söndag 11 november 2018

Kvinnor som överanalyserar sina egna tankar


Jag läser Maria Ernestams nyaste bok och försöker, försöker, FÖRSÖKER verkligen att sugas in i den och känna att den är precis så fantastisk som jag trodde att den skulle vara.

Jag har slukat allt hon skrivit, gillat precis allt - och så kom förra boken, den som hette något om en pianist, och den var så sjukt tråkig så jag klarade inte av att läsa ut den. Men det kan omöjligt att ha varit författarens fel, det måste ha varit något fel på mig just då. Jag har höga tankar om Ernestams författarskap.

Märkligt nog så gillar jag inte den här boken något vidare heller. Vad är det som har hänt?! I båda böckerna är det medelålders kvinnor med risiga äktenskap och struliga relationer som flyr långt bort och sedan sitter och har analytiska samtal med sig själva, funderar över varenda liten tanke och varje liten känsla. De reagerar så himla starkt för småsaker, grubblar över petitesser, bleknar över svar på ställda frågor, tar åt sig av varje menande blick.

 Jag kanske är en iskall robot men jag skulle aldrig orka gå genom livet och hela tiden fundera på varför jag funderar på något, eller hela tiden grubbla över vad allt kan betyda egentligen. "Men bara SLÄPP DET!" har jag lust att skrika till de här överanalyserande kvinnorna.

Jag förstår inte vad som hänt, det känns som två helt olika författarskap. Nyfiken på om någon annan läst "Innanför murarna" och den där romanen om pianisten och tycker att de skiljer sig markant från de tidigare böckerna.

onsdag 7 november 2018

Folkhemmet personifierat


Nu har jag läst klart "Sveas son" till bokklubben - avvaktar med recension tills vi haft vår träff nästa fredag - där Lena Andersson skriver om folkhemmet.

"Ragnar ser den (staten, min anm.) som människans bättre jag. Han dyrkar staten som idé därför att den saknar människans godtycke. Den kan bestämma sig för att göra det rättfärdiga, sanna och goda, och sedan hålla sig till det. Människan däremot faller hela tiden. Hon tyngs av lidelser, drifter och svagheter" har Lena Andersson tydligen sagt.

Har dessutom bokat in att lyssna på författaren när hon pratar om sin bok på ett biblioteksevent; det ska bli spännande att höra hur hon presenterar Ragnar och hans förhållande till sin åldriga mor (en kvarleva från bondesamhället) och sin unga dotter (en för honom obegripligt självcentrerad person). Är det fler här som läst boken?

tisdag 6 november 2018

Ett tusen inlägg!


Men, va?! Ett tusen inlägg, hur kan det vara möjligt? Kollade statistiken för en gångs skull och såg till min förvåning att jag nu har publicerat 1.000 inlägg.
Det är värt att fira. Allt som KAN firas, BÖR firas! En mugg limoncello-glögg tror jag det får bli.

lördag 3 november 2018

Art matters


Bokens titel: Art matters - because your imagination can change the world
Författare: Neil Gaiman
Illustratör: Chris Riddell
Förlag: Headline, 2018
Antal sidor: 97 (om jag räknat rätt)

Neil Gaiman hör till mina favoritförfattare och hans vapendragare Chris Riddell hör till de bästa illustratörerna jag vet.

Här är nu en liten bok med den för mig attraktiva titeln "Art matters" om att vara frilansare inom ett konstnärligt yrke, skriven och illustrerad av dessa båda. Klart jag köpte den! Men ärligt talat blev jag rätt besviken.

Först och främst är den SKRIVEN I VERSALER RAKT IGENOM, vilket är rätt tröttande att läsa. I synnerhet som det är handskrivet i en lite slarvig stil.

Sedan har jag invändningar mot kapitlet om hur viktiga bibliotek är och hur betydelsefullt det är med läsning för barn och ungdomar och vilken samhällsinsats bibliotekarier gör. Fint, jättefint, men det intresserar mig inte det minsta.

Det är som att sparka in en öppen dörr. Klart jag tycker barn ska lära sig läsa och att vi ska ha bibliotek - jag älskar ju böcker! - men nu köpte jag faktiskt den här lilla godbiten för att läsa om konsten att skriva, teckna, fotografera, skapa.

Inte förrän jag läst halva boken kommer jag till kapitlet "Make art" och där är det jag letat efter. Varför det är viktigt att följa sina drömmar, varför konst betyder något, vad som gör just min konst unik och hur den kan få plats i en värld som svämmar över av filmer, foton, texter, illustrationer och mäktigt hantverk.

Mitt omdöme: "Neil´s words are some of the wisest I´ve found" skriver Chris Riddell i inledningen. Nja, det håller jag inte med om. Mycket av det här är självklarheter som hade passat som inlägg på sociala medier eller i en morgontidnings söndagsbilaga. Då hade jag gillat dem, helt klart! Men en hel bok, njäe. Den tillförde inte mitt liv något särskilt.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN

fredag 2 november 2018

Familjen jag hade


Bokens titel: Familjen jag hade
Författare: Bill Clegg
Originalets titel: Did you ever have a family
Översättare: Manni Kössler
Förlag: Bokförlaget Forum, 2016
Antal sidor: 269

Det finns ingenting att avslöja om den här boken, ingen spoiler alls. Redan i de första styckena får vi veta att den unga Lolly och hennes fästman Will dör i en eldsvåda natten innan de ska hålla sitt bröllop. De är inkvarterade hos Lollys mamma June i hennes stora vackra hus i ett litet samhälle i Connecticut; June överlever men det gör varken hennes dotter, blivande svärson, ex-man eller unge älskare. Hela hennes familj försvinner i branden.

Boken är lågmäld och... tja, fundersam skulle jag vilja säga. Som om alla de myllrande berättarrösterna har lagt undan ilskan och bara sorgset grubblar över hur det här kunde hända.

Att huset brunnit ner till grunden och tagit hela Junes familj är ett faktum och boken säger inte så mycket mer om det - men vilka är de här människorna, hur förhåller de sig till varandra och vad var det egentligen som hände?

June är en välbärgad, medelålders, framgångsrik gallerist med en ex-make och en vuxen dotter. Hon har ett smått komplicerat förhållande med Luke som kunde varit hennes son om man ser till åldern - han är en vacker, vältränad, ömsint och varm ung man. Och han är svart, vilket ställer till med problem...

Lukes mamma Lydia är den andra viktiga personen i romanen, hon är en ömhetstörstande kvinna som kämpat som ensamstående mor i hela sitt vuxna liv och aldrig lyckats riktigt bra, om man ska vara ärlig. Lättlurad, bedragen och baktalad har hon blivit hela sitt liv.

Det är en väldigt fin och berörande bok som jag misstänker kommer att stanna kvar länge i mitt minne. Den handlar om sorg men är inte särskilt sorglig, snarare visar den på kraften i att vilja leva även när allt är nattsvart. Kapitlen är korta, omväxlande berättade av en mängd människor som påverkats av händelsen eller av Junes familj. Den visar på tröst och hopp mitt i sorgen, att det finns vänskap, kärlek och en vilja att leva vidare.

Min enda invändning är att jag har fruktansvärt svårt att hålla reda på alla personerna i boken! De är säkert femton stycken och ingen av dem presenteras tydligt utan man får bara lugna sig och tänka att "jag begriper nog snart hur han har en koppling till henne". Det kan vara en hushållerska, en gammal klasskamrat, en granne, en älskare, en före detta make. Det är hopplöst att försöka begripa hur alla hänger ihop och jag får alltför många gånger stanna upp och bläddra lite för att reda ut relationerna.

Mitt omdöme: Var inte rädd att den innehåller hemska scener där folk brinner inne eller plågas ihjäl, för det gör den inte. Det handlar om kärlek och längtan, livslång ånger - och den förlamande sorgen när det värsta har hänt.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN

torsdag 1 november 2018

Våra liv är en droppe som faller i tidernas ström...

Allhelgonahelg. Jag har vid några tillfällen tidigare lagt in dikter här, bland annat då min hund dog. Nu är det dags att tända ljus på gravarna igen, men i år känner jag mig inte helt knäckt. Det här året har jag fått läka lite efter alla sorger som var åren dessförinnan.

Idag besökte jag en kyrkogård tillsammans med en arbetskamrat vars lille barnbarn dog vid födseln; vi stod vid bebisens grav och begrundade livet och döden. Hur lite man vet om vad som väntar, hur lite man egentligen kan planera och förutsätta.


Foto från vårt landställe i somras.

Den här dikten förekommer ibland i dödsannonser och påstås då vara skriven av Nils Ferlin men lite googlande visar att den inte är det, utan plockades upp av ett hårdrockband som sett en anonym dikt i tidningen och använt den i en av sina låtar. Oavsett vem som skrivit den så tycker jag att den är fin. Så kort tid vi lever! Om vi har tur får vi hundra år var, på ett jordklot som levt i miljarder år.

Våra liv är en vindfläkt, en saga, en dröm, en droppe som faller i tidernas ström.
Den skimrar i regnbågens färg en minut, brister och faller och drömmen är slut.

När jag läste Göran Tunström (jag har ju en idé om att läsa alla Augustpristagare, och det här var en av de böcker jag skulle avverka) så hittade jag de här raderna som man också ofta ser i dödsannonser:

När mammor dör, då förlorar man ett av väderstrecken.
Då förlorar man vartannat andetag:
då förlorar man en glänta.
När mammor dör, växer det sly överallt.

Så är det.
Jag vill säga "jag klarar mig bra utan dig" men nej, ibland gör jag faktiskt inte det.