torsdag 14 december 2017

A Baby at the Beach Café


Bokens titel: A Baby at the Beach Café
Författare: Lucy Diamond
Förlag: Pan Books, 2016
Antal sidor: 106

Unga Evie äger ett gammalt, gulligt strandcafé i Cornwall. Hon bor på övervåningen tillsammans med sin man Ed och nu väntar de sitt första barn tillsammans. Evie planerar att jobba ända fram till förlossningen och så fort det bara går därefter. Ed som är kock på caféet tycker däremot att Evie ska ta det lite lugnt, så han anställer en ny värdinna: Helen.

Problemet är bara att Helen vägrar att ens titta på Evie och de två unga kvinnorna hamnar på kollisionskurs. Vad Helen inte berättat för sina nya arbetsgivare är att hon i åratal har försökt bli mamma, men om hon alls blir gravid så slutar det i missfall. Det sista hon vill göra är att umgås med en lycklig blivande mor som vaggar omkring inne på caféet med sin jättemage.

Omdöme: Lättläst, extremt förutsägbart, lite gulligt, gravt oengagerande. Gillar formatet med hundra lättlästa sidor - det är en höjdare! - men i övrigt var det här inte mycket att hurra för.

Länk till boken på Adlibris: ENGELSK STORPOCKET

Det lilla Attefallshuset...



Jag skrev ju ett spydigt inlägg om alla små bagerier och caféer som tycks finnas på engelska strandpromenader och hur frekvent dessa förekommer i feelgoodböcker. Det tog mig ett tag att begripa att det inte var EN författare, utan minst TVÅ.




Jenny Colgan har sprutat ur sig böcker om caféer, bagerier och små mysiga affärer. Lucy Diamond verkar inte fullt så produktiv, kanske bara ett tiotal sockersöta böcker om "en natt i Italien", "hemligheten med lycka", "sommar med min syster" - och caféer på strandpromenader...




Nu har jag i alla fall vågat mig på en av dem: novellen - eller kortromanen kanske? - som ingår i QuickReads-serien. Ytterst simpel. Kommer inte att läsa fler böcker i serien eller av den författaren.

Är uppriktigt förvånad över att man kan tjäna pengar och bli känd författare på att skriva något så enkelt. Funderar på om jag skulle knåpa ihop en serie om "Det lilla Attefallshuset" följt av "Sommarlov i det lilla Attefallshuset" och "Vi firar jul i det lilla Attefallshuset".



måndag 11 december 2017

När man inte känner till ett bokcitat...

Som barn hade jag en klasskamrat, vi kan kalla honom Ludde, som jag blev god vän med redan i andra klass. Jag vet inte egentligen vad det var som fick oss att bli så goda vänner men antagligen var det att vi började diskutera B.Wahlströms grönryggade ungdomsböcker om Hitchcock - åtminstone är det så jag minns det, så här flera decennier senare.


Jag var den där flickan som hörde till de bästa i klassen utan att ens vara en pluggis, jag läste massor och ritade och filosoferade. Jag var också sjuk en stor del av de första fyra-fem åren i skolan, med ständiga öroninflammationer och luftrörsproblem som gjorde att jag fick stanna hemma.

Ludde var en osedvanligt söt liten kille men han var också just ...liten. Mycket kortare än de andra grabbarna och inte hälften så sportig. Han hade dessutom ett manér som stack ut: trots att vi var lågstadiebarn var han en sådan som höll upp dörrar, bockade, tog i hand och var allmänt lillgammal. Iklädd rutig skjorta och en stickad pullover, det minns jag, för på alla vis såg han ut att vara plockad rakt från 1940-talet och inslängd i 70-talet.


Jag och Ludde brevväxlade sedan under många, många år då han bodde utomlands. Mamman hade en position på Sveriges Television, skulle man väl kunna säga. Under stora delar av mellan- och högstadiet skickade Ludde sina betraktelser från de fina engelska skolor där han gick och jag svarade med redogörelser för den väsensskilda svenska.

Vi hade inte sett varann på många år då familjen flyttade tillbaka till Sverige och bosatte sig på den finaste adressen i det finaste kvarteret i Stockholms innerstad. Jag blev ditbjuden. Det var en närmast formell inbjudan: hans mamma ringde min mamma och meddelade dag och tid då jag förväntades infinna mig för middag.

Ludde och jag hade nu hunnit bli tonåringar och det hela kändes mycket märkligt. Som om vi levde i två världar. Jag tog mig fram och tillbaka över min förort till fots, på cykel eller med buss. Hade vänner, gick på fester, tränade mycket, spelade teater. Ludde levde ett mer skyddat liv i de fina kvarteren. Hans intressen och fritidsaktiviteter liknade inga som jag kom i kontakt med. Storebror spelade något obskyrt blåsinstrument, lillasyster dansade balett, pappan tjänade pengar som gräs och mamman var ett stort namn på teve.


Jag blev visad in i den vackra våningen (de här adresserna i Stockholm har inte lägenheter, de har våååååningar) - ni förstår själva: fyra meter i tak, stuckatur, kakelugnar, fiskbensmönstrad ekparkett, Josef Frank-tyger på varenda klädd möbel, snittblommor i höga vaser, massiva bokhyllor fyllda med böcker. Middagsbordet rymde ungefär halva Östermalm och hade vit manglad linneduk, dyrt porslin och silverbestick.

Vi blev serverade Flygande Jakob, något jag aldrig ätit förut och tyckte var bland det äckligaste jag smakat (hur kan man få för sig att ha varm banan i maten?!). När desserten var utdukad - den minns jag inte men förmodligen bestod den inte av varm banan åtminstone - skulle vi dricka kaffe och konversera. Berömda mamman tog fram senaste numret av MånadsJournalen.

Nu började helvetet. Där satt alltså Familjen Framgångsrik och lilla jag och skulle "ha roligt" med någon sorts frågesport från ett intellektuellt månadsmagasin. Det var utdrag ur böcker, där man fick fem poäng om man genast klarade att svara rätt, sedan enklare och enklare citat ner till den simpla enpoängaren.

Tänk, så trevligt!


Där sitter jag i min nya kjol och en fin polotröja, kinaskor på fötterna (det var en sorts inneskor av svart sammet, med en tunn gummisula - "alla" hade dem), midjelångt brunt hår noggrant borstat, desperat i min önskan att smälta in och inte göra bort mig. Jag som läst så mycket! Hela Sagan om ringen innan jag ens började fyran, alla Fridegårds böcker, det mesta av min Fredrika Bremer-inspirerade mammas kvinnolitteratur (Marilyn French, Erica Jong), Singer, Lagerlöf - men främst enklare litteratur.

Ludde och hans familj skrattar högt och har jätteroligt, uppenbart väldigt tävlingslystna. De pikar varann för att inte klara citaten på fempoängsnivån, hånar den som inte klarar på fyra poäng heller. Där sitter jag helt tillintetgjord och vill bara försvinna - jag kan inte svaren, jag känner inte till böckerna, jag vet ingenting. Jag hör knappt vad Fina Mamman läser högt ur tidningen för jag är så generad.

Jag tror inte jag kan något alls. "Men Strindberg har du väl ändå läst?" utbrister Fina Mamman (ännu en anledning till varför jag inte tycker om den karln) som om jag är gravt obildad. Det får väl anses vara ett minimikrav att en 14-åring läst Strindbergs samlade verk?

Jag gick med tårar i ögonen till tunnelbanan den kvällen, så fort jag kunnat ta mig från middagsbjudningen utan att vara oförskämd - efter att ha mumsat lite snyggt på en ohyggligt dyr pralin från Nordiska Kompaniets konfektyravdelning och därefter beundrat Luddes fula kakadua som inte intresserade mig ett dyft.


Det här är anledningen till varför jag avskyr när man ska tävla i bildning. Men också anledningen till varför jag triumferande står och skriker ut de rätta svaren på "Vem vill bli miljonär?" eller "Jeopardy" när jag är ensam. Eller gissar rätt på vem som skrivit vad i alla de bokbloggskalendrar som cirkulerar på nätet så här års.

Det är en revansch för den fasansfulla middagen för trettio år sedan, då jag insåg att en stor del av mitt värde bestod i mina kunskaper och prestationer - inte i hurdan jag är som människa.


lördag 9 december 2017

Penguinklassiker med nya titlar

Hittade det här genom ett Facebookinlägg, faktiskt, och tyckte det var värt att puffa lite för. HÄR är en länk om man vill se hela inlägget med samtliga fejkomslag.







måndag 4 december 2017

Tematrio: Vad jag måste få i julklapp!

Vilka tre böcker känner jag ett starkt behov av att få i julklapp? Lyrans tematrio denna vecka handlar om just det: nödvändiga bokklappar!


Jag vill jättegärna ha "Kristina Gyllenstierna - kvinnan som stod upp mot Kristian Tyrann" av Marie-Louise Flemberg. Och något som jag verkligen önskar mig är "1793" av Niklas Natt och Dag - jag tror det är en bok jag skulle älska!

Min önskelista på nätbokhandeln är så lång så det är skrattretande. Inga problem att välja en tredje bok sålunda - men vilken av alla? Jag drar till med "Mitt namn är Lucy Barton" av Elizabeth Strout, som jag tror att jag skulle tycka om.


Dödsdömd


Bokens titel: Dödsdömd
Författare: Sharon Bolton
Originalets titel: Dead Woman Walking
Översättare: Lilian Fredriksson
Förlag: Modernista, 2017
Antal sidor: 398

Sharon Bolton har skrivit ett dussin deckare och gjort sig ett namn som en av de främsta kvinnliga deckarförfattarna (det där med kvinnlig nämns alltid, av någon anledning, jag tror faktiskt det är menat som något extra positivt just i detta fall - för folk tycks gilla kvinnliga deckarförfattare). Hon bor i England och det verkar som att hennes böcker alltid utspelar sig där också. Trots min kritik här nedan, så ger romanen mersmak och jag kommer nog att läsa mer av henne framöver.

Boken är skriven i korta, rappa kapitel och berättas ur flera personers synvinklar. I centrum står dock de vuxna systrarna Isabel och Jessica. Tyvärr kan jag inte säga nästan någonting, inser jag när jag försöker sätta ihop den här recensionen, för Bolton bygger upp hela sin roman genom att just slänga till oss fakta allteftersom:

"Här får ni! Jessica är xxxxxx." (yrke av avgörande betydelse) och "Kolla, kolla: Xxxxx är bara ett smeknamn för Xxx" (person som rör sig i två diametralt motsatta samhällsskikt under två olika namn) och "Förresten, har jag sagt att Xxxx inte är den du trodde? I själva verket är hon...." (och så får vi veta något som ändrar hela förutsättningarna för mordgåtan).

Alltså stannar jag här. Ni behöver inte veta mer om vad som händer. Det räcker nog med att säga att det är väldigt spännande.

Boken inleds med en adrenalinhöjande sekvens om en luftballong som kraschar under en vidunderligt vacker flygning över ett naturreservat. Kanske är det så att någon i ballongens korg ser något man inte borde sett, kanske är det ett mord. Jag har sällan läst en så skrämmande inledning på en vanlig deckare.

Tyvärr måste jag säga att jag blir helt bestört över zigenarna i boken. De som har "tattarinstinkter" (verkligen inte mitt ord!) och lever precis sådär zigenarsluskigt som vi alla vet att de ju gör.

Husvagnar i risigt skick. Jättestora familjer där man lider av inavel och kusingiften. Middagsmaten lagas ute över öppen eld, campingstolarna är utplacerade på den leriga gårdsplanen där skitiga småungar och skällande schäferhundar springer runt, ljuskällan består av brinnande oljefat.

De vuxna drar kniv och ljuger med blixtrande, svarta ögon - om de inte häller i sig mer sprit än de tål. De snor bilar och är kriminella, ja, det verkar som att de lätt kan skära halsen av någon också. Lever i utkanten av samhället och gör inget för att passa in.

Det enda författaren gör för att mildra den sanslösa beskrivningen är att kalla dem för romer. Som om detta enda lilla ord skulle kunna ursäkta skildringen i övrigt.

Mitt omdöme: Författaren är skicklig på att avslöja precis lagom mycket hela tiden. Inte för att jag inte genomskådar det mesta (det gör jag tyvärr, önskar att jag hade varit mer lättlurad!) men det är snyggt gjort att pytsa ut relationer och bakgrundshistorier sådär i lagom takt under romanens gång, så att man hela tiden får en ny vinkling av det mord som verkade så enkelt i förstone. Sharon Bolton kan verkligen konsten att bygga upp en rafflande kriminalroman, det får man ge henne. Och att smutskasta romerna.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN.

Tack till förlaget för recensions-exet! Väldigt snyggt omslag med ett stängsel i relief.

torsdag 30 november 2017

Kan man välja "de bästa böckerna" 2017?







Bäst 2017? Undrar om man ens KAN säga så. "Tiden är inte än" av Elin Boardy och "Kåda" av Ane Riel samt "Störst av allt" av Malin Persson Giolito utser jag till de tre bästa böckerna jag läst under det gångna året. Fantastiska böcker!

---

"Guds barmhärtighet (Vargskinnet del 1)" av Kerstin Ekman, en av mina favoritförfattare, svårt att inte tycka om hennes berättariver och inlevelse.

"Vänd dig inte om" av Tove Alsterdal är visserligen en deckare och kanske inte så märkvärdig egentligen, men mycket välskriven och med ett socialt patos.

"Flugfällan" av Fredrik Sjöberg, så smart och humoristisk!

"Björnstad" av Fredrik Backman, om man försöker bortse från floskler och Allvetande Berättarröst och diverse annat så är det en underbar roman om vänskap och lojalitet.

"Tjockdrottningen" av Moa Herngren, egentligen en lättviktig bok om ett tungt ämne - kanske kommer den inte att stanna kvar i minnet heller, men den är så träffsäkert skriven och Herngren är så skicklig på att fånga människors ångest.

"Sekten på Dimön" och "Sektens barn" av Mariette Lindstein, kanske inte litterärt, men för att det drog igång bra diskussioner hemma och en härlig mejlkonversation med den trevliga författaren.

"Kyrkogårdsboken" och "Den sovande och sländan" av Neil Gaiman är ruskiga barn- och ungdomsböcker som vrider och vänder på genus och det mesta annat vi är vana vid i klassiska sagor.

måndag 27 november 2017

Tematrio: Långt och poetiskt i titeln

Långa, poetiska titlar är temat för Lyrans utmaning denna vecka. Jag vet inte om jag har så många såna böcker. Känns som ett ovanligt svårt tema.

"Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige" tycker jag är långt och åtminstone rätt fint, om än inte väldigt poetiskt. Förstås av Selma Lagerlöf, kanske bäst att påpeka det så här i bokkanontider... Jag har en vacker inbunden utgåva som jag fick när jag började skolan.




"I Djursholm och Tensta kindpussar vi varann" - en bok av Pontus Herin, som verkar romantisk och poetisk att döma av titeln men verkligen inte är det ett enda dugg (utan istället en reportagebok från förorten).

"I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv" av Tom Malmquist - längre och mer poetiskt kan det väl knappast bli?

"Mellan sommarens längtan och vinterns köld" av Leif G.W. Persson är visserligen en deckare om Palme-mordet, men har en mycket lång och poetisk titel.

Ojdå, det blev visst fyra. Då väljer jag bort kindpussarboken som kanske är minst poetisk - eller vad säger ni andra?



onsdag 22 november 2017

Den röda adressboken


Bokens titel: Den röda adressboken
Författare: Sofia Lundberg
Förlag: Bokförlaget Forum, 2017
Antal sidor: 290


Vad jag förstår så utkom romanen redan 2015 och har hunnit ges ut
med två andra omslag än det nuvarande.  



Bokomaten skriver "En riktig pärla det här som jag varmt kan rekommendera"
Bina´s Books tycker att den förtjänar 3,5 av 5 poäng.
Malins bokblogg menar att det är en bok hon varmt kan rekommendera.
...och dagarna går skriver "Charmigt och lättläst!"
Bokstunder gillar den så mycket att den hamnar bland årets tio bästa!

---

Författaren är så otroligt driven så det går inte att förstå att detta skulle vara hennes första roman. Ingenstans hakar jag upp mig på ordval, upprepningar eller klichéer. Till och med dialogerna är välformulerade och det är ju inte det vanligaste!

Det här att gamla människor har upplevt så enormt mycket och att deras minnen går förlorade för alltid den dag de dör, det har jag tänkt många gånger. Att man borde be dem berätta, så man kan skriva ner litegrann och föra vidare.

När mina äldre släktingar har legat döende eller varit dementa, har jag gjort collage med bilder för att sjuksköterskor och hemtjänst ska kunna se hur farmor, svärmor, gammelmormor såg ut en gång i tiden. Ytterst korta, sammanfattande texter - som personalen hinner läsa! - för att ge en bild av kvinnan i sjuksängen, som varit någon helt annan ända fram till nu.

Sofia Lundberg låter 96-åriga Doris berätta om sitt liv. En skröplig dam som bor i en liten lägenhet på Söder i Stockholm. Hennes liv tickar bort medan hon väntar på hemtjänstens microvärmda mat och att få skypa med sin systers dotterdotter Jenny i USA.

Doris har haft ett spännande liv men nu står hon alldeles ensam - inga släktingar på den här sidan jordklotet, inga vänner som lever. Hon vill göra ett sista försök att berätta för Jenny om vad hon varit med om. Bläddrar i sin gamla röda adressbok och bland sina bleknande fotografier, skriver ett långt Word-dokument på sin laptop. Vi får ta del av Doris livsöde som börjar och slutar i Stockholm, men som tar de märkligaste vändningar däremellan.

Jag tycker jättemycket om själva idén med att visa på vad varje människa bär inom sig. Kruxet är väl vad Doris råkar ut för. Ska inte förstöra läsnöjet för er andra, men man kan väl säga att hon hamnar i helt otroliga situationer. Jag får oerhört obehagliga minnesbilder av Estonias förlisning (glömmer aldrig live-sändningarna från havet den morgonen!) när Doris är med om något liknande - och det känns bara som för mycket och närmast osmakligt.

Det är då jag minns Nisse Hult, som jag refererade till i ett inlägg igår. Den historiskt bevandrade Nisse som får vara med om alla viktiga händelser i Sveriges historia. Doris är också med om allt. Hon är som en icke-komisk, kvinnlig och tjusig version av Nisse Hult - kastas mellan Stockholm, Paris, New York och engelska kusten på ett ofantligt dramatiskt vis.

Omdöme: En varm roman om varje människas unika liv och många minnen; lättläst och lite slisksöt men med en bra känsla.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN

Tack till förlaget för recensions-exet som låg i min goodie-bag efter bokfrukosten förra veckan.

tisdag 21 november 2017

Nisse Hult hoppar genom Sveriges historia



Nisse Hult, kommer ni ihåg honom? Jag fullkomligt älskade Johan Glans i rollen som Nisse Hult, i korta små avsnitt på teve för många år sedan.

Nisse Hult var med Gustav Vasa under den berömda skidturen i Dalarna, han hjälpte drottning Kristina när hon skulle abdikera, var med då slottet Tre Kronor brann. Han kände August Strindberg och var assistent åt Alfred Nobel. För att inte tala om när han hjälpte Carl Michael Bellman att komponera en kärleksvisa åt Ulla...

Nisse Hult färdades genom tidsåldrarna och lyckades alltid vara mitt i händelsernas centrum. Vartenda avsnitt tog en ände med förskräckelse: var det inte dynamit eller giljotiner så någon annan hemsk död.

Tänkte bara jag skulle påminna er om honom inför min nästa recension, för den ger mig tydliga Nisse-Hult-vibbar.


(Nya, svenska) böcker jag inte gillat i år

Bland de böcker jag läst under 2017 finns några som jag inte gillade särskilt mycket alls. Johannas Deckarhörna undrar om vi denna vecka kan skriva en topplista på sånt vi inte har gillat av 2017 års läsning. Jag klämmer ur mig tre förslag av tre svenska författare och ber om ursäkt för mina kanske onödigt hårda kommentarer, men just nu orkar jag inte sitta och finputsa på en välformulerad analys:



Spel av Anna Roos.
Herregud vilken skitjobbig huvudperson och osannolik intrig! En kvinnlig Rambo springer omkring som en speedad pundare; kräks, super, stinker svett, knullar runt, svär, är otrevlig, sviker folk och överlever på typ noll kalorier samtidigt som hon leker privatdetektiv för att få reda på vad som hänt hennes brorsa på snobbiga Östermalm. Skrattretande löjliga pakter avslöjas; de är så fåniga så vem som helst hade bara viftat bort dem och tagit en äckligt dyr ekologisk soja-caffelatte och en glutenfri rawfood-chokladboll på något trendigt överklassfik istället - men i den här boken tar man hellre livet av sig...



Det nionde brevet av Catrin Ormestad
Det räcker inte med att man är en superduktig författare vad gäller språket och kompositionen. Man bör ha något att berätta också. Här är ett sammelsurium av berättelser: någon olycklig och komplett ointressant kärlekshistoria i Indien, några stackars romer (eller om de möjligen kallas resandefolk eller zigenare i boken, minns inte) som möter 1950-talets fördomar och främlingshat, en gammal ragata till svärmor, en gubbstruttig son som inte överger sin ö.



Ingen lever i samma familj av Claes de Faire
Mesproppig medelålders svensk man trycker sitt stånd mot en ung svensk backpackertjej i den turkiska natten - hur ska han kunna kontrollera sig, han är ju dyngrak och har rymt från sin fru och sina två osedvanligt griniga snorungar som sitter kvar i det hyrda huset (för övrigt inte ett dugg oroliga för honom). Hur mycket skit ska man behöva ta? Är det verkligen okej att ens fru klagar på hur man grillar kött, när man har middagsgäster? Nej, såklart inte. Helt begripligt att man sticker hemifrån då, trots att man är i främmande land på semester med sin familj...

lördag 18 november 2017

Vuxen-Pixi: Rocky


Vuxen-Pixi x 6: Rocky
Författare: Martin Kellerman
Förlag: Kartago förlag, 2017

En jättefin liten box med sex stycken Pixi-böcker som innehåller färglagda serier med Rocky, på teman som "alkohol", "döden" och "naturen". Så himla fin! Passar perfekt i såna där paketkalendrar som ungar får varje dag fram till jul, om man har en tonåring hemma. Eller en annorlunda present till värdinnan när man är bortbjuden på glöggmingel, kanske?

Visserligen har jag läst många av serierna redan eftersom jag är en inbiten Rocky-fantast sedan något decennium tillbaka och äger flera av böckerna som getts ut (förutom att jag läser DN varje dag, där ju Rocky finns med), men det spelar ingen roll. En liten Rocky-bok sitter alltid bra!


Nästa år kommer Jan Stenmark ut med en box med Pixi-böcker. Ni vet han med de svart-vita eller bleknade fotona från 50-talet som har kompletterats med absurda och ganska galghumoristiska påståenden?

fredag 17 november 2017

Innan väggen


Bokens titel: Innan väggen - en upplyftande bok om utmattning
Författare: Anna Voltaire
Förlag: Ordberoende förlag, 2017
Antal sidor: 74 + lite extra

Jag har sporadiskt följt Anna Voltaire på avstånd under några år, genom hennes blogg Voltaires vardag - känner igen mig så mycket i henne. Jag har aldrig träffat Anna, men hon verkar vara en människa proppfull med projekt och kreativa infall. Tyvärr är det väl inte helt lätt att kombinera tusen idéer om husbygge, inredning, sömnad, djurhållning och trädgårdsodling med att ha tre stora barn och tre små dito - och ett krävande jobb som läkare på en arbetsplats som snarast verkar vara från helvetet...

Författaren drabbades av förlamande utmattning av all stress - och i den här extremt lättlästa, begripliga och tunna boken förklarar hon varför det inte funkar med "ryck upp dig" eller att sova ut en natt bara. De rent fysiska anledningarna till varför vi inte kan resonera oss ur en utmattningsdepression är något som långt många fler skulle må bra av att känna till! Hur våra kroppar reagerar på långvarig stress av det negativa slaget - och hur hjärnan kämpar för att begripa de obegripliga impulser den får.

För mig var det otroligt givande att läsa om det fysiologiska, sånt som inte enkelt botas med en kram och käcka uppmaningar av slaget "ta det lugnt!" utan snarare kräver att man lägger om sitt liv och är mer rädd om sin överhettade hjärna och sönderstressade kropp.

Ni som följt mig på bloggen det senaste året vet ju hur hemskt 2016 var för mig, med min mammas plötsliga död och min oerhörda sorg och saknad över att hon som var så ung (för att ha en 49-årig dotter!) inte fick leva längre. Och min vän som dog i cancer och min älskade hund - till synes ung, frisk och urstark - som fick ett fasansfullt slut. Alla sjukdomar som drabbade mig efter det... När jag läste Anna Voltaires bok insåg jag att en hel del av sjukdomarna som följde på alla dödsfallen antagligen var kroppens stressreaktioner.

Enkelt och mycket personligt skrivet - och faktiskt just upplyftande, som titeln utlovar.

Omdöme: "Innan väggen" är en utmärkt bok för alla oss som tagit oss vatten över huvudet och jäktar runt på tok för mycket - men ännu inte hamnat i det där förlamade stadiet. Och för anhöriga till alla som drabbats och knappt orkar fundera på vad de ska äta till frukost eller klarar att läsa en dagstidning eller föra ett normalt samtal utan att tappa tråden. De som själva är hårdast drabbade får också en sammanfattning av boken: Gå och lägg dig, läs boken om några månader!

Länk till boken på Adlibris: DANSKT BAND

Tack till författaren för pdf:en!


torsdag 16 november 2017

Helgfrågan: Skriva en bok?


Hör du till dem som vill skriva en egen bok? undrar Mia i "Helgfrågan".

Jamen, såklart! SÅKLART!
Och jag är övertygad om att det kommer att bli så också, förr eller senare.

Jag lärde mig läsa och skriva när jag var fyra år. En uppväxt som så kallat öronbarn gjorde att jag tillbringade bokstavligt talat åratal i sängen. Läste, skrev, läste, skrev. Det här var ju långt innan det fanns dag-teve, datorer eller någon annan underhållning än att leka med kottar. (Nja, nu överdrev jag allt. Men ni fattar: på 1970-talet fanns inget som helst kul för en sjuk dagis- och lågstadieunge. Man fick läsa böcker, rita, lägga pussel.)

Jag har skrivit så vansinnigt mycket hela mitt liv. Något kommer det resultera i, det tror jag verkligen, även om jag inte vet vad eller när.

Måste man känna till klassikerna, då?!

Saxat ur morgonens Expressen:

KD har föreslagit att skolan ska ha en lista på böcker som "alla svenska elever ska ha tagit del av när de lämnar skolan". Enligt partiet skulle det även kunna vara ett sätt att integrera nyanlända.

I kvällens SVT:s Aktuellt fick partiledaren själv testa sina litterära kunskaper. Hon fick först frågan: Vem har skrivit "Gösta Berlings saga"?
- Det står faktiskt helt still. Nej, jag har ingen bra gissning, sa Ebba Busch Thor.
När hon fick svaret påtalade hon att hon kunde andra böcker av Selma Lagerlöf.

Nästa fråga handlade om vem som skrivit "Giftas".
-Eh, jadu. Vi är inte på Hjalmar Söderberg, men vi säger det för sakens skull. Doktor Glas är jag väldigt förtjust i, sa hon och fortsatte när hon fick höra att det var August Strindberg:
- Ja, så klart.

Sista frågan var vem som låg bakom "Gentlemen", en modern klassiker från 1980 av Klas Östergren. 
- Ingen av de här tre har jag läst. Jag tror att jag får lägga de här på min egen lista, sa Ebba Busch Thor.

Foto: SVT Aktuellt
---

Lite intressant tycker jag. Ur många aspekter!

Ska politiker förväntas vara mer belästa än resten av folket? För inte sjutton har folk i gemen koll på Strindberg, Lagerlöf, Söderberg eller många av de andra berömda författarna som ingår i vårt kulturarv. Vi vill kanske gärna tro det, men påtagligt ofta tycker jag att människor inte alls läser så mycket eller kan para ihop rätt författare med rätt bok.

Ska en politiker som förordar en bokkanon också känna till böckerna i den och åtminstone ha läst dem för länge sedan? Det kan man kanske tycka. Å andra sidan är det ett parti som kommit med förslaget, inte Ebba personligen.

Och hur viktigt är det för oss att ha läst "Giftas", egentligen? Jag har inte gjort det. Strindberg fick jag nog av på gymnasiet för trettio år sedan och har sedan dess inte ens bläddrat i en bok av honom.

Det är ett bra diskussionsunderlag, det där med "gemensamt kulturarv", "klassiker", "bokkanon", "svenska värderingar", "känna till sim historia" och att kunna säga att man läst något av varenda känd författare. Skulle kunna skriva ett helt reportage om det här, känner jag.

Ebba Busch Thor och hennes parti kommer inte att få min röst i nästa riksdagsval, det är helt säkert, men ändå känner jag lite med henne; även om jag själv skulle fått alla rätt på just den här utfrågningen så hade jag lätt kunnat missa mängder av andra klassiker som man förväntas känna till.

onsdag 15 november 2017

Fin bokfrukost!


Jag blev åter igen bjuden på Bonnierförlagens bokfrukost i centrala Stockholm och det var lika bra som förra gången: en väldigt god frukost, trevligt bemötande, påläst moderator (Jenny Strömstedt) och intressanta författare.

Det som var gemensamt för författarna var väl dels att det handlade mycket om att de ville berätta sin egen historia och dels att bearbeta något svårt.

Exempelvis Anna Hage som berättade om hur hon som 17-åring bevittnade mordet på Olof Palme. Serieskaparen Anna Åhlund som ritade och berättade om otrohet. Småbarnsmamman Carolina Setterwall som berättade om hur hennes (vad de trodde) kärnfriske make en morgon låg död i sängen. Ultralöparen Kristina Paltén hade inget sånt sorgligt att berätta, utan snarare tvärtom: hur hon sprungit igenom hela Iran (tror jag?) och hur vänligt hon blivit bemött.

Många spännande böcker under våren! Jag såg Eva på Boktokig där, men var det fler bloggare som var på bokfrukosten imorse?

måndag 13 november 2017

Vei


Bokens titel: Vei - bok 1
Författare: Sara Bergmark Elfgren (text) och Karl Johnsson (illustrationer)
Förlag: Kartago, 2017
Antal sidor: anges ej, skulle gissa på ca 140

Ett vikingaskepp kommer lastat... med vikingamän på jakt efter jättarnas rike Jotunheim. De börjar tvivla på att de någonsin ska hitta dit och ombord hotar myteri.

Ute till havs finner de en kvinna som flyter halvdöd i vattnet. De plockar upp henne men behandlar henne inte väl, eftersom hon öppnar ögonen och de visar sig vara honungsgula med den sortens pupiller som nästan bara ormar har. Är hon en häxa? Kvinnan surras fast vid en mast medan man dividerar om hur man bäst ska hantera henne. Stämmer det som hon säger, att hon kan vägen till Jotunheim?

Det är Vei, den nästan drunknade kvinnan, som är berättarrösten. Hennes tankar portioneras ut i små textrutor som kan vara lite knepiga att följa om man inte är van vid att läsa serier. Boken är betydligt mer "vuxen" än jag hade förväntat mig: man slår varann på käften så tänderna flyger ur munnen, har sex, försöker hänga någon, dricker sig berusade, kastar folk överbord för att drunkna - bara för att nämna en bråkdel.

Ett vackert seriealbum med dramatiska och genomarbetade bilder. Starka färger och djupa skuggor. Fartfyllt rakt igenom. Jag gillar alla detaljerna; som att Dal - den unge, atletiske mannen som följer Vei har dreadlocks istället för sedvanligt rödlätt burr på huvudet, och att hans tatueringar är blekröda runor över hela bålen. Och perspektiven, vinklarna. Jättarna får mig att tänka på filmen Avatar, men på det hela taget är figurerna - människor, jättar, halvgudar och alla andra - otroligt maffiga med sina stora, starka, köttiga, nästan nakna kroppar.



Mitt foto: Nej, det är inte en dagisunge som gjort halsbandet! Det är en replika av ett glaspärlehalsband man funnit i en vikingagrav. Jag har fått det i present, att använda till min vikingatida klädedräkt som förhoppningsvis blir klar till nästa sommar.

Omdöme: Passar alla oss som både gillar seriealbum, nordisk mytologi, vikingar och folksagor - och säkert många andra med! Jag hade inte begripit att den skulle vara så rå. Hade tänkt ge bort boken till en 11-åring men är ytterst tveksam till det. Det är inte en saga om onda mot goda, med starka hjältar och ståtliga hjältinnor. Det är smutsigt, elakt, brutalt. Det är rått, snuskigt, hämndlystet. Det är sex och lust men framför allt en hel del våldsam död.

Länk till boken på Adlibris: KARTONNAGE

söndag 12 november 2017

Löpgravsvägen


Bokens titel: Löpgravsvägen
Författare: Kari Hotakainen
Originalets titel: Juoksuhaudantie
Översättare: Camilla Frostell
Förlag: Månpocket efter en överenskommelse med Bokförlaget Forum, 2004
Antal sidor: 298

Matti bor i en hyresrätt i utkanten av Helsingfors. Han är hemmafrontsman (detta ord hade jag aldrig hört tidigare, men det förekommer frekvent rakt igenom boken) och kämpar för kvinnors frigörelse. Hustrun Helena arbetar och lever loppan, Matti tar hand om lilla dottern och hushållet på ett föredömligt sätt (han är pedant när det gäller städning och en hejare på att laga mat, bland annat).

Men det är inte så sexigt med hemmafrontsmän, tycker Helena. "Gå ut och festa med kompisarna!" tjatar hon och påpekar ständigt hur oattraktiv Matti är. En gång när hon återigen klagar på hur tråkig Matti blivit, går något sönder i honom. Han kastar ut en knytnäve och träffar hustrun i ansiktet. Hårt.

Helena lämnar honom, tar älskade dottern med sig. Matti är förtvivlad. Hur ska han få dem tillbaka? Polisanmäld för misshandel! Han börjar smida en plan... Sedan länge är Helenas stora dröm att få bo i ett eget hus i förorten - om han bara kan ge henne det så kanske hon kommer tillbaka och de kan fortsätta sitt liv tillsammans?!

Romanen belönades med Nordiska Rådets litteraturpris 2004 och är en fullständigt skruvad historia där man pendlar mellan skratt och vemod, på ett sätt som jag tänker är väldigt finskt.

Matti säljer av möblerna, agerar hälare och ger sexmassage; allt för att få in pengar till ett eget hus. Vi läsare ser hur han gradvis går från småtokigt rolig till en obehaglig inkräktare som spionerar på människorna utmed Löpgravsvägen, tar anteckningar om hur de klipper gräset och grillar fredagsmiddag, bryter sig in i deras hus eller provsitter trädgårdsmöblerna. Det går utför - och det är både skrämmande, en gnutta lustigt ibland och mest av allt sorgligt.

Omdöme: Mycket i boken kretsar kring de frontmän som stred för Finland i andra världskriget och de hemmafrontsmän som Matti tillhör. Om förlegade könsroller och om hur svårt det kan vara att finna sig tillrätta och passa in. Boken har några år på nacken och känns faktiskt ännu äldre. En absurd samhällsskildring från vårt grannland.

Boken säljs inte längre genom bokhandlarna, man får leta reda på den på biblioteket.