Mord under solen: Ett fall på Capri

Bokens titel: Mord under solen - Ett fall på Capri
Författare. Anders och Anette de la Motte
Förlag: Bokförlaget Forum, 2025
Antal sidor: 437

Innan jag framstår som en elak jävel, vill jag vara exceptionellt tydlig med att det inte är det minsta fel på denna bok, på författarna eller språket. Det är mig det är fel på.

Jag kan inget om vin och vill inte lära mig heller. Jag får aktivt tygla mig från att himla med ögonen när bekanta provsmakar vin, snurrar det i glaset och frågar hovmästaren om druvorna. Herregud, drick eller låt bli!

Likaså mat. Man äter för att överleva och det är en bonus om det är gott, vällagat och vackert upplagt. Däremot är jag komplett ointresserad av vänners Facebookbilder på tjusiga middagar och blir rent av uttråkad av berättelser om mat. 

För det tredje: Jag älskar att resa, upptäcka nya ställen och andra kulturer. Men jag kommer aldrig att bli hängiven ett särskilt ställe; skulle aldrig kunna säga "Du vet, när vi är i New York då går vi alltid på XXX-restaurangen för deras stekar är ju överlägsna" eller "Å, ska ni till Milano? Då måste ni besöka XXX för deras ravioli är bäst i hela stan". Ärligt? När jag väl kommer till New York, Milano eller vad det nu kan vara så 1) orkar jag inte leta reda på det där stället och 2) har det antagligen redan slagit igen.

För att gilla "Mord under solen" ska man helt klart uppskatta många och långa beskrivningar av allt som Lara och hennes resesällskap äter till frukost, lunch, middag och däremellan - inklusive detaljerade beskrivningar av lokalproducerat vin och närodlad ruccola. Jag gäspar stort och tänker att de nog snart kommer till mördandet, så jag får stå ut.

Men nej. Inte ens mordet är tillfredsställande. Det är tamejtusan så oblodigt så Agatha Christie och Maria Lang framstår som splatterförfattare. Döden är extremt nedtonad för att vara en deckare. 

Däremot är persongalleriet just som hos Christies och Lang: unga och gamla, kvinnor och män - och samtliga har motiv för att mörda. Det trevliga och blandade lilla svenska gänget som tagit sig ner till den italienska ön Capri för att njuta av kultur, mat och vin får en odräglig dansk skådespelare på halsen, samt några skumma typer som ingår i ett ordenssällskap och en märkligt tystlåten husfru på San Michele... Gruppen leds av researrangören Lara och vår huvudperson är änklingen Hugo som patetiskt nog förvandlas från vanlig, hygglig, medelålders svensk man till en blommande charmör så fort han får på sig italienska mockaloafers, linnekostym och stråhatt... 

Jag noterar även besviket att båda gångerna som Neapels flygplats nämns, så används samma ord för att beskriva den: en kakofoni. 

Boken är säkert helt ljuvlig för alla som avskyr blodiga kriminalromaner och njuter av ljuv kärlek i soliga Italien. Själv har jag just inget emot novembermörkret och några rejäla mord.

Under samma tak

Bokens titel: Under samma tak
Författare: Christina Lindström och Jan Andersson
Förlag: Modernista, 2022
Antal sidor: 255

Lisa har fått ett jobb i Göteborg - och otroligt nog även lyckats hyra en lägenhet där i andra hand. Kruxet är att när hon kommer dit så är hon inte den enda som har nyckel... I lägenheten bor även Frans (händelsevis jämnårig med Lisa) som inte alls är särskilt kompatibel med henne och som vägrar flytta ut. 

Lisa har flyttat från Luleå för att hitta en tillvaro som inte bestäms av vad hennes syrra och föräldrar tycker och förväntar sig. Frans kämpar för att orka leva ett liv utan tvillingbrorsan som nyss dött. 

Det börjar som en stel överenskommelse om att bo tillsammans tills de kunnat lösa problemet (och såklart att en av dem får flytta därifrån), men utvecklas snabbt till ett prövande samboförhållande där Lisa får vara med i Frans band och de unga tu börjar få varmare känslor för varann.

Det är en feelgood för 20-plussare, skulle jag säga. Mycket känslor och grubblerier om livet, kärleken och vad-ska-jag-bli-när-jag-blir-stor. Ska jag sammanfatta "Under samma tak" med ett enda ord så får det bli: rar.

Lögnaren i skafferiet

Bokens titel: Lögnaren i skafferiet
Författare: Kristina Appelqvist
Förlag: Piratförlaget, 2023
Antal sidor: 408

Egentligen utomordentligt tramsigt, på gränsen till såna där (olidliga) teaterrevyer med Eva Rydberg och Nils Poppe - ni vet, där någon öppnar dörren samtidigt som en annan kastar sig bakom en soffa och en tredje är död inne i en garderob? Allt medan publiken gapskrattar och skådespelarna vrålar sina repliker så man får tinnitus. Men vad roligt jag hade medan jag läste!

Tydligen är det här den andra boken i en serie, som inleds med "Klänning för korta kvinnor" och har en fortsättning i "Vykort från en bortglömd prins" och "Död man på rymmen". Kan dock säga att det inte var några som helst problem att läsa den helt fristående, utan att ha bakgrundskunskaper om persongalleriet. Mycket enkel att komma in i. 

Huvudpersonen Nina Storm är kommunikationschef på något departement - och dessutom äger hon en herrgård ute på vischan. Till vardags är hon alltså korrekt, kompetent och kostymklädd i storstan, men på fritiden förvandlas hon till multitaskande, kreativ kursledare. Nu har hon lyckats få tag på en självupptagen författare som ska hålla skrivarkurser, men han är helskum och det kan man nog säga att även deltagarna är. I värsta Lasse-Majas detektivbyrå-stil försvinner några förstaupplagor av Astrid Lindgrens böcker från det lokala biblioteket och snart riktas polisens blickar mot Ninas herrgård...

Samtidigt måste hon kämpa med - eller snarare mot - sin absurt osympatiska chef Diana, en generaldirektör som är karriärstörstande på en heeeeelt ny nivå. Träffsäker igenkänning för alla som haft en halvtokig chef i sin närhet. Lättläst, fånigt och overkligt om maktens högkvarter, men ja, det är mycket underhållande!

Kärlekens idioter

Bokens titel: Kärlekens idioter
Författare: Emma Hamberg
Förlag: Polaris, 2024
Antal sidor: 472

Pappa skulle fixa en födelsedagspresent till mig (i augusti) och gick till bokhandeln i Sollentuna Centrum, som givetvis hade blåst upp Hambergs senaste bok och skyltat exakt överallt med den. (Oklart om det var för att man vet att det säljer eller för att man är stolt över en ex-sollentunabo.) "Något som min dotter blir glad av" sa pappa - som om jag INTE är en glad person?! - och då menade expediten att detta måste vara den givna presenten.

Det var dock nära att jag slutade läsa den efter något kapitel. Nog för att jag kan acceptera en märklig kvinna som äger en såg (alltså inte verktyget fogsvans, utan företaget där man kapar bräder och köper virke), hennes onormalt lojale son som snart tar studenten och hennes korkade men godhjärtade väninna som bara vill hitta någon att ligga med. 

Jag sväljer att de bor granne med en riktig jävla surkärring som äter pizza 365 dagar om året. Jag köper att det till deras lilla samhälle kommer en elegant, bokälskande man som har kopplingar till byns övergivna slott - och att det givetvis kommer att spira kärlek mellan minst två av huvudpersonerna. Jag kan till och med acceptera att en stor kastanj rycks upp med rötterna och försvinner utan att lämna ett spår. Poff! Ett megamäktigt träd som bara lämnar en gigantisk grop efter sig.

Men att sura tanten kallar trädet för Alice (efter Gertrude Steins livskamrat), kramar det, pratar med det, diskuterar middagsplaner med det och sedan får ett nervöst sammanbrott när trädet lämnar hennes trädgård för att aldrig komma åter. Nej. Det funkar inte. Man kan sörja ett träd, men man kan fasiken inte gå ut i skogen och ROPA efter en kastanj och hoppas att det svarar! Man kan inte vilja ta livet av sig för att trädet rymt. Där går gränsen. För min del kunde den tillkallade ambulanspersonalen ha fått ta med sig tanten till någon låst institution.

Därefter blev historien mycket bättre! Sympatiska personer med bra och dåliga sidor, något mer komplexa än man kan tro. Tuffa beslut och svåra förändringar. Den dramaturgiska kurvan känns uppenbar, men strunt samma. "Kärlekens idioter" är som sockervadd när man behöver något varmt och mysigt. Gillar man "Je m´appelle Agneta" samt ett överdåd av recept, matlagning och ätande så är detta en bok man bör kasta sig över.

Tack pappa, jag blev allt lite glad av att läsa den!

Landsvägarnas drottning

Bokens titel: Landsvägarnas drottning
Författare: Karin Janson
Förlag: Printz Publishing, 2023
Antal sidor: 327

Vårt lilla förortsbibliotek hade författarbesök - Marie-Louise Marc och Karin Janson var där för att prata om sina böcker. Så himla trevliga att lyssna på och så fin stämning! Jag hade inte läst något av dem (trodde jag, men jag hade fel: bara veckan dessförinnan hade jag lyssnat på en ljudbok av Janson och dissat den, men ärligt talat begrep jag inte att det var samma författare) och blev väldigt nyfiken på deras böcker.

 

Jag köpte "Landsvägarnas drottning" av Karin Janson där på plats. Eftersom den har ett sånt omslag som 100% av alla feelgoodböcker har (stockfoton som klipps ihop till ett collage, vacker kvinna i förgrunden - i obligatorisk röd kappa eller blommig klänning - och vajande sädesfält/snöiga lundar/solroshav/lavendelodlingar, en taffligt inklippt katt och helst en röd damcykel också...) så hade jag kanske inte jättehöga förhoppningar om att det var en bok för mig. Jag är inte mycket för det här med feelgood, så är det bara. 

Rubriken på baksidan lockade ännu mindre. "Första delen i en charmig serie om uppbrott och nystarter - och underkläder!". Okej, så nu är man fast i en serie också? Och förlaget måste berätta för mig att det är charmigt? Och behåar?!?!

Men sedan sträckläste jag boken och förundrades över hur det glättiga omslaget rymde en handling som är långt mer komplex än en "charmig" historia om underkläder. Ja, jag gillade den! Det här är varken för gulligt, slisksött, overkligt eller romantiskt. 

Tvärtom har huvudpersonen Annie det rätt knepigt. Hennes man kanske inte älskar henne längre - och kanske älskar inte hon honom heller, när hon tänker efter. Tonårssonen är lite trulig och strulig, det går inte så bra i skolan och man får inte längre krama honom. Annie har haft bröstcancer och håller fortfarande på att återhämta sig efter behandlingarna. Taskigt också att kompisen Åsa ghostar henne efter alla år av vänskap!

Vad ska Annie göra med sitt liv, nu när halva har passerat? Hon vill ha en annan frihet och ett annat lugn. Vändningen kommer när hon hittar en fantastisk buss från 60-talet och bestämmer sig för att turnera Hälsingland runt med den och sälja behåar. Frågan är bara hur lätt och lönsamt det är?

Ja, jag gör en helomvändning. Jag gillar den här. Faktum är att jag har läst del två också, så förlaget fick rätt: jag fastnade!

Saffransdoft och längtan

Bokens titel: Saffransdoft och längtan
Författare: Siri Gustafsson
Uppläsare: EvaMaria Oria
Förlag: Saga Egmont, 2021
Antal minuter: 3 tim 38 min

Jag kunde inte sova. Låg vaken och stirrade i mörkret. Bestämde mig för att lyssna på en ljudbok och kollade vad som såg gulligast ut på Storytel och som helst hade med julen att göra, eftersom detta var i juldagarna. Fastnade för "Saffransdoft och längtan" utan att ha någon som helst koll på vare sig boken eller författaren.

Det här är extremt förutsägbart och mycket rart och en fantastiskt skön historia att lyssna till. (Bra människa som läser dessutom, sånt är viktigt.) Ung kvinna som har olidligt självupptagen pojkvän bestämmer sig för att hyra ett litet torp i Småland för att komma undan skånsk slaskvinter och en deppig jul. 

Tar med sig alla julprydnader och pyntar hyrstugan till tänderna. Bakar ohyggliga mängder kakor, godisar och lussebullar. Går promenader i snön, dricker varm choklad utomhus, njuter av tystnaden, blickar mot stjärnorna, tänder brasor i öppna spisen. Hyresvärden är en grinig äldre kvinna som minsann ska klara allt själv (fast hon inte gör det). Hennes snygge, tyste, charmige son råkar vara i bullbakande tjejens ålder och gillar romantiska filmer på teve...

Alldeles utmärkt när man faktiskt inte vill bli överraskad eller höra en enda twist till, utan fattar redan efter fem minuter att allt kommer att sluta lyckligt samtidigt som hela ljudboken doftar kanel, kardemumma, granbarr, tända stearinljus och nybakat vörtbröd.

Saving the Day

Bokens titel: Saving the Day

Författare: Katie Fforde
Förlag: Arrow Books (Penguin Random House), 2021

Antal sidor: 92 (inkluderar även sidorna med recept på scones...)

Det finns såklart massor av fina, tänkvärda, underhållande och välskrivna feelgood-böcker om människor som hittar den stora kärleken bland äppelmusterier, kattpensionat, ärvda sommarhus, söta caféer, charmiga små butiker och rullande biblioteksbussar.

Det här är dock inte en sån bok. Det här är tunt, blodfattigt, förutsägbart, simpelt och rätt tråkigt. 

"Saving the Day" ingår i Quick Reads, en serie jag är väldigt förtjust i. Det är organisationen The Reading Agency som strävar efter att få fler engelsmän att läsa, eftersom var sjätte vuxen i Storbritannien har svårigheter med det och var tredje aldrig läser för nöjes skull. The Reading Agency gör ett fantastiskt jobb med att ge ut kortromaner i stor stil och enkelt språk men skrivna av de främsta författarna.

Jag gillar de där böckerna, de är en bra introduktion till författare jag inte tidigare läst, de är lätta att sluka under en tågresa eller lunchrast. Dessutom måste jag lyfta fram Jojo Moyes, drottningen av mysig feelgood, som så generöst skänk enorma summor till detta projekt och numera betalar en bok för varje bok vi andra köper. Dessa ges bort till folk som behöver stöttas i sin läsning. Fin grej, va?

Katie Fforde är en bästsäljande författare, en kvinna i 70-årsåldern som sedan 1995 massproducerar gulliga romaner: över fyrtio stycken, räknade jag till. De heter sånt som "Recipe for Love", "Highland Fling", "Practically Perfect" och "Christmas by the Fire". Hon har nu alltså specialskrivit en liten trudelutt till Quick Reads-projektet: "Saving the Day". Det är så platt så jag häpnar.

Allie jobbar på lagret i en matbutik. Hon vill jobba i ett gulligt café istället. Oj, ett jobb blir ledigt i det gulliga caféet! Men för att bli anställd så måste man kunna baka. Det kan inte Allie. Så deppigt för Allie. Granntanten tröstar; hon kan lära Allie baka scones! Mums, vad goda sconesen blev, alla vill ha dem. Allie kanske får ett jobb på caféet ändå? Men hur ska hennes elaka pojkvän ta det? Han kommer inte att bli glad. (Observera att "elak" förstärks av såna hemskheter som att han är arbetslös och har tjock mage.) Det löser sig garanterat.

Hoppa över den här. Däremot tipsar jag gärna om andra bra böcker i läsprojektet.

Gula rosornas stad

Bokens titel: Gula rosornas stad
Författare: Sofie Axelzon
Uppläsare: Julia Dufvenius
Förlag: Lind & c:o, 2023
Antal minuter: 9 tim 21 min (jag läste e-boken, delvis)

Okej, om jag bara ska spalta upp handlingen så låter det här som en himla platt och medioker feelgood, en dussinroman där man lätt kan räkna ut exakt allt som ska hända. 

Ung forskare, Iris, kommer till Strängnäs för att studera några gamla böcker som hittats intill ett skelett från slutet av 1400-talet. Kollegan på institutionen heter Hannes och är socialt rätt fumlig. Dessa två smyger omkring i den gamla staden för att hitta ledtrådar till ett hemligt smycke Iris bär - och som kvinnor i hennes släkt burit i femhundra år. Ledtrådar och arkeologiska fynd närmast kastas över dem på ett osannolikt sätt.

Ni hör ju! Men jag måste säga att jag har verkligen njutit av att läsa den här boken. Ibland måste man väl få drömma sig bort också? Tänk att få vara med om något så oerhört som att hitta gamla böcker, gravar och smycken - och lista ut hur de hänger ihop! *suckar av avund*

Iris är alltså den yngsta i raden av kvinnor som burit silverhalsbandet med en ros på; alla har de haft blomnamn och det avslöjas även att det finns många fler likheter mellan de flickor som under femhundra år fört släktsmycket vidare.

I Strängnäs grävs ett skelett upp vid en husrenovering; mycket gamla benrester av en människa intill fragment av en träkista - med just en sådan målad ros som på Iris smycke. 

De båda forskarna nystar i en gammal skröna som berättats i staden; den om munken Sven Präntare och den unga nunnan Anna som fick ett barn tillsammans och deras fruktansvärda öde. Givetvis finns kopplingar mellan den olyckliga lilla familjen och Iris smycke och de nyss upptäckta böckerna...

Jag gillade verkligen det här, trots att jag fattar att det är så osannolikt så det kunde lika gärna vara en rymdvarelse som landade i Strängnäs. Axelzon får det att framstå som helt rimligt! 

Dessutom finns mängder av roliga nutidsmarkörer, som pratet om pandemin, bostadsmarknadens fall eller att Gustav Vasas 500-årsfirande ska ledas av kungen på nationaldagen (som ju just passerat). Diverse kända personer vävs också in i pyttesmå biroller, och författaren själv säljer sina böcker i ett litet stånd på stadens marknad när Iris och Hannes kommer förbi.

Vet ni, jag tror att anledningen till att jag gillade den här boken så mycket trots allt det orimliga och lättförutsedda är att den påminner mig om min barndoms älsklingsbok "Tordyveln flyger i skymningen", men nu som lättsmält feelgood. 

Jag läste e-boken varvat med att lyssna på eminenta Julia Dufvenius som har en sällsynt klar och vacker röst - och en artikulation som inte många bräcker.

När underbart inte är nog

Bokens titel: När underbart inte är nog
Författare: Marit Danielsson
Förlag: Romanus & Selling, 2022
Antal sidor: 320

Boken kallas "En medelåldersroman". Jag har inte hört det uttrycket förut, är det etablerat? Kvinna i 50-årsåldern funderar över kärleken och vad livet har att erbjuda, den tid som återstår. Kan bli banalt - och det är det också ibland! - men även om det är lite sött så bjuder läsningen på en hel del igenkänning också. 

Marit Danielsson skulle passa som manusförfattare till en påkostad, svensk kvalitetsserie på teve. Det är små detaljer och realistiska repliker som skickligt vävs in. Jojo är en sorts Amelia Adamo, chefredaktör på ett glassigt magasin för kvinnor 50+, och hon lever med Danne sedan många år. De har barn sedan tidigare förhållanden men också en numera vuxen dotter tillsammans. De bor i ett hus i utkanten av Stockholm, äger en sommarstuga, funderar på att flytta till Italien när de går i pension. De är friska, har trygga inkomster från givande jobb och allt materiellt man kan önska sig. Men passionen... vad hände med den? 

Både Jojo och Danne trillar dit, på olika vis. De ljuger för sig själva och för andra. De letar kärlek men är samtidigt inte särskilt rädda om den. Det finns något desperat hos dem båda två: det här är sista chansen! Älska mig! Jag vill inte leva mitt liv utan het kärlek! Såklart blir det rörigt och komplicerat, bråk och gråt och väldigt mycket tvivel. Vem ska man leva med, stanna hos eller gå ifrån?

Lite söt, lite ytligt och lättsamt - men också existentiella grubblerier. Jag gillade den för att den satte igång tankar om mitt eget liv och mina väninnors. Den skulle göra sig väldigt bra som film, som sagt.

Tjejmiddagen

Bokens titel: Tjejmiddagen
Författare: Marie-Louise Marc
Förlag: Printz Publishing, 2022
Antal sidor: 322

Efter att ha varit på ett författarsamtal där Marie-Louise Marc deltog, köpte jag den här boken. Visste inte riktigt vad jag kunde vänta mig, men blev glatt överraskad över att texten har ett sånt bra flyt och att replikerna känns rimliga. 

Omslagstexten är dock lite väl hårt skruvad: "Deras vänskap var stark - tills en man kom och slog allt i spillror...". Det är inte riktigt så att den där mannen, Johannes, med flit krossar tjejgänget. Det gör de så bra själva!

Maria är äldst, en förmögen kvinna som är gift med en demenssjuk man och längtar efter en varm famn, omtanke och att bli sedd. Någon som hon kan prata med, umgås med och inte bara ta hand om. Johannes fyller den funktionen.

Gabbi är yrvädret som driver en egen firma utan större framgång, har vuxna barn som inte hinner umgås med henne eller som prioriterar sina pappor. Hon vill ha en sexpartner men längtar nog också efter en trygg man i sitt liv - och hon hittar det på några olika ställen. Johannes är en av dem.

Yngst i tjejgänget är Rakel, som är djupt troende kristen. Hon har en trasslig relation till sin man och de kämpar med barnlöshet och barnlängtan. Just när livet är som mest kämpigt med en luddigt definierad separation kommer Johannes in i Rakels liv och allt tar en oväntad vändning.

Men ingen av de tre kvinnorna är villig att dela med sig av "sin" Johannes, alla vill ha honom exklusivt för sig själv och det gör att påfrestningarna blir stora i gruppen. Det kan man ju förstå!

Jag gillade boken, en mysig feelgood, och försöker bortse från att tre smarta, välutbildade och livserfarna vuxna kvinnor beter sig så korkat. Tänker inte avslöja vad jag menar, men man kan väl säga att de accepterar vissa sidor av Johannes bakgrund på tok för lättvindigt. 

Smultronhyllan

Bokens titel: Smultronhyllan
Författare: Birgitta Bergin
Förlag: Piratförlaget, 2023
Antal sidor: 381

Agnes har nyligen skilt sig eftersom hon inte hade mycket kvar att säga till maken Nils, men nu när hon bor ensam i en fin lägenhet i Stockholm inser hon att det är måttligt kul att Nils genast hittat en ny kvinna och att tvillingdöttrarna ska plugga i Lund. Det blir väldigt tyst och ensamt! 

En arbetskompis föreslår Tinder och det går raskt undan när Agnes börjar nätdejta. Lite för fort på alla vis... Vill hon verkligen ge sig in i ett nytt förhållande, flytta ihop och planera en gemensam framtid?

Från att ha varit en författare med flera bestsellers bakom sig, väljer nu Agnes att sluta skriva - och istället börja jobba inom äldreomsorgen. Hon är nyanställd på boendet Smultronhyllan, där hon domderar och gör om innan hon ens hunnit presentera sig för chefen och resten av personalen. 

Jag blir lite matt. Lugna ner dig, Agnes! Man kan faktiskt spana in hur arbetsplatsen funkar innan man börjar förändra och obstruera. Agnes har nämligen många idéer: de gamla borde få dansa, äta vid fint dukade bord, lyssna på vågornas (inspelade) kluckande och någon gång ta ett glas vin. Det har ju ingen annan tänkt på innan henne! (Ursäkta om jag raljerar lite här. Det är inte mot författaren utan mot Agnes.) Alltså hugger hon genast in på planerna att göra äldreboendet till en riktig drömplats; hon får med sig de flesta arbetskompisarna men inte chefen - och då kör hon helt enkelt över honom. Bildligt, alltså.

På det hela taget är Agnes rätt självcentrerad, vilket hon också får höra från flera vänner och bekanta. Naiv, skulle jag vilja tillägga. Och impulsiv! Det är inte lätt att gilla henne, men däremot gillar jag boken som helhet. Den befolkas av intressanta typer, varav flera är såna vi lärt känna i Bergins tidigare böcker. 

Något större inlägg i samhällsdebatten kan boken inte sägas vara. Jag har - i jobbet - varit på flera ställen som redan funkar just som Agnes drömställe och mycket bättre än så. Men nu är det här en feelgood med underhållningsvärde, och man får ta den för vad den är.

Lite spännande är "Smultronhyllan" också för det är inte helt givet hur Agnes eller hennes inställsamme dejt ska reagera i vissa situationer. Jag gillar att Bergin inte alltid slänger in en standardlösning på vad som ska hända. Kul att få bli överraskad ibland!

Kalla fötter

Bokens titel: Kalla fötter
Författare: Karin Janson
Uppläsare: Frida Hallgren
Förlag: Storytel Original, 2019
Antal minuter: 11 tim 39 min (om jag räknat rätt)

Jag skäms lite för att skriva den här recensionen. Jag slutade alltså inte lyssna, trots att jag blev grundlurad. 

Är jag inte för gammal och läsvan för att bli lurad av en författare? Borde jag inte fattat redan halvvägs att det inte skulle bli bättre? Kan man ens säga att en bok inte är så himla bra om man de facto orkat lyssna sig igenom elva timmar av den - ända till slutet?

"Kalla fötter" är en sorts radioföljetong, eller ljudbok i tio delar. Den har den riktigt puckade storyn att australiensiska Holly, 27 år, åker (ensam) till svenska byn Kallberget (i ett obestämbart norr) för att leta efter sin svenske pappa som hon knappt har träffat (mitt i förberedelserna inför sitt stundande bröllop). 

Hon hyr in sig hos en svensk familj som är lätt dysfunktionell. Sedan börjar hon leta efter pappan, som ska ha varit från Kallberget men det är tydligen helt fel att nämna honom, ingen vill kännas vid honom och ingen vet ett dugg om vad som hänt honom. 

Såklart börjar Holly få känslor för alla möjliga män i byn, irrar bort sig i fjällen en smällkall vinternatt, blir osams med byns mäktigaste man, blir kompis med byns enda bögar, börjar undra om hennes fästman är kär i henne - och bestämmer sig för att bjuda hela Kallberget på australiensisk barbecue party. 

Varvat med den feelgood-romantiska delen av boken finns det som höll mig kvar: tillbakablickarna på syskonskaran som omhändertogs av myndigheterna i början av 1900-talet för att deras föräldrar tillhörde resandefolket. Jag vill så gärna veta hur det går för dem!

Elva timmar senare har jag tagit mig igenom en sliskigt söt feelgoodföljetong med ett tämligen värdelöst slut och ändå får jag inte veta så mycket om resandefolket.

En eloge dock till Karin Jonson som undviker de mest givna kyssarna, de allra vanligaste relationsförvecklingarna, de fånigaste kärleksproblemen, de löjligaste kulturella missförstånden och de mest standardiserade skildringarna av romer och resandefolk (de som kallades zigenare och tattare och som verkligen intresserade mig). Hon faller inte i fällan att beskriva allt så som det brukar beskrivas - vilket inte minst de sista kapitlen är ett bevis för. När man tror att det är uppenbart hur hon ska knyta ihop säcken så tar hon inte den enklaste vägen ut. 

Men nej, den här boken lär jag inte minnas om ett år.

Höstlöv över Jönköping

Bokens titel: Höstlöv över Jönköping

Författare: Gabriella P. Kjeilen
Förlag: Seraf förlag, 2022
Antal sidor: 175

Det här är en kort roman med ett varmt och kärleksfullt tema. En feelgod-romance-bok om rätt okomplicerad kärlek där det mesta löser sig. Både mannen och kvinnan i boken sägs ha saker som spökar i bakgrunden och riskerar att förstöra deras förhållande: för kvinnans del en utmattningsdiagnos, för mannens ett abnorm behov av att inte göra sitt barn ledset vid något enda tillfälle, men alla läsare begriper att det inte är något som de inte kan lösa.

Boken inleds väldigt konstigt: Alina springer så fort hon bara kan genom en äppellund. Trädens grenar smeker hennes kinder (har ni som jag sprungit genom en äppellund så vet ni att trädens grenar är oflexibla, knotiga, hårda och faktiskt gör ont att få i ansiktet). Varför springer hon, är hon jagad? Är det här en historisk roman och nu kommer kungens riddare för att ta henne?! Nej, det hela utspelar sig i nutid och Alina bara gillar att kuta bland äppelträd. Sedan bromsar hon in. (Har hon motor? Kan hon inte bara sakta in och stanna?) 

Efter den allra första sidan hittar jag dock inget mer som verkar underligt. Tvärtom är det en söt berättelse om Alina som bor i Jönköping och jobbar på en exklusiv liten chokladfabrik efter att ha kämpat med utmattning i flera år. Johannes är en (snygg) ensamstående pappa i full färd med att öppna en lokal butik i Tändsticksområdet. Han ska sälja choklad, såklart. Frågan är om de här två passar ihop? Vad tror vi om det?

Jag fick boken i julklapp och tyckte det var väldigt roligt att läsa den, för jag har sett Gabriella P. Kjeilen i flera år men ännu inte läst något hon skrivit. Storyn är bra, språket är rätt enkelt, boken är av det snabbslukade slaget. 

När jag var liten läste jag min farmors Allers och andra veckotidningar; där var alltid långa noveller med kärlekshistorier just av det här slaget - kärlek med förhinder, sött, lättsmält, som mjukt ludd i ens inre när man behöver koppla bort tankar från annat. Gott så.

Min bild: En chokladbomb som innehåller mini-marshmallows.

En hamn i stormen

Bokens titel: En hamn i stormen

Författare: Birgitta Bergin
Förlag: Piratförlaget, 2022
Antal sidor: 372

Jag vet inte vad som hände här - den här boken har jag läst för länge sedan och TROTT att jag har lagt ut en recension för. Ber om ursäkt till både författaren och förlaget för den tabben.

Jag har tidigare läst "Det enda jag vill är att leva" av Bergin och det roliga med "En hamn i stormen" är att vi får återse en av personerna som figurerade där. Sånt tycker jag är kul: när författaren bygger upp ett eget litet universum och befolkar det. 

Det är såklart ett klassiskt grepp att sätta en grupp människor på en ö (som i denna roman) eller på annat vis isolera dem genom att låta dem bo på en enslig kursgård i snöstorm eller en sommarstuga när elektriciteten slutar funka eller inlåsta i en skola medan någon ondskefull har tillgång till nyckeln. 

"En hamn i stormen" skeppar iväg en ribbåt med vuxna människor - lika delar män och kvinnor - för att tillbringa en hösthelg på en karg klippö på västkusten, där de ska övernatta i den mysiga fyrvaktarbostaden. För att isolera gruppen ännu mer så låter författaren en storm dra in över havet vilket omöjliggör för deltagarna att lämna ön eller för någon annan att ta sig dit.

Man kan tycka att Bergin därmed gör det enkelt för sig, men hon är så duktig på att göra miljön trovärdig och människorna älskansvärda så det är lätt att ha överseende med spänningsboksreceptet. Dialogerna känns rimliga, människornas ageranden likaså (på det stora hela taget). 

Under några dygn vrålar stormen runt fyren och boningshuset, regnet piskar, mörkret ligger tätt när stället blir strömlöst. Människorna hamnar i något sorts krisläge när de inte når omvärlden utan tvingas ta itu med sina egna tankar och sina krånglande relationer. Det är en underhållande roman, välskriven men inte överraskande. Helt enkelt vad jag skulle kalla "en god bok".

Tack till Piratförlaget för recensions-ex och till författaren för vänlig hälsning inuti boken!

Hemligheternas skafferi

Bokens titel: Hemligheternas skafferi

Författare: Caroline Säfstrand
Uppläsare: My Holmsten
Förlag: Massolit förlag, 2017

Antal timmar: 11 tim 20 min

Tyvärr, detta är olyssningsbart. Tänk er tjejen i GPS:en som säger "Om tvåhundra meter, ta första avfarten till vänster" får i uppdrag att läsa en roman. I elva långa timmar. Nej, det funkar bara inte. Så stelt, och kantigt har jag sällan hört någon läsa. Alla huvudpersonerna låter onaturliga, inte avslappnade och vardagliga - men det blir också extra tydligt att författarens starka sida inte är dialoger. Figurerna tillåts inte ha ett (rimligt) talspråk, det är möjligen repliker på Dramatens stora scen. 

Jag ger upp efter halva tiden och det är främst uppläsarens förtjänst, inte författarens. Boken har fått  fem stjärnor av fem på Adlibris. Jättepoppis på Storytel. Fina omdömen, snälla ord - inte som mina här. Säfstrand har gett ut många böcker efter denna och det skulle hon rimligen inte ha fått göra om hon inte var väldigt uppskattad. Till och med en bok om hur man skriver feelgood, och då får hon väl anses vara expert. Alltså ska ni inte läsa den här recensionen så noga.

Handling: Dödssjuk mitt-i-livet-kvinna vägrar berätta för andra att hon är döende, tja, faktiskt ens sjuk. Beter sig överhuvudtaget egocentriskt och svårbegripligt. Det är nästan omöjligt att tycka om henne. Hon har givetvis en osannolik bakgrund som ingen känner till, knappt ens hon själv. Konstruerar ett korsord istället (det är ju så mycket bättre för hennes änkeman att senare tvingas lösa det för att begripa vad hans döda hustru dolde, än att sitta ner tillsammans och prata...). Reser till sin barndoms gård och rotar i det förflutna och försöker trixa ihop det med nuet. Dör. Lämnar åt alla andra att hantera chocken bäst de kan och förmår.

Den här sortens "jag dör och lämnar efter mig handskrivna lappar, intrikata brev, en röd kappa, ett knepigt korsord och tusen frågor - men jag kan inte säga att jag älskar er och är rädd för att dö", det är inget för mig. Men det är nog mig det är fel på, jag är en alltför krass och jordnära människa som borde hålla tassarna borta från feelgood.

Bokklubbsmordet

Bokens titel: Bokklubbsmordet

Författare: Lena Lundgren och Lisbet Wikner
Uppläsare: Anna Maria Käll
Förlag: Lind & c:o, 2022
Antal minuter: 7 tim 25 min

Någon som minns SvD Helgs artikel för några år sedan, som blev så hånad för sin text om teppanyaki-hällen? Tja, det här är som en roman byggd på Svenskans överklassläsare. När man knappt tror att det kan bli värre, så blir det just det. 

Vi får följa åtta kvinnor - samtliga är svenska och har fint klingande efternamn, samtliga är lyckade och framgångsrika inom sina gebit, samtliga bor i Stockholms innerstad och har mycket gott om pengar - då de bildar en bokklubb som ska diskutera Maria Langs författarskap och deckare. 

Louise Malmgren och Anna Creutz verkar ha hängt ihop länge. De bjuder tre kvinnliga bekanta var till sin nystartade bokklubb och tror att inte de andra känner varann, men jisses vad de bedrar sig! (Ska inte avslöja något här, men det finns alla möjliga kopplingar mellan dessa åtta - samt deras partners, inte minst...)

När bokklubbsvänninorna träffas utanför sina prestigefyllda, kulturstinna, berikande och välavlönade jobb så går de på teater, fikar på dyraste caféet, lunchar på finaste restaurangen, shoppar kläder till sig själva i chica boutiquer eller bebisplagg på NK till det väntade barnbarnet. 

De är i 50-årsålern, driftiga, kompetenta, erfarna. Det upplägget tilltalade mig - men jag storknade snabbt på all "name-dropping" där vi får höra om verkliga restauranger, affärer, paradgator, skådespelare och kändisar. Visst skapar det en känsla av "Stockholm här och nu", men också det utanförskap som artiklar om teppanyaki-hällar ger. 

Det här är inte jag och inte mina väninnor. Det här är gräddan och de fattar inte själva hur bra de har det.

Men människor är otrogna, svekfulla och lögnaktiga även inom kultureliten och överklassen - så en medlem i bokklubben utsätts för ett mordförsök (knuffas mot Maria Langs stenstaty i Nora) och en annan mördas verkligen. (Tror vi. Inte säkert. Död, hur som helst.)

Det lockade mig att lyssna på den här ljudboken, om en grupp kvinnor som startar en bokklubb och plöjer Maria Lang-deckare samtidigt som en hel del av deckarna utspelar sig i deras egna liv. Charmigt feelgoodmysigt men med en oerhört stolpig och onaturlig dialog (har författarna ens provat att läsa sina repliker högt?!). 

Det händer just ingenting i den, om jag ska vara ärlig, och någon spännande mordintrig har den inte heller. Men vi får ju följa med till lyxiga takvåningar med stuckatur, designmöbler, färska snittblommor och take-away från finaste kvarterskrogarna (tillsammans med noggrant specat vin...) och lyssna på medelålders storstadskvinnor med makt och pengar som planerar att ligga med sin kompis man eller sin plastikkirurg eller den mörke, stilige kulturmannen de träffat på jobbet...

Peril on the Page

Bokens titel: Peril on the Page

Författare: Margaret Loudon, pseudonym för Meg London, som är en pseudonym för Peg Cochran

Uppläsare: Marnye Young

Förlag: Tantor Audio, 2022

Antal minuter: 6 tim 50 min.

Oftast kommer Storytel med jättedåliga förslag på böcker de tror att jag skulle gilla. En massa feelgood och romantik, trots att jag nästan aldrig läser eller lyssnar till sånt. Men så föreslog de att jag skulle lyssna på "Peril on the Page" och jag fastnade för något med den. 

Kanske att den var så behagligt kort, knappt sju timmar? 

Kanske för den underbara inledningen "A murder in her quaint British bookshop drops American Gothic novelist Penelope Parish into her deadliest caper yet." 

På många vis är boken helt fantastisk: En supermysig engelsk bokhandel där man ständigt bjuder på te och kakor, har bokcirklar och vernissage och skrivarträffar. Handgjorda träskyltar med affärernas namn. Pubar, pajer, ölkvällar med frågesport. Mossiga farbröder och fnissiga tanter. En tjusig ung grevinna som väntar barn.

Den unga, amerikanska skräckförfattaren Penelope bor i en liten lägenhet i den här charmiga småstaden - Upper Chumley-on-Stoke - tillsammans med sin egensinniga katt. Och så dejtar hon stadens gulligaste polisman, såklart. Javisst ja, hon jobbar lite i bokhandeln, men även på en fin privatskola strax utanför staden, där hon undervisar i just litteratur.

Under ett litet evenemang i bokhandeln blir en lokal kändis mördad. Hoppsan! (Nästan barnvänligt, inget äckligt.) Penelope är genast där och rotar i detaljer kring dödsfallet, hittar skumma kopplingar, frågar ut den dödas arbetskamrater (som råkar vara på Penelopes egna på skolan...) och utreder mordet så gott hon kan. Hon berättar inte för polisen om vad hon misstänker och vad hon fått veta. Nej, hela hon är som om Lasse-Majas detektivbyrå skulle placeras i England och skrivas om för vuxna. Möjligen är Lasse och Maja smartare och mer väluppfostrade än den här oborstade amerikanskan...

En släng av "Morden i Midsomer" kanske - beroende på säsong - men nja, den är både vuxnare, blodigare och har långt fler svåra relationer i sig. Det här är en gullig mordhistoria som gång på gång får mig att tänka på sällskapsspelet Cluedo, ni vet med överste Senap som blivit mördad i biblioteket och professor Plommon som slagits ihjäl i köket. Penelope går igenom en massa tänkbara mördare, undersöker deras eventuella motiv, misstänker halva stan och hittar sedan en tänkbar förövare.

Uppläsaren pratar så t-y-d-l-i-g engelska att jag nästan undrar om detta är en språkintroduktion för ny-engelsmän. Det är lätt att begripa och historien är simpel. Nu låter det som om jag klagar, men det gör jag inte. Det här var feelgood fast med mord och elakingar, jättetrevlig lyssning och helt underbara miljöer. Toppen för den som vill ha mysig historia med mycket te, kakor, snokande deckarförfattare och kopiösa mängder skvaller.

Sågning av "Efter regn"

 

När världen ser ut som den gör och man kanske behöver lite bomullsludd i magen, då kan en Lucy Dillon-feelgood sitta bra. Jag har gillat hennes böcker förr. Men "Efter regn" är så dålig att jag undrar om Dillon hamnat i ekonomisk knipa, låst in sig på sitt rum under ett dygn och i rasande tempo skrivit denna oinspirerade, platta roman utan att ens ha en grundtanke eller manusidé. 

Omdömena på Storytel är ovanligt många och ovanligt kritiska. Några hängivna fans ger boken fem stjärnor och förstör därmed det korrekta betyget (överkryssad dödskalle), men majoriteten skriver så här:

"Långtråkig och irriterande med en vuxen kvinna som beter sig som en bortskämd sexåring." Gun W.
"Huvudkaraktären är osympatisk, gnällig och neurotisk. Handlingen mycket seg, blir bara värre." Lena S.

"Jag gillar Lucy Dillon normalt men den här kan jag inte alls rekommendera." Britt Å.

"Har läst alla hennes böcker, men denna var en besvikelse. Långtråkig och seg." Ulla R.

"Denna blev jag besviken på. Huvudpersonen (---) uppför sig som en tjurig tonåring." Eva G.

"Brukar gilla Dillons böcker men ger upp den här efter 5 timmar då fortfarande inget intressant har hänt." Nicolina L.

"Lucy Dillons hittills sämsta bok tyvärr." Kalle T.

"Den sämsta boken författaren skrivit." Malena A.

"Så fruktansvärt seg och tråkig. Efter fyra timmar har faktiskt inget hänt! Samtliga karaktärer platta och ointressanta." Anna-Lisa S.

Jag storstädade mitt kontor och sträcklyssnade på "Efter regn" i 6,5 timmar. Sedan gav jag upp. 

Det är så förskräckligt dåligt! På drygt sex timmar hände absolut ingenting. Halva boken, och huvudpersonen har inte gjort något alls. Hon - Tara, heter hon, vilket uppläsaren uttalar som Täärä - jobbar som terapeut ihop med ett gäng knäppskallar som håller med den ena konstiga alternativa hälsometoden efter den andra. Författaren beskriver under omotiverat lång tid alla dessa kristall- och auraterapeuter - och därefter ytterligare ett evighetslångt kapitel då Täärä dricker terapeuternas hemkokta shots bestående av aubergin-gin och muskotsnaps tills hon är redlöst berusad.

Den inbundna boken är på 350 sidor och jag lyssnade på motsvarande 200 av dem. Då hade Tara ännu inte blivit kär, inte skaffat sig en hund, inte fått någon livsvisdom och inte heller drabbats av en svår personlig kris - alla de där ingredienserna som Dillon brukar ha. Jag vet inte vad hon hade gjort alls, mer än gnällt och varit som en trulig trettonåring. Fullt begripligt att hennes pojkvän gör slut och att hon inte har några tjejkompisar, jag skulle inte heller vilja vara tillsammans med henne.

I hennes skor

Bokens titel: I hennes skor
Författare: Kattis Ahlström
Förlag: Storytel Original, 2021
Antal minuter: 7 tim 54 min.

Jag hade ingen aning om att Kattis Ahlström - förutom att vara programledare i ungefär allt som går att vara svensk teveprogramledare i - också är författare. Efter att ha letat lite på nätet inser jag att hon debuterade lagom till Lucia förra året, för bara några månader sedan alltså. Boken ingår i Storytels exklusiva material, där man kan välja mellan ljudbok och e-bok. Jag lyssnade på Ahlströms egen inläsning.

"I hennes skor" är som att lyssna på en tjejkompis som pratar oupphörligt över ett glas vin under en lång kväll - om sin nye kille som hon retar sig på, om sina unga vuxna barn som klarar sig nästan för bra utan henne, om mannen hon är lite småförälskad i, om barndomsvännen hon gled ifrån, om sin älskade strulputte till lillebror och om sin kantigt hårda mamma som alltid letar fel hos andra. 

Det är en varm och fin bok som jag lyssnade på med stor behållning, men som inte berör sådär fundamentalt att jag blir helt omskakad. Dock: måste all läsning vara så fantastisk? Ibland räcker det bra med att bara uppskatta berättelsen.

Det hela kretsar kring den framgångsrika copywritern Tove som närmar sig 50-årsåldern. När hennes mor svimmar och förs till sjukhus, åker Tove ner till Lund för att kunna besöka mamman varje dag. Inte så uppskattat, visar det sig! Tove hinner knappt kliva in i sjukhussalen innan mammans syrliga kommentarer haglar: varför kommer hon dit, och varför kommer inte hennes bror? Som om det inte räckte, så ringer en advokat och ber att få boka in ett möte - en kvinna i Norge påstår sig vara Toves syster, och söker nu kontakt med sin pappas andra familj. 

Som sagt, en tämligen sannolik och verklighetsnära berättelse om att vara medelålders och fundera på sin barndom och vad man egentligen vill göra med sitt liv, men även förstå sina närmaste bättre.

(Tyvärr går det inte att visa en bild på omslaget, eftersom Storytel har gjort allt för att jävlas med en: små lågupplösta bilder med en Play-knapp ovanpå. Jag retar mig kolossalt på sånt. Många bokförlag är fantastiska på att erbjuda högupplösta, fina foton av sina böcker. En fysisk bok hade jag kunnat plåta själv, men en ljudbok är ju omöjlig. Alltså blir det ingen bild på "I hennes skor", för Storytel fattar inte vikten av att tillhandahålla bra marknadsföringsmaterial.)

 

Finns det hjärterum

Bokens titel: Finns det hjärterum
Författare: Sara Lövestam
Förlag: Piratförlaget, 2018
Antal sidor: 315 (jag läste e-boken)

Att sluka fyra sammanhängande böcker i sträck, utan att läsa något annat emellan, det är inte min stil vanligtvis. Men jag måste ju veta hur det går för Kouplan: får han stanna i Sverige, hittar han ett jobb, kan han få klarhet i vad som hänt hans familj i Iran? Ska han kanske starta en framgångsrik detektivbyrå i Stockholm?!

För er som fortfarande har de tre första böckerna att läsa, ska jag inte säga för mycket. Det är dock inte att avslöja något hemligt om jag berättar att Kouplan får chansen att ge igen på slavdrivaren Azad och hans kompanjon Pontus, de elaka karlarna som driver kebabhaket där Kouplan slet för 15 kronor i timmen under sina första år som illegal flykting i Sverige.

När utfattiga människor utan arbets- eller uppehållstillstånd erbjuds husrum, mat och lön så tackar de inte nej. Trots att "husrum" innebär att trängas på solkiga madrasser i en minimal lägenhet, trots att "lön" innebär att tjäna någon hundring om dagen och risken att bli av med den om du uppfattas som uppkäftig. De stannar för att chefen tillika lägenhetsinnehavaren har beslagtagit deras pass, deras få ID-handlingar, deras gamla mobiltelefoner som var enda chansen att kommunicera med omvärlden. 

De har ingen annanstans att ta vägen - och ingen som frågar efter dem. Skulle de dö eller försvinna så är det ingen här som saknar dem... och det är just den saken som Kouplan blir så upprörd över. Han är mycket modig och väldigt dumdristig på samma gång när han försöker ge igen på Azad och rädda nio flyktingar från omänskliga förhållanden.

På slutet kommer en härlig överraskning, som gladde mig mycket med tanke på min aversion mot de här böckerna - innan jag läst dem! - om någon nu minns vad jag skrev. Om Kouplan var här skulle jag göra high five och säga "Grattis!" och "Jag SA ju det, hela tiden!" och klappa om honom. Mycket bra slut på en tänkvärd serie som väl kan kallas deckare med feelgoodkänsla, trots att de egentligen handlar väldigt mycket om ofrivillig och tärande ensamhet för såväl den sympatiske huvudpersonen som de allra flesta andra han möter.

Det var när Sanna tipsade även om denna fjärde bok som jag tänkte att jag får väl läsa dem ändå, om hon nu gillat allihop!