torsdag 31 maj 2012

Paganinikontraktet



Bokens titel: Paganinikontraktet
Författare: Lars Kepler (pseudonym)
Förlag: Albert Bonniers Förlag.
Antal sidor: 566

Det här är en tjock lunta till bok, men det går snabbt att läsa den i alla fall - mycket tack vare kombinationen spännande handling och snygg layout med mycket luft.

Paganinikontraktet är den andra boken om kriminalkommissarie Joona Linna. Egentligen är jag lite skeptisk till svenska kriminalromaner och deckare - tycker hela bokhandeln svämmar över av dem - men just Hypnotisören och Paganinikontraktet tilltalade mig ändå.

Av flera anledningar! Den ena är att det inte kryllar av vapen eller detaljerade studier av skjutvapen och knivar i den. Den andra är att poliserna är välfungerande och intellektuella istället för folk med alkoholproblem, relationsproblem, ADHD-problem och allehanda andra problem.

Paganinikontraktet är som att läsa en film. Jag ser hela tiden hur handlingen spelas upp på en bioduk framför mina ögon. Målande beskrivet, spännande författat, väl valda ord och en osannolik historia som ändå känns verklig och tänkbar.

Handlingen i denna bok är av underordnad betydelse. Vill man sluka en härlig svensk kriminalroman med några oväntade vändningar så kan man välja denna! Kort kan jag väl säga att den handlar om en kvinna som hittas död ombord på en båt, politk på hög nivå och klassisk musik.

Betyg: För att vara en kriminalroman är detta en mycket välskriven och spännande bok, där man dessutom kan känna igen sig i Stockholmsmiljöer.

Rekommenderas: Till dem som gillar deckare med lite klass!

Snackis: Nej, vad skulle man prata om?!

Länk till boken på AdLibris: INBUNDEN eller POCKET.

En helvetes vinter



Bokens titel: En helvetes vinter - Winter´s Bone
Författare: Daniel Woodrell
Förlag: Natur & Kultur
Antal sidor: -

Jag ramlade över den här boken och förstod först senare att det är förlagan till den uppmärksammade och Oscarnominerade filmen "Winter´s Bone". Efter att filmen kom ut har bokens titel ändrats från "En helvetes vinter" till "Winter´s Bone: En helvetes vinter" och omslaget ser numera ut så här:





Jag tycker att beskrivningen på AdLibris är så bra så jag kan inte uttrycka det bättre själv. Det vore löjligt att försöka hitta på en egen variant av denna informativa text, så här kommer ett citat från deras webshop:

Ree Dolly, 16 år, bor med sin familj i ett risigt hus i hålan Ozark, i den amerikanska söderns skogsmarker. I Ozark är alla mer eller mindre släkt med varann och försörjningen kommer huvudsakligen från tillverkning och försäljning av narkotiska preparat.

Här skjuter man ett par ekorrar till middag och gifter sig om man blir på smällen. Ree, som är fast hemma med en sinnessjuk mamma och två småbröder, drömmer om att söka sig till armén för att komma bort från sin miserabla tillvaro.

Pappa Jessup är sällan hemma, och en dag knackar polisen på dörren och meddelar att han är kallad till rättegång. Infinner han sig inte faller den borgen han ställt med huset som säkerhet. För att rädda huset och familjens enda trygga punkt, måste Ree nu snabbt finna Jessup och övertala honom att inställa sig inför rätten i tid.

Men ingen vill hjälpa Ree, som blir kallt avvisad av folket i trakten. Ingen vill prata med henne och framför allt inte om Jessup. Till slut inser Ree att hennes pappa troligen inte längre är i livet, men för att rädda huset måste hon kunna bevisa det ...

Winter's bone:En helvetes vinter är en svart, vacker och gripande roman av country noir-författaren Daniel Woodrell.

Det här är verkligen en fantastisk bok, tycker jag. Trots det smutsiga, våldsamma, fattiga och hopplösa livet som Ree och hennes hela omgivning lever i de där gudsförgätna Ozark Mountains är det ändå en historia om hopp och lust att ta sig vidare.

Jag läste på en hel del om regionen där detta utspelar sig och det verkar som att det mesta i boken är helt sanningsenligt: naturen, klimatet, människorna, misären, knarket, inaveln och framför allt misstänksamheten mot samhället och världen utanför.

Författaren Daniel Woodrell växte upp i denna miljö och kan skildra den på ett sätt som nog skulle varit svårt för en utomstående att göra.

Det är en tunn bok som går snabbt att läsa men som stannar kvar efteråt. Språket är poetiskt och vackert, beskrivande och med någon sorts naturromantik blandat med svärta och vemod och våld. Oerhört fint skriven och mitt-i-prick i sina berättelser om dessa "white trash"-människor och deras svåra liv. Jag kände igen mig i mycket av det som jag själv såg som utbytesstudent i en familj som på många vis levde så här.

Betyg: Högsta betyg för en brutal historia som hade kunnat vara sann och som berättas med ett vackert, beskrivande språk.

Rekommenderas: Till vuxna som vill läsa en hemsk men lite hoppfull berättelse om en flicka i en del av USA där inte vanliga lagar gäller.

Snackis: En bra snackis!

Länk till boken på AdLibris: HÄR och DÄR.

Bricken på Svartvik



Bokens titel: Bricken på Svartvik
Författare: Vibeke Olsson
Förlag: -
Antal sidor: -

Ni kan läsa recensionen om Sågverksungen och sedan tänka er att denna bok är likadan, men att Bricken nu blivit några år äldre. Upprepningar från den första boken förekommer rikligt, ifall man händelsevis skulle ha råkat glömma viktiga saker i Brickens liv: att hennes tre syskon svalt ihjäl, att hon var med en stor strejk, att hennes pappa dödade några kattungar som de inte hade råd att ge mat och att "himlen dricker havets blå".

Sedan kan ni lägga till avkapade kroppsdelar som omintetgör giftermål för den stackars Bricken som skämsför att hon blivit "ofärdig" och lytt. Därtill en mycket bra beskrivning av hur det är att jobba som piga - men det är klart att Bricken flyr från den snälla familjen i staden, där hon kan äta sig mätt och leva ett gott liv som barnflicka och jungfru. Hon måste ju hem till sågverket och ta hand om sin far! Mamman har naturligtvis dött i lungsot eller något sånt.

Mitt foto: Min mormor har virkat dessa grytlappar. Jag tyckte de passade: kvinnor, hantverk, historia och köksgöromål. I övrigt finns inga likheter mellan Bricken och min mormor...

Betyg: Mycket gott betyg för skildringarna av arbetarklassens liv, åter igen. Intressant att läsa för de flesta av oss som haft släktingar som varit antingen pigor eller haft en piga, som slitit hårt på bruket eller som själva varit brukspatron. För min del var det så att flera släktingar var just brukspatroner eller hade barnflicka och jungfru hemma, så jag tycker det var extra roligt att läsa om hur livet kunde se ut för dem som var längst ner i näringskedjan - en tankeväckare.

Rekommenderas: Se ovan.

Snackis: Ungefär som den förra. Kanske läser man alla tre böckerna om Bricken och diskuterar dem samtidigt.

Länk till boken på AdLibris: HÄR.

Sågverksungen


Bokens titel: Sågverksungen
Författare: Vibeke Olsson
Förlag: -
Antal sidor: -

Vibeke Olsson är alltid noga förberedd när hon skriver och till denna bok verkar hon ha gjort lika grundlig research som vanligt. Behållningen med boken är att man får lära sig mycket om hur livet kunde se ut i alla dessa små bruksorter som fanns runtomkring Sveriges kuster. Sågverk, tegelbruk och andra industrier innan den riktiga industrialiseringen.

Jag blir enormt provocerad av Olssons sätt att skriva. Ungen som är huvudperson heter exempelvis Bricken. Jag trodde det var ett smeknamn och skulle gärna velat veta vad hon hette egentligen, men sent omsider får man veta att detta är ett lokalt namn och huvudpersonen skulle förstås nödvändigtvis ha ett obegripligt konstigt, könsneutralt och udda namn.

Vidare kan man läsa ordet "tissar" i ungefär varannan mening hela boken igenom. Tissar är tydligen kvinnobröst och sådana kryllar det av i denna roman. "Tissungar" är uppenbarligen dibarn, småbarn som fortfarande ammas. Sådana finns det också gott om.

Nu har jag inte boken framför mig så jag kan inte slå upp det exakta citatet, men Olsson har också en förkärlek för att upprepa sina egna beskrivningar. Typ "Där himlen dricker havets blå" eller något sånt. Jamen, det var väl en vacker beskrivning - DEN tar jag några gånger till! måste Vibeke Olsson förnöjt ha tänkt.

Boken är upplagd i stil med amerikanska dokumentärer. Det vill säga; en reklampaus var tionde minut gör att du gång på gång måste upprepa vad du tidigare sagt. Hur många sådana dokumentärer har man inte sett, där det efter ett abrupt klipp visas samma bilder som du nyss har sett medan speakern säger "James Killer dödade sin bror med tio yxhugg" för hundrafemtioelfte gången? Vibeke Olsson verkar tro att vi ständigt måste påminnas på samma sätt. Brickens pappa tar några kattungar, lägger dem i en jutesäck och slår den hårt mot förrådsväggen innan han kastar säcken i sjön. Jamen, begriper läsaren hur förskräckligt det är och hur mycket det påverkar Bricken för resten av hennes liv? Nej, det vågar inte Olsson tro utan fläskar på med att berätta historien om kattungarna ungefär en gång per kapitel - inte bara i denna bok utan även i den följande.

Nu till handlingen. Bricken bor med sin utslitna, heroiska pappa och sin dödssjuka, übergoda mamma på ett sågverk någonstans uppåt Norrland. Hennes tre äldre syskon har svultit ihjäl och nu jobbar familjen för att hålla sig vid liv. Hon vill verkligen inte därifrån trots att de har konstant ont om mat, till skillnad från den bondfamilj som tar Bricken som sommarpiga och låter henne äta upp sig. Nej, Bricken är socialist från födseln och vill gärna jobba tolv timmar om dagen på det bokstavligt talat livsfarliga sågverket och på fritiden ska hon arbeta för mänskliga rättigheter samt helst bli döpt i någon frikyrkoförsamling. Observera att hon bara en småunge i 11-årsåldern...

Jag har svårt för den äckligt sockersöta idyllen som denna goda familj lever i, mitt i misären. Jag har svårt för all denna godhet som de tre familjemedlemmarna visar varann. Framför allt har jag svårt för Olssons sätt att skriva - det känns som att hon vill mosa in texten i mig som om det handlade om korvstoppning och jag var fjälstret.

Men! Serien om Bricken är mycket givande för dem som är det minsta intresserade av svensk historia. Här beskrivs mycket bra hur familjen lever i sin hyrda lägenhet med vägglöss och en inackorderad, hur de gick på stora gemensamma utedass, hur de sover på halmmadrasser, hur de dricker kaffe stup i kvarten, hur farligt arbetet på sågverket var, hur brännvinet skördar liv, hur folk emigrerade till Amerika för att slippa svälta ihjäl, hur fackföreningsrörelsen växer fram, hur frikyrkorna värvar församlingsmedlemmar - och framför allt hur de rika brukspatronerna behandlade sina undersåtar.

Mitt foto: En gammal kökshandduk med broderier från den tid då Bricken var flicka.

Betyg: Mycket gott betyg för skildringarna av arbetarklassens liv, ställt i relation till brukspatroner och överklassfolk. Borde passa skolklasser, historieintresserade, släktforskare och andra som på något vis vill lära sig mer om hur en vanlig svensk familj kunde ha det för 100-150 år sedan. Sämre betyg för det märkliga sättet att skriva, med upprepningar överallt. Sämst betyg av allt för de skrattretande fula omslagen med kolorerade flickansikten - alla jag har pratat med har reagerat på samma sätt som jag.

Rekommenderas: Se ovan.

Snackis: Denna bok utlöste en del diskussioner i vår bokklubb, så den borde kunna rekommenderas till andra som vill läsa och prata om en gemensam bok.

Länk till boken på AdLibris: HÄR.

måndag 28 maj 2012

I det förflutna


Bokens titel: I det förflutna
Författare: Kate Morton
Översättare: Ann Björkhem
Originalets titel: The distant hours
Förlag: Månpocket, efter en överenskommelse med Bokförlaget Forum.
Antal sidor: 553

Fy sjutton, vilket förskräckligt omslag! Jag skäms. Man måste nästan klä in pärmarna innan man sätter sig och läser denna bok bland folk. Hu. Anne Kragelund är ett namn som jag ska lägga på minnet - formgivare som jag är så ska jag passa mig jäkligt noga för att bli så amatörig som hon är.

Den här boken handlar inte överhuvudtaget om en kvinna med lockigt hår i knut. Inte en vacker kvinna heller. Och ingen har en blekrosa klänning med tunna axelband och sjal på sig. Bara titeln "I det förflutna" låter ju så tramsig så det är uteslutet att jag skulle köpt boken om jag inte hade läst en recension.

Det här är en mycket förutsägbar historia som passar utmärkt att läsa på landet när det ösregnar en vecka i sträck. Försvinn in i en engelsk värld under andra världskriget, där små Londonbarn som placeras på engelska landsbygden och där tre systrar bor med sin excentriske författarfar i ett gigantiskt stenslott som ruvar på hemska hemligheter.

Sedan blandar vi in all möjlig kärlek. Syskonkärlek, vänskap, man och hustru i flera upplagor, hemliga beundrare, stora åldersskillnader, omöjlig kärlek, förbjuden kärlek, förnekad kärlek. Och för att det inte ska bli sockersött så slänger vi in mord - inte bara ett mord utan flera! - och diverse uppgörelser mellan mor och dotter också.

Jag tror inte jag behöver säga så mycket om intrigen. Den är underordnad. Detta är en perfekt myspysbok: ointelligent och med en simpel story vars "överraskningsmoment" man ideligen genomskådar - men som sagt ett bra tidsfördriv för en regnig svensk sommar. Femhundra sidor räcker ett tag.

Betyg: Måttligt imponerad. Tveksamt om jag ens kommer att minnas denna bok om några år.

Rekommenderas: Till dem som vill försvinna in i en värld av böcker och skrivande, lantliga stenslott, mord, kärlek och hemligheter.

Snackis: Det finns ingenting att snacka om här. Inget alls.

Länk till boken på AdLibris: HÄR.

Vasadöttrarna



Bokens titel: Vasadöttrarna
Författare: Karin Tegenborg Falkdalen
Förlag: Historiska media, 2010
Antal sidor: 277

Ända sedan jag läste en barnbok om kung Gustav Vasa och hans tokiga upptåg tillsammans med sin familj har jag velat veta mer om de döttrar han fick och som jag innan dess inte hade vetat att han hade. I skolan lärde man sig ju rabbla Erik XIV, Johan III och Karl IX.

Karin Tegenborg Falkdalen har uppenbarligen fascinerats, även hon, av hur en av Sveriges mest omtalade och spännande konungar hade så många döttrar som aldrig nämns. Hennes bok handlar alltså om de fem systrar som föddes i mitten av 1500-talet och som förblivit tämligen okända under fyrahundra år, trots sina fascinerande öden.

Gustav Vasa fick tillsammans med drottning Katarina sonen Erik. Denne lille pojke blev förstås kung Erik den fjortonde, han med den förgiftade ärtsoppan, han som gifte sig med Karin Månsdotter ("Liten Karin", ni vet).

Drottning Katarina dog och Gustav Vasa gifte om sig. Tillsammans med drottning Margareta fick han sonen Johan, han som sedan blev kung Johan den tredje och gifte sig med Katarina Jagellonica och fick den där katolske Sigismund... Jag har alltid tyckt att Johan verkade vara en otrevlig bråkstake, men det är väl för att man fick lära sig i skolan att han förgiftat sin halvbror och bråkat med sina syskon.

Nu födde drottningen i rask takt en räcka barn till. Först kom Katarina (hyggligt att ge henne samma namn som kungens förra fru, va?) och därefter Cecilia. Sedan föddes Magnus, en bror som åtminstone aldrig jag hört talas om... Efter honom kom prinsessorna Anna, Sofia och Elisabet med några få års mellanrum.

Sist i raden var lille Karl, han som senare blev kung Karl den nionde och far till Gustav II Adolf. Kort efter att han hade fötts dog modern och hans far gifte åter igen om sig, denna gång med någon kusin till barnen. Gustav Vasa fick alltså åtta barn med samma kvinna, men sedan hann han inte avla några fler innan han dog (tur för hans nya, alltför unga hustru kan jag tänka...)

Sådana här böcker intresserar mig oerhört och jag gillar verkligen att författaren har ansträngt sig att göra ett bra släktträd i inledningen av boken, liksom en karta i slutet. De första kapitlen är mycket intressanta och jag lärde mig mycket av dem, bland annat hur mäktiga rika husfruar var på den tiden. Vilken makt de hade över sina gårdar och ekonomin!

Det är intressant att läsa om hur flickorna uppfostrades, vilka ideal som rådde på 1500-talet och hur ätten Vasa fick kämpa för att få ett gott anseende ute i Europa - de sågs ju som uppkomlingar och var inte en kungafamilj med gamla anor. Sverige var för första gången ett enat rike, centralt styrt av en enda kung.

Det är också spännande att se hur flickorna ska giftas bort, vilka rikedomar de får med sig och hur de förväntade sig att bli försörjda. Äktenskapsmäkleriet verkar ha tagit mycket tid och kraft. Med fem prinsessor hade bröderna fullt sjå att hitta passande arvfurstar, prinsar eller hertigar att gifta bort dem med. Det var politik på hög nivå och dessutom gällde det att hitta män som klarade av att försörja sina fruar resten av livet, för Erik, Johan och Karl ville minsann inte ha någon försörjningsbörda.

Boken är faktiskt lite trälig att läsa. Jag vet inte varför för egentligen gillar jag ämnet! Det är något med hur man hoppar i tiden som stör mig enormt. Ett litet exempel är att man pratar om systrarnas svägerska Gunilla Bielke och hur svårt de hade att acceptera henne. Men inte förrän i kapitlet därpå får man veta att Gunilla Bielke var Johan III:s andra gemål. Ska man gissa sånt? Ska man intuitivt begripa Gunillas bakgrund och hur hon kom in i familjen?

Jag önskar att boken inte hade delats in i kapitel om var och en av systrarna utan skildrats i kronologisk ordning istället. Det är en ändlös räcka data som jag inte till fullo klarar av att ta in eftersom det är utrikespolitik presenterad som slag, krig, intriger och konflikter blandat med årtal och namn på småfurstar tills ögonen roterar i ögonhålorna på en.

Prinsessornas liv skildras ett-och-ett tills de dör. Jag skulle ha velat läsa (påhittat exempel:) "När Sofia var 35 år och Elisabet 33 år födde de varsin son, men bara Elisabets pojke överlevde. Systrarna besökte varann kort därpå. Samtidigt kämpade Katarina i Tyskland med sina tolv barn som hon knappt kunde försörja." Så att händelserna i deras liv placerades in i ett sammanhang där man kan förstå hur de lever sina liv parallellt med varann.
Karin Tegenborg Falkdalen är tydligen filosofie doktor i idéhistoria. Det känns som att hon tror att de sida-upp-och-sida-ner-långa uppräkningarna av småfurstar i någon outtalbar provins i Polen eller Tyskland är självklara för oss alla. Hennes starka sida är helt klart inte att skriva levande om ett stycke svensk historia.

Hon gör sig bäst i de mycket intressanta beskrivningarna av prinsessornas uppväxt, uppfostran, vilka kunskaper och dygder de förväntades ha, hur de reste och levde, hur de kommunicerade och agerade. Själv förvånades jag över hur 1500-talet kom så mycket närmare i tid. Det är inte evigheter sedan även om det var en helt annan tid.

Betyg: En bit av Sveriges historia som de flesta av oss aldrig hörde i grundskolan och som fler borde ta del av.

Rekommenderas: Till vuxna som har tillräckligt stort intresse för historia för att orka svälja alla stabbiga stycken fulla med ortsnamn, personnamn, namn på slag och krig och pakter och fördrag...

Snackis: Man skulle kunna diskutera det som författarinnan själv beskriver i efterordet: hur dagens monarki är jämfört med 1500-talets och vilka olika förutsättningar prinsessorna Victoria och Madeleine har jämfört med prinsessorna Katarina, Cecilia, Sofia, Anna och Elisabet.

Länk till boken på AdLibris: INBUNDEN eller POCKET.