennes (oerhört godhjärtade) pappa arbetar som låssmed. Pappan är ett snille på att göra små askar som fungerar som Rubicks kub för att man ska kunna öppna dem (vilket naturligtvis Marie-Laure klarar på nolltid). Han bygger också fantastiska modeller av deras bostadskvarter för att dottern ska kunna lära känna alla hus och gator och kunna hitta i staden trots att hon inte ser.

När kriget kommer till Frankrike flyr Marie-Laure med sin far till den lilla kuststaden Saint-Malo för att bo hos en excentrisk gammelfarbror som aldrig gått utanför dörren sedan första världskriget. Mellan farbror Etienne och flickan växer en fin vänskap fram. Hon får också se vad Etienne gömt på vinden... och det är där beröringspunkten med bokens andra huvudperson finns.


Werner är ett fattigt, hungrigt, föräldralöst barnhemsbarn i Tyskland, med en närmast osannolik begåvning för radioapparater, matte och teknik. Han värvas av nationalsocialisterna som inser att pojkens genialitet kan användas i kriget. På nazisternas kadettskola får han vara med om ofattbara grymheter och han längtar ofta tillbaka till sin lillasyster och den moderliga barnhemsföreståndarinnan - men tvingas istället ut i kriget, som alla andra unga män.

Nu ska jag säga vad som är bra med denna bok:
Den har ett alldeles makalöst vackert språk, fullt av liknelser och en hel del naturromantik.
Den behandlar andra världskriget på ett nytt sätt, när man trodde att det inte var möjligt.
Den har en viktig uppmaning till unga människor att inte glömma de fruktansvärda övergrepp som skedde - och att inte tro att kriget ligger långt tillbaka i tiden.
Den är förhållandevis oblodig, om än skrämmande och hemsk på sina ställen.
Den visar på värdet av kunskap, teknik, utbildning.
Den är mycket lättläst.

Och det som är dåligt:
Werner, hans lillasyster Jutta, deras barnhemsmamma Frau Elena, Werners bäste vän Frederick, Marie-Laure och hennes förträfflige far, gamle farbror Etienne och alla andra - de så goda så jag storknar. Jag efterlyser fula och smutsiga känslor, elaka och missunnsamma handlingar, klantiga misstag och farliga fel, ilska och hat. Personerna är slätstrukna och man kommer dem inte så nära. Jag får inte hjärtklappning ens när det dyker upp en person som liknar en Obersturmbannführer i Indiana Jones-filmerna, ni vet en sån där mager, elak tysk med kalla ögon och ont sinne...

Och apropå Indiana Jones så har Anthony Doerr klämt in en motsvarighet till den filmens heliga ark: en ovärderlig diamant som alla skurkar är på jakt efter och som alla goda försvarar med sina liv. Det ni! Lite rafflande action mitt i en krigsskildring.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN.

Andra som bloggat om boken är Beas bokhyllla, Boklysten, Breakfast Bookclub och Carolina läser.

söndag 1 maj 2016

Olyckan


Bokens titel: Olyckan
Författare: Valérie Tong Cuong
Originalets titel: Pardonnable, impardonnable
Översättare: Sofia Strängberg
Förlag: Sekwa förlag, 2016
Antal sidor: 312

Baksidestexten ger en bra beskrivning av vad boken verkligen handlar om. (Annars tycker jag ofta de där texterna fokuserar på fel saker och fastnar i floskler.) Men det stämmer, det som står där, och det är väl avvägt för att inte avslöja för mycket för dem som ännu inte läst boken.

Handlingen kretsar kring några få personer som bildar en tämligen dysfunktionell och disharmonisk familj: de två vuxna systrarna Céleste (40) och Marguerite (28) och deras egensinniga mamma Jeanne (60+), samt Célestes man Lino och deras gemensamma barn Milo (12). Allteftersom berättelsen utvecklar sig får vi lära känna de fyra vuxna personerna. Den femte i berättelsen är Milo, den älskade ungen som råkar ut för en tragisk cykelolycka och svävar mellan liv och död...

Varför är mamma Jeanne så infernaliskt kärlekslös mot sin yngsta dotter? Och vad har den livslånga bristen på moderskärlek gjort med Marguerite, dottern som föräldrarna inte ville ha? Varför är Linos och Célestes äktenskap så skört, vad är det för erfarenheter de bär på?

När Milo hamnar på sjukhusets intensivvårdsavdelning bubblar en massa gamla undantryckta känslor upp och de vuxna tvingas berätta för varandra sånt som var menat att förbli hemligheter. Det enda man kan vara riktigt säker på är att de alla fyra älskar lille Milo, men frågan är hur mycket de älskar varandra.

De händelser som utspelar sig före olyckan - och som ger enorma efterverkningar efter att pojken hamnat i koma - är snäppet lite för många och för allvarliga för att jag riktigt ska kunna svälja dem. Så många hemskheter och samvetskval, all sorg och ilska, det blir lite för osannolikt för mig. Boken engagerar rakt igenom, men den är inte så gripande att jag sitter med tårar i ögonen.

Omdöme: "Olyckan" är lätt att läsa och har ett härligt flyt, ja, rent av sträckläsningspotential. Författaren har lyckats med konststycket att ge berättarna sinsemellan olika röster - det är minsann inte alla som klarar av att skriva så. Det är en äkta relationsroman, om än lite mer skruvad än vad de flesta av oss förhoppningsvis kommer att få uppleva i verkligheten.

Länk till boken på Adlibris: DANSKT BAND

Tack Johanna på Sekwa för att jag fick det recensions-ex jag önskade mig!