onsdag 16 april 2014

Det målade huset


Bokens titel: Det målade huset
Författare: John Grisham
Originalets titel: A painted house
Översättare: Sam J. Lundwall
Förlag: Månpocket, efter en överenskommelse med Albert Bonniers Förlag, 2003
Antal sidor: 416

Jag hade uppfattningen att John Grisham bara skrev spännande actionböcker om agenter, korrupta politiker och hemligheter som hotar att omkullkasta all världens regeringar. Jag minns inte längre vad jag tänkte när jag köpte denna pocket 2003, för elva år sedan, men jag kommer tydligt ihåg hur förvånad jag blev över boken. Den påminner inte överhuvudtaget om något jag hade läst av Grisham tidigare!

Johan Grisham växte själv upp i Arkansas och det här är hans berättelse, om än inte självbiografisk så säkerligen till stora delar självupplevd. Jag får tydligt känslan att han har skrivit boken som en sorts tribut till sina föräldrar och ett minne av sin barndom, inte för att tjäna ännu mer pengar. De andra romanerna - de om testamenten, avlyssningar, partiska domare, mutade jurymedlemmar, farliga makthavare, jurister utan samvete - de är skickligt skrivna och ruggigt spännande men känns producerade för att dra in maximalt med pengar.

"Det målade huset" handlar om USA efter andra världskriget. Det är den heta amerikanska södern, där vita plantageägare samsas med fattiga vita arrendatorer och ännu fattigare svarta bomullsplockare. Litegrann som i den underbara boken Mississippi, som jag tidigare har recenserat. De båda böckerna har en hel del gemensamt.

Huvudpersonen Luke är bara sju år och bor med sin familj - mamma, pappa, farfar "Pappy" och farmor - i ett stort trähus ute på vischan. Deras hus har aldrig någonsin blivit målat. Pappy och farmor har arrenderat det sedan depressionen 30 år tidigare men varken de eller ägaren har någonsin kostat på huset färg. Enligt Grisham var det tydligen vanligt i Södern på den här tiden. Husen höll bra ändå, i årtionden, men det ansågs förstås finare att äga ett målat hus.

Det här är en underbar berättelse! Den är sorglig och vemodig, varm och insiktsfull på samma gång. "Det målade huset" berättar om det fattiga, lantliga USA på 1950-talet där man lappade kläderna, använde hästar och mulor istället för maskiner, gick i kyrkan varje söndag och tyckte att det stora nöjet var att åka in till småstaden någon gång emellanåt.

Från Ozarkbergen kommer hill-billies - de vita som stod (och än idag står) längst ner på skalan av infödda amerikaner, djupt där nere bland mexikaner och andra icke önskvärda flyktingar. (Favoritboken "Winter´s bone" utspelar sig i Ozarkbergen bland dessa kriminella, outbildade och isolerade människor.) De ska hjälpa till med bomullsplockningen. Man inväntar också mexikaner och svarta som kringresande arbetskraft under den hektiska tid då bomullen ska skördas. Lille Luke hjälper till på gården och råkar både höra och se mer än vad som kanske är nyttigt för honom.

Betyg: Så fin berättelse om en uppväxt, en familj och en tung hemlighet.

Rekommenderas till: alla som gillar en god historia med verklighetsanknytning.

Snackis: Ja, denna roman skulle passa att prata om i en bokklubb.




Länk till boken på Adlibris: ENGELSK POCKET. Boken finns häftad, inbunden och i flera pocketversioner men ingen enda på svenska kan jag hitta.

måndag 14 april 2014

Isparadiset


Bokens titel: Isparadiset
Författare: Adriana Aria
Förlag: Vulkan, 2014
Antal sidor: 190

Det är inte alldeles lätt att skriva den här recensionen. Jag vill så himla gärna säga något inlindat i bomull, men jag väljer att vara brutalt ärlig:

Bokens "jag" tycks vara en kvinna i yngre medelåldern, boende någonstans utanför Stockholm. Jag skulle tro att hon ursprungligen är från Iran, för hon pratar om det persiska nyåret och gör en resa till sitt hemland som rimligen måste ligga någonstans i Mellanöstern. Varför får vi inte veta varifrån hon kommer? Jag tycker att det skulle tillföra historien något, att tydligare få klart för sig vem den unga kvinnan var i sitt hemland och varför hon flyttade därifrån.

Som jag förstår det så har hon en akademisk examen, har arbetat som chef på en förlossningsklinik i sitt hemland och även forskat. Hon beskriver sig själv som driven, duktig, oerhört välutbildad, inkännande, lyssnande, med stort hjärta. En chef som tar sig tid med de anställda, är omtyckt och effektiv och på alla vis duktig. Hon genomför förbättringar på sjukhuset och hon arbetar hårt. Jag förstår inte varför vi inte kan få veta exakt vad hon egentligen är utbildad till. Tror författaren att texten blir mindre allmängiltig om man inte specificerar det? Jag tycker det är i allra högsta grad relevant för historien.

Boken handlar nämligen om hur denna kvinna flyttar (inte flyr, som jag förstår det) från sitt land någonstans där i Mellanöstern till vårt isparadis Sverige - och hur hennes kunskaper och kompetens inte på något vis efterfrågas här. Hur ska jag kunna bedöma om det är rimligt att hon blir behandlad som hon blir när jag inte någonstans får läsa vad hon egentligen är utbildad till och vad hon vill få sina diplom omvandlade till i det svenska utbildningssystemet?

Istället får man - ryckvis, hela tiden ryckvis - läsa hur hon söker till universitetet, antagligen i Uppsala eller Stockholm att döma av texten. Vad ska hon utbilda sig till, vilken utbildning eller tjänst är det hon söker? Hon vill forska, får man veta. Hon sorterar papper, är snabb och plikttrogen trots att kroppen värker och trots att arbetskamraterna inte är kamratliga. Hon har ett eget litet projekt - men man får inte veta vad det handlar om - och hon vill forska mer, men jag begriper aldrig vad forskningen skulle gå ut på.

Alla människor som träffar henne inom den svenska byråkratin finner henne överkvalificerad. Ändå är de konstant nedvärderande mot henne. Här ligger förstås det intressanta i boken: hur vi behandlar högutbildade och driftiga invandrare som skulle kunna tillföra vårt samhälle något. Den arrogans som bokens "jag" möts av är direkt äcklande.

"Isparadiset" skulle mått bra av en hårdhänt redigering. Den är full av stavfel, meningsbyggnadsfel och underliga uttryck som vi inte skulle använda på svenska. Jag gillar faktiskt de märkliga uttrycken och det konstiga sättet att blanda talspråk och slang med poetiska uttryck och en stelt korrekt svenska. Det gör att jag tydligt ser framför mig denna invandrarkvinna som kämpar med vårt språk. Det känns äkta! Men stavfelen vill man ju inte se oavsett vem som skrivit, dem hade någon kunnat hjälpa henne med.

Det är beundransvärt hur man kan lära sig skriven svenska så pass bra, när det inte är ens modersmål. Jag tycker att jag är rätt duktig på språk men skulle nog ha väldigt svårt för att lära mig persiska eller arabiska i vuxen ålder, i synnerhet som de inte ens har samma skrivtecken som vi. Att författa en hel bok på ett främmande språk är minsann en bedrift! Därmed inte sagt att Aria lyckas förmedla sitt budskap. Jag återkommer ständigt till att någon borde ha hjälp henne med stavningen och gått rätt hårt åt hela upplägget.

Folk som ska hjälpa huvudpersonen att komma in i universitets- och forskningsvärlden eller ut på arbetsmarknaden presenteras vid förnamn, tills jag börjar undra om hela boken i själva verket är ett långt brev eller ett blogginlägg, som riktar sig till andra som redan känner alla Ulf, Göran, Micke, Maj-Britt och Anna som ska hantera ärendet. (Ingen av dem lyckas för övrigt. Flera är medkännande och vänliga, men ännu fler är ointresserade och oengagerade - eller rent ut sagt elaka.)

Huvudpersonen själv är som Askungen bland en hel drös elaka systrar. Vissa så hemska att de slänger ut henne ur arbetsrummet och tvingar henne att sitta i en korridor för att sortera post. Andra beordrar henne ner till den fönsterlösa, fuktiga källaren där hon sitter och sorterar avföringsprover alldeles i sin ensamhet. Men hon säger tack och tack igen, bugar sig för överhögheten och ifrågasätter inget utan gråter tyst.

Och vad gör maken Adam? Är han svensk? Det fattar jag aldrig. Kan han inte hjälpa henne? Eller är han kanske från samma land och kämpar precis som hon gör? Det får jag inte veta. Han verkar inte vara något större stöd. Hon kan inte prata med honom om vad hon känner. Han tar hand om hunden, barnen, huset och tydligen försörjningen - och skuldbelägger henne för att hon har långa arbetsdagar på de trista ställen som arbetsförmedlingen och försäkringskassan placerar henne på. Jag begriper inte hans roll i det hela, han är en anonym skugga och verkar måttligt trevlig...

Barnen däremot är änglalika. De är underbara och perfekta och förtjänar en mycket bättre mamma. När huvudpersonen börjar prata om barnen känner jag att hon helt tappar perspektivet. Mina ungar är precis lika perfekta. Andra människor tycker säkert detsamma om sina barn. Beskrivningen av dessa goda små varelser som hon försmår är så ohämmat okritisk så jag tappar lusten att läsa. Barnen är onyanserat beskrivna och "jagets" dom över sig själv som mamma är förödande.

Betyg: Adriana Aria borde skriva eldfängda, agiterade upprop eller en initierad blogg! Men boken kan jag tyvärr inte ge så högt betyg, även om ämnet är intressant.

Rekommenderas till: de som vill läsa om hur orättvist livet kan vara för en högutbildad invandrarkvinna i ett oflexibelt byråkrat-Sverige.

Snackis: ja, det här skulle kunna vara en bra bok att prata om.

Länk till boken på Adlibris: POCKET. Tack till Vulkan för recensions-exet!