onsdag 23 augusti 2017

Katastrofdoktorn


Bokens titel: Katastrofdoktorn - Berättelser från fältet
Författare: Johan von Schreeb
Förlag: Brombergs, 2015
Antal sidor: 300

Jag stöttar gärna Läkare Utan Gränsers arbete, men jag kände inte till mycket om hur de bildades i Sverige. I den här boken berättar von Schreeb hur han tillsammans med två andra startade en svensk gren av Médecins Sans Frontièr år 1993 och på vilka sätt de skiljer sig från dels moderorganisationen och dels de många andra hjälporganisationer som finns (för att inte tala om SIDA!).

Han berättar också om sina egna tankar kring att rycka ut till krigshärdar och katastrofområden med mindre än ett dygns varsel - och resonerar kring sina bevekelsegrunder. Är man feg om man inte hjälper till, trots att man kan? Är man en modig superhjälte om man gör det? Bör man lämna sin egen familj för att ta hand om andras familjer? Ska man riskera sitt eget liv för möjligheten att rädda andras?

Boken är inte särskilt välskriven - jag begriper inte att Brombergs inte satte den i händerna på en skicklig person som kunde klarat av att behålla autenciteten och ändå rättat de värsta meningsbyggnadsfelen, upprepningarna och ologiska hoppen i tid och sammanhang. Men om man bortser från det och kanske låtsas av man snarare läser texten som om Johan von Schreeb är ens egen vän som mejlar från katastrofområdena (där sannolikt internet ligger nere, jag vet...) så går det bättre.

Det är otroligt intressant med skildringar från avlägsna bergsbyar i Afghanistan, jordbävningsdrabbade städer på Haiti, sönderkrigade sjukhus i Sierra Leone och de fruktansvärda scenerna direkt efter folkmordet i Rwanda.

Hela tiden ställs läkarna och sjuksköterskorna inför samma dilemma: vilka ska de försöka rädda? Det verkar som att svaret allt som oftast blir: de som har störst möjlighet att faktiskt överleva. Man biter ihop och går förbi bårarna och tältsängarna med de svårast skadade, de som nästan förblött redan, de som sprängts i bitar eller drabbats av såna infektioner att de feberyrar och är nära döden.

När vi pratade om boken i vår bokklubb, så var just frågan om etik det som överskuggade det mesta. Rädda moderns liv under en svår förlossning och hoppas att även bebisen överlever - eller försöka rädda dem båda när man isåfall riskerar att ingen av dem klarar sig? Har man tid att krama ett barn som gråter, hålla en döende i handen, prata lugnande med den som just mist sin älskade - eller ska man fokusera på att man själv är högutbildad läkare som kan operera, när ingen annan kan det, och överlåta det känslosamma vårdandet på andra?

Omdöme: Ingen litterär storhet men otroligt värdefullt att få en inblick i en värld som jag aldrig varit i närheten av. Egentligen sammanfattar författaren själv hela boken fantastiskt bra på omslagets insida: "I katastrofer är det jag som äger makten att avgöra vad som är rätt och vad som är fel och den som bestämmer vem som ska få chansen till behandling och vem det inte ska satsas på. För den katastrofdrabbade är det bara att hålla tillgodo och tacksamt ta emot."

Länk till boken på Adlibris: E-BOK

Jag köpte min pocketbok i somras, men nu finns den inte längre till salu. Leta efter boken på antikvariat eller bibliotek.

måndag 21 augusti 2017

Tant!


Lite väl lugnt och tyst härinne den senaste veckan. Det beror på att jag håller på att springa benen av mig för att hinna klart med alla förberedelser inför mitt stora tårtkalas i helgen. Nu är det dags att ändra bloggens lite väl ungdomliga "jag är 40+" till det mer adekvata "50-åring".

Jag börjar förstå min farmor som kunde stå framför spegeln och stirra och säga att hon inte kände igen sig själv, att hon inte begrep hur det gick till när den ärtiga (farmors ord) unga kvinnan förvandlades till gråhårig, rynkig i ansiktet, med fläckiga handryggar och knöggliga blodådror på benen. Det är helt enkelt svårt att inse att jag själv inte är en av de där unga längre.

Men hellre 50 än inte alls, tänker jag.

onsdag 16 augusti 2017

Den lilla... feelgoodhjältinnan?


Det lilla bageriet på strandpromenaden och Strandcaféet.

Jaha, det är TVÅ OLIKA böcker?! "Det lilla bageriet på strandpromenaden" och "Strandcaféet". Det har ju inte jag fattat. Det här är inte min genre, jag läser inte så ofta myspysiga feelgoodromaner, men jag har noterat att det finns en uppsjö av strandcaféer, bagerier, antikhandlar, bed&breakfast och bokhandlar i den här miljön...

Men att man ger ut två böcker skrivna av varsin engelsk, kvinnlig, nutida författare där handlingen är placerad i likartade miljöer och titlar förvillande lika...? Lite klantigt, kan jag tycka. Eller smart kanske - folk köper möjligen den ena av bara farten och läser utan att upptäcka att det var "fel" bokserie.

Jag blev lite nyfiken, ville kolla vad de andra böckerna heter. Fick nästan kväljningar, så sött var det. Man MÅSTE tydligen ha något som är litet, annars är det inte gulligt? "Det lilla bageriet (---)", "Den lilla bokhandeln (---)" och ytterligare en "Den lilla bokhandeln (---)". 


Den lilla bokhandeln i Paris och Den lilla bokhandeln runt hörnet.

Antikviteter går också bra, åtminstone hittar jag två svenska författare som inspirerats av små retrobutiker, antikhandlare och Blocket-försäljare. Jag kan ha fel, men jag misstänker att de inte är fullt så sockersöta som de engelska böckerna.

Eller så är det bara fördomar från en som inte kan så mycket om feelgood (men har läst några Lucy Dillon-böcker där OCKSÅ alla driver en liten reklambyrå, ett litet hotell, en liten hundkennel, en liten inredningsaffär - i en liten stad).

Varför förhäva sig och vilja satsa stort, anställa folk och tjäna grovt med pengar? Eller jobba på en multinationell jättefirma, som en liten kugge i maskineriet? Nä, just det. Det är inte riktigt lika gulligt som den bohemiska och sällan lukrativa tillvaron som konstnärssjäl som väver trasmattor, linoljemålar gamla möbler, renoverar 1700-talstorp, bakar aprikostarteletter, samlar dammiga romaner i läderband eller kränger serviser med blommigt porslin.


Ska jag säga, som är exakt just en sån kreativ liten egenföretagare (minus det romantiska och definitivt minus det sjukt veliga som alla feelgoodböckers kvinnliga huvudpersoner verkar lida av).

tisdag 15 augusti 2017

Det finns alltid förlåtelse


Bokens titel: Det finns alltid förlåtelse
Författare: Anne B. Ragde
Originalets titel: Alltid tilgivelse
Översättare: Margareta Järnebrand
Förlag: Bokförlaget Forum, 2017
Antal sidor: 288

Sedan jag läste "Berlinerpopplarna", "Eremitkräftorna" och "Vila på gröna ängar" har jag i alla år rekommenderat dem, lånat ut dem, tjatat om hur bra de är, tagit alla tillfällen att puffa för dem.

Trilogin beskriver den ensligt belägna norska bondgården Neshov där matriarken Anna styr och ställer över sina söner Tor (tämligen butter svinbonde på gården), Margido (begravningsentreprenör som inte visar några känslor) och Erlend (estet, bög och boende i Danmark med sin man) samt den hunsade maken som mest bara kallas "gamlingen" och som lever helt i Annas våld. Till gården kommer Tors vuxna dotter Torunn. Man lär känna hela familjen och det känns trovärdigt beskrivet.

Det är nu tio år sedan böckerna kom ut på svenska. Tio år är en lång tid! Jag förstår inte riktigt varför författaren inte bara lät Torunn vara, utan bestämde sig för att skriva en fortsättning så här långt efteråt. Den nya boken saknar nämligen entusiasm. Oinspirerad känns den!


 Nyutgivning av böckerna, med omslag som matchar den senaste.

I detaljerade tillbakablickar får vi veta vad som hänt Erlend och Krumme i Köpenhamn under de tre år som - i boken! - gått sedan sist. Hur gick till när de fick barn tillsammans med ett lesbiskt par? Hur klarar de att vara fäder? Vilka Swarowski-kristaller har de köpt och ställt i vitrinskåpet? Exakt vilka H.C.Andersen-sagor har de läst för sina små barn?

Erlend är så förbannat överspänd så jag blir tokig på karln, men å andra sidan visar ju det att författaren ändå lyckats locka fram något i figurerna. Det är svårt att inte tycka om den här stora regnbågsfamiljen med två mammor, två pappor och tre nästan-trillingar.

Resten av romanen fokuserar på Torunn som flyttar tillbaka till det övergivna Neshov: en välskriven roman baserad på mina egna anteckningar från den utrensning av min svärmors lägenhet och stora sommarhus som jag gjorde då hon drabbades av demens.

Jamen, nästan så. Jag kommer ständigt på mig själv med att tänka att det här är misstänkt likt mina egna anteckningar från den tiden: "Idag har jag tvättat lakan, skurat golv, röjt på vinden, sorterat böcker. Kom ihåg att köpa Ajax, ta med dammsugarpåsar hit, fixa skjuts till soptippen."

Torunns nya liv berättas nämligen genom redogörelser av vilken affär hon går in i, vad hon köper där och av vilka märken, färger, smaksättningar - tja, en urtrist inköpslista, helt enkelt. Kombinerat med dagboksliknande noteringar om städningen på Neshov, för att färdigställa huset i beboeligt skick. Vi får veta exakt hur det går till när hon häller upp vatten i köket; en hel sida om hur vattnet kokas upp, bubblar, hälls i hink med stor spindel i, sköljs ur, blandas med Klorin, tja, ni fattar.

Jag gillar henne inte alls, Torunn. Hon dricker öl och konjak varje kväll, mosar sina cigarettfimpar i burkar som alltid innehåller en skvätt vatten och i hundra fall av hundra säger hon till alla hon går hem till "Du har inte en liten bit choklad?" eller "Vad gott det luktar! Räcker det till mig?" eller "Gud vad jag är hungrig, vad är det du lagar?". Hon släpper inte in vare sig sin pojkvän (knullkompis vore ett bättre epitet) eller mamma i sin närhet, men surar över att ingen förstår henne. Fyrtio år gammal bebis, skulle jag vilja säga.

Erlend vill gärna komma till Neshov och inreda en silo (!) till sommarhus, men då föredrar Torunn att riva framför att hennes farbror ska få en chans att njuta litegrann av sitt barndomshus - där han vuxit upp, men verkligen inte hon...

Egentligen är det väl det som är bra med Anne B. Ragde - att hon vågar låta sina huvudpersoner vara rätt oattraktiva, fega, gnälliga, självupptagna, snåla och ömkliga. Jag är besviken på att boken inte levde upp till mina förväntningar, men samtidigt är jag glad att ha fått veta lite mer om vad som hände släkten i en av mina absoluta favoritserier. Och det är uppenbart att det kommer en fortsättning!

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN

Tack till förlaget för recensions-exet!

söndag 13 augusti 2017

Dead Man Talking


Bokens titel: Dead Man Talking
Författare: Roddy Doyle
Förlag: Jonathan Cape, Penguin Random House, 2015
Antal sidor: 99

En bok som börjar med orden "I met Joe again the night before his funeral." bara måste man ju älska!

Den här lilla kortromanen ingår i serien Quick Reads som jag propagerat livligt för ett antal gånger nu. Billiga böcker som syftar till att öka läsglädjen hos de vuxna engelsmän som vanligen inte läser så mycket. Det spelar ingen roll för mig att boken är kort, lättläst och satt i sisådär 12 punkter - det är tvärtom lite skönt att sticka emellan med något sånt här ibland.

Roddy Doyle är en skicklig författare, men en bit in i boken börjar jag undra om antingen han eller jag själv är senil. Skrev han inte just den där saken? Nämnde han inte just exakt den där händelsen? Sa inte huvudpersonen precis den där meningen alldeles nyss? Gud, har jag så dåligt minne?! Eller tror författaren att jag är dum i huvudet och behöver påminnas?

Sedan inser jag att det är själva twisten i denna härliga lilla miniroman. Jag ska inte säga mycket mer, men den är verkligen skruvad. Rolig, lite knasig, nästan lite läskig som i den klassiska teveserien "The Twilight Zone" där man inte kan lita på någonting.

Pat och Joe är två irländska pojkar som växer upp tillsammans och är bästa vänner. De delar allt! Tills den dagen de är medelålders och hamnar i bråk om en häst och säger upp bekantskapen. Men så får Pat ett telefonsamtal: Joe har dött i lungcancer och nu hålls hans vaka. Ska inte Pat komma en sista gång och ta farväl av sin gode vän och sluta fred?

Jo, det gör han. Och historien som vecklar ut sig i änkans hus, där Joe ligger i sin kista i finrummet, är totalt bisarr och mycket underhållande.

Länk till boken på Adlibris: POCKET.

lördag 12 augusti 2017

Försvunnen


Bokens titel: Försvunnen
Författare: Mo Hayder
Originalets titel: Gone
Översättare: Åsa Brolin
Förlag: Modernista, 2017
Antal sidor: 424

Det här är en klassisk kriminalroman, med alla vanliga ingredienser. Inga överraskningar (vill inte säga för mycket här) trots att baksidestexten låter oss förstå att vi ska bli manipulerade att gissa fel hela tiden. Det kan låta gnälligt, men det är absolut inte så jag menar det för det är spännande läsning och snyggt upplagt.

Detta är Mo Hayders femte bok om kriminalinspektör Jack Caffery. Jag har trott att Mo är en man, men det var fel - vilket är intressant eftersom hon skriver på ett sätt som jag mest förknippar med hur manliga författare knåpar ihop sina thrillers: kommentarer om tjejers kroppar och utseende medan männen mer beskrivs efter egenskaper. Det hela är hårdkokt, rått, snudd på perverterat, lätt teknikfixerat och med en man i huvudrollen. Ja, jag blev förvånad när jag insåg att Mo är en kvinnlig författare!

Intrigen går i princip ut på att en man förklädd i tomtemask kapar bilar där det sitter ett litet barn i baksätet - och åker iväg med dem, medan de förtvivlade föräldrarna ligger kvar på asfalten och ser sina älsklingar försvinna med en potentiell pedofil och mördare. Den engelska polisen är långsam och ineffektiv, klantar sig hela tiden och ligger mystiskt nog alltid snäppet efter kidnapparen.

Varvat med jakten på barnen och den farlige mannen som tagit dem är glimtar av Jack Cafferys liv och en specialpolis som heter Flea som han är kär i. Det framkommer att man skulle veta mer om Flea och Jack om man hade läst de tidigare böckerna, men jag hade inga problem att hänga med i handlingen ändå. För övrigt var det underbart att slippa en nersupen, introvert, operaälskande polis... Jack verkar vara ganska vettig.

Omdöme: Det här var skön kvällsunderhållning och jag sträckläste boken även om jag tidigt begrep hur allt hängde ihop. Lite som att se en bra engelsk deckare på teve, uppkrupen i soffan med en stor kopp te och alldeles mörkt runt omkring en.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN

-

Det finns fyra böcker om Jack Caffery innan denna:
"Ritual" utkom mars 2013
"Fågelmannen" utkom mars 2014
"Hud" utkom november 2014
"Behandlingen" utkom april 2015

Tack till förlaget för recensions-exet - en glad överraskning!


fredag 11 augusti 2017

Symmetri och estetik



123.456 besökare på Boktanken! Jag råkade titta in just då och hann ta en skärmdump. Ja, det syns kanske inte alls om man inte har en jättestor skärm att titta på, men jag kan intyga att räkneverket visar just det talet.

Barnsligt förtjust i "snygga" sifferserier!

onsdag 9 augusti 2017

Äppel päppel must!


Bokens titel: Äppel päppel must! Besök på svenska musterier och klonarkiv
Författare: Ylva Tryselius
Förlag: Isabergs förlag, 2017
Antal sidor: 143

Jag, som alltid varit intresserad av äpplen och vuxit upp med en mormor som lärt mig mycket om dem, tycker mig ha sett en skiftning under årens lopp i hur man ser på detta med egen frukt.

När jag var liten på 1970-talet kokade mammor, farmödrar och granntanter äppelmos själva och använde överhuvudtaget trädgårdarnas frukter och bär till allt möjligt som kunde konserveras: sylt, mos, saft, inläggningar, geléer. Sedan följde en tid när man köpte det mesta fabrikstillverkat och vi som fortfarande bakade och syltade blev kallade präktiga.

Nu - de senaste tio åren - har jag sett hur även yngre människor återupptäcker glädjen med egen frukt, att använda till annat än bara en enstaka äppelpaj eller att äta rakt av.

Jag och mina föräldrar har i många, många år åkt iväg med bilen full av äpplen för att musta. Det har blivit en återkommande tradition. Med en hel allé av äppelträd hos min mormor - hon som lärde mig exakt hur man plockar och förvarar dyrgriparna, deras namn och ursprung - och många egna äppelträd på västkusten har vi kunnat åka till musterierna med hundratals kilo (!) och få tillbaka mängder av bag-in-box-kartonger med egen, ljuvligt god äppelmust.


Mitt Katja!

Ylva Tryselius bok "Äppel päppel must!" är helt rätt i tiden, nu när det poppar upp musterier lite varstans (här finns även mobila, har jag sett på marknadsdagar) och många villaägare förstår glädjen i att ha egen, nyttig must.

Boken är en riktig inspirationskälla! Tack och lov innehåller den inte så många recept - personligen letar jag hellre reda på recept på nätet eller ber vänner att skriva ner något som jag tyckte var ovanligt gott! - utan istället mängder av fina foton, fakta, rolig kunskap och massor av tips om besöksmål och extraläsning.

Boken inleds med redogörelser för skillnaderna mellan must, juice, cider och nektar samt hur själva mustningsprocessen går till. Därefter följer uppslag med tips på intressanta klonarkiv och musterier eller andra äppelrelaterade utflyktsmål. Det är rikligt med bilder, inspirerande texter, tydliga adressangivelser för den som själv vill besöka ställena samt en del äppelrecept och faktarutor om antalet äppelodlare, vilka träd de har, hur äpplen smakar, vilka sorter som passar till vad (och mycket annat).

Mitt foto: Vår egen must - just denna mestadels gjord på Oranie - får illustrera boken.

Omdöme: Böcker om äppelsorter, egen odling eller recept på äppelpajer finns i överflöd. Men mig veterligt är det här den första boken om svenska musterier och klonarkiv, med mycket fakta och inspiration om de fruktträd som passar i just vårt land. Perfekt present till äppelträdsägare så här på sensommaren och hösten!

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN.

Tack till författaren för recensions-exet och den fina inskriptionen. Boken hamnade hos helt rätt person; jag har alltid älskat äpplen.

tisdag 8 augusti 2017

Kort om sommarläsningen

Sommaren är slut för min del. Här är böckerna jag hann läsa under semestern. Inte hälften av vad jag hade tänkt. Hade släpat med mig ett antal böcker till landet, men det var tydligen svårt att hinna med allt. Tror det är hundrafyrtioelfte sommaren som jag inte läser "Ängeln på sjunde trappsteget" trots att jag har den intentionen vartenda år...



De vackra döda av Belinda Bauer


Annabelle av Lina Bengtsdotter


Två sekunder i Byron Hemmings liv av Rachel Joyce


Kaninjägaren av Lars Kepler


Flugfällan av Fredrik Sjöberg


Den sovande och sländan av Neil Gaiman


Rök av Dan Vyleta


Sekten på Dimön av Mariette Lindstein
Sekten som återuppstod av Mariette Lindstein
Sektens barn av Mariette Lindstein


Berömda män som varit i Sunne av Göran Tunström


söndag 30 juli 2017

Berömda män som varit i Sunne


Bokens titel: Berömda män som varit i Sunne
Författare: Göran Tunström
Förlag: Albert Bonniers förlag, 1998
Antal sidor: 276

Jag har inte tidigare läst något av Göran Tunström, trots att han räknas som en av de stora svenska författarna. Tunström föddes 1937 och dog innan han hunnit fylla 63 år. Han hade tydligen hjärtproblem och lungcancer och kanske gav det honom en del existentiell ångest och grubblande över livet - vad vet jag? - för huvudpersonerna i romanen jag just läst har såna tankar. "Berömda män som varit i Sunne" utkom 1998 och gav honom Augustpriset, bara ett drygt år innan han dog.

Sunne är en liten stad i Värmland, en sömnig stad vad det verkar, där just ingenting händer. Åtminstone inte under 1960- och 70-talen då handlingen utspelar sig. Huvudpersonen Stellan är butiksföreståndare till en liten livsmedelsaffär, eller kanske en lanthandel snarare. Han är medelålders, ensamstående, lite långsam i huvudet. Nyfiken och intresserad av att lära sig nytt - men inte särskilt klipsk. Full av känslor som han ägnat ett liv åt att trycka undan.

När Sunne ska fira stadens 700-årsjubileum ombeds handlaren att skriva ett kapitel i en minnesskrift där även kyrkan och idrottsföreningen presenteras. Kapitlet ska heta "Berömda män som varit i Sunne". Problemet är väl att det inte funnits några berömdheter att tala om...

Stellan Jonsson Lök (jo, han heter så!) börjar i alla fall skriva men väver in alldeles för mycket av sig själv och sina vänners levnadshistorier. Texten refuseras och skriften skrinläggs eftersom pengar saknas för utgivning. Nu bestämmer sig Stellan för att fortsätta skriva; han vill berätta sin egen historia och den hänger han upp på de märkvärdiga män som har - eller inte har, men borde ha! - kommit till Sunne. Ärkebiskopen, Fred Astaire och månfararen Aldrin bland andra...

Omdöme: Bitvis är boken svamlig och trasslar in sig i stickspår som bara är tråkiga och överdrivet intellektuella. I övrigt är det en alldeles underbar historia, så skickligt framtrollad genom den lätt infantile Stellans beskrivningar av sin miserabla uppväxt och sitt sorgligt kärlekslösa vuxenliv. Det är fascinerande hur en så händelsefattig bok kan kännas engagerande, då den ena pusselbiten efter den andra gör att läsaren förstår hur det egentligen ligger till.

Boken köpte jag på antikvariat. Den verkar inte säljas i bokhandeln längre.

---

P.S. När jag hunnit ett fyrtiotal sidor in, kommer några rader som jag kan utantill och läst i otaliga dödsannonser. Visste inte att det var Tunström som skrivit dem och även om jag hört det någon gång så visste jag i alla fall inte att det var från boken "Berömda män som varit i Sunne".

"När mammor dör, då förlorar man ett av väderstrecken.
Då förlorar man vartannat andetag, då förlorar man en glänta.
När mammor dör, då växer det sly överallt."

lördag 29 juli 2017

Sektens barn


Bokens titel: Sektens barn
Författare: Mariette Lindstein
Förlag: Bokförlaget Forum, 2017
Antal sidor: 426

Det här är den tredje och sista delen om sekten på Västra Dimön. Det enda raka är att läsa alla tre böckerna i rätt ordningsföljd. Annars är det svårt att dels leva sig in i berättelsen och dels ta till sig riktigt hur hemskt det är för alla de hängivna som sugits in i den stängda sekten. De lever inlåsta i en bevakad, taggtrådsförsedd anläggning på en ö på svenska västkusten, styrda av en karismatisk ledare som är fullständigt utan empati och normala spärrar.

Det har gått femton år sedan sist och böckernas huvudperson, Sofia, har nu tagit sig loss från sektens grepp och flyttat till Orust. Hon driver ett behandlingshem för avhoppare från olika sekter, är gift och lever att gott liv. Sofias tonårsdotter, Julia, är brådmogen, intelligent, väldigt vacker och precis sådär obstinat jag-kan-själv och lägg-dig-inte-i som tonåringar kan vara...

Just när Sofia och hennes gamla vänner från Via Terra trodde att de en gång för alla kunde släppa sitt förflutna inträffar en naturkatastrof. Kusten skakas av en storm med orkanstyrka i vindbyarna. De materiella skadorna är stora. I kaoset som uppstår reser sig sektens ledare Franz Oswald som en självskriven hjälpare och får ett genomslag som överträffar allt han tidigare varit med om. Nu riktar han in sig på miljöarbete, hållbarhet, klimatförändringar och diskuterar det allvarliga läget med företrädare för världens alla stora religioner.

En skolklass på besök på Dimön, ditforslade för att lyssna på miljösamtalen mellan de stora andliga ledarna, har en elev vars förhållande till ön är lite speciellt: Julia. Hon som kanske blev till på ön, i sektens slutna värld, men som aldrig sett den förrän nu. Hela sitt liv har hon hört sina föräldrar och deras vänner berätta om det fasansfulla som skedde, men hon har svårt att riktigt ta in vad de säger.

Boken fokuserar förutom Julia på de tvillingpojkar som Franz Oswald har tillsammans med en ung kvinna (egentligen själv ett barn...) som han våldfört sig på då hon tvingades bo på egendomen eftersom hennes båda föräldrar valde ett liv hos Via Terra. Sönerna isoleras med ett dussin andra barn och får utstå fruktansvärda saker i sin "utbildning". Barnen drillas på ett sätt som liknar Nordkoreas tyranni. Det är ett ständigt rabblande av knasiga teser varvat med våldsamma bestraffningar, hårt kroppsarbete, knäckande förödmjukelser och bevakning.

Tvillingpojkarna heter för övrigt något i stil med Invictus och Thor, men kallas Vic och Thor, vilket jag hade roligt åt. Gillar fyndiga ordvitsar och namnlekar av den sorten. V som i Via och T som i Terra. Vic och Thor som i Victor - segraren. Nu blir det väl inte så mycket av seger för de båda bröderna; de är förlorare av stora mått. Mamman har tagit livet av sig, heter det. Den älskade farmodern vägrar se deras många blåmärken och ärr. Pappan kallas i bästa fall far, men vanligen bara "chefen". Ingen älskar dem, ingen behöver dem, ingen värnar om dem.

"Sektens barn" är skriven med ett mycket rikare språk än de två tidigare böckerna. Nästan så jag först tänkte att det var en hårdhänt redigering, men så är det nog inte. Det känns som att författaren har vuxit med sina böcker!

Omdöme: Jag gillade denna bok lika mycket som den första. Som jag sa tidigare, så tror jag serien passar för sökande unga människor och för diskussionslystna bokcirklar.

Själv skulle jag nog gärna läsa en dokumentär skildring nu, om scientologerna och Mariette Lindsteins liv där. Det hade varit intressant.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN.

Tack till förlaget för recensions-exet!

fredag 28 juli 2017

Sekten som återuppstod


Bokens titel: Sekten som återuppstod
Författare: Mariette Lindstein
Förlag: Månpocket efter en överenskommelse med Bokförlaget Forum, 2017
Antal sidor: 463

Läs gärna min recension av den första boken i serien, "Sekten på Dimön", så blir resten av den här texten mer begriplig.

I den första boken i trilogin fick vi följa Sofia som lever i Via Terra-sekten, där hon både skaffar sig fiender och riktigt goda vänner. Hennes skräck för ledaren Franz Oswald är i allra högsta grad befogad, då han inte bara utnyttjar sina undersåtar till slavarbete utan även förgriper sig på dem sexuellt.

I "Sekten som återuppstod" är Sofia på Västra Dimön, instängd i den vackra herrgården som nu förvandlats till ett ointagligt fort, och helt i klorna på Franz Oswald. Jag gillar beskrivningarna av sekten och mekanismerna bakom att man fastnar i ett förhållande man inte kan ta sig ur. Författaren skriver även i efterordet att man kan hitta sektmentaliteten i såväl misshandelsrelationer och mobbing som i diktaturer. Det har jag sett med egna ögon, och även hur vissa personer kan ha ett närmast magiskt inflytande över andra.

Det är inte bara Franz Oswald som är en skitstövel med snygga kläder, god parfym och fagert ansikte. Hans far var likadan, hans farfar likaså. (Senare får vi veta att hans egen son växer upp till att bli likadan.) Jag har väldigt svårt för den biten och får associationer till arvsynd. Som om psykopatin går i arv, i flera generationer. Som om man inte kan ta sig ur detta destruktiva beteende. Omgivningen är också i alla dessa fyra generationer ytterst rik men också stillatigande och handlingsförlamad. Är det möjligt?!

För att inte tala om det fruktansvärda övervåldet; allt från insekter och smådjur till människor pinas, plågas, våldtas, mobbas och mördas. Det blir för mycket för mig. Inte i bemärkelsen "jag klarar inte av att läsa mer", utan mer som att jag tycker att hela historien balanserar på gränsen till billig amerikansk skräckfilm.

Författaren själv har levt en stor del av sitt vuxna liv hos Scientologerna och vet rimligen vad hon pratar om. Det märks extra tydligt i de avsnitt som handlar om pennalismen på sektens gård men även om hur man trakasserar de sektmedlemmar som flytt och försöker skapa sig ett nytt liv. Jag tycker om de delarna som behandlar den smygande oron, rädslan som aldrig släpper, vaksamheten och misstänkliggörandet, flyktförsöken och hopplösheten.

Omdöme: Liksom "Sekten på Dimön" är detta en lättläst bok om ett angeläget ämne. Personligen tyckte jag inte alls lika mycket om denna del som den första, eftersom den inte var lika jordnära och alltför uppblandad med det separata sidospåret om Franz Oswalds totalt skruvade ursprung.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN och POCKET.

Tack till författaren för boken!

torsdag 27 juli 2017

Sekten på Dimön


Bokens titel: Sekten på Dimön
Författare: Mariette Lindstein
Förlag: Månpocket efter en överenskommelse med Bokförlaget Forum, 2017
Antal sidor: 587

Mycket har redan skrivits om denna bok - och uppföljaren - som båda ursprungligen utkom på lilla Mörkersdottir förlag för något år sedan. Jag ska inte bli långrandig!

Böckerna har fått stort genomslag, synts i media och fått många fina omnämnanden. Själv har jag hittills hållit mig ifrån dem eftersom jag uppfattade dem som ungdomsböcker - enbart baserat på titlarna, förmodar jag. När jag insåg att de i själva verket är romaner om hur livet kan gestalta sig i en sekt blev jag däremot nyfiken.

Min man och jag har pratat en hel del om det här med sektmentalitet, manipulation, karismatiska personer och den starka längtan att tillhöra ett sammansvetsat kollektiv. Vi har själva - liksom de allra flesta, skulle jag tro - snuddat i utkanterna av sådana sekter, grupper och sammanslutningar.

När författaren personligen skickade mig de två första pocketböckerna för att jag skulle kunna läsa dem innan jag högg in på den tredje boken i serien (som jag fått som recensions-ex från förlaget) så blev det nästan huggsexa hemma hos oss om vem som skulle få läsa dem först. (Jag vann, i hävd av att det är min blogg! Maken ligger snäppet efter mig just nu och flåsar mig i nacken, så jag måste skynda mig att läsa klart den sista delen.)

Boken handlar i all korthet om den världsförbättrande organisationen Jordens Väg, Via Terra, som uppmuntrar sina medlemmar att äta närodlad ekologisk mat, ta långa promenader, sova i totalt mörker och stillhet, begrunda sina tidigare erfarenheter för att dra lärdomar inför framtiden. Allt sånt som både kan ses som livsvisdom och floskler.

Den unga litteraturstuderande Sofia går tillsammans med sin väninna på ett föredrag där Via Terras karismatiske grundare Franz Oswald lyckas värva henne. Allt är alldeles fantastiskt på organisationens anläggning ute på Västra Dimön (beläget någonstans utanför svenska västkusten), men bara inledningsvis. Ganska snart förstår Sofia att man drabbas av bestraffningar och hemskheter om man inte uppför sig som förväntas. Inom kort fråntas medlemmarna alla sina möjligheter att kommunicera med omvärlden och ta sig bort från ön.

Bokens stora behållning är att den extremt tydligt lyfter fram hur lätt det är att snärjas, hamna i sektens garn samt hur man genom sömnbrist, bestraffningar och hunger till slut inte orkar tänka konstruktivt. Att detta kan drabba de flesta av oss, även många som nog skulle säga "varför tog du dig inte därifrån?" eller "hur kunde du stå ut så länge?".

Omdöme: Trots att romanen är på närmare sexhundra sidor är den otroligt lättläst. Delvis på grund av det enkla språket, men till stor del tack vare att den aldrig står still utan konstant drivs framåt. Jag tror att det här skulle kunna vara en riktigt bra bokcirkelbok, för den lockar till diskussioner!

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN och POCKET

Tack till författaren för boken!

onsdag 26 juli 2017

Jordens väg i tre delar


Jag plöjer sisådär 1.500 sidor om sekten Via Terra på Västra Dimön just nu. Skyndar mig att läsa eftersom maken vill ha böckerna direkt efter mig. Recensioner kommer inom kort! Det omkullkastade min tänkta semesterläsning lite, men så kan det bli ibland.

Jag kan konstatera att det krävs inte så kallad "stor litteratur" eller ens att man har ett särskilt märkvärdigt språk för att vara engagerande: här hemma har vi haft långa diskussioner om hur lätt det är att trilla in i ett skevt förhållande där ena parten har all makt och den andra blir alltmer viljelös och underdånig.

Nu ligger det ett bra tag bak i tiden för min egen del, men minnena är klara. En person med stark karisma kombinerat med en osund utsöndring av supersexig och jättefarlig kan lätt skapa sig stort inflytande över folk och förvrida huvudena på människor som i vanliga fall skulle sägas vara tänkande och smarta. Böckerna om sekten på Dimön visar tydligt på hur lätt det är att sugas in i en sekt eller en annan grupp där man inte längre bestämmer över sig själv.

onsdag 19 juli 2017

Rök


Bokens titel: Rök
Författare: Dan Vyleta
Originalets titel: Smoke
Översättare: Birgitta Wernbro Augustsson
Förlag: Bonnier Pocket, 2017
Antal sidor: 500

Föreställ er en engelsk 1800-talsvärld med stora drag av Charles Dickens romaner; där de fattiga är totalt utarmade, hungrande, smutsiga och nästan utan hopp, lever i rännstenen, äter mögligt bröd, behandlas värre än boskap, är klädda i tygpaltor så smutsiga att man inte längre kan föreställa sig vilken färg de en gång haft. Lägg så till smygande dimma, ondska, förtryck och oro.

Addera sedan en gnutta steampunk med glänsande mässingsrör, ångpuffande maskiner, läderremmar som spänns fast kring märkliga maskiner, tickande klockor och vetenskap som gränsar till fantasi. Det får mig att tänka på Jules Verne.

"Rök" handlar om skam, skuld, makt och klass. Överklassiga snorungar på den fashionabla men pennalistiska internatskolan där lärarna smyger med hemligheter i korridorerna om nätterna och där eleverna pryglar varann för att upprätthålla hierarkier. Gruvarbetare djupt nere i underjorden, fabriksarbetare i städernas misär. Religiösa fanatiker som gärna ser andras synd men inte sin egen. Slottsherrar, rika baroner, mäktiga män och maktlystna kvinnor.

Jag älskar sånt här! Det är lika uppslukande som att försvinna in i barndomens Narnia-värld - men i en eländig och smutsig Londonmiljö där husfasader och människor är impregnerade av svart sot.

Vi har nämligen förflyttats till 1800-talet, men inte i den verkliga historien, utan hamnat i ett isolerat England som helt brutit med kontinenten, där man förnekar all historia före 1600-talet och hatar modern vetenskap. Ett land där befolkningen lever med Röken. Ni får läsa mer själva, men Röken sipprar alltså ut ur människokropparna då man tänker fula tankar, skäms, är arg eller begår någon synd. Ingen människa kan följaktligen hålla sig helt ren. Ändå finns de - de vitklädda, rika, mäktiga. Hur bär de sig åt? Och hur ska resten av folket ta sig ur sitt rykande fängelse, där ingen kan dölja skamfyllda känslor?

Det är en tjock bok på 500 tättskrivna sidor, om unga Charlie och Thomas som blir vänner på den fina internatskolan och som under jullovet besöker Thomas stenrika och något mystiska faster på hennes slott. Där möter de kusin Livia, som lever ett helgonlikt liv och har lärt sig att trycka undan sina känslor så att hon bara släpper små ljusgrå puffar istället för hela slingor av mörkgrå stinkande rök.

De tre nästan vuxna ungdomarna befinner sig på fel ställe vid fel tidpunkt, skulle man kunna säga, för deras jullov tar en oväntad vändning och det är med knapp nöd de överlever.

Omdöme: De första fyrahundra sidorna är ren läsglädje, en flykt till en svunnen tid som aldrig ens har existerat men känns verklig. De avslutande hundra sidorna är däremot ett antiklimax, ett segdraget slut som kunde kortats ner avsevärt. Synd på en så härlig historia att upplösningen är både lång, tjatig och dåligt uttänkt.

Länk till boken på Adlibris: POCKET

lördag 15 juli 2017

Ester Blenda

När jag läste "Flugfällan" alldeles nyligen så fick jag åter igen höra talas om Ester Blenda Nordström. Det var inte så väldigt länge sedan jag fick lära mig att hon anses vara den första svenska wallraffande journalisten. Det var hon som skrev "En piga bland pigor" - utkommen redan 1914 - om hur hon tar anställning som bondpiga och sedan redovisar i reportageform hur slitigt det är. I "Flugfällan" berättas att hon under några år var gift med vetenskapsmannen och upptäcktsresanden René Malaise, med vilken hon bland annat reste till Kamtjatka.


Foto taget 1920: Ester Blenda Nordström, 29 år gammal. 

Nu stod det i DN att hennes reseskildring "Byn i vulkanens skugga" har getts ut på nytt. Vilket sammanträffande! Just som jag sagt att jag är nyfiken på denna Ester Blenda Nordström och hennes märkliga liv. Här är en LÄNK till artikeln och bokrecensionen.

torsdag 13 juli 2017

O-bokigt: Krollilja

Mrs B bad mig lägga ut en bild på min bisarrt dyra krollilja när den väl behagar blomma, så här kommer ett foto på hundrakronorslöken som slog ut igår:


Det var inte så här jag hade föreställt mig den. För det första så hade jag köpt några vita - och det har inte kommit upp en enda vit blomma i trädgården. Jag får väl ge mig till tåls. Det kan ta sju år (!) från att man har planterat löken...

För det andra så hade jag förvisso köpt rosa krolliljor med orange stänk, men då trodde jag att de skulle vara lysande i färgen, inte smutsiga. Inte alls kul färger! Och de ska ju krulla ihop sig till en krona - varför ser mina ut som att de inte riktigt orkar det?

Så här fina blommor hade grannen förra året (i år har de gått lös med grästrimmern och råkat kapa blomstängeln, tror jag). Jag fotograferade deras planta och beställde något som jag trodde var likadant, men nähä:


måndag 10 juli 2017

En etapp av 3x3 avklarad!

Bokbloggen Ugglan och boken har en lättsam läsutmaning i år, som passade mig. Den kallas 3 x 3 och går ut på att man väljer tre teman som man sedan läser tre böcker var inom. Exempelvis tre böcker från Zimbabwe, tre böcker skrivna av Dostojevskij eller tre böcker som handlar om amerikanska inbördeskriget. Helt valfritt!

Jag skrev ett inlägg HÄR med en snabb sammanfattning av vad alla deltagare valt för teman. Kan säga att det var väldigt spretigt och inspirerande!




Ett av mina teman var 3 x Neil Gaiman och nu har jag uppfyllt det. Har under senaste tiden läst "Odd och frostjättarna", "Kyrkogårdsboken" och "Den sovande och sländan". Alla tre var riktiga favoriter.

Nästa tema jag ska ge mig i kast med är 3 x Augustpriset och där har jag valt "Livläkarens besök" av Enquist, "Skraplotter" av Ekman och "Och i Wienerwald står träden kvar" av Åsbrink. Lite tyngre än ovanstående tre...


söndag 9 juli 2017

Den sovande och sländan


Bokens titel: Den sovande och sländan
Författare: Neil Gaiman
Illustratör: Chris Riddell
Originalets titel: The Sleeper and the Spindle
Översättare: Kristoffer Leandoer
Förlag: Bonnier Carlsen, 2015
Antal sidor: 69

Det var en gång en saga... och den var alldeles, alldeles underbar!

Jag passar mig noga för att säga för mycket - om jag själv fått glädjen att på var och varannan sida tänka "men va?" eller "å, är det HON!" eller "ahaaa, är det SÅ det hänger ihop!" så ska jag inte förstöra för någon annan. Historien är genialiskt sammansatt och ingenstans är den övertydlig.

Noterar att andra bokbloggare som recenserat har gjort likadant, medan dagstidningarna vräker på och berättar på tok för mycket. Till och med en så enkel sak som vilka som figurerar i boken är onödigt att berätta, det är nämligen inte alldeles självklart först utan blir en härlig upptäckt.

Så mycket kan jag säga, som att man bör läsa in sig på bröderna Grimms sagor om man inte redan kan dem utantill - de gamla, hemska, råa folksagorna som inte har några större likheter med pastellfärgade sagoprinsessor av idag.

Det här är makalöst bra! Jag kunde inte släppa boken när jag väl börjat läsa den. Den riktar sig till ungdomar men passar precis lika bra till vuxna (däremot verkligen inte till barn...)


Framsida - utan skyddsomslag.



Baksida - utan skyddsomslag.



Baksida - med det jättefina skyddsomslaget.



Ett av uppslagen.

Gruvligt hemsk, med oväntade och överraskande vändningar hela tiden. Ljuvliga illustrationer - titta noga på alla dödskallar, spindelnät, hemska troll och kavata dvärgar! Här är härliga sammankopplingar mellan kända sagofigurer, sånt fullkomligt älskar jag. Prinsessorna är unga, vackra, slanka och har midjelångt hår men de är också tuffa, bestämda, orädda och handlingskraftiga. Girl Power! Trånsjuka prinsar avfärdas med en trött suck.

Omdöme: "Den sovande och sländan" har allt för den som kan sina folksagor och tycker det är extra kul när de vrids om några varv. Om man dessutom uppskattar illustrationer så är den här ett måste. I just den här sagan förekommer dessutom inte en enda man som ska ställa allt till rätta eller som rider på en vit häst eller räddar några damer i nöd - tjejerna klarar sig själva. Jag kommer att läsa den igen!

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN med ett superfint omslag.


fredag 7 juli 2017

Favoriter under första halvåret


Idag är det dag 188 av 2017 års alla dagar. På dessa dagar har jag hunnit med 35 böcker. Det är en bok var femte dag ungefär. Låter rimligt med tanke på att jag visserligen läser mycket men också har haft fullt upp med jobb och annat sedan nyår.

Scrollade igenom recensionerna av de där 35 böckerna för att se vilka som var mina favoriter. Utan inbördes ordning var det dessa fem som jag gillade bäst: Flugfällan, Störst av allt, Tiden är inte än, Vänd dig inte om och Kyrkogårdsboken. Mycket läsvärda allihop!






Helgfrågan: Bok att vara nyfiken på

Helgfrågan hos Mias bokhörna denna vecka handlar om vilken bok man är mest nyfiken på i sin sommarbokhög. Oj, vad svårt!


Det är antagligen Anne B Ragdes nyutkomna fortsättning på Neshov-trilogin, "Det finns alltid förlåtelse". Jag har höga förväntningar på den eftersom jag tyckte så väldigt mycket om de tre tidigare böckerna, som numera har ett antal år på nacken.

Nya omslag har de tidigare böckerna fått, för att matcha denna senkomna fortsättning.


 Mina gamla pocketböcker är inte alls lika fina, gulnade är de också.