Too Good to be True

Bokens titel: Too Good to be True
Författare: Ann Cleeves
Förlag: Pan Books, 2016
Antal sidor: 98

Jag är väldigt förtjust i den här serien med tunna kortromaner (eller tjocka noveller) som ges ut i England. Egentligen är de till för vuxna som inte läser så mycket och behöver en knuff in i böckernas värld. Lättläst - men inte tramsigt, barnsligt eller alltför förenklat alltså. Många kända författare har skrivit en Quick Reads-bok och jag uppskattar de här miniromanerna precis som den svenska serien Entimmesboken.

Om man har läst Ann Cleeves tidigare så känner man till hennes detektiv från Shetlandsöarna. Jimmy Perez blir här uppringd av sin förra fru som hamnat i en knipa. Hon misstänker att hennes nye man haft en kärleksaffär med en ung lärarinna i den skotska småstaden där de bor. Den unga kvinnan är nu död och det skvallras om vem som kan ha orsakat hennes självmord - eller är det någon som har mördat henne?

Berättelsen är rakt igenom välskriven och underhållande, även om jag kanske kan tycka att de lokala poliserna är onödigt okunniga och Jimmy Perez kunskaper om människor som står i begrepp att begå självmord tycks obefintlig. Hela historien är rätt konstruerad, när jag tänker efter, men det är trevligt för stunden.

Länk till boken på Adlibris: ENGELSK STORPOCKET.

Miniatyrmakaren

Bokens titel: Miniatyrmakaren
Författare: Jessie Burton
Originalets titel: The Miniaturist
Översättare: Charlotte Hjukström och Leif Janzon
Förlag: Modernista, 2016
Antal sidor: 378

Bara det att boken utspelar sig i Holland (förlåt, Nederländerna ska man ju säga) gör den speciell. Och att handlingen tilldrar sig på 1600-talet är väl ganska ovanligt också - våra svenska historiska romaner handlar ofta om vikingatiden eller om 1800-talet, tycker jag. Upplägget med en rafflande relationsroman i Amsterdam år 1687 är väldigt tilltalande, just för att jag aldrig läst något liknande förr.

Huvudpersonen är 18-åriga bondflickan Nella som gifts bort med en dubbelt så gammal man, Johannes, och flyttar alldeles ensam från sin avlägsna bondby till storstaden för att bli hans hustru.

När hon kommer fram möts hon av hans syster Marin, en genuint otrevlig kvinna som inte verkar kunna säga ett enda snällt ord, samt den unga pigan Cornelia - en mästarinna på att tjuvlyssna vid dörrar - och den svarte och exotiske allt-i-allon Otto som Johannes har köpt loss från en plantage. Men hennes make syns inte till utan förmodas vara ute på en resa i Ostindiska kompaniets tjänst.

Hur ska Nella klara sig bland de här personerna, där allting är främmande, nytt och ovant och där hon inte känner en själ? Hennes äkta man är märkligt frånvarande, låser in sig på sitt arbetsrum, talar knappt med henne. Hennes svägerska härskar över hushållet och har ett humör som man inte vill råka ut för. Otto och Cornelia tisslar och tasslar, men låter förstås inte unga husfrun Nella vara med i gemenskapen. Vilka hemligheter döljs i huset vid kanalen?

Miljöbeskrivningarna är fantastiska, jag älskar dem! Stinkande kanaler, flodbåtar, skepp som seglar mot fjärran länder. Packhusen vid kajen är fulla av kryddor, sidentyger, kinesiskt porslin, sockertoppar. Torgen där fiskmånglare säljer sina varor. Brödbodarna och konditorierna med mandelmassa och sötsaker. Fukten, kylan och det råa som stiger upp ur träskmarker och vattendrag. Husen som är byggda av sten och som vintertid kräver att man går fullt påklädd inomhus. Underbart levande beskrivet!

"Miniatyrmakaren" har slagit alla rekord, jag orkar inte ens räkna upp alla utmärkelser den fått och priser den vunnit och upplagor den sålts i. Jag sträckläste boken, men skulle inte säga att det är bland det bästa jag läst i år - för mycket var alltför förutsägbart, för mycket var för osannolikt. Däremot måste jag helt instämma i blurpen på baksidan: "Den sorts bok som påminner dig om varför du en gång blev förälskad i att läsa". Mitt i prick!

Mitt foto: Jag hade ett ärvt, handgjort dockskåp när jag var liten. Här är några av möblerna från det. De är min mammas, jag förmodar att de är från sent 1940-tal.

Länk till boken på Adlibris: STORPOCKET, POCKET och INBUNDEN

En yxa i nacken

Bokens titel: En yxa i nacken
Författare: Hans Alfredson
Förlag: Wahlström & Widstrand, 1994
Antal sidor: 249

Plockade en gammal pocket ur bokhyllan, tänkte att det kunde vara trevlig julläsning: lite puttrigt trevlig Hasse Alfredson-anda. Vem gillar inte Hasse-å-Tage? Titeln är ju också lockande!

Ett litet mord någonstans i Sverige, en pensionerad polis och hans slaktare till son, en förmögen änka och hennes unga dotter som också är en förmögen änka. Lät ju lovande. Men hu, så dåligt det visade sig vara.

Boken berättas av en (manlig) vän till poliskommissarie Albin Winkelryd och det kunde nästan inte vara sämre upplagt. "Först gick vi hit och sedan gick vi dit och sedan sa jag hejdå och sedan gick det tre månader när jag inte hörde mer från Albin men sen så ringde han en dag och sa att han hade löst mordgåtan". Händelserna staplas på varann, ungefär som när skolbarn skriver uppsatser och får förmaningar av läraren att inte inleda varenda jämrans mening med ordet "sedan".

Persongalleriet är platt. Hon som blir mördad kunde lika gärna vara en pappkartong, så ointressant är hon. Jag bryr mig inte det minsta om att hon får en yxa i nacken.

Förlaget har dessutom mage att skriva "Med En yxa i nacken har Hans Alfredson skrivit en lika knepig som underhållande kriminalroman med en elegant och överraskande upplösning." Observera orden knepig (historien är tvärtom simpel), underhållande (inte för oss som vant oss vid moderna kriminalromaner med lite djup...), elegant (var fick de det ifrån?) och överraskande upplösning (jag listade ut i första kapitlet vem som var mördaren och det kommer även ni att göra).

Omdöme: Det enda som var överraskande med denna bok var hur enkel intrigen var samt hur torftigt den var uppbyggd.

Boken finns att köpa som e-bok, men vill man ha en pappersvariant trots min elaka recension får man bege sig till antikvariat.

I en förvandlad stad

Bokens titel: I en förvandlad stad
Författare: Per Anders Fogelström
Förlag: Albert Bonniers förlag, 1966
Antal sidor: 286

Det är uppenbart att Fogelström försökt ordna så att man kan läsa denna roman helt fristående från serien den ingår i - han berättar hela tiden hur saker ligger till och vem som är släkt med vem. Jag tror ändå att det är rätt meningslöst att hoppa rakt in i Staden-serien och läsa denna, utan att först ha tagit sig igenom Mina drömmars stad (1860-1880), Barn av sin stad (1880-1900) och Minns du den stad (1900-1925).

I denna fjärde bok om Stockholm har vi kommit till år 1925 och får följa de bekanta familjerna fram till krigsslutet 1945. Mycket kretsar kring de gamla syskonen Emelie och August, som har nått slutet av sin levnad och som gärna hemfaller åt nostalgi och gamla minnen av ett svunnet Stockholm, en barndom som ligger ett halvt sekel bak i tiden och tankar på alla de människor som de mist under årens lopp.

Om jag har varit helt lyrisk över de tre första böckerna, känner jag mig betydligt mer tveksam till denna. Visserligen är jag glad att jag får veta hur det går för alla syskon, barn och barnbarn, och det är roligt att få glimtar av det liv som mina egna mor- och farföräldrar upplevde som ungdomar och unga vuxna under 20-, 30- och 40-talet, men beskrivningarna av staden är inte många. Jag skulle velat veta mycket mer om hurdant Stockholm var, istället för att mest få läsa om hur ytterområdena och förorterna bebyggdes.

Livet i huvudstaden under andra världskriget är också ganska torftigt skildrat. Några ransoneringskort och någon som gör militärtjänstgöring är ungefär allt.

Omdöme: Välskrivet och intressant för den som följt Maj, Jenny, Emelie, Ida, Elisabeth, Tyra och de andra - men den mest intetsägande av böckerna, lite känsla av transportsträcka inför finalen.

Länk till boken på Adlibris: POCKET.

Trädens hemliga liv

Bokens titel: Trädens hemliga liv
Författare: Peter Wohlleben
Originalets titel: Das geheime Leben der Bäume. Was sie fühlen, wie sie kommunizieren - die Entdeckung einer verborgenen Welt
Översättare: Jim Jakobsson
Förlag: Norstedts, 2016
Antal sidor: 211

När jag ska sammanfatta mina fritidsintressen brukar jag säga att läsa, att fotografera och att vara i skogen. Jag älskar verkligen naturen och i synnerhet de härliga skogarna vi har här i Mälardalen. Jag har dessutom lagt ner ett decennium av mitt liv på att vara barnledare inom Friluftsfrämjandet. Jag är mullefröken och går ut i skogen med andra människors ungar för att lära dem om allemansrätten och om vår fantastiska natur.

Min inställning till träd är att de är mäktiga levande varelser som vi ska värna.

Nu har ni alla säkert redan läst hur denna tyska bok har blivit en försäljningssuccé och stor snackis. Ni vet säkert redan att träden pratar med varann, bildar familj, skriker om de får ont, gråter när de är ledsna, njuter av att dricka sig fulla och lapa solsken, att de bråkar med sina grannar, ammar sina barn och uppfostrar sina tonåringar.

Problemet för mig är inte Wohllebens "upptäckter" som sådana, de är tvärtom mycket intressanta. Problemet är hans infantila sätt att presentera dem.

Exakt allt ska dras paralleller till människorna (se exemplen ovan). Träden är mammor och pappor, de späda träden är barn, telningar och spolingar. Träden har känslor och beteenden som beskrivs med oss människor som referens. Deras bark kallas hud, deras sav kallas blod, de små porer som öppnas för att ta emot vätska är munnar.

Vet ni vad kambium är? Det är det tunna skiktet mellan den yttre barken och den inre veden i ett träd. Det är i kambium som de långa ledningarna (jag menar blodådrorna!) finns, som transporterar saven från rötterna upp genom stammen och ut i alla grenarna. Kan det inte räcka med att beskriva detta i första kapitlet eller behöver läsaren en upprepning i varje enskilt kapitel?

Möjligen är texten ursprungligen skriven som korta kåserier publicerade med långa uppehåll (eller så tror författaren att läsarna är gravt glömska).

Jag tycker det är mycket intressant att läsa om hur snö tynger sönder grenarna, hur stubbar kan fortsätta ge energi, hur unga träd får stå tillbaka och hålla till godo med mindre solljus. Det är massor av saker som är spännande om trädens liv i denna bok. Men tilltalet? Vi behandlas som dagisungar:

"Under sommaren och tidig höst lägger den (brunbjörnen, min anm.) på sig ett tjockt fettlager som den kan leva av under vintern. Precis så gör också våra trädarter. De äter förstås inte blåbär eller lax, men de tankar upp ordentligt med sol och bildar med dess hjälp socker och andra reserver som de lagrar i sin hud på samma sätt som björnen. Men eftersom de inte kan bli tjockare (det blir bara deras benstomme, alltså veden), kan de bara fylla sin vävnad med näringsämnen."

Sammanfattningsvis: Det bästa med boken är att massor av människor kommer att läsa den och känna större vördnad för våra vackra skogar och värdesätta de orörda skogarna mer. Men vill ni läsa en mer positiv recension av boken som sådan, så finns det andra som fallit pladask för den. I skrivande stund är det den tredje mest sålda boken på Adlibris...

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN.


---


En liten reflektion för den designintresserade, om hur olika man marknadsför samma bok i olika länder (jag tycker att den danska var överlägset bäst):

Det som andra inte ser

Bokens titel: Det som andra inte ser
Författare: Al Brookes
Originalets titel: The Gift of Looking Closely
Översättare: Sanna Hellberg
Förlag: Vide förlag, 2016
Antal sidor: 263

Den unga Claire - tjugo-nånting år - bor ensam i sitt barndomshus i relativ avskildhet. Hennes pappa har flyttat någon annanstans, de umgås aldrig numera. Hennes mamma har dött. Några syskon har aldrig funnits. Claire arbetar på en plantskola i närheten och både människorna och sysslorna där upptar större delen av hennes liv.

Men Claire mår verkligen inte bra. Hon är grubblar, vandrar i skogen, samlar kottar och snäckskal och stenar, besöker den gamla övergivna kyrkogården, läser sin mammas kvarlämnade brev och funderar över sin ensamhet. Kan någon förstå hur tungt det är att vara Claire?

Författaren använder sig av andra person singular rakt igenom boken. Jag som är läsare inbjuds att byta plats med Claire för att lättare kunna förstå vad hon gått igenom. Jag får instruktioner, det är så jag tolkar författarens ovanliga grepp att använda ordet "du".

"Du går försiktigt. Betraktar de långsamma färgskiftningarna under fötterna. (---) Du skulle vilja slå in varenda plågsam tanke i ett skal, ett mjukt pappersskal som kunde få hårdna med tiden. Du föreställer dig ett rede med bleka ägg inne i huvudet. Du undrar om alla skulle få plats."

Jag gillar idén med att liksom bli styrd av Claire, som säger åt mig att prova att gå i hennes skor en stund medan hon berättar vad hon varit med om. Att hon inleder sina meningar med att säga "du går, du tittar, du tänker" för att instruera mig hur jag ska agera för att leva hennes liv.

Boken är mycket poetisk, vacker och långsam på ett tilltalande sätt.

Claire har lurats att hjälpa sin svårt sjuka mamma att begå självmord och jag trodde att mer av handlingen skulle kretsa kring detta, men det är snarare sveket som allting kretsar kring och som påverkar dottern i det dagliga livet.

Claire börjar besöka en rik och förtjusande dam, som ligger förlamad i sitt hem. Den visa gamla damen delger den unga kvinnan sin livsvisdom och läker hennes själsliga sår (och skänker bort en del av sin förmögenhet när hon ändå håller på). Njae... Jag ska inte avslöja för mycket, men just den här gumman är långt ifrån någon gammal raring och vi får verkligen hoppas att Claire mäktar med att stå emot hennes manipulationer.

Mitt foto: Samlingar av små vackra stenar förekommer flera gånger i boken.

Omdöme: Jag blev djupt tagen av det vackra språket och det fina sättet att mejsla ut huvudpersonen - som dessutom tilläts förändras under romanens gång. Boken bjöd på flera överraskningar och en del (mer eller mindre relevanta) stickspår. Skulle tro att det är en perfekt bokcirkelbok!

Länk till boken på Adlibris: POCKET.

Tack till Sanna på Vide förlag för recensions-exet! En fin överraskning.

Mördande seans

Bokens titel: Mördande seans
Författare: Agatha Christie
Originalets titel: The Sittaford Mystery
Översättare: Britte-Marie Bergström
Förlag: Bonniers, 1987
Antal sidor: 243

Denna detektivroman utkom på engelska redan 1931, vilket är rätt charmigt när man läser boken så här långt efteråt. Exempelvis har en av de potentiella mördarna en indisk betjänt (som behandlas bedrövligt), för vid den här tiden ingick ännu Indien i det brittiska samväldet. Likaså är ortens ende kuf sannolikt beroende av opium, en drog som man sällan hör talas om annat än just i samband med Indien för hundra år sedan.

Författarinnan lägger stor vikt vid att beskriva den kvinnliga sladdertackan, den manlige kaptenen, den kvinnliga ragatan och den manlige dumstruten, för att nämna några. Rollerna är så äckligt stereotypt fördelade mellan könen att man bara får gilla läget och läsa vidare innan man blir irriterad.

Jag har aldrig hört talas om denna Christie-deckare tidigare, men fick den i ett paket med andra begagnade böcker och blev glatt överraskad eftersom den är lättsam och trevlig samt inte innehåller en avslutande redogörelsen-i-biblioteket-scen. Tack och lov innehåller den inte ens en miss Marple eller stroppig Hercule Poirot! Det var nästan det bästa av allt. (I en tevefilmatisering har man tydligen tvingat in miss Marple i denna handling, kanske av rädsla att ingen skulle titta annars?) Huvudpersonen denna gång är den unga kvinnan Emily som är kavat och käck för att använda den tidens uttryck. Jag gillar henne!

Den lilla byn Sittaford på engelska Dartmoor-heden råkar ut för det värsta snöovädret i mannaminne, just som merparten av byborna har samlats på herrgården för att dricka te och på låtsas leka parapsykologiska lekar. Men hu! Tror ni inte att det knackande bordet bokstaverar att en av byborna just har blivit mördad? Och att hans bästa vän nu genast måste ge sig iväg i snöstormen för att se om det är sant?

Spännande kanske man inte ska säga att det är, men småputtrigt trevligt.

Mitt foto: Även i England kan det snöa! I "Mördande seans" har det en avgörande betydelse att Dartmoorheden råkar ut för ett snöoväder.

Boken finns inte längre på svenska, men borde gå att hitta på antikvariat - eller köp den på engelska.

Två systrar

Bokens titel: Två systrar
Författare: Åsne Seierstad
Originalets titel: To söstre
Översättare: Jan Stolpe
Förlag: Albert Bonniers förlag, 2016
Antal sidor: 471 + förklaringar

Det är helt omöjligt att inte bli upprörd när man läser den här boken. Alltså, jag blir skogstokig av läsningen, men försöker hela tiden dämpa mina känslor och resonera med mig själv om respekt för mina medmänniskors val.

För så är det ju, hur många gånger i mitt liv har jag inte sagt att mitt motto är "lev och låt leva"? Jag tycker att jag försöker leva efter den devisen och pränta in den i mina barn.

Låt folk själva fatta beslut om sina liv, vad de vill göra, vad som gör dem lyckliga, hur de väljer att se på den korta tid som våra liv ändå är. Inte "sköt dig själv och skit i andra", för man kan fortfarande visa omtanke, kärlek, respekt och hjälpsamhet - men att försöka att inte döma andra för att de inte gör samma val som man själv gör eller tror sig skulle ha gjort.

Ändå gör det mig så förbannad att man är villig att offra inte bara sitt eget liv - det måste man ju ändå få avgöra själv! - utan sina små barns och vilt främmande människors. Allt för att det passar ens gud. Allt för att själv få komma till paradiset.

Det är nästan femhundra tätt packade och faktakoncentrerade sidor i "Två systrar", så jag ska inte ge mig in på att uttala mig om allt jag har en åsikt om. Svårt att analysera en bok om militant islamism utan att låta som att man hatar alla muslimer, så jag avstår helt.

Istället vill jag rekommendera er andra att läsa berättelsen om hur tonåriga Ayan och hennes syster Leila rymmer från sin hem i Norge, lämnar mamma, pappa och tre bröder i förorten för att fly till Syrien där de ska gifta sig med varsin IS-krigare och föda barn för att bygga upp kalifatet.

Ayan och Leila är duktiga i skolan, har vänner, är omtyckta och smarta. Deras somaliska familj är förhållandevis välintegrerad. Men efter att ha gått i koranskola som deras mamma tvingat på dem, börjar flickorna gradvis förändras och snart går de till gymnasiet iklädda fotsida svarta dräkter och bär heltäckande slöjor.

I boken får alla komma till tals, som haft med familjen att göra. Det blir väldigt många telefonsamtal, sms, mejl, Facebookstatusar. Även redogörelser för strategiska truppförflyttningar i Syrien och mängder av fakta om olika bombningar över städer som jag bara sett som prickar på nyhetsprogrammens kartor. Mastigt och detaljerat men alldeles nödvändigt för att man ska få en helhetsbild av den sönderfallande familjen.

För Ayans och Leilas val påverkar inte bara dem själva, utan även deras pappa Sadiq som frenetiskt kämpar för att få ut dem ur Syrien - genom att ruinera sig själv och utsätta sig för livsfara. Mamma Sara överger Norge och tar sig till sitt hemland i Afrika med småpojkarna. Äldste sonen Ismael längtar enormt efter sina systrar som han stått så nära och blivit så gruvligt sviken av, men vänder sig sedan mot ateismen och föraktar flickornas val av extrem religiositet.

Omdöme: En bok som är högaktuell och viktig just nu, men som även manar till diskussioner om extrem religiositet och vilka värden vi sätter högt i samhället. Jag har så mycket att säga om innehållet, men överlåter åt er andra att själva skapa er en bild av hur man kan dupera unga kvinnor att resa till ett land i krig för att bygga upp guds rike.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN.

Stort tack till Hanna på Bonnierförlagen som gav mig ett recensions-ex trots att Boktanken är en pluttblogg i jämförelse med vissa andra.

Ondvinter

Bokens titel: Ondvinter
Författare: Anders Björkelid
Förlag: Natur & Kultur, 2015
Antal sidor: 278

Jag gillar sagor och läser fortfarande gärna sagor trots att jag är medelålders och mina ungar är stora. Särskilt gillar jag traditionella folksagor, de första delarna av Min skattkammare, den årliga "Bland tomtar och troll", Astrid Lindgrens sagor, John Bauers illustrationer och muntliga traditioner om maran, näcken, vättarna och trollen.

Men även sagor som gärna löper över flera böcker i långa serier eller tjocka kapitelböcker: Narnia-serien (C.S. Lewis), Harry Potter-böckerna (J.K. Rowling), "Huset Ardens gåta" (Edith Nesbit), "Agnes Cecilia" och "Tordyveln flyger i skymningen" (Maria Gripe), "Vargbröder" (Michelle Paver) och "Spiderwick" (Holly Black) massor av andra spännande sagoböcker där man kliver in i en annan värld.

Däremot läser jag inte så mycket fantasy, vad nu skillnaden mellan sagor och bokgenren fantasy är. Inte heller brukar jag dras mot särskilt många Young Adult-böcker om förälskade tonåringar som visar sig vara varulvar. Men renodlade sagor är jag väldigt, väldigt förtjust i och de trängs i mina bokhyllor.

"Ondvinter" är både fantasy och ungdomsbok - svensk dessutom, vilket väl måste vara ovanligt? - och jag skulle aldrig ha läst den om det inte vore för min kära bokklubb, där dagens värdinna valde boken och köpte varsitt ex till alla oss som är med. Så kul! Det är så här man vidgar sina vyer.

Boken är snabbläst, lagom tjock, kapitel (det gillar jag!) som är precis lagom långa. Målgruppen kanske är sisådär 11 år och uppåt men funkar bra för vuxna också. Totalt är det fyra böcker och detta är den första.

I korthet kan jag berätta att det handlar om en plats som skulle kunna vara Skandinavien, men kanske inte är det och som skulle kunna vara för flera hundra år sedan men det vet man inte heller. En liten by med små stugor och en omodern tidsålder är det i alla fall.

Avsides, nära den stora skogen, ligger en liten gård där tvillingarna Sunia och Wulf bor med sin far. Vi får veta att det är något udda med fadern, kanske även med de tonåriga barnen, och det verkar som att de besitter magiska krafter. En dag kommer en skrämmande man på besök och efter det inträffar den ena fruktansvärda händelsen efter den andra, vilket tvingar barnen på flykt. I den stora skogen möter de skrämmande varelser - och förklaringen till det mystiska som omgärdar fadern och dem själva...

Omdöme: Jag blev positivt överraskad och tyckte det var en härlig, lättläst saga med alla klassiska ingredienser.

Länk till boken på Adlibris: POCKET.

Eligible

Bokens titel: Eligible
Författare: Curtis Sittenfeld
Förlag: The Borough Press/Harper Collins Publishers, 2016
Antal sidor: 514

Jag är smått allergisk mot såna där "blurpar", citat som förlagen smaskar fast på omslagen för att sälja bättre, men den här gången får jag instämma i vad Jessie Burton (hon som skrev "Miniatyrmakaren", ni vet) har blurpat ur sig: "Sheer joy... Giddy and glam and a hearty update of Pride and Prejudice".

Precis så! Ren läsglädje, sprudlande glad och varm. En smart feelgood-bok baserad på Jane Austens berömda "Stolthet och fördom", men nu med handlingen förlagd till Cincinnati, USA, på 2010-talet. Gillar verkligen!

Curtis Sittenfeld är rasande skicklig på att återanvända den gamla originalhistorien och på ett trovärdigt vis förlägga den i modern tid. Det känns inte alls konstruerat, utan är en berättelse som hade kunnat stå på egna ben - även om jag måste säga att en stor del av behållningen är att ha originalet i bakhuvudet medan man läser! Alltså: ni som läst "Stolthet och fördom" kommer att gilla det här, det tror jag alldeles säkert.

Jane närmar sig 40 och Liz är 38 år, de har båda flyttat till New York och har varsin lyckad karriär som yogainstruktör respektive skribent på ett flashigt magasin, men ingen av dem är gift eller har barn - vilket förstås stressar deras mamma ordentligt. Vad hon inte vet, är att Jane planerar att skaffa barn via inseminering och att Liz har ett förhållande med en (oseriös) äkta man.

De flamstramsiga och vilda småsystrarna Kitty och Lydia bor fortfarande hemma, parasiterar på föräldrarna, ägnar sig åt hektiskt tonårsliv trots att de är en bra bit över tjugo och vägrar växa upp. Mellersta systern Mary är en trumpen och avig ung kvinna som påstår att hon inte är lesbisk, men det är det ingen som tror på.

Fru Bennet ser med fasa hur hennes fem döttrar inte har någon tryggad framtid - ingen av dem har ens en partner! - och inte verkar det bli några barnbarn heller... Precis som i originalet är mamman en person som är lätt att irritera sig på, men Sittenfeld har gjort henne ännu värre: nu är hon inte bara egocentrisk utan rent av elak, till råga på allt har hon ett tvångsmässigt behov av att beställa handduksset och porslinsprydnader ur en katalog, vilket hotar både familjens ekonomi och fyller upp deras redan sjaskiga hus.

Och in i handlingen kliver den charmerande allmänläkaren Chip Bingley som varit huvudperson i teveserien "Eligible" (alltså: valbar, en kopia på programmet "Bachelor") och hans vän - den supersnygge, stenrike och dryge hjärtkirurgen Darcy...

Omdöme: Det här var äkta läsglädje för mig och jag slukade de femhundra sidorna. Äldste sonen sa med en fnysning "mamma, läser du tjejböcker nuförtiden?" och visst är det här chic-lit men det är så himla roligt när man kan originalhistorien. Ren underhållning och jäkligt snyggt hopknåpat av författaren!

Länk till boken på Adlibris: ENGELSK STORPOCKET


---

Andra böcker jag kan rekommendera, om man först ser filmen "Stolthet och fördom" för att friska upp minnet: Pride and Prejudice and Zombies samt Longbourn. Klicka på länkarna så hamnar ni på mina recensioner av dem. Jag har läst alla dessa tre böcker på engelska, men de finns säkert på svenska också.

Arktis: liv i en värld av is och snö

Bokens titel: Arktis: liv i en värld av is och snö
Författare: Felix Heintzenberg och Ole Jörgen Liodden
Förlag: Bio & Fokus Förlag, 2016
Antal sidor: 207

Vad förväntar jag mig av en bok om Arktis?
Att den ska vara bländande vacker. Att den ska få mig att bli arg och uppgiven och djupt sorgsen över hur vi människor systematiskt förstört klimatet och naturen och dödat de vackra djuren. Att den ska få mig att känna hopplöshet över miljöförstöringar och skövling. Att den ska få mig att själv längta efter att få se åtminstone en bråkdel av det författarna sett.

Alla förväntningarna blir uppfyllda då jag läser "Arktis: liv i en värld av is och snö".

Detta blir en kort recension. Andra som skrivit om den här boken är Boktokig, Just här just nu, Boklysten. Samtliga ger boken högsta betyg. Gå gärna in och läs deras recensioner som motvikt till min! För tyvärr faller jag inte alls för upplägget, även om bilderna är överjordiskt vackra och ämnet mer än angeläget.

Layouten förstör hela läsupplevelsen för mig. Jag började förklara mig i ett längre inlägg, men har nu strukit alla mina invändningar. Kan bara konstatera att för mig personligen är det ett exempel på layout som inte är läsvänlig eller lockande - den känns inte alls genomtänkt. (Och jag gillar inte stavfelen och inkonsekvenserna.) Det är inte ofta jag stör mig så mycket på en boks formgivning men den här gången gör jag verkligen det.

Innehållet då? Där finns mycket att lära sig om de fantastiska djuren i Arktis och hur deras livsvillkor har förändrats. (Orden "specialist" och "extrem" förekommer oräkneliga gånger.) Det är på samma gång sorgligt och spännande att läsa om rödrävens inkräktande på fjällrävens territorier, om fåglarnas överlevnad i kylan, om växterna som spirar mot alla odds, om de höga granarna som sakta förflyttar sig mot polen och konkurrerar ut de mer köldtåliga träden, om jaktkvoter som hotar hela djurbestånd...

Det ligger ett gigantiskt arbete bakom denna bok och den innehåller mängder av fakta från de senaste årens klimatuppgörelser och avtal om miljön, de senaste rönen och den nyaste statistiken. Jag uppskattar den biten, som gör att "Arktis: liv i en värld av is och snö" skiljer sig från mycket annat jag läst i genren.

Omdöme: Författarna skriver oerhört engagerat och kunnigt. Fotografierna är magiska. Men det här är inte en bok jag lockas av och det beror enbart på formgivningen.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN.

Stort tack till Bio & Fokus Förlag för recensions-exet!

1947

Bokens titel: 1947
Författare: Elisabeth Åsbrink
Förlag: Natur & Kultur, 2016
Antal sidor: 277 + 20 sidor källförteckningar

När jag först träffade min man var jag så fascinerad av hans samling med När Var Hur-böcker - flera hyllmeter med små tjocka årsböcker som sammanfattade åren från hans födelse och fram till det föregående året. Vad skulle man med de där böckerna till, undrade jag. Långt senare tyckte jag däremot att det var underhållande att bläddra i de knubbiga små faktaböckerna och bli påmind om händelser som skett många år tidigare och som fått stor betydelse.

Elisabeth Åsbrink har verkligen inte nöjt sig med några När Var Hur-böcker, utan plöjt kopiösa mängder dagstidningar - både svenska och internationella - samt rotat i arkiv för att riktigt kunna analysera vad som hände det specifika året 1947.

När man är mitt uppe i det, är det förstås svårt - eller omöjligt? - att inse att det som händer kan förändra ens eget liv eller hela världshistorien. Det är först i backspegeln som man ser vad som ledde till det ena eller det andra. Vad som är viktigt för en person är inte alltid viktigt för en annan - men så finns det ju beslut som påverkar stora delar av mänskligheten, även om vi inte till fullo förstår det just när det händer.

Boken "1947" beskriver ett enda år, gör nedslag månad för månad i kronologisk ordning, såväl i Sverige och Europa som resten av världen. Åsbrink skriver som alltid så väldigt vackert, noga valda ord, poetiskt och tankfullt.

De små korta utdrag hon valt ut följer författaren George Orwell som sitter på en vindpinad ö och skriver "1984", den svenska naziströrelsens framväxt, krigsrättegångarna i Nürnberg, mannen som ville införa begreppet folkmord, Simone de Beauvoir som blir handlöst förälskad, Dior som slösar metervis med dyra tyger på tjusiga kjolar, Thelonius Monks musicerande - och till stor del om olika aspekter av Palestinas delning sedd ur judiskt och muslimskt perspektiv.

Vi får också följa Åsbrinks far i små fragment; en ungersk pojke med judiskt påbrå som tvingas välja mellan att flyttas med barnhemsbarnen till Palestina eller stanna i ett hatiskt Ungern med sin mamma och styvfar.

Jag skulle gärna ha sett lite fler notiser insprängda här och där i texten, små snuttar liknande dem som man faktiskt hittar i dagstidningar och som skulle gett en bild av hur livet såg ut i Sverige på den tiden. Ni vet de där små annonserna om vad kaffe kostade, vilka filmer som gick på bio och vad barnen önskade sig i julklapp blandat med någon demonstration, bygget av en ny stadsdel, invigningen av ett nytt monument. Inte mycket, men bara så att känslan för detta årtal (som ligger så långt bort att mina föräldrar var bebisar) skulle bli mer levande.

I övrigt tycker jag att det är ett fantastiskt sätt att visa hur historien spelar roll för oss än idag, hur händelser för hundra eller femtio år sedan  - eller i detta fall sextionio! - påverkar oss i nuet. Och följaktligen hur det som sker 2016 kommer att påverka kommande generationer.

Omdöme: Mycket engagerat, kunnigt och spännande - och som sagt väldigt vackert skrivet.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN

Tack till Natur & Kultur för recensions-exet!

Andra som läst boken är Just här - just nu och Enligt O och En trave böcker.

Fattigfällan

Bokens titel: Fattigfällan
Författare: Charlotta von Zweigbergk
Förlag: Ordfront, 2016
Antal sidor: 256

Den uppmärksamme läsaren kanske minns mitt inlägg om 2009, mitt eget annus horribilis? Det var året då tre nära släktingar avled, den ena efter den andra. Det var också det året då vi fem i familjen tvingades klämma in oss i en trång lägenhet med hög hyra samtidigt som vi byggde ett försenat hus som kostade oss skjortan - och inte hade lyckats sälja det gamla huset. Och ovanpå det kom en massa annat skit som gjorde att jag minns 2009 som det gråaste, hemskaste, torftigaste och fattigaste året i mitt liv. Jag har nog aldrig haft sån ångest över pengarna - de icke-existerande - som det året.

Jag tänker på det när jag läser om Beata Silfvergrahn som bor på Östermalm i Stockholm och är egenföretagare (jag föreställer mig att hon har ett kreativt arbete, eftersom hon får in oregelbundna beställningsuppdrag) och som under en längre tid har känt sig krasslig men negligerat kroppens signaler. Det är hon som är huvudpersonen och berättar-jaget i "Fattigfällan".

När kroppen till slut får nog - vi får inte veta vilken allvarlig sjukdom som drabbat Beata, mer än att den är fysisk, inte utmattning/utbrändhet/gå-in-i-väggen - så läggs hon in på sjukhus. Där börjar nerförsbacken.

Som egenföretagare i en enskild firma har du ingen som kan utföra dina uppdrag om du blir sjuk, ingen som betalar dina räkningar, ingen som drar in nya uppdrag eller smörar för befintliga kunder. Du har inte råd eller tid att bli sjuk. Att ta ut sjukpenning när du har enskild firma är i praktiken omöjligt.

Jag vet plågsamt väl hur det är... Jag och Beata har många likheter och det skrämmer mig: vi är båda medelålders kvinnor med kreativa, konstnärliga yrken som bedrivs hyfsat framgångsrikt i det egna företaget. Vi är beroende av den viktiga F-skattsedeln och att ständigt få in nya uppdrag, det är inte så att pengarna rasslar in när man jobbar i den här branschen men vi tycker båda att våra jobb är fantastiskt roliga och en del av vår identitet.

Men Beata kommer efter med skatten eftersom hon legat på sjukhus flera veckor. Hyran ska betalas, lånen ska amorteras. Elektricitet, telefonabonnemang, försäkringar, prenumerationer och miljoner andra utgifter måste genast in - annars kommer inkassokraven och där har man redan fått straffavgifter och räntepåslag.

Beata sjukskrivs och kommer hem till en tillvaro där plötsligt allt, allt, allt handlar om att få rätsida på den havererade ekonomin. Det går fort undan att hamna hos Kronofogden och inkassobolagen!

"Fattigfällan" är förbaskat tung att läsa, för det är på tok för lätt att leva sig in i den. Jag tänker att jag är lyckligt lottad som har ett personligt skyddsnät i form av släktingar, för det är uppenbart att jag själv hade kunnat vara Beata. Tveklöst är det så. Och jag har föreställt mig att jag som varit pliktskyldig skattebetalare och ostraffad medborgare faktiskt skulle få bidrag för att ordna upp oredan. Men efter att ha läst den här boken är jag inte så säker...

En del av det som är jobbigt i boken är att konfronteras med Beatas elände. Så här ska man inte behöva ha det!

En stor del av det jobbiga är dock att inse att jag faktiskt till stor del tänker (tänkte!) som hennes väninnor. Jag skulle kunna bjuda på en fin lunch, sitta och prata om problemen, ge en tröstande kram. Jag skulle kunna säga "du måste höra av dig om det krisar". Jag skulle kunna tro att vännen överdriver när hon berättar om hur svårt det är att få hjälp i samhället. Jag skulle hellre köpa ett presentkort än langa över en stor sedel.

Boken är väldigt repetitiv, "jaget" upprepar sig gång på gång, men det är också en del av hur man upplever Beata - först närmast chockad, sedan förtvivlad, uppgiven, handlingsförlamad för att bli förbannad och revanschlysten. Bokens tjatande och upprepande är hennes sätt att nå fram till omgivningen: "men lyssna då, hör vad jag säger!"

Nu har jag flera gånger strukit mycket av det jag vill säga. Får sammanfatta så här istället: läs boken om du är det minsta intresserad av hur lättvindigt socialtjänstemännen strösslar pengar över arbetsskygga människor här i Sverige. Gör det! För mig var det en ögonöppnare att man knappt ens får pengar till det mest basala när man är i yttersta nöd.

Mitt foto: Två guldtior i min hand ska symbolisera dels hur lite Beata har att röra sig med, dels hur hon får tigga både hos vänner, släktingar och myndigheter. (För övrigt tycker jag att det var klantigt av förlaget och omslagsmakaren Elina Grandin att välja att kalkera jättegamla enkronor - såna där hittar man ju knappt nuförtiden.)

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN

Tack till Ordfront för recensions-exet! På Augustprisets nomineringsevent var Jenny från Ordfront och Charlotta von Zweigbergk några av de få jag vågade hälsa på och prata med i det stora vimlet efteråt. Jag önskar dem lycka till inför galakvällen och tror de har goda chanser att kamma hem vinsten i år.

Glömskans bibliotek

Bokens titel: Glömskans bibliotek, en essä om demens, vansinne, litteratur
Författare: Ulf Karl Olov Nilsson
Förlag: Norstedts, 2016
Antal sidor: 217 + källhänvisningar

Efter förra årets Augustprisnomineringar läste jag professor Karin Johannissons "Den sårade divan" och kände mig så otroligt obildad.

Det var inte det att jag inte förstod orden eller vad författaren ville säga - men jag var inte alls van vid uttrycken, kände att jag inte behärskade dem sådär som man skulle önska. Det gjorde att jag inte fick något riktigt flyt i läsandet, trots att jag egentligen tyckte ämnet var intressant.

Eftersmaken var inte helt angenäm. Är jag korkad? Går jag bara omkring och inbillar mig att jag är allmänbildad, beläst och hyfsat upplyst? I själva verket kanske jag borde hålla mig till Kalle Anka & c:o? Det är inte särskilt roligt att upptäcka att man får traggla sig igenom en bok, när man är van vid att behärska det mesta, men "Den sårade divan" gick över huvudet på mig.

Bland årets Augustprisnomineringar finns en bok som genast får mig att tänka på det där. Nämligen "Glömskans bibliotek" av Ulf Karl Olov Nilsson. Intressanta ämnen, det där med demens och minne. Vem är man om man inte har minnen av sitt tidigare jag?

Författaren skiner igenom i texten och ger ett sympatiskt och nyfiket intryck. Ämnet är spännande. Hans exempel tagna ur egen erfarenhet som psykolog är underhållande (om man får säga så om hemska människoöden). Men vad vill han säga? Det är något alldeles infernaliskt vad han vrider och vänder på allt! Blir jag ett dugg klokare av det här? Nej.

Jag inser också att jag har svårt för Freud. Trodde att det bara var i filmer som folk lade sig på en psykologs soffa och analyserade varför de spontant tänkt på... hmmm, säg apelsiner, när de kom in i mottagningsrummet. Och vad apelsiner kan tänkas säga om dem som personer. Eller vad apelsiner symboliserar. Naturligtvis hoppar inte bara ord och bilder fram utan någon mening, det måste ju nödvändigtvis betyda något att man tänker på en apelsin.

Beskrivningarna av hur Freud resonerar får mig att vilja sparka bakut. Som hans idé om att allting härstammar ur något rent och oförfalskat "ur-" i forntiden. Eller att han läser in så mycket som tycks härröra ur det tyska språket och därför faller platt på alla andra språk: "Släktingar i allmänhet betyder i drömmen oftast könsorgan". Detta baseras på att ordet Geschlecht avser såväl släkt som kön i tyska språket. Efter det kan jag inte ge mycket för hans idéer kring drömtolkning...

Ulf Karl Olov Nilsson ställer massor med frågor, vrider och vänder på allt, leker med ord, funderar på betydelsen av ord, frågar ännu lite till - och jag känner mig inte ett dugg klokare efter att ha läst den här essän, tvärtom.

Mitt foto: En mängd USB-stickor får symbolisera "minne". (Observera att det inte är jag som är oskicklig fotograf, utan oskärpan beror på att bokens omslag är gjort av ganska hård transparent plast som reser sig lite.)

Omdöme: Snygg bok. Supersmart kille. Spännande ämne. Svårbegripligt.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN

Tack för recensions-exet, Norstedts!

Vasadrottningen

Bokens titel: Vasadrottningen - En biografi över Katarina Stenbock 1535-1621
Författare: Karin Tegenborg Falkdalen
Förlag: Historiska Media, 2016
Antal sidor: 243 + referenser och källhänvisningar (28 sidor)

Det är snart fyrahundra år sedan Katarina Stenbock dog, hon som var Gustav Vasas unga brud - den tredje i ordningen - och överlevde honom med många decennier.

Katarina fick aldrig några barn med kungen utan blev istället styvmor till alla hans ungar från tidigare äktenskap: Erik (senare Erik XIV) som var två år äldre än henne, Johan (senare Johan III) och Karl (senare Karl IX) samt Magnus och de fem sessorna Katarina, Cecilia, Anna, Sofia och Elisabeth.

Hon var snarare som en storasyster än en mor eftersom det bara skilde några år mellan henne och dem, och det verkar som att hon kom att stå dem alla - utom gnidige Karl - väldigt nära.

Vi får följa hennes liv från det att hon som tonåring gifts bort med den gamle gubbe som då var Sveriges konung - Gustav Vasa - och hur hon successivt växer in i rollen som hela rikets moder under slutet av 1500-talet, lär sig ha hand om såväl hushåll och personal som egna gods, slott och herrgårdar och all handel som hör därtill.

Katarina blir med tiden en skicklig diplomat som medlar mellan kungens barn då de intrigerar om makten och mellan adeln och kungahuset där det ständigt gnisslar i samarbetet. Hon får ett långt och innehållsrikt liv och ser inte mindre än sex kungar passera: maken Gustav, hans söner Erik, Johan och Karl samt barnbarnen Sigismund och Gustav Adolf.

Jag läste "Vasadöttrarna" av samma författarinna för något år sedan och tyckte den var otroligt intressant och lärorik på många vis, men helt hopplös med sina hopp i tid och rum. Jag hade behövt se de fem prinsessornas liv utspelas i kronologisk ordning för att kunna hänga med i handlingen.

Den här boken är tipp-topp på den punkten: allt sker i den ordning det verkligen hände (och i de få fall det inte gör det, är Karin Tegenborg Falkdalen noga med att säga "ni minns, den där hertigen som..." eller "hon som senare skulle komma att bli...").

Jag tyckte väldigt mycket om boken om prinsessorna, men menade att författarens starka sida inte var att skriva levande om historia. Men jag tar tillbaka! Förlåt, förlåt! Det här är tvärtom fantastiskt levandegjort, från allra första stycket till det sista. Jag har levt i 1500-talet nu de senaste dagarna, suttit i dragiga slott och lyssnat på högadelns konspirerande, sett änkedrottning Katarina skriva brev till sina systrar, promenerat bredvid kungafamiljen genom Uppsala på väg till begravningar, varit med om makalösa bröllop mellan kungliga och adliga (och någon gång en opportunistisk uppstickare) och hört de gräsligaste beskrivningar av dödsdomar.

Det här är riktigt bra och nu väntar jag bara på en bok av samma författare där vi får följa den vanliga befolkningen under den här tiden, så blir historiebeskrivningen mer komplett.

Mitt foto: Röd sammet - vad passar väl bättre till en drottning?! Men Katarina fick mestadels gå i svart hela sitt liv, änkedrottning som hon var...

Omdöme: Underhållande, lärorik och lättläst sträckläsningsbok om de maktgalna bröderna (tillika kungarna) Erik, Johan och Karl och deras far Gustav Vasa - och allra främst om hans ytterligt kompetenta, aktade, omtyckta och strategiskt smarta hustru Katarina Stenbock. Rekommenderas till alla som gillar svensk historia sedd ur en kvinnas perspektiv.

Länk till boken på Adlibris: STORPOCKET.

HÄR kan ni läsa min alldeles för långa recension av Vasadöttrarna.

När livet börjar om

Bokens titel: När livet börjar om
Författare: Lucy Dillon
Originalets titel: One Small Act of Kindness
Översättare: Ann Björkhem
Förlag: Forum, 2016
Antal sidor: 478

Jag ska väl inleda med att säga att det här med "feel-good" inte riktigt är min grej. Åtminstone har jag hela tiden tänkt så.

Det beror på en mängd faktorer, som exempelvis att titlarna ofta är löjliga (ingredienser som "liv", "längtan", "utan dig" är tydligen nödvändiga) och att omslagen ofta visar en kvinna (i klänning och med långt hår) som snurrar runt eller är omgiven av fjärilar eller vandrar barfota i sanden eller lutar huvudet mot någons axel - allt är varmt, mysigt, glittrande och lite utsuddat i kanterna.

Sedan är jag allergisk mot baksidestexter som berättar att någon (av kvinnligt kön) "ställs inför ett val som förändrar hennes liv" eller "kastar omkull allt hon trott på" eller "får henne att ompröva allt hon trodde var sant". Hon kommer förstås ut på andra sidan eländet som en mer livserfaren, utvecklad och lycklig person.

Precis så är "När livet börjar om". Den uppfyller vartenda kriterium på en fånig feel-good - men, hör och häpna, jag gillar den verkligen!

 

Om jag har räknat rätt så är det här Lucy Dillons sjätte bok. men det är den första jag läser.

Det är något behagligt med att försvinna in i en isolerad värld - i detta fall en engelsk småstad ute på vischan - där det unga paret Libby och Jason är i full färd med att ta över svärmors nedgångna, skuldbelastade hotell som nästan helt saknar gäster. De ska piffa upp landsortshotellet med tipptopprenoverade sovrum och luxuösa badrum, ha utomhus-spa och en lounge med sprakande brasor.

Såklart blir det inte så, då hade det ju inte funnits någon berättelse. Allt totalhavererar. Libby och Jason bråkar om pengar. Svärmor är en bitch och hennes hund hårar ner överallt. Svågern Luke är snygg men håller sig alltid på avstånd, på grund av ouppklarat gammalt groll. Libbys vänner lägger ut sina perfekta liv på Facebook och hon vågar inte berätta för dem hur förskräckligt kaotiskt, bråkigt och stressande hennes eget liv har blivit.

Nu kommer momentet som gör att Libbys liv förändras i sann feel-good-anda: en ung kvinna blir påkörd av en bil på landsvägen utanför hotellet. Hon blir skadad, hamnar på sjukhus och visar sig ha tappat minnet fullständigt. Hon har ingen aning om vem hon är, vad hon heter, vilket liv hon har levt. Libby tar sig an den främmande kvinnan och låter henne bo på hotellet. Det ändrar förstås allas liv...

Omdöme: Jag kapitulerar. Det här är förutsägbart men samtidigt väldigt varmt, mysigt, trevligt och tja, som en behagligt varm morgonrock att svepa in sig i. Jag såg fram emot läsningen och uppskattade boken för vad den är.

Länk till boken på Adlibris: STORPOCKET - finns även som inbunden, e-bok, ljudbok, MP3-bok och CD-bok (lite imponerad av mängden format Lucy Dillons böcker säljs i).

Stenhuggarens dotter

Bokens titel: Stenhuggarens dotter
Författare: Ewa Klingberg
Förlag: Pocketförlaget efter en överenskommelse med Historiska Media, 2016
Antal sidor: 344

Jaha, så har vi i den sjunde boken hunnit till 1200-talets mitt i släktkrönikan som jag har följt ända sedan början och skrivit åtskilliga inlägg om.

Bokseriens handling sträcker sig från 900-talet och framåt - och gemensamt är att fokus ligger kvinnorna (och ringen med bärnstenen). Det är numera totalt obegripligt vem som härstammar från vem och jag försöker frenetiskt pussla ihop denna boks huvudpersoner med dem jag läst om tidigare men går bet. Den som ritat det "förklarande" släktträdet i slutet av boken kunde gjort ett mycket bättre jobb...

Det stör mig kopiöst att man varken följer släkten i rakt nedstigande led eller åtminstone tydligt följer hur den ärvda ringen förflyttar sig genom generationerna. Detta är dock verkligen inte Ewa Klingbergs fel, inte alls, utan borde ha styrts upp från början.

Eftersom böckerna skrivs av nya författare i en sorts stafett, skiftar de i kvalitet och språk. En del handlar mer om religion, andra mer om kärlek, ytterligare andra mer om samhället som sådant.

Just "Stenhuggarens dotter" är väl ingen historielektion direkt, även om bakgrundsarbetet tycks vara digert. Det går lite väl fort fram, jag hinner inte leva mig in i de olika situationerna som huvudpersonen Sissela råkar ut för - från ett stycke till ett annat har vi vips förflyttats några år framåt eller befinner oss på ett annat ställe. Jag önskar att författaren hade utvecklat och fördjupat flera av scenerna istället.

Sissela är alltså dotter till en stenhuggare och övertar sin fars yrke, blir snabbt känd som enastående duktig och får tjänst borta i kungaborgen i Stockholm. Men tyvärr är hon så strålande vacker att hon inte längre får hugga sten till dopfuntar utan måste ligga med kung Valdemar (fast det gör inte så mycket, för hon gillar det...) och hans bror Magnus (han är också rätt schysst att ligga med) trots att hon både själsligen och kroppsligen trånar efter kyrkoherden Matteus (han är bäst av alla att ligga med).

Omdöme: Har man följt den där bärnstensringens vandring i några hundra år så är man fast. Var för sig är böckerna inga mästerverk, men det är helheten man är ute efter. "Stenhuggarens dotter" är en trevlig om än lite platt bok (bonus för att man slipper löjlig övernaturlighet denna gång!), som knuffar oss vidare in i 1300-talet. Ser fram emot nästa bok redan!

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN och POCKET.

Daylight Saving

Bokens titel: Daylight Saving
Författare: Edward Hogan
Förlag: Walker Books, 2012 (omöjligt att utläsa när just mitt ex trycktes)
Antal sidor: 221

Jag läser nästan aldrig det där som kallas YA, Young Adult, men här gjorde jag ett undantag. Och det ångrar jag verkligen inte! "Daylight Saving" må vara förutsägbar emellanåt, men den är otroligt välskriven och har ett driv som gör att man ogärna lägger den ifrån sig. Å, vad jag önskar att det var jag själv som hade skrivit den!

Boken är mycket lättläst (på engelska) och författaren mästerlig på att trolla fram scener med väldigt få ord. Trots att hans fokus ligger på händelseförlopp, dialoger och tankar snarare än beskrivningar av platser och människor så känns allt så väldigt verkligt.

Den småtjocke tonårskillen Daniel åker med sin pappa till en slags rekreationspark med sport och hälsa som tema. Litegrann är det väl som Jurassic Park fast utan dinosaurierna, med en enorm inhägnad park där man ägnar sig åt mängder av frilufts- och sportaktiviteter och där det gigantiska badhuset är juvelen i kronan.

Far och son ska försöka koppla av, hitta sig själva och finna något slags lugn efter diverse äktenskapsproblem (för pappan) och skolk (för sonen). De hyr en liten stuga i området.

Bland det första som händer när de kommer dit, är att Daniel möter den söta Lexi, en tjej som är snäppet äldre än vad han själv är, och som är en stjärna på att simma i sjön. De inleder en trevande vänskap - men tiden tickar iväg för dem.

Lexi har vissa egenheter, skulle vi väl kunna säga för att inte fördärva romanen för alla andra, som hänger ihop med Daylight Saving Time, sommartiden. Nu är det slutet av oktober - inte bara för mig på riktigt utan för personerna i boken! - och snart ska klockan vridas tillbaka från 2 till 1 för att återgå till normaltid. Här utkämpar ungdomarna bokstavligen en kamp mot klockan.

Mitt foto: Boken har ett väldigt fint turkost metallic-omslag och vår turkosa klocka får demonstrera klockslaget 2, då man ställer bak klockan till 1 och därmed vinner en timme.

Omdöme: Spännande och mycket välskrivet, en kärlekshistoria med kusliga inslag. Mycket skickligt handlag av författaren att levandegöra så starkt utan en massa överflödiga ord.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN och HÄFTAD, båda på engelska.

Tack till MsHisingen som recenserade denna bok och därmed fick mig att upptäcka den!

Begravd jätte

Bokens titel: Begravd jätte
Författare: Kazuo Ishiguro
Originalets titel: The Buried Giant
Översättare: Rose-Marie Nielsen
Förlag: Bonnier Pocket, 2016
Antal sidor: 336

Vad är motsatsen till sträckläsning? Eller: betyder sträckläsning alltid att man läser fort? När jag sträckläser en bok så betyder det för mig att jag dels läser i snabb takt och dels inte läser någon annan bok under samma tid, utan fokuserar helt på sträckläsningsboken som är så fängslande.

"Begravd jätte" har jag sträckläst såtillvida att jag har läst i den (och enbart den) varje kväll. Men så långsamt det har gått! Jag förstår inte riktigt varför. Hela boken är långsam, handlingen är långsam, språket är långsamt - men måste min lästakt bli det också?

När jag såg omslaget till den inbundna, svenska utgåvan ville jag genast äga den. Men pocketboken - som jag senare köpte - är också väldigt fin.

I denna underbara lilla roman förflyttas vi till en sagolik plats som samtidigt är verklig: det är England på 500-talet efter att romarna övergivit landet men innan det växte fram något som kunde liknas vid ett enat rike. Här bor britannier och saxare likt hobbitar, med stugor av lera och halmtak eller hålor ingrävda i gräsbevuxna kullar. Något enstaka kloster finns väl och byar som är början till en småstad, men på det hela taget är England ett glesbefolkat land.

Över hela nejden ligger en tät dimma. Man spekulerar i dess magiska ursprung, men ingen vet säkert. Dimman gör sikten svår men än värre är att den grumlar folks minnen. När man läser boken känns det som en försmak av demens, ärligt talat. Fragment av huvudpersonernas minnen dyker upp på de mest underliga ställen men oftast vandrar människorna i glömska och har inte en aning om vad som hänt dem vare sig förra veckan eller för ett decennium sedan.

Huvudpersonerna är gubben Axl och hans hustru Beatrice som ger sig ut på en mycket mödosam vandring från hembyn för att leta reda på sin vuxne son som de tror längtar efter att få se dem igen. Eller har sonen gett sig av i vredesmod och vill aldrig träffa dem igen? Eller har Axl och Beatrice kört iväg honom någon gång för länge sedan? Ingen minns. De vet inte heller vägen till honom eller ens vad han heter eller bor - han är bara ett diffust minne som glittrar i dimman.

På sin väg möter paret en pojke som blivit biten av en drake och en tapper krigare som har bestämt sig för att slakta just den draken, svekfulla munkar, rädda bybor samt en rustningsklädd riddare och hans svankryggiga gamla häst som båda stridit för kung Arthur och var vänner med Merlin.

Och överallt ligger dimman tät. Frågan är vilket som är bäst: att minnas allt vackert man varit med om men samtidigt allt det fula och hemska - eller att vandra vidare i ett mjölkvitt töcken där man inte behöver bära på några minnen alls?

Omdöme: En vacker sagobok om kärlek och minnen, skriven så att man nästan läser lika långsamt som gamlingarna vandrar...

Länk till boken på Adlibris: POCKET och INBUNDEN.

Bränd

Bokens titel: Bränd
Författare: Lee Child (pseudonym för Jim Grant)
Originalets titel: Tripwire
Översättare: Anders Bellis
Förlag: Ponto Pocket, 2016

Det är lätt att luras att tro att detta är en ny bok - ny som i nyutkommen - när den i själva verket gavs ut 1999 och nu getts ut i en ny design. Vår bokklubbsvärdinna har läst flera böcker av Lee Child och när hon valde "Bränd" visste hon inte att det faktiskt är den tredje boken om actionhjälten Jack Reacher, man kan lätt tro att det är den senaste.

Lee Child har gett ut ungefär en bok om året om sin populäre figur, drygt tjugo böcker har han hunnit med. Och serien har sålt i enorma upplagor över hela världen, gjort Lee Child både rik och berömd.

För mig var Jack Reacher en helt ny bekantskap. Mannen är alltså lång, stor, stark, otroligt manlig och sanslöst vältränad. Jag hade väldigt roligt åt att jag fick en kommentar här på bloggen om att Stephen King sagt att man kan åka skridskor på Reachers magmuskler.

Det här är lite filmens Rambo, lite doku-äventyraren Bear Grylls, en släng av Bruce Willis i Die Hard-filmerna och lite av dockan Action Man eller Big Jim.

Reacher är en före detta militärpolis som nu verkar driva runt i USA - jag begriper inte hur han försörjer sig. Han är väldigt klipsk på alla vis, snabb i reaktionerna och har råkoll på det mesta. Han åker snabba bilar, träffar vackra kvinnor, slåss med elaka skurkar (som är närmast parodiska). Man skulle kunna säga att han löser en gåta också, som en privatdetektiv, men det viktigaste för honom är ledord som ära, heder, respekt och en dos fosterlandskärlek.

Intrigen i "Bränd" är oväsentlig för denna recension. Reacher är en hårding som råkar ut för spännande äventyr i en takt som gör att man gärna ser det hela utspelas som en film i huvudet. Det går rasande snabbt, är spännande, tämligen stereotypt och uppfyller förväntningarna.

Vi i bokklubben hade en mycket intressant diskussion angående syftet med boken, behovet, och vi kom (nog) fram till att pusseldeckare och den här sortens actionthrillerdeckare fyller samma funktion som en feelgoodbok med kärleksbekymmer. En värld att fly in i. Något som rensar tankarna. En bok som får en att tänka på annat än det som man har runtomkring sig. En verklighetsflykt som är rätt behaglig, trots några ihjälskjutna människor.

Mitt foto: Vi pendlar mellan år 1999 - plågsamt tydligt eftersom skurkarna har sitt kontor på 88:e våningen i World Trade Center - och mellan 70-talets Vietnamkrig, så mitt foto fick lite djungelkänsla.

Omdöme: Jag är väl inte särskilt imponerad vare sig av den litterära kvaliteten eller personteckningarna eller själva historien, men samtidigt är det skönt att ibland försvinna in i en spännande roman som så uppenbart skulle lämpa sig för Hollywood. Det är också roligt att lära känna en romanfigur och följa honom under många böcker!

Länk till boken på Adlibris: POCKET.