Tipsa mig om ungdomsböcker!

En av böckerna som jag själv tipsade om.

Nu behöver jag lite backning från mina bokbloggarvänner! Kan ni hjälpa till?

Jag behöver hitta böcker till en tolvåring som är van läsare och gillar böcker, men som tröttnat på sånt som PAX-serien och alla dessa mysterier som man förväntas gilla när man är i gränslandet mellan barn och ungdom. Nej, hon föredrar riktiga människor och verkliga händelser ur vardagen.

Det får ju inte vara för brutalt och hemskt eftersom det inte är högläsning som man kan sitta och diskutera, utan böcker hon kommer att läsa själv. Hon är mogen och medveten, men man behöver ju inte nödvändigtvis kasta all världens elände i ansiktet på henne ändå (tänker jag, men det är inte mitt barn så det är ju inte jag som bestämmer).

Jag har gett hennes föräldrar flera tips redan men de tar glatt emot mer! Behöver inte vara nyutgivet, kan lika gärna vara äldre böcker att låna på bibblan. Överös oss!

Lena Andersson - livs levande!

(Visste väl att rubriken kunde locka hit någon.) Idag samlades jag och bokklubbsväninnorna snudd på mangrant på det lokala biblioteket för ett författarsamtal med Lena Andersson om boken "Sveas son". Mycket givande! Vi var väldigt nöjda efteråt. Riktigt intressant att höra hennes egna tankar kring folkhemmet. Åhörarsalen var fin och vi åt lunch vid långbord under tiden. Det var fullsatt till sista plats.

Extra kul förstås att hon avslutade lunchen med att läsa högt ur det mejl hon fått från oss, med våra frågor! Vi kände att vi verkligen fick svar på det vi undrat och spekulerat kring på vår egen bokträff i fredags. Det ger onekligen en extra dimension till läsandet att få höra författaren själv berätta om sina intentioner och hur hon själv ser på bokens huvudpersoner och den tid de levde i.

Sveas son

Bokens titel: Sveas son
Författare: Lena Andersson
Förlag: Polaris, 2018
Antal sidor: (glömde kolla men förlaget påstår 248)

Ragnar föds just när begreppet folkhemmet myntas - 1932, i boken kallat år noll eftersom det var då allt började - och det är kring honom romanen kretsar. Han är folkhemmet personifierat, så till den milda grad att en forskare från Uppsala universitet avböjer att intervjua honom eftersom han är "för vanlig" för hennes projekt.

Han är Sveas son, men han är ingen god son. Någonstans älskar han nog sina föräldrar, men samtidigt ser han ner på dem eftersom de inte begriper det moderna livet. De är reliker från bondesamhället och han föraktar dem, om än i smyg. Att Svea bakar kakor med äkta smör är en sak som Ragnar fnyser åt, eftersom det vore mycket bättre med margarin. Att hon hjärtinnerligt berömmer sin son upplever han som kletigt, påträngande och krävande.

Han är Elisabets man, men drivs kanske inte av passion och dunkande kärlek. Elisabet är rejäl och praktisk, han gillar henne och hon är en bra mamma till de två barnen. Men han begriper sig inte på henne: hon vill resa, se och uppleva. Vad är vitsen med det?

Han är Eriks och Elsas pappa, men barnen fyller för honom mest den viktiga funktionen att förverkliga hans drömmar om en sportkarriär. När så Erik ger upp cyklingen, trots att han är så lovande, vänder sig Ragnar istället mot Elsa och driver henne stenhårt att bli en längdskidåkerska på elitnivå. Någon större värme känner han inte gentemot barnen och inte de mot honom, vad jag kan se.

Ändå tycker jag på något vis om Ragnar!

Jag förstår hur han menar att det socialdemokratiska samhället skulle kunna vara det närmast perfekta, där staten vet bäst om hur vi ska sköta våra liv. Det finns en trygghet i det genomtänkta, rationella, strukturerade och ordnade.

Det gör Ragnar stolt att bo i ett radhus identiskt med alla andras, att gå på Hem & Skola-möten, att jobba ett helt liv i statens eller kommunens tjänst, att äta frysrätter, att skjutsa barnen till tävlingar på helgerna. Han drivs av att vara med i föreningslivet, skriva protokoll, sitta med i styrelser, sköta allt enligt agendan.

Han är lite känslomässigt stympad, Ragnar, det strålar inte direkt av värme om honom... men jag sympatiserar ändå med honom. Och jag känner igen min farfar och diverse andra män i honom, åtminstone i fragment.

"Sveas son" är en intressant bok om det svenska folkhemsexperimentet och vad det förde med sig. Min upplevelse är att det talas varmt om Per Albin Hansson och den svenska modellen, alla fördelarna den innebar. I Lena Anderssons bok kommer en annan sida fram - den som handlar om kollektivism och där den enskilda människan aldrig är så viktig som samhället hon bor i.

Mitt foto: Vad passar väl bättre än en klassisk Viola Gråsten-pläd till folkhemsinteriören?!

Omdöme: Personerna kring Ragnar är platta, nästan pappdockor i historien, men beskrivningarna av familjens liv är ändå lätta att leva sig in i och känna igen sig i. Gillar mycket! Särskilt uppskattar jag författarens (eller om det är Ragnars?) tankar kring klass, kultur och kollektiv. En mycket läsvärd bok.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN.
Länk till boken på Bokus: INBUNDEN

Tack till bokklubbsväninnan för valet av bok - och lånet av densamma, eftersom det lokala biblioteket hade en evighetslång kö till de fem ex de äger.

Innanför murarna

Bokens titel: Innanför murarna

Författare: Maria Ernestam

Förlag: Bokförlaget Forum, 2018

Antal sidor: 263

Jag var ju inte direkt översvallande i mina kommentarer när jag berättade att jag börjat läsa Maria Ernestams senaste roman. Och nu vet jag varför. Hon utnyttjar nämligen det gamla knepet att insinuera att något dramatiskt har hänt huvudpersonen, men exakt vad ska vi sväva i ovisshet om.

Ibland funkar det. Ibland blir det en fantastisk twist och det är väl då som bokrecensionerna svämmar över av superlativ när läsarna blir överraskade, när hela historien vrids ett halvt varv och man inser att författaren har gjort ett supersmart upplägg och lurat oss allihop. 

Jag gillar sånt! Om det fyller en funktion och om det är snyggt gjort. 

Om det däremot är så här: En lättskrämd, neurotisk, överspänd och uppenbart traumatiserad svensk kvinna åker till franskt kloster för att skriva på sin forskningsrapport. Hon flyr från något, det fattar man redan i första stycket. 

Hon ältar tonårssonen Axel (lätt gissat vad som hänt honom men det dröjer till sidan 182 av 263 innan man får det bekräftat...) och maken Björn (svårare att gissa vad han gjort och vi läsare får inte veta förrän i mitten av boken). 

Under tiden i klostret grinar hon, drömmer mardrömmar, är rädd för ungefär alla människor hon möter (klosterföreståndare, andra forskare, fransk gubbe, byns doktor...), får hallucinationer och springer galet skrikande ut i ösregnet eftersom hon tror sig se barnsoldater från andra världskriget. Hon svimmar nästan när hon ser krigsmonument och bleknar (!) när någon nämner att det dog folk på den här platsen för sjuttio år sedan.

Ja, jag vet inte. Jag har lust att sätta henne på närmaste flyg hem till Sverige och begära någon slags akut psykologisk hjälp för henne. 

Miljöbeskrivningarna är som vanligt bra, personerna ännu mer så. Det förväntar jag mig av Ernestam för hon är mycket skicklig på att mejsla ut karaktärer och krydda med udda detaljer. Historien däremot - nä, den engagerade mig inte överhuvudtaget.

Till författaren skulle jag vilja säga: Jag gillar verkligen dina böcker och du skriver så otroligt bra, men du skulle berättat redan i första kapitlet vad som hade hänt Sofis man och son, så hade vi sluppit "om jag bara hade vetat vad som skulle komma-" och "då hade jag ingen aning om vad som väntade"-tramset. Det höjer inte spänningen alls, utan mest ligger i vägen för läsupplevelsen. 

Jag hade kunnat känna med Sofi om jag visste från början varför hon är så otroligt känslosam (ett nervvrak är väl mer korrekt). Nu blev jag mest bara irriterad på henne och de inte så överraskande "avslöjanden" som sent i boken gjordes om hennes förflutna.

Mitt foto: Sofis rum på klostret är helt målat i rött och sängen har röda lakan, röd kudde och rött täcke...

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN
Länk till boken på Bokus: INBUNDEN

Tack till förlaget för recensions-exet! Jag borde nog ha läst författarens nyutkomna julbok istället.

Helgfrågan

Helgfrågan hos Mia denna vecka verkar vara helt utan litterär anknytning.

Bild från 2015.

1. Har du någon adventskalender?
Här skulle jag vilja säga "ja, en fin tekalender" eller "ja, 24 Novellix-böcker" men ack nej. Däremot har vi alltid Bamses julkalender, trots att barnen inte längre slåss om att få öppna luckorna. Eller - om man ska vara helt ärlig - inte ens vill öppna en enda lucka. Det är bara jag som tycker att man ska hålla på traditionerna.

2. Chips eller choklad? 
Hmm. Lakrits.

Kvinnor som överanalyserar sina egna tankar

Jag läser Maria Ernestams nyaste bok och försöker, försöker, FÖRSÖKER verkligen att sugas in i den och känna att den är precis så fantastisk som jag trodde att den skulle vara.

Jag har slukat allt hon skrivit, gillat precis allt - och så kom förra boken, den som hette något om en pianist, och den var så sjukt tråkig så jag klarade inte av att läsa ut den. Men det kan omöjligt att ha varit författarens fel, det måste ha varit något fel på mig just då. Jag har höga tankar om Ernestams författarskap.

Märkligt nog så gillar jag inte den här boken något vidare heller. Vad är det som har hänt?! I båda böckerna är det medelålders kvinnor med risiga äktenskap och struliga relationer som flyr långt bort och sedan sitter och har analytiska samtal med sig själva, funderar över varenda liten tanke och varje liten känsla. De reagerar så himla starkt för småsaker, grubblar över petitesser, bleknar över svar på ställda frågor, tar åt sig av varje menande blick.

 Jag kanske är en iskall robot men jag skulle aldrig orka gå genom livet och hela tiden fundera på varför jag funderar på något, eller hela tiden grubbla över vad allt kan betyda egentligen. "Men bara SLÄPP DET!" har jag lust att skrika till de här överanalyserande kvinnorna.

Jag förstår inte vad som hänt, det känns som två helt olika författarskap. Nyfiken på om någon annan läst "Innanför murarna" och den där romanen om pianisten och tycker att de skiljer sig markant från de tidigare böckerna.

Folkhemmet personifierat

Nu har jag läst klart "Sveas son" till bokklubben - avvaktar med recension tills vi haft vår träff nästa fredag - där Lena Andersson skriver om folkhemmet.

"Ragnar ser den (staten, min anm.) som människans bättre jag. Han dyrkar staten som idé därför att den saknar människans godtycke. Den kan bestämma sig för att göra det rättfärdiga, sanna och goda, och sedan hålla sig till det. Människan däremot faller hela tiden. Hon tyngs av lidelser, drifter och svagheter" har Lena Andersson tydligen sagt.

Har dessutom bokat in att lyssna på författaren när hon pratar om sin bok på ett biblioteksevent; det ska bli spännande att höra hur hon presenterar Ragnar och hans förhållande till sin åldriga mor (en kvarleva från bondesamhället) och sin unga dotter (en för honom obegripligt självcentrerad person). Är det fler här som läst boken?

Ett tusen inlägg!

Men, va?! Ett tusen inlägg, hur kan det vara möjligt? Kollade statistiken för en gångs skull och såg till min förvåning att jag nu har publicerat 1.000 inlägg.
Det är värt att fira. Allt som KAN firas, BÖR firas! En mugg limoncello-glögg tror jag det får bli.

Art matters

Bokens titel: Art matters - because your imagination can change the world
Författare: Neil Gaiman
Illustratör: Chris Riddell
Förlag: Headline, 2018
Antal sidor: 97 (om jag räknat rätt)

Neil Gaiman hör till mina favoritförfattare och hans vapendragare Chris Riddell hör till de bästa illustratörerna jag vet.

Här är nu en liten bok med den för mig attraktiva titeln "Art matters" om att vara frilansare inom ett konstnärligt yrke, skriven och illustrerad av dessa båda. Klart jag köpte den! Men ärligt talat blev jag rätt besviken.

Först och främst är den SKRIVEN I VERSALER RAKT IGENOM, vilket är rätt tröttande att läsa. I synnerhet som det är handskrivet i en lite slarvig stil.

Sedan har jag invändningar mot kapitlet om hur viktiga bibliotek är och hur betydelsefullt det är med läsning för barn och ungdomar och vilken samhällsinsats bibliotekarier gör. Fint, jättefint, men det intresserar mig inte det minsta.

Det är som att sparka in en öppen dörr. Klart jag tycker barn ska lära sig läsa och att vi ska ha bibliotek - jag älskar ju böcker! - men nu köpte jag faktiskt den här lilla godbiten för att läsa om konsten att skriva, teckna, fotografera, skapa.

Inte förrän jag läst halva boken kommer jag till kapitlet "Make art" och där är det jag letat efter. Varför det är viktigt att följa sina drömmar, varför konst betyder något, vad som gör just min konst unik och hur den kan få plats i en värld som svämmar över av filmer, foton, texter, illustrationer och mäktigt hantverk.

Mitt omdöme: "Neil´s words are some of the wisest I´ve found" skriver Chris Riddell i inledningen. Nja, det håller jag inte med om. Mycket av det här är självklarheter som hade passat som inlägg på sociala medier eller i en morgontidnings söndagsbilaga. Då hade jag gillat dem, helt klart! Men en hel bok, njäe. Den tillförde inte mitt liv något särskilt.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN
Länk till boken på Bokus: INBUNDEN

Familjen jag hade

Bokens titel: Familjen jag hade
Författare: Bill Clegg
Originalets titel: Did you ever have a family
Översättare: Manni Kössler
Förlag: Bokförlaget Forum, 2016
Antal sidor: 269

Det finns ingenting att avslöja om den här boken, ingen spoiler alls. Redan i de första styckena får vi veta att den unga Lolly och hennes fästman Will dör i en eldsvåda natten innan de ska hålla sitt bröllop. De är inkvarterade hos Lollys mamma June i hennes stora vackra hus i ett litet samhälle i Connecticut; June överlever men det gör varken hennes dotter, blivande svärson, ex-man eller unge älskare. Hela hennes familj försvinner i branden.

Boken är lågmäld och... tja, fundersam skulle jag vilja säga. Som om alla de myllrande berättarrösterna har lagt undan ilskan och bara sorgset grubblar över hur det här kunde hända.

Att huset brunnit ner till grunden och tagit hela Junes familj är ett faktum och boken säger inte så mycket mer om det - men vilka är de här människorna, hur förhåller de sig till varandra och vad var det egentligen som hände?

June är en välbärgad, medelålders, framgångsrik gallerist med en ex-make och en vuxen dotter. Hon har ett smått komplicerat förhållande med Luke som kunde varit hennes son om man ser till åldern - han är en vacker, vältränad, ömsint och varm ung man. Och han är svart, vilket ställer till med problem...

Lukes mamma Lydia är den andra viktiga personen i romanen, hon är en ömhetstörstande kvinna som kämpat som ensamstående mor i hela sitt vuxna liv och aldrig lyckats riktigt bra, om man ska vara ärlig. Lättlurad, bedragen och baktalad har hon blivit hela sitt liv.

Det är en väldigt fin och berörande bok som jag misstänker kommer att stanna kvar länge i mitt minne. Den handlar om sorg men är inte särskilt sorglig, snarare visar den på kraften i att vilja leva även när allt är nattsvart. Kapitlen är korta, omväxlande berättade av en mängd människor som påverkats av händelsen eller av Junes familj. Den visar på tröst och hopp mitt i sorgen, att det finns vänskap, kärlek och en vilja att leva vidare.

Min enda invändning är att jag har fruktansvärt svårt att hålla reda på alla personerna i boken! De är säkert femton stycken och ingen av dem presenteras tydligt utan man får bara lugna sig och tänka att "jag begriper nog snart hur han har en koppling till henne". Det kan vara en hushållerska, en gammal klasskamrat, en granne, en älskare, en före detta make. Det är hopplöst att försöka begripa hur alla hänger ihop och jag får alltför många gånger stanna upp och bläddra lite för att reda ut relationerna.

Mitt omdöme: Var inte rädd att den innehåller hemska scener där folk brinner inne eller plågas ihjäl, för det gör den inte. Det handlar om kärlek och längtan, livslång ånger - och den förlamande sorgen när det värsta har hänt.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN
Länk till boken på Bokus: E-BOK

Våra liv är en droppe som faller i tidernas ström...

Allhelgonahelg. Jag har vid några tillfällen tidigare lagt in dikter här, bland annat då min hund dog. Nu är det dags att tända ljus på gravarna igen, men i år känner jag mig inte helt knäckt. Det här året har jag fått läka lite efter alla sorger som var åren dessförinnan.

Idag besökte jag en kyrkogård tillsammans med en arbetskamrat vars lille barnbarn dog vid födseln; vi stod vid bebisens grav och begrundade livet och döden. Hur lite man vet om vad som väntar, hur lite man egentligen kan planera och förutsätta.

Foto från vårt landställe i somras.

Den här dikten förekommer ibland i dödsannonser och påstås då vara skriven av Nils Ferlin men lite googlande visar att den inte är det, utan plockades upp av ett hårdrockband som sett en anonym dikt i tidningen och använt den i en av sina låtar. Oavsett vem som skrivit den så tycker jag att den är fin. Så kort tid vi lever! Om vi har tur får vi hundra år var, på ett jordklot som levt i miljarder år.

Våra liv är en vindfläkt, en saga, en dröm, en droppe som faller i tidernas ström.
Den skimrar i regnbågens färg en minut, brister och faller och drömmen är slut.

När jag läste Göran Tunström (jag har ju en idé om att läsa alla Augustpristagare, och det här var en av de böcker jag skulle avverka) så hittade jag de här raderna som man också ofta ser i dödsannonser:

När mammor dör, då förlorar man ett av väderstrecken.
Då förlorar man vartannat andetag:
då förlorar man en glänta.
När mammor dör, växer det sly överallt.

Så är det.
Jag vill säga "jag klarar mig bra utan dig" men nej, ibland gör jag faktiskt inte det.